Micheles Kindh lyssnar på Stephen Malkmus & the Jicks

Stephen Malkmus & the Jicks – Wig Out at Jagbags

MI0003675827

@@@

Stephen Malkmus är klart mycket bättre än vad han någonsin var med det mera kända och inflytelserika bandet Pavement som han bildade tillsammans med Scott Kannberg i slutet av 80-talet för 25 år sedan.

Undertecknad var inte specifik imponerad av bandet utan jag upplevde de som ganska tråkigt band med några få bra låtar. Så jag följde inte bandet speciellt noggrant under 90-talet.

Jag blev dock imponerad av hans andra band Silver Jews och de album som de släppte ut på marknaden. Countrybetonad rock var mera av mitt slag av rock.  Tre briljanta album kom ut med Silver Jews från debuten med ”Starlite Walker” Medan hans projekt The Crust Brothers enda skiva blev okej paus mitt i allting men ack inte mera än så i min bok.

Däremot soloalbumen tar jag till mig med helt andra utgångspunkter. För här träffade och fortfarande träffar rockmusiken rätt, och håller sig på rätta vägsträckan. Det är simpel rak ärlig berättat musik som inte krånglar till det i onödan.

Bandet The Jicks prövar sig fram och stånkar vid det hårda rockarbetet bakom Stephen Malkmus tålmodiga arbeten. Musikens fria och oböjliga kraft som det innebär att spela fri emotionell rock tillsammans med sina medmänniskor.

Låtarna är svängiga och har den där fina traditionen med rakare rör och starkare precisa ackord som håller traditionen levande och leder oss ofelbart till artister av Neil Youngs kaliber. Men det är Stephen Malkmus eget språk vars ande verkligen tar ut svängarna och omvandlar rockmusiken till just hans eget sätt att beskriva sin omvärld. Rösten som oftast är just artistens viktigaste signatur och framförallt den som förmedlar sångernas budskap.

En fin modern rockskiva från en stark artist i eget namn.