Uffe Lyssnar På Nick Caves ”Skeleton Tree”

Artist: Nick Cave & The Bad Seeds
Betyg: ♣♣♣♣

Av rätt naturliga skäl är inte Nick Caves nya skiva betitlad ”Skeleton Tree” den mest muntra eller bullriga skivan i artistens karriär. Den är istället rätt inåtvänd och lågmäld. Anledningen är naturligtvis sonen Arthurs plötsliga död 2015. Den blott 15-årige sonens drogrelaterade olycka som slutade så olyckligt tog naturligtvis artisten hårt. Något som märks i musiken och texterna. Det är med andra ord en annan typ av skiva än många fans har vant sig vid från tidigare. Ytterligare bara en sida av en stor artists musikaliska skapande enligt mig.

Lyssnar man bara på musiken på skivan är den nedtonad, lite inåtvänd och ganska naken. Få instrument ingår för att skapa den där nerven som Cave är så bra på. Stilarna varierar mellan allt från visans tonspråk till brottstycken av jazz. Kontraster och disharmoni finns som vanligt närvarande som för att förstärka känslan av Caves förtvivlan. Det blir dock aldrig hopplöst eller bottenlöst deppigt. Det finns alltid nån liten detalj som engagerar och du liksom dras in i musiken vare sig du vill det eller inte.

Det är dock för texterna som den här skivan kommer att bli odödlig. Precis som Dylan, Patti Smith eller den nyligen bortgångne Leonard Cohen är Nick Cave först och främst en poet. Orden och hans diktarförmåga är det som bär helheten på sina axlar. Han kanske inte uppvisar så mycket likhet med de tidigare nämnda artisterna i sitt poetiska uttryck, men den gemensamma nämnaren heter trots allt poesi. Caves texter är som att öppna en poesiutgåva, det är bara att läsa och njuta.

Inte så underligt kanske att det är orden som som är det bärande både med tanke på temat eller Caves bakgrund som poeten och författaren. Sedan ett antal år tillbaka har han författat både poesi, dramatik, essäer, noveller och bidragit till delar av en biografi. Musiken blir precis som med Dylan, Cohen och Smith bärare av orden där orden beskriver och musiken kompletterar och uttrycker känslorna i toner. Det är där i den korsningen som ”Skeleton Tree” ska placeras in.

Det kan verka lite privat, ja kanske till och med lite kinky att lyssna och njuta av musik som handlar om så privata känslor som att säga farväl och att mista någon anhörig. Faktum är dock att det är oändligt vackert, lite mothårs här och där för att skapa disharmoni och lite spänning i musiken, riktigt bra texter och därför blir också helhetsintrycket gott. Detta är med andra ord inte Caves mest lättillgängliga skiva men en av de mer angelägna.

Ska man summera skivan är den trots allt värd sin vikt i guld. Detta trots att den kanske kan uppfattas som svår, privat eller nedstämd. Det är visserligen smärtsamt att lyssna på sorgen och saknaden men samtidigt väldigt vackert och intagande. Lite kantigt kanske men det bidrar bara till att göra skivan stor. Fyran är given, Cave är inte artisten som gör sina fans besviken i första taget. Inte ens när han blir så privat och grubblande som på ”Skeleton Tree”.

Om den kontroversielle Mr. Dylan

”Bob? Bob vem då? Jaså Bob Dylan, vad är det med honom?”
Ja, han har ju bara vunnit Nobelpriset i Litteratur. Visst känns väl konversationen igen. En annan som har förekommit är om han är värd priset eller inte. För få gånger har väl världen reagerat med sådan unison häpnad……och en del jubel förstås. Men vi kan lugna er på den punkten, visst är han värd priset även om det var oväntat.

Jo, jag vet att vissa anser att han inte förtjänar priset. Men meningen med artikeln är att visa att det sättet att se på det hela är helt fel. För även om vissa gör sitt bästa för att förringa Bob Dylans litterära ådra så finns den där. Delar av kulturens Sverige rasar förstås, Dylan är ju inte kvinna och en sån måste man ju i feminismens namn ha. Ebba Witt Brattström menar till och med att detta öppnar för att ge Beyonce litteraturpriset någon gång i framtiden. Jo det är klart, om vi vill ha litteratur som författas av andra åt en beställare av ett litterärt verk enbart avsett att sälja maximalt med kopior så fungerar det.

För till skillnad från Beyonce så skriver Dylan alla sina sånger själv. Han gör det dessutom inte först och främst för att sälja först utan för att skapa. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan de båda och att jämföra de två är som att jämföra en Trabant med en Rover. Beyonce har dessutom till motsats mot Dylan inte en enda litterär ambition med de låtar andra skriver åt henne. Nej, Dylan är ensam i sitt slag på flera sätt.

Ta till exempel att Bob Dylan är något så unikt som den moderna tidens bard. Skalden som framför sina låtar till harpans stämma…..nej, jag menar gitarrens. Oftast kontroversiell och alltid med en utstucken haka. Folkmusiken han startade i ansågs mossig av en ungdomsgeneration, naturligtvis tog han upp den fallna manteln. Där alltså något ansågs förlegat fanns han och inte bara plockade han upp stilen, han gjorde den både litterär och populär igen.

När han så blev omslagspojke för den nya amerikanska folkmusiktraditionen passade han på att börja framföra den på elektriska instrument och så var hela etablissemanget bokstavligen ute efter att skära halsen av honom. Legenderna är många men en historia förtäljer att Pete Seeger, dåvarande vän och mentor, var tvungen att hållas tillbaka med fysiskt våld på Newport-festivalen 1965. Anledningen var att Dylan begick den hädiska greppet att framföra sina låtar på elgitarr, bas och kompad med trummor. Han hade enligt några blandat ihop folkmusik och rock/pop vilket var precis hans avsikt.

En del menar att den händelsen var något av det viktigaste i musikhistorien, andra att det var dödskyssen för den moderna folkmusiktraditionen. Och det är precis det Bob Dylan är, en kontroversiell artist vars verk lämnar få oberörda. Många älska honom och en del hatar honom. Hos de senare heter det att han inte kan sjunga, skriva låtar eller ens framföra dom. Fansen menar att han är genial. Men varför Nobelpris, och varför i just litteratur? Många menar ju att han har lite eller inget med litteratur att göra. Men ack så fel man kan ha, för det är precis det han har.

WASHINGTON D.C. - AUGUST 28: Folk singers Joan Baez and Bob Dylan perform during a civil rights rally on August 28, 1963 in Washington D.C. (Photo by National Archive/Newsmakers)

Barden, poeten och folkmusikern Bob Dylan är onekligen ett kontroversiellt men modigt val till årets pristagare i litteratur till Alfred Nobels minne. Här ses han med dåvarande flickvännen och medmusikern Joan Baez under en demonstration för medborgarrätt/konsert i Washington. Foto: By Rowland Scherman, National Archives and Records Administration – http://minnesota.publicradio.org/display/web/2011/05/21/dylans-career-in-photos/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17301218

Läser man Dylans texter upptäcker man relativt snart att det finns en rytm och en röd tråd genom allt. Han använder klassiska litterära knep som att låta en huvudperson berätta en historia där Dylan själv bara är förmedlaren. Han ser med den fiktive personens ögon det som sker och klär bara historien i en språklig dräkt. Detta är en tradition som går tusentals år tillbaka i litteraturen så inget unikt på så sätt. Nej, det är snarare lyriken och hur diktningen växer fram i hans texter. Det är som om man hade en diktsamling framför sig, inte en låttext. Det är där Dylan blir unik, precis som Tranströmer eller andra lyriker.

När man lyssnar med sitt inre öra på en text av Bob Dylan så märker man snart att det finns en rytm som sagt. Gör ett experiment, läs texten till säg ”Shelter From The Storm” eller ”Positively 4:th Street”. Snart hittar du en rytm, när du hör denna lyssna på låten med musik till. Det du upptäcker då är att musiken följer rytmen i texten och tvärtom, de kompletterar varandra. Synkront, kompletterande och konfrontation är det han arbetar med för att få till den där rytmen och det är nog gissningsvis alltid texten som är alltings början för den gode Bob.

Språket är både beskrivande, exakt men framför allt målande. Med små penseldrag och lager på lager bygger han upp en bild som med lyrikens metoder har en ansats och ett slut. Det är alltid en historia både i desperationens tecken som i ”The Ballad of Hollis Brown” eller i absurditeten som i ”Black Diamond Bay”. I den senare återfinner du för övrigt rytmen i texten igen. Långt fram i sin karriär var Dylan både socialt medveten och politisk i sina texter. Inspirerad av medborgarrättsrörelsen i USA tog han upp kontroversiella händelser som den i ”Hurricane”.

Låten handlar om den livs levande boxaren Rubin ”Hurricane” Carter som 1966 mot sitt nekande dömdes till livstids fängelse för ett mord han aldrig begick. Domen fastslogs trots vittnesmål som pekade ut andra än Carter. Rubin Carter benådades och frisläpptes först 1986. Enligt många, bl a Dylan, berodde domen enbart på att Carter var afro-amerikan och därmed ett lätt offer för ett rasistiskt system.

Att Rubens karriär inom boxningen gick åt h-e var inget som berörde maktens män och det var här den alltid lika vassa Dylan satte in sin dolkstöt. Återigen sticker den rebelliske och kontroversielle Dylan alltså fram hakan. Han blir själv talespersonen för anklagelserna mot ett likgiltigt etablissemang som lämnar en man att ruttna i en cell. Man kan knappast beskylla honom för att fega ur med andra ord. Det är istället en man som alltid går och alltid har gått sina egna ibland något säregna vägar.

bob-dylan-torontoBob Dylan genomgick i mitten på 60-talet en transformation till den mer elektriskt baserade i sin musik. Ett rent helgerån enligt vissa, en nytändning enligt andra. Som vanligt fick man konstatera att den alltid kontroversielle Bob Dylan hade lyckats reta gallfeber på hela etablissemanget. Precis som nu med andra ord. Foto: By Jean-Luc – originally posted to Flickr as Bob Dylan, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6699656

Det blir väl knappast sämre av att Dylans stora litterära förebilder heter Jack Kerouac, Woody Guthrie, Carl von Clausewitz, Arthur Rimbaud, Leo Tolstoy, Edgar Rice Burroughs, Luke Short, Jules Verne, H.G. Wells och Allen Ginsberg. Beatnik-poeten Ginsberg var dessutom en av Dylans vänner. Kärleken och fascinationen till Rimbaud delar han med en annan artist vi på Blaskan älskar nämligen Patti Smith. De andras storhet kan man väl knappast ens ifrågasätta. Leo Tolstoy räknas ju som en av litteraturvärldens giganter.

Woodie Guthrie är ju som bekant den moderna amerikanska folkmusikens fader och var också han en god vän till Dylan om än ytlig sådan. Hans liv slutade ju i djup olycka med en sjukdom som långsamt gjorde honom okontaktbar. Huntingtons sjukdom (Chorea) som Guthrie led av, förstörde långsamt hans hjärna och gjorde honom allt mer isolerad. Från sent 40-tal fram till sin död gled han långsamt in i ett isolerat mörker. Men en tid innan han dog 1967 hann den då blott 19-årige Dylan träffa sin stora idol och musikaliska ledstjärna. Det blev trots sjukdom flera möten, men till sist satte Guthries sjukdomstillstånd p för dessa.

Dylan har alltså en rätt diger samling litterära giganter att luta sig tillbaka mot och att tacka för sin egna förmåga att skriva texter. Att han har talang har ju naturligtvis hjälpt till. Knappast något Beyonce kan skryta med men som sagt, har dom snopp blir det stopp i feministernas värld. För som Dylan så klokt skaldade, ”The Times They Are a-Changing”. Han är ju trots allt både vit, privilegierad, man och därmed översittare i vår nya sköna värld. Tur då att Dylan kan skriva texter och att de är fullvärdiga för ett litteraturpris. Dylan – 30 – Beyonce – 0,  när väl Ebba inser detta faktum kanske hon kan bli lika prestigelös som Dylan när han sjunger ”Don’t Think Twice, It’s Alright”.

Cirkeln är sluten, Dylan består. Trots snopp, vit överhöghet när han i själva verket har försvarat amerikanska färgades rättigheter och andra ovidkommande kommentarer, så är det en litterär gigant som nu tar plats i Nobels Litteraturpris-annaler. Det är tur att vissa har modet, sorgligt när andra kräver ordet. För har man inget att säga är det ju bättre att inte säga något alls. Det har Dylan också visat med sin fåordighet när det gäller intervjuer och annat. Han hatar nämligen mediebevakning. Det är nog mest därför negativisterna är så putta, de vet ju inget om Dylans sanna natur och hans genialitet.

Punkens Historia 11: New York, New York

Vår historia om punken i New York och klubben CBGB’s fortsätter. Grupperna som ingick i rörelsen presenteras i korthet.

Eftersom punken i New York-tappning vilade på en blandning av olika uttryckssätt för konst, var också poesi en drivkraft för vissa. En artist som kom att betyda mycket för denna del av punkens uttryckssätt var Patti Smith. Med en religiös uppfostran men en brinnande iver att göra sig fri från arvet, sökte hon sig till poesins värld. Snart hade hon upptäckt det som kom att bli hennes ledstjärna – den franske poeten Arthur Rimbaud. Hon lämnade hemmet i Chicago och flyttade till New York där hon snart började skriva egen poesi. Hon hann med en kort men intensiv resa till Paris där hon kom i kontakt med performance art vilket hon senare kom att införliva i musiken.

1974 Började hon forma det som kom att bli Patti Smith Group. Tillsammans med gitarristen, basisten och musikaktivisten Lenny Kaye, startade hon ett projekt som påbörjades som poesiläsning till gitarrslingor. Snart hade fler medlemmar tillkommit, Ivan Kral på gitarr och bas, Jay Dee Daugherty spelade trummor och Richard Sohl kliade pianotangenter.

Patti SmithPatti Smith cirka 1971

1975 Påbörjades inspelningen av debutskivan ”Horses” som släpptes samma år. Albumet producerades av ingen mindre än John Cale, före detta medlem i Velvet Underground. Cirkeln var därmed sluten. Det innehöll den vidunderliga titellåten som med sitt hetsiga tempo satte ribban för punken. Inledningsfrasen ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine” lyfte både på flera ögonbryn och väckte kontrovers. Också där andades debuten punk med andra ord. Flertalet av framtida stor artister säger sig ha bestämt sig för att viga sina liv åt musiken efter anförskaffandet av ”Horses”. Morrissey, Siouxsie Sioux, Johnny Marr och Michael Stipe är några av dessa. Patti Smith Group kom att göra en över 40 år lång karriär, de spelar fortfarande tillsammans och ger också ut skivor än idag.

I Columbus Ohio började saker och ting röra på sig 1972. Efter en extra dålig konsert med Captain Beefheart, bestämde gitarristen John Morton, sångaren Dave E McManus och gitarristen Brian McMahon sig för att göra bättre. Resultatet blev Electric Eels som mellan 1972 och 1975 drabbade världen. Från början saknade de en trummis, istället brukade medlemmarna slå på städ, metallplåt och på varandra. Jo ni läste rätt, gruppmedlemmarna brukade ibland ägna sig åt fistfights med varandra. Bandets musik var redan från början en avantgardistisk mix av jazz och rå opolerad rock. Dave E tutade mer än gärna falskt från en klarinett mellan den nasalt ironiska sången. Den egna beteckningen på musiken hette ”Konstterrorism”. Så småningom började man ta in mer erfarna trummisar, men alla blev kortvariga eftersom gruppen fortsatte att byta medlemmar. En av dessa var den legendariske trummisen Nick Knox som så småningom kom att spela med The Cramps.

Gruppen gjorde sig också snabbt kända för de fåtal spelningarna och att när de väl spelade slutade konserterna oftast i slagsmål med publiken. De hade därför en speciell notis hos den lokala polisen som bråkmakare. Gitarristen John Morton och sångaren Dave McManus brukade till och med gå till arbetarklasspubar och låtsas vara homosexuella för att därmed sätta igång barslagsmål. De använde sig tidvis också av nazisymboler och bildspråk för att provocera på scen.

Electric EelsElectric Eels Foto: Electric Eels

Den mer uppbyggliga delen av bandets existens innefattade dock skapande av musik.De spelade in flera av dessa efter återföreningen 1978 genom skivbolaget Rough Trade, men det släpptes bara singlar. Snart var bandet återigen historia och de efterlämnade ytterligare demoinspelningar. Idag finns dessa inspelningar samt singlarna som kom ut via Rough Trade, utgivna som samlingsplattor. En av dessa ”Eyeball From Hell” kan varmt rekommenderas.

Nästa grupp som startade i den våg av band som sköljde över New York under punkåren, blev en legend i sin egen livstid. Tillsammans med gruppen Television var de representanter för något unikt för band från New York under perioden, de vävde in nerv i musiken. Talking Heads som de hette, var typiska för punken av New York-snitt. Tre av medlemmarna startade som elever på designskola. Tina Weymouth, David Byrne och Chris Franz gick alla på grafiska design-utbildning på samma skola, och 1974 startade de bandet ”The Artistics”. 1975 Hade de bytt namn till ”Talking Heads” och inledde sin karriär som förband åt Ramones på CBGB’s samma år.

1977 Blev ett viktigt år för dem. Först anslöt sig Jerry Harrison till gruppen på gitarr, keyboard och bakgrundssång, för det andra landade gruppen ett skivkontrakt med bolaget Sire. I februari det året kom deras debutsingel ”Love – Building on Fire” och senare i mars kom debutalbumet. Titeln på albumet var lämpligt nog ”77”. Ännu bättre var att gruppen redan på första plattan fick en monsterhit i form av ”Psycho Killer” som handlade om massmördaren Son of Sam som spred skräck i New York samtidigt. Bandet kom att bli ett av de viktigaste i rockhistorien. På 80-talet gick de i bräschen för den konstnärliga utvecklingen av rockmusik där filmen ”Stop Making Sense” och låtar som ”Once In A Lifetime” gjorde dem odödliga. 1991 Splittrades bandet och förgrundsfiguren David Byrne fortsatte med soloprojekt under eget namn, Chris Franz och Tina Weymouth fortsatte också med den egna gruppen Tom Tom Club.

Talking HeadsTalking Heads blev ett av 80-talets giganter men startade i punken

Nästa band som kom att formas av New York-scenen, var också de starkt influerade av konst. De experimenterade med rock och blev ett av CBGB’s mer avantgardistiska band. Pere Ubu bildades i Cleveland Ohio och finns än i denna dag men med en enda originalmedlem kvar, sångaren David Thomas. De fick aldrig en kommersiellt framgångsrik karriär och de har alltid fått turnéra genom att bo hos fans för att spara pengar, men musikaliskt har de sett har de varit mer framgångsrika. Inte alltid så lättillgängliga i sin musik, men alltid med ett djup och en vinkling på musiken få eller inga andra kunde mäta sig med.

Gruppen är väl värd ett extra öra och har en rik produktion av skivor. Sammantaget har de gett ut ett 20-tal plattor som liknar inget eller lite av jämförbar musik. Låtar som ”Heart of Darkness” refererar naturligtvis till novellen med samma titel av Joseph Conrad, och ”30 Seconds over Tokyo” är baserad på 40-talsfilmen med samma titel. De är också en resa i musik som den aldrig har låtit vare sig förr eller senare.

Pere UbuPere Ubu

Mink De Ville är nästa band till rakning. De bildades i San Francisco när frontmannen Willy De Ville slog sina påsar ihop med trummisen Thomas R Allen Jr. och basisten Ruben Siguenza. Till sist anslöt sig pianisten Rich Colbert och gitarristen Robert ”Fast Floyd” McKenzie till gruppen och snart spelade bandet på läderbarer i staden. Under namnet Billy de Sade and the Marquis blev de en mindre lokal celebritet.

Snart hade Willy De Ville hört talas om musikscenen i New York och bandet bytte hemstad 1975. I samband med flytten bytte bandet namn till Mink De Ville, och snart hade de inrättat sig som ett regelbundet återkommande band på CBGB’s. Flytten innebar också att bandet fick ytterligare en medlem i gitarristen Louis X Erlanger som förde med sig bluestraditionen, han hade tidigare bl a spelat med bluesgiganten Johnny Lee Hooker.

Det mest originella med bandets musik, var de klara kopplingarna till spansk musik som lyste igenom i många sånger. Ett koncept som New York med sin stora latinamerikanska befolkning tog emot med öppna armar. 1976 Landade de ett skivkontrakt med Capitol och året efter debuterade de med skivan ”Cabretta” (betitlad så i Europa, i USA hette samma skiva Mink De Ville). Gruppen hann med sex skivor med olika konstellationer av bandet då medlemsbyten förekom, men alltid med den vidunderliga Willy De Ville i förgrunden. 1985 Lade bandet till sist av och Willy De Ville fortsatte en solokarriär som varade fram till hans död 2009. Han hann under denna tid släppa tio plattor i eget namn som alla är mycket lyssningsvärda.

Mink De VilleMink De Ville

Bush Tetras var bandet som kom in rätt sent i historien om CBGB’s. De bildades 1979 och har brutit upp och återförenats i flera omgångar. Med en blandning av punkrock, rock och funk var också dom ett av alla dessa band som var mycket annorlunda och musikaliskt utvecklande. Låtar som ”Cowboys in Africa” och ”Too Many Creeps” visade på ett band som helt klart gick sina egna vägar i musiken. Ytterligare en sak gruppen visade var att tjejer äntligen hade börjat ta plats i rocken. Tre av fyra medlemmar i gruppen var kvinnor. Punken hade därmed blivit ett sätt att ta sig fram också för tjejer. Visst hade de funnits förut, vilka kan glömma Phil Spectors alla tjejgrupper som The Ronettes, men de hade mest fått spela andrafiolen. Nu hade dessa tagit plats i rockens finrum, ett faktum punken och Bush Tetras bevisade.

Bush TetrasBush Tetras

Dessa och många fler samlades alltså på CBGB’s för att frossa i punk och utveckla stilen. Musikgenren var nu definitivt född, men skulle möta en annan utveckling när den tog steget över från New York till Storbritannien. Mer om detta i senare avsnitt där vi ska titta på den engelska punkens första år. Till dess, god läsning.

Ulf Holmén aka Dr. Dacapo

Dr Indie om Patti Smiths nya album ”Banga”

Patti Smith – Banga

@@@@

Patti Smiths fina bok ”Just Kids” var en av de böcker jag länge hade sett emot att läsa – den var precis så underbar som jag trodde den skulle vara vid läsning. Patti Smith har förekommit flitigt i webbtidningen Blaskans webbtidningsupplaga. Hennes skivor har recenseras antagligen av mig eller Dr Da Capo. Själv följer jag gudinnan Patti Smith i varje delmoment. Det nya albumet är en skimrande platta som har en musikaliskt konstnärligt art som jag eftersökter. Patti Smith både reciterar och sjunger ut låtarna på nya albumet. Patti Smith har med sig Tom Verlaine från Television, Lenny Kaye,  Jay Dee Daugherty,Tony Shanahan, Jack Petruzzelli, Johnny Dep plus barnen Jackson  och Jessi på skivan. Det är poem, elegier, dramatiska sånger som antagligen sjungs fram eller pratas saktmodigt i texter om kärlek och förluster. Patti Smith är sig själv igen efter ha varit med att turnera runt världen med målningar, teckningar och musik. Här finns de poetetiska kvaliterna hon fäörvärvade under sin tid med bland annat  Robert Mapplethorpe . Jag läser nästan skivan och när Patti Smith reciterar så är det just den där skönheten och skarpa konturerna som belyser magin med en artist av Patti Smiths kaliber. hennes röst är magnetisk och drar till sig järnfilspåren runtomkring sin omvärld. Hon dikterar och mässar så aytt en helig aura sträcker från första låten till den sista covern av Neil Youngs ”After Gold Rush”. det är den heliga katedralen jag befinner mig i och ingenting förlöser mig så som Patti Smith gör – när hon nedstiger från Olympen; Gudarnas hemvist. Det är Patti Smiths mest lyckade och konstnärligt fina skiva som hon givit ut på en del år nu. Skall du bara lyssna på en skiva i år så är det ”Banga” som borde vara det perfekta valet.