Uffe Lyssnar På Nick Caves ”Skeleton Tree”

Artist: Nick Cave & The Bad Seeds
Betyg: ♣♣♣♣

Av rätt naturliga skäl är inte Nick Caves nya skiva betitlad ”Skeleton Tree” den mest muntra eller bullriga skivan i artistens karriär. Den är istället rätt inåtvänd och lågmäld. Anledningen är naturligtvis sonen Arthurs plötsliga död 2015. Den blott 15-årige sonens drogrelaterade olycka som slutade så olyckligt tog naturligtvis artisten hårt. Något som märks i musiken och texterna. Det är med andra ord en annan typ av skiva än många fans har vant sig vid från tidigare. Ytterligare bara en sida av en stor artists musikaliska skapande enligt mig.

Lyssnar man bara på musiken på skivan är den nedtonad, lite inåtvänd och ganska naken. Få instrument ingår för att skapa den där nerven som Cave är så bra på. Stilarna varierar mellan allt från visans tonspråk till brottstycken av jazz. Kontraster och disharmoni finns som vanligt närvarande som för att förstärka känslan av Caves förtvivlan. Det blir dock aldrig hopplöst eller bottenlöst deppigt. Det finns alltid nån liten detalj som engagerar och du liksom dras in i musiken vare sig du vill det eller inte.

Det är dock för texterna som den här skivan kommer att bli odödlig. Precis som Dylan, Patti Smith eller den nyligen bortgångne Leonard Cohen är Nick Cave först och främst en poet. Orden och hans diktarförmåga är det som bär helheten på sina axlar. Han kanske inte uppvisar så mycket likhet med de tidigare nämnda artisterna i sitt poetiska uttryck, men den gemensamma nämnaren heter trots allt poesi. Caves texter är som att öppna en poesiutgåva, det är bara att läsa och njuta.

Inte så underligt kanske att det är orden som som är det bärande både med tanke på temat eller Caves bakgrund som poeten och författaren. Sedan ett antal år tillbaka har han författat både poesi, dramatik, essäer, noveller och bidragit till delar av en biografi. Musiken blir precis som med Dylan, Cohen och Smith bärare av orden där orden beskriver och musiken kompletterar och uttrycker känslorna i toner. Det är där i den korsningen som ”Skeleton Tree” ska placeras in.

Det kan verka lite privat, ja kanske till och med lite kinky att lyssna och njuta av musik som handlar om så privata känslor som att säga farväl och att mista någon anhörig. Faktum är dock att det är oändligt vackert, lite mothårs här och där för att skapa disharmoni och lite spänning i musiken, riktigt bra texter och därför blir också helhetsintrycket gott. Detta är med andra ord inte Caves mest lättillgängliga skiva men en av de mer angelägna.

Ska man summera skivan är den trots allt värd sin vikt i guld. Detta trots att den kanske kan uppfattas som svår, privat eller nedstämd. Det är visserligen smärtsamt att lyssna på sorgen och saknaden men samtidigt väldigt vackert och intagande. Lite kantigt kanske men det bidrar bara till att göra skivan stor. Fyran är given, Cave är inte artisten som gör sina fans besviken i första taget. Inte ens när han blir så privat och grubblande som på ”Skeleton Tree”.

Poesi: Ann Jäderlund – djupa kärlek ingen Dikter 1992-2015 Albert Bonniers 2016

Ann1
Obegriplighetsdebatten var en litterär diiskusion om den nya poesi som framträdde på fyrtiotalet det vill säga de författare som Karl Vennberg eller Erik Lindegren som skapade sitt mästerverk ”Mannen utan väg” som upprörde äldre konservativa kritiker som Sten Selander. Han med flera tyckte att den nya poesin var obegriplig. Sten Selander hade fel då men den här märkliga debatten dök upp igen på 80-talet fastän då riktades kritiken mot de nya kvinnliga poeterna. Jag tror att det var Katarinna Frostenson, Birgitta Lillpers och naturligtvis min stora givna favorit, Ann Jäderlund. Jag läste debattartiklarna men tyckte mest att de var befängda för Ann Jäderlunds debutsamling ”Vimpelstaden” från 1985, som jag älskade därför att jag då läste Wittgensteins svårtydda verk ”Tractatus logico-philosophicus” utgiven 1921, som ansågs vara det mest svårlästa filosofiska verk som funnits och som Ann Jäderlund var starkt influerad av. Bara det räckte för att mitt intresse och kärlek av hennes poesi. ”Vimpelstaden” blev min dyraste ägodel rent litterärt under flera månader 1985. Fragmentarisk och skarptsinnigt på en och samma gång. Språket var på gränsen tror jag postmodernistisk – om det nu betyder någonting längre. Men debatten som gick under Jäderlunddebatten blev för mycket och till sist en tråkig enfaldig debatt om Ann Jäderlunds diktverk. Ann Jäderlund förtjänade verkligen inte att hudflängas av trötta kritiker gällande hennes alldeles förfinade utsökte poesi. 1988 kom ett annat poetiskt mästerverk ”Som en gång varit äng” som också hade ett förtrollande språk vilket fick mig att bli litterärt knäsvag.

Nu när jag läser den senaste samlingen som visserligen innehåller dikter från mera än 20 års skrivande, så är det ingen traditionell samling utan skrivna dikter genom åren, som här sammanfogas till en ny skicklig välkomponerad diktsamling, så att det blir som det vore en nyskriven diktsamling.
Titeln ”djupa kärlek ingen” får mig att tänka på strofen i boken ”Allt som är djup utan att känna” vilket kan betyda mycket i en människans tillvaro. Smärtan sitter där så djupt att man till slut inte tänker på den eller finner den längre då smärtan blivit transformerad med din själ.

För här finns dikter som ringlar runt mig och som fångar in mig med orden som bryter ned mitt eventuella försvar i form av bespansrade ordstäv. Ann Jäderlunds dikter trängser som alltid igenom mig för att nå mitt innersta. Förvisso kan hennes dikter på ytan se språkligt tillkrånglat ut men så när du läser och ger dessa dikter en chans då når djupet dig som en svallvåg av emotionella känslor.

Hennes dikter är kärleksdikter har filosofiska tankesfärer som skapar en renhet och en skarp precisionsblick, som tar upp människans belägenhet på det privata planet, såsom Ann Jäderlund med bottelös insikt också beskådar med diktens kraft det allmängiltiga hos oss som essentiella varelser.
Hela hennes verk strålar och har ett djupsinne som få diktare når i vårt avlånga land. Hon har en förmåga att trollbinda sina dikter, så att de blir små berättelser, som jag själv, som läsare får bringa till liv, eftersom dramatiken finns inbyggt i dikternas form.
Återigen visar Ann Jäderlund vilken förmåga som poet som förmår stormen att bevekas och mörkret skingras och ljuset bringa liv i världen.

Micheles Kindh om Sam Carlquists nya diktsamling ”Gud bodde i Rågsved”

Sam Carlquist konverserar med GUD i sin nya diktsamling, en GUD som kan transformeras till en kvinna, en röst, en kärlek och till en fråga. Jag tycker väldigt mycket om Sam Carlquists poem då dessa på ett för mig djupt sätt ställer frågor till någon som alltid finns där i form av olika varseblivningar, karaktärer eller som samtalspartner men frågorna förblir obesvarade i traditionell mening.

I Sverige så skryter vi om vår oandlighet, vår sekularisering, modernitet och vi följer en skrytsam ateism som förblir ett tomt skal för ideologer som hellre gömmer sig i falska politiska skal än öppnar sina sinnen för andlighet. Jag tänker på den trötta organisationen Humanisterna vars extremateistiska hållning är tom. trist, seg och inbjuder inte till livets mysterier eller tar människans andliga sökande på allvar utan likt kommunister vil de ersätta vår kulturella andlighet men en ideologisk frätande konstruerad ateism.

Fastän sådant slipper jag vid läsningen av den djupa medmänskliga diktverk som Sam Carlquist givit mig som läsare vilket är själva livets puslåder som flödar i hans verk.

Det finns en Martin Bubersk jag och du-relation i dikterna. Poeten beskriver och tilltalar och pratar med GUD i olika former. Jag upplever dikterna för att tala med poetens egna ord som:

”Böner upphängda i snören
bland tvätten på linorna”

För poeten upprättar en relation med GUD och samtalar över bordet med GUD. Han kan uppenbara sig i diverse former men samtalet fortlöper och det är också kärleken till sin nästa som centralt bredvid samtalen med GUD existerar också där i dikterna. Kärleksdikterna är vackra, mjuka och djupt humanistka på riktigt och fungerar inte så där kallt såsom organisationen humanisterna som klär in världen i sitt rationella paradis.

Då lever jag hellre med Sam Carlquists diktverk som är humanistiska på djupet och känns som äkta kärlek. När jag läser dikterna så får jag märkliga associationer till Martin Luthers bordsamtal på ett sätt där man kunde se humorn mitt i det gravallvarliga.

Sam Carlquist fördjupar sina dikter i den där specifika judiska traditionen med fråga och motfråga som jag tycker om. Det finns en underliggande humor i texterna vilket förstärker dikternas skönhet i varje delmoment.
Relevant, skimrande och estetisk diktsvit från en vacker själ i form av Sam Carlquist.
2015-06-14 20.04.40

Micheles Kindh om Stefan Whildes nya diktsamling

Stefan Whilde – Min skrivmaskin och jag: Dikter 1975-2015
Notis Förlag 2015
9789187679339_200_min-skrivmaskin-och-jag_haftad

Jag funderar på om inte Stefan Whildes diktsamling är unik i det avseende att den plockar med barndomens dikter så att vi kan följa en författares utveckling långt innan barnet är medveten om att man kanske vill bli författare. Men man kan säkert också säga att det är en medveten diktare som redan som barn vill bli författare och skriva en hel egen värld.
Hur som haver är det i mitt tycke unikt att man får läsa dikter från Stefan Whildes liv från unga dagar fram till den mogne diktaren Stefan Whilde. Det är fyrtio års mognadsprocess där livserfarenheterna avgör och formar Stefan Whildes diktarjag i en skimrande process där varje stavelse han skriver andas och lever och far som blod längs venernas omlopp. Här kan man bokstavligen tala om att ha dikten i sig och dikten stöper diktarens själ till att se, ana konturerna av en vackrare värld.

Framförallt älskar jag att läsa Stefan Whildes egen självbiografiska text som förklarar så mycket om den värld han lever i och dikternas kraft förstärks av författaren egen berättelse genomsyrar boken i förordet. När man då läser dikterna förstår jag lite mera av författarens egen livsbana.

Jag läser förnöjsamt dikterna, det är en klar precis upplevelse som transformerar dikterna till mogna pulserande livslevande begrepp, ord som ger livet mening, fyller upp min själ med livets visdom. Jag får äran att följa den unga poeten som barn och ser hur texterna sakta tar form, mognar, jäser och till slut får kraften från livets egen rytmiska epicentrum att ställas framför mig. En poet låter sin röst sväva, kravla och kämpa sig fram i livets storm.

Boken är magisk läsning, stark, stolt och medveten stor konst som förhöjer min dag med väsentliga steg. Det är trevligt och framförallt roligt att läsa diktaren Stefan Whilde eftersom hans dikter glöder och blöder likt hans texter brukar göra oavsett ämne och motiv.
Med andra ord är detta är högst nödvändig samling.

Micheles Kindh om Sam Carlquist

Sam Carlquist – Brev från Sevastopol Med för och efterord av Crister Enander
Migoli Förlag
Brev-fran-sevastopol_kartonnage

Jag har två moment av ögonblicksbilder när jag läser Sam Carlquist’s vackra men stundom melankoliska diktsvit uppdelat på¨fyra betraktelser kring de judiska arvet i släkten där minnen och förflutna ögonblicksbilder samexisterar i texterna, orden och berättelsen som transformeras till det allmänmänskliga så att vi alla kan känna och leva med diktsviternas svepande panorama över diktarens morfar och mormor.

Först jag tänker på att hur Sam Carlquists familjedrama fick mig att tänka att på att så lyckliga vi övriga kan vara över att Max Brod bevarade Franz Kafkas samlade verk trots order att förstöra detsamma, vilket glädjer mig – Franz Kafkas verk oftast inger den där speciella känslan av att få uppleva något nytt och se den judiska identiteten I Prag blomstra upp och ge mig som läsare en kulturell skatt. Jag tänker också lite mera melankolisk på författaren Bruno Schulz som skrev vackra romanen ”Sanatoriet Timglaset” för att 1942 blev mördad av en tysk officer för att han var just tillhörande judiska tillhörigheten.

Det som får mig att klicka på sådana tankar var framförallt den täta lyriska sviten ”Brev från Sevastopol” plus det familjefotografi där jag kan se Sam Carlquist’s morfar stå där i mitten innan han gav sig av till Sverige. Alla inom familjen samlas till ett grupporträtt och alla är väl uppklädda för det givna ögonblicket då familjen skall fastna på en plåt som blir fotografi.
Den diktsviten är fantastiska lyriska små betraktelser över en barndom eller försvunna ögonblick som den vuxne mannen erfor som hågkomster när han nedtecknar bilder. Sam Carlquist finner en given punkt där texter bränner sig fast i mitt närminne – jag upplever hans dikter och ser även bilder som jag fogat ihop i min hjärna till fantastiska filmiska bilder. Det är sällan dikter skapar sådant hos mig som läsare.
Samma emotionella upplevelse får jag av hans diktsvit ”Resan från Glubokoj” som låter sin mormor ta en ton och skapa melodiska dikter som sjunger bokstavligen. Framförallt känner jag den judiska identiteten stärkas och jag får samma känsla av värme och kärlek där två människor i Sverige långt senare bygger sig ett eget hem och placerar sig mitt livet och tar sig an livet.
Sam Carlquist skriver dikter som berör mitt hjärta och skapar också utrymme för förståelse av komma till ett nytt land och bli medborgare och försöka finna sin plats i samhället.

”Den judiska begravningsplatsen” lyser starkast i samlingen för finns det både sorgsen melankoli och förgyllda ögonblick av ljusets hoppfullhet. Där brinner orden starkast och jag läser något som jag tycker är bedårande och jag menar exakt det. För dikterna får liv, rörelse liksom dynamik som löser upp tankar och omvandlar varje diktstrof till helt egen bild av ”Laterna Magic”.

En bok jag gärna tar med mig längs min egen livsväg och låter den bygga upp min emotionella förmåga till kärlek. Tack Sam Carlquist till ett storslaget diktverk som jag kommer läsa väl och länge.