Uffe sörjer Fats Domino

”Blueberry Hill”, jag säger bara ”Blueberry Hill”. Varför inte ”Walking To New Orleans” eller ”The Fat Man”? Odödliga klassiker, alla signerade en och samme gigant inom rocken nämligen Fats Domino. Nu har också  han gått ur tiden och därmed har ytterligare en viktig pusselbit i rockens historia förlorats.

Egentligen hade Fats Domino som så många andra av sin samtid och sina medmusiker rötterna i bluesen och Rythm and Blues.Hans spelstil på piano gjorde honom snabbt till en legend då han mer eller mindre gjorde ”Rolling Piano” till sitt signum. Också hans sångstil med mycket ”Wah-Wah” över en baktakt gjorde honom till en klart annorlunda artist både i sin samtid och senare. Detta i kombinationen med överjävligt bra låtar gjorde honom till en sann legend.

Fats föddes 1928 i en familj med fransk-kreolsk bakgrund. Hans fullständiga namn var Antoine Dominique Domino. Eftersom familjen var fattig började han tidigt att jobba som leverantör av is, snart hade han helt slutat i skolan som ett resultat av detta. Han gick bara till fjärde årskurs, sen tog jobbet vid. Redan vid tio års ålder började han intressera sig för pianospel. Hans svåger Harrison Verett som var jazzmusiker och gitarrist blev hans mentor.

Runt 14 års ålder började Fats uppträda på lokala barer. Han spelade också på privata fester och det var på en sån nästa steg i hans karriär tog vid. Musikern och bandledaren Billy Diamond hörde talas om den unge Fats och under en fest på en bakgård där Fats hade hyrts in för att spela upptäckte han den unge mannens förmåga att spela piano. Fats fick ett erbjudande om att bli en del av Diamonds band och tackade naturligtvis ja.

Väl med i bandet fick Domino snabbt sitt smeknamn. ”Fats” blev snart hans nya förnamn eller åtminstone synonymt med Domino då Diamond tyckte att han påminde om legenden Fats Waller och/eller Fats Pichon. Det berodde också på den unge Dominos glupande aptit och kanske också hans kroppshydda. Han blev ett stående inslag med bandet mellan åren 1947 och 1948.

Fats Dominos karakteristiska sång och pianospel har tystnat för gott. Hans oefterhärmliga stil och musik är dock något den som vill kan ta del av. Foto: By Heinrich Klaffs – originally posted to Flickr as Fats Domino 1605730021, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12311732

Snart hade dock skivbolagen fått nys på den unge talangen och ett lukrativt  kontrakt hägrade i förlängningen. 1949 Hade Fats skrivit på för skivbolaget Imperial och han skrev tillsammans med producenten Dave Bartholomew låten ”The Fat Man”. Den var egentligen bara en ny lite mer nedtonad version av låten ”Junkers Blues” som handlade om drogmissbruk. Inget som var direkt upplyftande men den nya versionen blev det. 1951 Hade den sålt i en miljon exemplar vilket var en enorm framgång för tiden.

Hans debut bar alla de kännemärken som senare gjorde Fats Domino till en legend. Det gungande pianot med sitt hejdlösa sväng, rötterna rakt ner i bluesen, sångstilen med wah-wah-soundet och så vidare. Framgångssagan Fats Domino var nu igångsatt. Fler låtar följde, alla hits och alla komponerade tillsammans med producenten Dave Bartholomew. Bartholomew blev därmed både hans vapendragare och producent i ett. Den framgångs-rika kombon fortsatte så länge Domino fortsatte att ha kontrakt med Imperial Records.

Embryot till hans kompband började också ta form. Musiker som saxofonisterna Herbert Hardesty och Alvin ”Red” Tyler anslöt sig. Han inledde ett samarbete med basisten Frank Fields samt trummisarna Earl Palmer och Smokey Johnson. Andra noterbara namn var Reggie Houston, Lee Allen och Fred Kemp. Den sistnämnde blev Fats Dominos betrodde och bandledaren för hela ensemblen. Arbetet kröntes med ytterligare en framgång med låten ”Ain’t That A Shame” som som bäst låg på tionde plats på Billboard-listan.

Låten uppvisade mer av pop vilket säkert tilltalade främst en vit publik. För också musiklivet var starkt uppdelat mellan olika grupper i kölvattnet på rasuppdelningens USA. Särskilt den i södern där Fats själv hade sina rötter var rent förödande. I denna mörka tid av rassegregation hade Domino trots detta gjort något få andra innan honom hade fått chansen till. Att bli lika populär bland en vit publik som en afroamerikansk var för tiden få förunnade även om dom fanns. Bland annat Chuck Berry lyckades med samma sak.

Så småningom kröntes hans karriär med den kanske största framgången. 1956 Spelade han den låt som kom att bli en klassiker nämligen ”Blueberry Hill” som kom att bli något av synonymt med just Fats Domino. Återigen var det låtens Rolling Piano och en mjukare stil men ändå med bluesens kännemärken som skapade framgången. Samma år med-verkade han i två filmer, ”Shake, Rattle and Rock” samt ”The Girl Can’t Help It” löd titlarna. Nu var Fats Domino både en etablerad artist och uppburen som en av de stora.

Sextiotalet innebar en massa förändringar för Fats. Uppbrottet från Imperial Records 1963 innebar också ett farväl till det mångåriga samarbetet med producenten Dave Bartholomew. The British Invasion med band som Rolling Stones, Kinks, The Who, The Beatles och Pink Floyd innebar ökad konkurrens om skivköparna. Det gav också hela musikvärlden en ny musikalisk inriktning. Många såg sina karriärer gå i kras över förändringen men Fats Domino fortsatte obehindrat om än inte lika framgångsrikt längre.

Svaret på alla frågor blev ett nytt skivbolag till ABC-Paramount, ny producent och ett något förändrat sound med inslag av countrypolitan som var en mer lättsam form av country med mer pop än kusinen. Fats Domino började också snegla mer på den framväxande soulen som kom fram genom bolag som Stax och Tamla Motown. De sista tjugo åren koncentrerade sig Fats Domino mer på att turnera och ge konserter. 1986 Blev han till sist invald i Rockens Hall of Fame för att visa hur viktig han var för rocken i dess ungdom.

Den 24 oktober avled så Fats Domino av naturliga orsaker i sitt hem i Harvey Louisiana.  Vi på Blaskan och kanske också en del av er sörjer en legend som har gått ur tiden. Som vanligt efterlämnar också han en rik låtskatt och ett kulturarv utöver det vanliga. Med lite sorgkant med andra ord. Vi lämnar er med lite musik  som förhoppningsvis visar varför Fats Domino tillhörde de stora.

Micheles Kindh om Pink Floyds senaste utgåva

MI0003811572
Pink Floyd – The Endless River
@@@

När sista riktiga studioalbumet ”Divisions Bells” avslutades så spelade Nick Mason, David Gilmour, Rickard Wright in musik som hamnade i en arkivmapp. 2014 Plockades detta material fram av David Gilmour för att justeras, korrigeras och senare ges ut på detta album. Skivan är ingen fullträff men ovanligt bra ändå. Det är ett album som går tillbaka till referenser som ”Atom Heart Mother”, ”Wish You Were Here” och ”The Dark Side of the Moon” som i mina ögon är klara ögonblick. Ögonblick som den här skivan utan tvekar har i sina instrumentala låtar.
Bandets fortsätter sitt ständiga filosoferande kring den tidigare frontmannen Syd Barrett som numera är död och som försvann in i drogernas förtärande dimmor. Ett faktum som gjorde att hans mentala hälsa gradvis höll på att reduceras. Detta blev hans avslut i Pink Floyd. Roger Waters började gradvis styra skutan i Pink Floyd och det blev utan tvekan ytterst framgångsrika år under sjuttiotalet.

När Pink Floyds interna bråk började kunde man också börja skönja deras konstnärliga nedgång. Detta ledde till sist till slutet för gruppen och delningen av bandet. Roger Waters blev soloartist och resterande i gruppen fortsatte som Pink Floyd. Det nya samarbetet ledde så småningom fram till den sista riktiga skivan ”Divisions Bells”. Den här skivan fungerar mest som trevlig utfyllnad och påminner starkt om när Queen gav ut sitt postuma album ”Made In Heaven” några år efter Freddie Mercurys död. Ett lagom fint album som trots detta bestod av gammal skåpmat. Så är det också med Pink Floyds nya skiva – lite gammal skåpmat som kommer ut och som knappast väcker något större begär.

Nu blir det lite Pink Floydmaterial som jag personligen älskar:

Hyllningen till Syd Barret:


http://youtu.be/eBcTU2j2PFw

Syd Barretts solomaterial:

Dr Indie lyssnar på Jason Lytle och Patterson Hood

Jason Lytle – Dept. Of Disappearance

@@@@

Grandaddy var utan tvekan kanske det band som jag mest förknippade med en postmodern 2000-talsvariant av Pink Floyds fluffiga psykedeliska flytande heliumnoveller som jag kunde tänka mig. Men så beslöt sig Jason Lytle att lägga bandet på is eller för alltid att begrava bandet ifråga. 2009 kom hans fina första soloplatta ”Yours Truly, The Commuter” ut och blev en överraskande skiva.

 

http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer82/Musik/jason_lytle_yours_truly_the_commuter.html

Det var en mästerlig platta med starka symfoniska och överkänsliga tillslag som skapade just musikalisk fantasifullhet och magisk beröring. Så urstark är inte hans nya skiva. fastän den är mäktig nog att slå ut mycket av årets produktion. Det är stilfull musik som råder i Jason Lytles världsbild. En stor skiva med lyriska prosatexter som tar mig me di hans nya verklighet och där tar Jason Lytle avstamp på ett sinnesrikt sätt att hantera sina inre demoner.

Musiken är ett flöde av honung som aldrig tar slut och det är enbart positiv musik fast sångerna kan vara lite av malörtens sätt att vara. Men dock är det ändå så här bra musik som Jason Lytle skriver idag 2012. Vilken artist och vilken skiva jag har äran att ta del av, gör det ni också därute.

http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer82/Musik/jason_lytle_yours_truly_the_commuter.html

Patterson Hood – Heat Lightning Rumbles in the Distance

 @@
 
Naturligtvis handlar det alltid om traditioner delvis i den musik som Patterson Hood spelar in när det handlar om hans egna soloalbum eller de skivor som han spelar med sitt countryrockband Drive-By Truckers. Vi på Blaskan brukar vara djupt förälskad i detta band liksom Patterson Hoods soloalbum ”Killers and Stars” och ”Murdering Oscar (And Other Love Songs)” som båda är utsökta album med bra låtar rakt igenom som vågar ta steget ut och kunna vara litterära texter med en stark bakgrund i söderns amerikanska traditioner. Drive-By trucker brukar växla mellan stark rock och lågmäld country. Men nu när Patterson Hood baserar sin nya skiva på en egen icke publicerat självbiografisk roman som misslyckades och istället blev det en skiva. jag tror att det borde kunde vara en skiva som jag skulle gilla – men så istället blev det en ganska så snålt tilltagen skiva. relativt tråkiga arrangenmangmed en musik som jag tappar intressaet för konstigt nog.
 
Jag vet inte riktigt varför skivan känns så avslagen, så ointressant och anonym helt plötsligt vid genomlyssningarna.
 
Föga av intressanta inslag av något nytänkande eller jag tror att det handlar kanske om att själva musikaliska inramningen till en intressantare text stör mig. Det här borde bli det här stora amerikanska romanen fast på skiva. En platta värdig att jämföra med The Bands storverk ”Music from Big Pink” men så blev det icke – utan en stram skiva som traskar på med få minnesvärdiga stunder att minnas – duetten med Kelly Hogan är nog det jag kommer minnas bäst eftersom det är en hyllning till den avlidna Vic Chesnutt. Det är den låt jag kommer ta till mig utan att tveka. resterande av skivan känns överflödig på något sätt. Synd på en rar ärta.