Uffe diggar till The Breeders

Grupp/Titel: The Breeders – All Nerve
Betyg: ♣♣♣♣

Gruppen The Breeders har all anledning att se allt i glada färger efter den senaste album-prestationen. Låtar som ”Wait In The Car” är klassiska redan nu och landar i typisk Breeders-stil. Nya albumet är både starkt och komplext, något få andra lyckas med.

När jag nu står med första fullängdsskivan från bandet The Breeders på nio år, är det nästan med en tår i ena ögonvrån. Som jag har längtat, förklaringen ligger nog i att bandet har andra karriärer under andra namn vid sidan av. Breeders är helt enkelt ett sidoprojekt. Frontfiguren Kim Deal hade en roll som basist i bandet The Pixies, den har hon sen dess avslutat. I The Breeders har hon istället intagit rollen som gitarrist. Hon har också ett förflutet i band som The Amps. Kims i det närmaste identiska tvillingsyster Kelley Deal har en solokarriär att sköta om. Också hon har fått rollen som gitarrist och bakgrundssångare.

Basisten i bandet heter Josephine Wiggs och hon har ett blandat förflutet. Hon har spelat i band som The Breeders, The Perfect Disaster, Honey Tongue, The Josephine Wiggs Experience och Dusty Trails. På senare år har hon skrivit och framfört musik till olika filmer. Några där hon har medverkat som musikskapare är ”Conversation With Boxing Gloves” och ”Appropriate Behavior”. Till sist har vi trummisen Jim McPherson som också har också ett brokigt förflutet. Som medlem i Breeders sen 1992 har han också extraknäckt i band som The Amps och Guided By Voices.

The Breeders stil är av det mer experimentella slaget vilket märks från första ton. Därmed är det också en väldigt distinkt stil som gör att man känner igen bandet när man hör dom. Flera låtar bär gruppens kännemärken och samtidigt vilar musiken på mer traditionell grund som rockens. Kännemärkena är som sagt många. Ta till exempel den knyckiga stilen med många annorlunda vägar i låtarnas melodier där det inte följer standard-konceptet.

Växlingarna mellan olika tempon och melodier har nog Kim Deal tagit med sig från tiden med The Pixies för här anas ett släktskap. Den brännande nerven och det återhållna trycket där det här och där exploderar är nästa små egenskaper. Också här anas ett släktskap till den gruppens sound eftersom The Pixies koncept bygger just på detta. I låtar som ”Wait In The Car” kan man ana samma fascination för det bullriga som också Pixies är så upphängda på. Det är en välkommen kontrast till det lågmälda då The Breeders på det sättet visar upp många schatteringar i musiken.

Men olikheterna mot kusinerna i Pixies är lika många. The Breeders har en alldeles säregen stil där framför allt melodierna har en annorlunda lösning som bara låter som just The Breeders. Det är framför allt i låtarnas melodier och hur slutresultatet låter som man hittar de avgörande skillnaderna. Ta en låt som ”Metagoth” där Breeders hela tiden spelar på nerverna i musiken precis som The Pixies skulle ha gjort den. Men till skillnad från Pixies låter Breeders hela låten löpa linan ut utan att crescendot kommer.

På många ställen i ”Walking With A Killer” satsar Breeders också hellre sitt krut på det melodiösa. Det är här som popens mer luftiga sound kommer in som en skillnad mellan de två grupperna. Gitarrslingorna är det bärande instrumentet och allt går i dur trots titeln och texten där det bland annat sjungs ”I thought it was my time to die”. Kontrasterna mellan den nästan uppsluppna melodin och mörkret i texten är uppenbar. Den tjänar på något sätt som spänningsskapande och det gör i slutänden låtarna större.

Helhetsintrycket blir att det är mer lågmält än bullrigt. Visst finns de mer högljudda partierna där men hela tiden parallellt med de mer lågmälda. I låtar som ”Archangel’s Thunderbird” skakar det loss rätt så ordentligt. En låt som för övrigt är en cover inspelad och skriven av den gamla krautrock/progrock-gruppen Amon Düül II. Oftast börjar låtarna dock trevande och tystlåtet för att möjligen efter introt utvecklas till rock eller pop med en annorlunda attityd. Så är det till exempel redan i efterföljande ”Dawn: Making An Effort”.

Det är mer melodi och harmoni än muskler och det känns rätt. Det nyanserade och mer återhållna ger gruppen möjligheterna att måla med fler penslar. Tillsammans med det bullriga ger det en rik karta av stilar och inslag där låtarna får större lyftkraft än om man hade satsat på en konsekvent linje. I avslutande ”Blues At the Acropolis” blir det som mest tydligt. Här ryms det mesta av gruppens spektra. Pop, moll, bluesiga inslag, lågmält med inslag av det knyckiga och egensinniga där det på samma gång kan vara storvulet.

Slutresultatet är definitivt bättre än genomsnittet. Det är som det är mest när det gäller Breeders inte en dussinskiva de har lyckats producera. Lägg till STORA låtar och du får ett verk som knappast skäms för sig. Med ett band som är så samspelt som Breeders och låtar som de flesta bara drömmer om är det hela en härlig anrättning. Annorlunda idéer, kraften och modet att gå andra stigar än de redan upptrampade, låtar som är glänsande och till sist ett band som vågar stå på egna ben bäddar för stor musik.

Stor musik kräver ett högt betyg, jag är som vanligt snål med femmorna men det är snubblande nära att jag faller för den frestelsen. En fyra får det bli och den är välförtjänt. The Breeders är bandet som fritt kastar sig ut och tar itu med konsten att väva samman så många olika komponenter men ändå lyckas med dom alla. Visst kan det på sina ställen uppfattas som ”svårt” och ”komplicerat” men för den genuine musikälskaren finns så många saker att bli kär i med skivan att det borde vara värt mödan. God Lyssning

Ulf Holmén

Dr Dacapo diggar till Pixies nya

Grupp/Titel: Pixies – Head Carrier
Betyg: ♣♣♣♣

Pixies är den klassiska gruppen från Boston som mer eller mindre satte standarden för indierock i slutet på 80- och början på 90-talet. Några av deras patenterade metoder är passive aggressive-metoden som bygger på att en låt börjar lågmält och plötsligt exploderar i ett crescendo. Poppiga melodier som plötsligt förvandlas till härdsmälterock kan man säga. Ett annat inslag är Frank Blacks (också känd som Black Francis) i ena stunden förföriska och i den andra skrikiga sångstil som ylar som en värsta prärievarg.

På den nya skivan ”Head Carrier” som släpptes 2016 finns alla de där ingredienserna med. På plattan finns också senaste basisten Paz Lechantin som ersatte Kim Shattuck. Bandets ursprungliga basist – Kim Deal – har än en gång sagt upp sig, den här gången antagligen för gott. Bandet förlorade därmed det som var ytterligare ett signum. Bakgrundssång och kanon tillsammans med Black Francis var Kim Deals kännemärke förutom basspel då förstås.

Paz Lechantin fyller dock det tomrummet med samma koncept på ett snyggt sätt. Hon är faktiskt ett fynd som passar som handen i handsken, snyggt basspel och en sångröst som duger till en låt där hon får ta över rollen som ledsångerska. Också som Frank Blacks motpart på bakgrundssång fungerar hon utmärkt. Det är faktiskt som om tomrummet efter Kim Deal nu är fyllt. För den som tvivlar på att Paz Lechantin kan fylla Kim Deals roll finns alltså inget att hämta, tvärtom klarar hon av rollen utmärkt.

I ”Um Chagga Lagga” finns den där patenterade duosången som gruppen gjorde sig känd för i början av 90-talet och här bevisar Paz att  hon klarar av den uppgiften galant. Den här låten och flera andra visar ett band som är spelsuget, håller sig till sitt egna koncept men med en ny twist. Det är med andra ord låtar som faktiskt levererar. Starka, typiska Pixies-låtar som inte kompromissar utan som istället mejslar fram ett litet mästerverk. Pixies är tillbaka i storform helt enkelt.

Pixies nya visar ett band som är både spelsuget och kapabla att skapa nya små pärlor till låtar. Bandet har helt enkelt fått en nystart och till och med tomrummet efter Kim Deal är nu fyllt. Foto: Wikimedia By Alejandro Jofré (djdroga) – http://www.flickr.com/photos/djdroga/5082137457/, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26058296

Låtarna är som sagt det andra kännemärket som en gång gjorde Pixies så kända. Pop, rock och annorlunda lösningar i låtarnas uppbyggnad gjorde snart dem kända. Deras lite knyckiga stil blev stilbildande. Med låtar som ”Where Is My Mind” och ”Monkey Gone To Heaven” skapades moderna klassiker. Det är ett tungt arv och mycket att leva upp till men än en gång visar gruppen att de inte är uträknade. Det är stundtals tunga rocklåtar som i titelspåret ”Head Carrier”, men det är också poppigare som i ”Might As Well Be Gone”.

Slutresultatet blir bra. Starka låtar och det där patenterade Pixies-soundet banar vägen för det. Det är inte i klass med gamla mästerverk, det är helt enkelt inte längre lika dynamiskt och inte lika obehindrat som det en gång var, men det är trots detta attans så bra. I vissa låtar som ”Tenament Song” eller ”Um Chagga Lagga” är det rent genialt, men som sagt, inte riktigt lika starkt som i fornstora dagar. Det duger långt ändå, i varje fall för mig och det är både glädjande och rörande att höra ett inspirerat band som jag bara älskar.

Det är inte direkt en dussinskiva som serveras. Head Carrier är faktiskt en riktigt bra skiva som träffar mer rätt än missar. Det är trots allt så att Pixies visar upp att de fortfarande besitter en rad kvaliteter som inte gör dem till ett band vilket som helst. Tvärtom är det ett spelsuget band vi möter, bästa exemplet på det är ”All I Think About Now”. I låtens inledning gör bandet en musikalisk vink till introt på egna ”Where Is My Mind” men utan att falla i fällan att kopiera den. Både snyggt och roligt!

Visst, det är inte den klassiska kvaliteten som bandet hade på plattor som ”Doolittle” eller ”Surfer Rosa” men bra är det så det räcker ändå. Fyra blir betyget och ett välförtjänt sånt. Det är ett nytänt band vi möter på skivan som uppvisar både kompetens och spelglädje. Glädjande är det också att konstatera att Paz Lechantin så perfekt axlar den fallna manteln efter giganten Kim Deal som på sitt sätt formade bandets musik. Flera av låtarna är klart mer än okej och en del blir man rent lyriska inför.

Gruppen uppvisar musikaliskt flera sidor och har därmed fortfarande en hel del att erbjuda. Lyssna på avlutande ”All The Saints” så förstår du varför, en vemodigt vacker poplåt med mycket känsla och hjärta. Pixies må ha mer än 25 år som grupp bakom sig och en del kanske menar att de har passerat sin höjdpunkt, men faktiskt inte. Här finns en hel del som gör att man blir glad över att gruppen fortfarande producerar skivor och spelar tillsammans. Det här är en grupp att respektera och att njuta av. God lyssning!

J Mascis nya album recenseras av Micheles Kindh

J Mascis – Tied to a Star

MI0003767826@@@@

J Mascis släpper sitt tredje soloalbum som han spelat in vid sidan av huvudbandet Dinosaur Jr. De två andra albumen som han gav ut solo hette ”Martin + Me” och var ett vackert akustiskt album som jag älskade när jag köpte det 1996. 2005 Kom så ”J + Friends Sing + Chant for Amma” som jag också hade svaga känslor för. Även det band han skapade efter det att Dinosaur Jr upplöstes 1997, J. Mascis + The Fog, spelade in två utsökta album: ”More Light” och mitt favoritalbum med denna konstellation ”Free So Free”. Albumet hade vassa knivskarpa låtar som jag föll som en fura inför.

Det var en lysande solokarriär som jag älskade, men det är ändå i grund och botten Dinosaur Jr som J Mascis, Lou Barlow och Patrick Murphy bildade 1984 som jag sätter högst. Bandet bildades efter det att hardcorepunkbandet Deep Wound splittrades och vid sidan av Buffalo Tom och Pixies blev de en av de ledande alternativa rockgrupperna. För mig personligen blev jag nästan religiös efter att ha hört ”Bug”. Denna skiva från 1988 blev inkörsporten till J Mascis lyriska sångvärld och sedan köpte jag nästan allt av Dinosaur Jr som jag kom över. Bandet började bråka med varandra. Lou Barlow hoppade av och bildade det lika underfundiga som sköna bandet Sebadoh. Jag blev stort fan av deras studioskivor. Men ändå kände jag glädje när Dinosaur Jr Återförenades och bjöd upp på ett par lysande konserter och fina comebackplattor.

Så kom då Mascis nya nästan magiska soloalbum som erbjuder mig som lyssnare varierad kost. Det är som vanligt känsligt sammansatta låtar som bygger upp en alldeles egen värld, en värld som man lugnt kan påpeka bara kan tillhöra geniet J Mascis.

Tänk bara på vilka enkla koncept som arrangemangen är uppbyggda på. Jag tror att det är den förenklade synsätt som jag tycker mig höra på skivan som lockar mig, men inte utan att här finns ett djupt emotionellt och komplext musikaliskt sammanhang.

Det låter lite sångmässigt så där gnälligt om rösten. men sorgen, melankolin förblir intakt och nästan lite monoton. Det låter alltid specifikt J Mascis och då spelar det ingen roll vilken roll eller band han spelar i. Graden av påverkan förblir detsamma oavsett musikaliskt sammanhang som J Mascis spelar i. Jag tror att grunden lades i Dinosaur Jr och den musikaliska stil i sång och komp påverkar hela hans musikaliska gärning. Detta är min favoritskiva just nu.