Sam Carlquist – I morgon skall jag vara lycklig: Dikter (Förlag Migoli 2016)

”Skriver jag i frenesi – i övertygelse
eller i hysteri, i jakt på dikten som bot”

”Du ser en gul tyglapp
klippt till en stjärna
med fula stygn på kappan.
O människa – om du såg
det som står skrivet på dess andra sida,
vänd mot hjärtat”

Två utdrag ur två separata dikter men som ändock uttrycker något som är en löpande tråd genom Sam Carlquists tidigare böcker.
Att förstå hur GUD kunde tillåta tragedin men ändå är det människans fria vilja i botten, utan att gudsbegreppet involveras, som kan skapa bottenlös ondska i ideologiska termer. Nazismens illgärningar och det som gjorde att den industriella fasanfulla utrotningen av människor som har en religiös tillhörighet som kunde möjliggöra det hela. Sam Carlquist första citerade diktrad tycker jag verkligen säger något om hans diktaranda. Är det ett sätt att kunna försonas med livet och kanske GUD? För även om Theodor Adorno ansåg att det gick inte skriva poesi efter vetskapen av nazismens dödsläger. Så gör Sam tvärtemot Adornos påstående: Han minns och skriver om det judiska folkets rötter och dess stolta historia. Framförallt sin släkts rötter.
Den andra diktraden är ur hans vackra hymn ”Treblinka” i form av en diktsvit om judars vandring mot döden i Treblinka – den ultitmata nazistiska ondskans slutmål.

Ändå är diktsamlingen en ljuslåga som sakta men säkert reducerar skuggorna och han kämpar med att klä orden i starka bilder från sitt inre. Han bekämpar dumheten och ondskan med sina ord. Sam Carlquist skriver ”Med tunga stövlar går vi att bekämpar de parasiter som strör ord i såren” Vidare pågår försvarsarbetet för att erövra språket från ondskan då Sam Carlquist skriver ””Vi samlar de mera dyrbara orden; språket som skall befria ansikten, sjudande av häpnad”

Det är klara och starka dikter som inte lämnar dig eller mig som läsare oberörd. Henry Bronett påpekar i förordet att det är Sams vrede vi läser över ondskans dumheter eller människans skröpligheter. Ändå accepterande men ändock i en ständig Bubersk dialog med GUD som uppenbarar sig i olika former. Jag har nu läst om de två tidigare diktverken och här finns en helig vrede men också passionerad kunskap som livet givet poeten. En visdom med mänsklig klokskap. Det nya diktverket har många skimrande indelningar. Diktsviten ”Oktoberlandet” fick mig direkt att tänka på Ray Bradburys science fiction-verk ”Oktoberlandet”. Där det magiska är också det bedrägliga. Även Sam Carlquist vandrar där i en sorglig melankolisk balladvandring i minnen och kanske en fläkt av bibliska ”Dödsskuggan dal” Men det förblir min favoritdel i diktsamlingen eftersom den säger mycket om att försöka minnas det som varit men som inte är längre finns kvar där.
Detta är återigen ett bevis på att Sam Carlquist skriver dikter direkt från sin själs djupa brunn.