Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén

Punkens Historia14: Rule Britannia; Alternative UK

1975 och 1976 hade punken börjat etablera sig i Storbritannien. Det hade startat med Malcolm McLarens hemkomst och berättelser om CBGB 1975. 1975 och 1976 hade så flera grupper skapats som nu också hade börjat skriva och ge ut musik. Eftersom samhället såg så mycket mer annorlunda ut, hade den engelska punken snart formats till en rörelse med klasshat och beskrivningar av ett utanförskap på agendan. Det blev helt enkelt rätt lätt att ta steget över till att bli betydligt mer politisk än den amerikanska motsvarigheten var. Den amerikanska versionen var betydligt mer inriktad på konst och som därmed hade ett mer intrikat musikaliskt uttryckssätt. Det skulle snart visa sig också att den engelska punken var betydligt mer våldsam. I den desperata situation med ständiga strejker och inget framtidshopp som samhället befann sig i, var det lika lätt att både stämningen och konsertatmosfärerna blev betydligt mer explosiva än den var på den amerikanska sidan av Atlanten.

Konserterna blev ibland till en spottloskeorgie, både band och publik utbytte saliv och denna kunde stå som en vägg mellan de båda. Åskådarna bildade ibland vad man idag skulle kalla moshpits där slagsmål och sparkar snarare var regel än undantag. Pogodans som gick ut på att hoppa upp och ner var obligatorisk. Snart hade också vildsinta uttryck letat sig in som de vågbrytande folkströmningarna genom publiken som ibland hotade att välta allt inklusive scenen. Så kunde en Brittisk punkkonsert se ut. Allsång var också den påbjuden, med vissa band till och med förväntad. Ett av dessa var också ett av de mest politiskt uttalade som fanns vid tidpunkten, deras namn var Sham 69.

Sham 69Sham 69 – Streetpunkens stora innovatörer Foto: Punk77

Sham 69 kom från det lilla samhället Hersham som ligger sydväst om London. Snart hade de bytt bostadsort och etablerat sig som ett hårdfört band med mycket politiska texter. Låtarna handlade ofta om orättfärdigt arresterade, politiskt aktiva som hade fått betala priset för sin uppstudsighet, hopplösheten i tillvaron och så vidare. Bandet kallade sin råare och mer politiskt uttalade stil för ”Streetpunk”. Deras musik kom att bli stilbildande för flera grupper inom skinheadrörelsen som delvis tog över efter punken. Stilen innefattade fotbollskörer och på konserter blev det därför snart tradition att publiken fyllde i refrängerna, allsång på Skansen på punkvis skulle man kunna säga. Musikstilen hade klara kopplingar till den engelska fotbollskulturen, ett arv Skinheadrörelsen senare tog över också den. Sham 69:s konserter blev många gånger otyglade upplopp på gränsen till våldsamheter, en smått otäck känsla om ni frågar mig. Det hände att folk gick hem från en konsert med Sham 69 både blodig och blåslagna. Den sidan av bandets musik spårade ur under en konsert på Middlesex Polytechnic 1979 då National Front (Nynazistiskt Parti vid tidpunkten) med anhängare tog över konserten genom att storma scenen. Bandet har upplösts och återförenats ett antal gånger med flera medlemsbyten, men finns än idag.

Ett annat uttalat politiskt band var The Clash. Redan från debuten 1977 var man politiskt medvetna och hade en klart socialistisk agenda. Bandets texter beskrev ofta de utsattas situation med en känsla av ironi och vanmakt som den text du hittar i låten ”Guns of Brixton” till exempel. Bakgrunden till låten var de raspräglade kravaller som hade rasat under perioden i Londonförorten Brixton som mest beboddes av invandrare från Karibien. Många av innevånarna kom från den före detta kolonin Jamaica. Under perioden skakades förorten av beväpnade upplopp där både polis och demonstranter kom till skada. The Clash båda förgrundsfigurer Joe Strummer och Mick Jones hade båda närvarat och skildrade nu händelserna i text. Ett annat exempel på deras konfrontationsbeskrivande texter hittar du i ”White Riot”.

The Clash2The Clash – En uttalat politiska grupp Foto: Sites

The Clash var också det band som blev vapendragare till Don Letts. Han startade sin karriär som dj på klubbar som Roxy där han spelade punkdängor och umgicks med den nya inneklicken. Han spelade och filmade också och långt senare kom han att göra filmdokumentär om punken. Han var också en hängiven fan av reggae eftersom hans föräldrar hade invandrat från Jamaica och han blev den som introducerade musikstilen i punkkretsar. The Clash blev först ut att anamma stilen musikaliskt och de skrev också reggaelåtar. Snart hade punken och reggae vuxit ihop och musikstilens store gigant – Bob Marley – spelade kort därefter konsert på Hammersmith Odeon i London där varenda punkare var. The Clash stod i kulisserna och insöp allt för att lära sig. Resultatet blev låtar som ”White Man in Hammersmith Palais” och en version av Junior Murvins klassiska ”Police & Thieves”. Senare i bådas liv kom Joe Strummer och Don Letts att  tillsammans bilda gruppen Big Audio Dynamite så därmed slöts den cirkeln.

Don LettsDon Letts introducerade tillsammans med The Clash reggae i punkkretsar Foto: Ubora

Till sist i denna kategori hittar vi ett band som kom från en betydligt mer av våld präglad miljö, först lite bakgrund. Nordirland var 1977 en delad zon mellan katoliker och protestanter som likt den situation som rådde i Berlin bodde som i två städer eller läger. Båda sidorna var beväpnade till tänderna och såg till att skaffa inkomster till vapeninköp genom att sälja droger till människor som i brist på hopp om framtiden blev lätta offer. IRA som förde kampen på den katolska sidan sysslade också med knäknackning och skumraskaffärer i republiken Irland samt staden Boston för att dryga ut inkomsterna. Bombdåd och avrättningar var vardagsmat och mitt i kaoset patrullerade en polisstyrka tillsammans med militär gatorna, ofta med resultatet att de anklagades för både övervåld och att ta ensidigt parti. Det var med andra ord en situation som var hopplös i kubik. Punken kom snabbt att bli mångas säkerhetsventil och snart hade flera band dykt upp från den nordirländska delen av Storbritannien.

Stiff Little FingersStiff Little Fingers var ett ovanligt eldfängt band Foto: Rock

Det mest kända hette Stiff Little Fingers. De kom från Belfast och deras debut ”Inflammable Material” från 1979 är något av det mest explosiva punken kan uppvisa. Varje låt var en laddning som väntade på att få nå den kritiska punkten och också uppföljaren ”Nobodys Hero” från 1980 kunde stoltsera med samma koncept. Till detta kunde bandet lägga en stil som var rätt unik och som var klart inspirerad av Irländsk folkmusik vilket gjorde den unik och egen. Texterna beskrev ofta den totala hopplösheten som tillvaron hemma i Nordirland utgjorde, de berättade om de döda och de hjärndöda inom de krigande fraktionerna. Bandet finns än idag och kan avnjutas live på olika ställen i framför allt Storbritannien. Frågar ni mig heter deras stora flaggskepp till låt ”Alternative Ulster” och ”Johnny Was” som måste höras.

Tre grupper, tre exempel på det som komma skulle. Punkens arvtagare låg nämligen redan i startgroparna och hämtade syre från just framför allt Sham 69 och deras musik. Skinheadrörelsen som jag avser, hade redan börjat formas men blev mer uttalad och känd 1978. Punken hade alltså fått hjulen som under åren 1975-1976 i många avseenden hade stått stilla musikaliskt att rulla igen. Musiklivet hade helt plötsligt börjat bli dynamiskt igen och det var en mycket spännande tid.
Ett annat fenomen som hade börjat dyka upp kallades spefullt punk för medelålders. Den gick under den officiella benämningen ”New Wave” och var en mindre våldsam, mindre politisk och mer konstnärligt inriktad musikstil mer i den amerikanska smaken. I den genren hittade vi en tidig Elvis Costello som fortfarande är en stor artist. Man kunde också med fördel lyssna på artister som Chris Spedding, Nick Lowe, Lorna Logic, Lene Lovich med flera.

Elvis CostelloElvis Costello – en mer konstinriktad artist i musikstilen New Wave Foto: Hornets

En direkt effekt av punken och det som kom att bli arvet efter den, var det hejdlösa experimenterandet som nu satte igång. Band som hade börjat i punken men som snabbt gick över till att bli något nytt var flera till antalet.
Joy Division började under namnet Warsaw som spelade punk. Snart hade de utvecklat sin musik från denna stil till en ny. De blev det bandet som kom att grunda den under åttiotalets första år så stora depprocken där vi kunde avnjuta andra band som Echo & the Bunnymen, Cure, Bauhaus, Sisters of Mercy med flera. Det var dock Joy Division som la grunden och uppfann genren, ett direkt resultat av punken.

Tubeway Army var punkbandet som så fort de hade hört David Bowies skiva ”Station To Station” hade sadlat om och snart spelade de en mer synthinspirerad musikstil. Snart bytte de namn till Gary Numan & The Tubeway Army och under det namnet gav de ut singeln ”Are Friends Electric”, utan att fatta det hade de satt den musikaliska standarden för hela den rörelse som från 1979 kom att betecknas ”New Romantics” som blev så stor under de första åren av åttiotalet. Band som Ultravox, Anvil och Depeche Mode slog igenom med denna stil. Gary Numan spelar än idag in skivor i eget namn och han släppte häromåret den alldeles superba plattan ”Splinter – Songs From A Broken Mind” som är ett måste för alla som älskar syntmusik.

Tubeway Army Are Friends ElectricGary Numan och hans Tubeway Army Foto: 45Cat

Ultravox ja, med sin första sångare – John Fox – stod de från och med debuten 1977 med fötterna i båda läger och kom också de att bli stilbildanden för ”New Romantics”. Under perioden 1977-1979 under ledning av John Fox hade de dock en mer punk- och artrock-influerad stil som kom att betyda mycket inte minst för den svenska punkrörelsen. Deras spelning på Jarlateatern i Stockholm beskrivs som magisk. Låtar som ”My Sex”, ”Saturday Night In the City of the Dead”, ”I Want To Be A Machine” och ”Rockwrok” startade helt enkelt den svenska punkrörelsen. New Romantics blev därmed precis som depprocken ett direkt resultat av punken. Musiken som skapades i den här genren mellan åren 1977-1979, kom därmed att kasta sin skugga över musiklivet långt in på åttiotalet.

Ett annat musikaliskt resultat av punken dök upp på ett lite mer oväntat ställe. Runt 1977 hette en av de fasta medlemmarna i punkrörelsen utkanter Lemmy Kilmister, eller kort och gott Lemmy. Han hade varit medlem i det progressiva rockbandet Hawkwind, men letade nu medlemmar till en ny grupp. Hans öknamn ”Lemmy” lär ha kommit av att han under perioden var så luspank att han lånade sig fram i tillvaron, ”Lend me” (Låna mig….) blev på Cockney-dialekt någonting som lät som ”Lemmy” som också blev hans namn.

LemmyLemmy was a punk! Här med Sid Vicious från Sex Pistols Foto: Glam-Racket

Snart hade han startat den av punken inspirerade gruppen Motörhead som med sin bullriga musik låg i gränslandet mellan punk och hårdrock. Deras musik blev snabbt stilbildande. Samtidigt blev punken ungefär 1979 alltmer hätsk och snabb i sitt uttryckssätt. Band inom Skinheadrörelsen satte alltmer sitt avtryck och detta blev ingrediens nummer två som kom att inspirera fler band. Ett av dessa hette Venom och var ett rent metal-band men som hade börjat inspireras av de två föregångarna. Deras nya snabba stil med tyngd, röj och dubbel baskagge på trummorna blev startskottet på åttiotalsfenomenet Thrash inom hårdrocken. Band som Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax växte fram ur den musikaliska mixen mellan musik inspirerad av Brittiska hårdrocksband ur New Wave of British Heavy Metal, punk och Motörhead. Den nya Brittiska metallen skapades i sin tur av band som Iron Maiden, Diamondhead, Saxon och Def Leppard. Punken hade därigenom letat sig in i metal-musiken.

MetallicaPunken letade sig in i metal-musiken thrash. På bilden Metallica Foto: Bandwallpapers

Till sist skapade punken ytterligare en genre. Den var direkt inspirerad av punken och den musikstil som tog punken in i framtiden. Medlemmarna i de grupper som tog vid efter punken var själva före detta medlemmar i grupper som hade verkat under åren 1976-1979. The Professionals innehöll före detta medlemmar från Sex Pistols, PIL (Public Image Limited) likaså. Lords of the New Church skapades delvis av resterna efter gruppen Dead Boys och så vidare. Deras stil låg nära den som de hade spelat under punkåren fast uppdaterad och det var därför just dessa grupper som förde facklan vidare. Tack vare dem kunde grupper som Green Day, The Pogues och fler fortsätta traditionen med punk som musik och få en samtid som nu att uppskatta musiken. Med andra ord, punk’s not dead!