Recension Av Peter Perretts Nya

Artist & Titel: Peter Perrett – How the West Was Won
Betyg: En solklar ♣♣♣♣♣

En av den brittiska popens stora förnya var helt klart gruppen The Only Ones. Till harmonisk pop berättades små historier ur vanliga människors liv. Likt Kinks gjorde man nerslag i verkligheten och framförde dessa i form av berättelser om hopp och desperation. Bakom de geniala små verken stod frontfiguren Peter Perrett. Plattan ”Another Girl, Another Planet” är klassisk. Så småningom började dock drogerna och problemen dessa medföljde kasta grus i gruppens maskineri och personligen för Peter Perrett.

Historien om The Only Ones startade 1976 men redan 1981 var den över, visserligen har gruppen återförenats under senare år men mest för att turnera och bara tillfälligt. Senast 2014 gjorde man en bejublad turné med det klassiska materialet från de plattor de hann med att spela in under sin glansperiod. Nu har Peter Perrett kommit med en soloplatta i samma anda som Only Ones med titeln ”How the West was Won”. Dags att titta närmre och framför allt lyssna på en artist som vi på Blaskan hyser en djup respekt för.

Det första som slår mig är att konceptet är sig likt. Det är samma typiska brittiska pop och små underfundiga texter som det brukade vara under The Only Ones dagar. Här och där som i låten ”Living In My Head” ryms rocken. Här får det lov att bli småfarligt och hotande som för att bryta mot det harmoniska.  Den enda skillnaden är att idag är melodier och arrangemang något uppdaterade för att förnya soundet. Och faktiskt så fungerar det fantastiskt bra.

Också i ”Sweet Endevour” får det lov att lossna och bli vilt. Här leker dock Peter Perrett med olika tempon och där det får lov att utbrista i ren hänryckning har han smakfullheten att blanda in spårämnen av amerikansk pop som ett eko av grupper som Beach Boys eller Paul Collins Beat i melodin. Mer lågmält blir det i ”C Voyeurger”, jag vet inte varför men det känns som om jag vill säga ”Lou Reed” när jag hör den. Den är inte lik på något sätt men det känns som om låtens atmosfär pockar på de där två orden som betyder så mycket.

Lou Reed känns för övrigt ganska närvarande genomgående på plattan. Inte i form av ren stöld från olika låtar utan snarare som i ”C Voyeurger” mer i atmosfären och kanske i hur enskilda instrument används i delar av låtar. Sämre influenser kan man ju hitta så inte mig emot. Det är aldrig uppenbart att han har stulit något. Snarare är det tanken, atmosfären eller arrangemangen som vagt påminner om honom.

Också i ”Something In My Brain” dyker nämligen känslan upp. De breda arrangemangen med gitarrer som grund och hur de används minner om den store artisten som nu har fått en arvtagare. Klangfärger och arrangemang minner om något som skulle kunna härledas till just den nyligen avlidne artisten. Med egna idéer och en egen linje men ändå med mästarens bakomliggande tanke skulle man kunna säga. Det här för mig blir extremt stort, jag är officiellt imponerad av hur Peter Perrett trollar med vidunderliga låtar.

Ett exempel på Lou Reeds närvaro hittar du i inledande ”How the West Was Won” där slidegitarren känns som om låten ”Sweet Jane” svävar över alltihop. Men det går aldrig längre än till atmosfär eller känsla. Peter Perrett undviker skickligt att gå i fällan med att göra något för likt utan nöjer sig istället med att gå vidare på sin inslagna väg. Greppet ger den här skivan en aura av något stort. Det är som Lou Reed i nytappning har klivit fram. Med nya idéer och egna arrangemang men med samma känsla känns allt storslaget.

Den här skivan känns på många sätt som en extremt spännande skapelse. Peter Perrett har lyckats med något som är fantastiskt när han nyskapar både Lou Reeds musikaliska tanke men samtidigt går sin egna väg. Stora låtar som liksom lever sitt egna liv utan att behöva stödstrumpor. Texter som känns som rena historieberättanden och till sist stora och genomtänkta idéer som i idé- och instrumentform vävs in för att lyfta låtarna till en ny nivå.

Peter Perrett av idag har repat sig från sitt självdestruktiva rykte och lyckats prestera en av årets plattor. Kanske till och med den platta som framstår som klarast lysande. Hans ”How The West Was Won” är inget annat än ett litet mirakel. Foto: By Zena Perrett – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42827713

Texterna var det ja, fulla av Peter Perrets patenterade ironier och sarkasmer som vi har vant oss vid genom åren. Då det begav sig med The Only Ones kunde vi roas av elakheter som ”Why Don’t You Kill Yourself”. Efter underlängre tid överdrivet intagit medikamenter som inte alltid har varit hälsosamma, kanske rent av fört honom ett steg närmre döden, har han nu istället övergått till betraktelser av sig själv.

I låtar som ”Man of Extremes” roar han oss istället med rader som ”I didn’t die, at least not yet, I’m still just about capable of one last defiant breath” som en hälsning till sin gamle musik- och knarkkompis Johnny Thunders som i motsats till Peter Perrett dukade under av samma medikamenter. Numer nöjer sig alltså Peter Perrett med att driva med sig själv. Mörker blir till sarkasmer och egenterapi istället för destruktivitet. Det känns både angeläget och mycket hoppfullt.

Det är helt enkelt en av det här årets större skivor som i varje fall jag har fått lägga örat på. Slutresultatet blir en stor popskiva där både det traditionella och nyskapande trängs i en angelägen blandning. Det här blir helt enkelt en av de där måste-skivorna. Skulle jag tvingas ta med en skiva som jag fick ta med mig till en öde ö, skulle denna åtminstone finnas med i diskussionen även om det finns alldeles för många andra. Den klassiska bilden av jultomten borde helt enkelt se ut som Peter Perrett på baksidan av texthäftet.

En stor skiva är född, jag känner mig lycklig över att just jag har fått förmånen att lyssna igenom den. Betyget blir högt, jag tvekar nog inte att säga att det blir toppbetyg. Stämningen, låtarna och förmågan att förnya sitt låtskrivande la grunden för det. Texterna understryker ytterligare skivans storhet.

Grattis Peter Perrett, femman är mer än välförtjänt. Plattan borde stå i varje musikälskares bok eller skivhylla, hälsa tomten det. Musik att bli både engagerad och lycklig över kan aldrig gå av för hackor. God Jul Peter önskar Uffe Holmén för Blaskans räkning. En av årets mest angelägna och viktiga skivor utan minsta tvekan.

Tom Petty – En av rockens giganter har gått bort

Hur kan man sörja en person man inte har en relation till? Är det ens möjligt? Jo då, det är det och anledningen är enkel, man ser andra band än de relationsmässiga. I Tom Pettys fall var det den fullständigt förödande bra musiken som i varje fall fick mig att falla som tre ton Gullhögens. Därmed skapades just det bandet jag talar om och dess existens blev uppenbart i måndags då vi nåddes av dödsbudet. Själv är jag som alltid bedrövad och chockad, en av rockens stora har gått bort.

Melodikänslan, den trallvänliga popen, rocken i kombination med denna, tillbakablicken mot grupper som The Byrds, Paul Collins Beat, The Real Kids osv men också med en gnutta eget samt blandningen av alla stilar gjorde att denna länk kunde uppstå. Och den bestod genom alla år, skiva efter skiva var alla små mästerverk. Bäst i mina öron är fortfarande det legendariska genombrottsalbumet ”Damn the Torpedoes” från 1979. Med ena benet i New Yorks punkscen och det andra i traditionen skapad av grupper som The Byrds, fullständigt svepte den bort mig från stående position.

Naturligtvis var också Tom Petty en i allra högsta grad kommersiell artist. Framgångarna med album som ”Full Moon Fever” eller låtar som ”Into the Great White Open” banade vägen för det. I vissas ögon kan ju sånt vara detsamma som en automatisk fatwa, men faktum är att Tom Petty klarade också den balansgången det alltid blir mellan kvalité och att ändå sälja. Hans recept var alltid att hålla fast vid sitt sound men ändå skriva låtar som gick rakt in i folks hjärtan. Vem kan glömma en låt som ”American Girl” som blev en kioskvältare?

En rocklegend är död men hans musik lever vidare. Rik låtskatt är inte fy skam men sorgen över Tom Pettys död överskuggar trots allt. Foto: By Camtin at English Wikipedia – Transferred from en.wikipedia to Commons., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2857731

Så har då en av rockens viktiga personer tystnat. Med honom försvinner en viktig pusselbit i musikens värld. Historieberättaren, låtskrivaren och ljudsnickaren Tom Petty har tystnat. Kvar finns som alltid en rik låtskatt, har du inte utforskat denna rekommenderar jag varmt en närmare titt. Plattor som ”Damn the Torpedoes” borde stå i varje skivhylla och de andra är inte dumma de heller. Så vad väntar du på? Ut och undersök en underbar låtskatt om du inte redan är en av de inbitna.

En sista hyllning hinner vi med och jag väljer fyra av mina favorit-låtar, tre från hans mellersta del av karriären och en lite äldre. Den sista – ”Free Fallin'” är inget annat än en klassiker. Den är dessutom ett av de tydligaste exemplen på hans berättarkonst. Från Amerikas utmarker och småstäder med dess traditioner på gott och ont så skalar han obevekligt av varje lager på löken. Lägg märke till att bakom varje ord kan man också ana samhällskritiken. Tack för ordet och god lyssning men med en smula sorgkant.