Susanna Varis om Perukklubben av Pär Ström

Följande text är skriven för min blogg Susanna´s Crowbar, men publiceras nu även här på Blaskan.

perukklubben03Perukklubben av Pär Ström. Omslag av Phiu Thieu.

Ute på det elbefriade landet i Finland hade jag med mig samhällsdebattören, civilingenjören, föreläsaren med mera Pär Ströms senaste bok Perukklubben som kvällslektyr. Ström har skrivit ett antal böcker och texter om till exempel informationsteknologi och övervakning samt jämställdhet. Med den nya boken tar Ström åter en ny kurs; politisk satir. Pär Ström har befunnit sig i hetluften under åratal, framför allt under den period han debatterade jämställdhetsfrågor. Den aggressivitet som enkom framförandet av ett annat perspektiv än den dominerande och radikalfeministiska på dessa frågor orsakade (och orsakar) bland etablerade och uppburna medlemmar av den kulturella och mediala eliten är fortfarande häpnadsväckande. (Ett axplock av det jag tidigare har skrivit om detta: här, här, här och här).

Det jag skriver nedan är mina reflektioner kring boken, då jag inte anser mig ha de rätta kvalifikationerna för en regelrätt recension.

Perukklubben är, som sagt, en politisk satir, en i sina stycken burlesk och mustig fabel som jag läser med stort intresse och med skräckblandad förtjusning. Berättelsen är förlagd till landet Eklandet vars invånare består av getter, vargar, kor, ugglor, rävar och andra djur. De olika djurgrupperna uppbär påfallande likheter med ett antal grupperingar i säg, det svenska samhället. Boken är späckad med underfundiga referenser och symbolik, som till exempel att det i vargarnas Rådssal är ”högt i tak” och att vargarna, som den agendasättande grupperingen, kommunicerar sig genom stentavlor.

perukklubben02Karta över Eklandet. Illustration J. Breen.

Getterna är bosatta i Horneby, Klövköping och Svansinge, vargarna huserar på Klara – och korna på Rosenborg slott. Utöver det som ses på kartan finns även ugglorna, vars hemvist är Södra Törn-snåret. I boken får vi följa huvudpersonen, eller huvudgeten, Georgina på en resa genom allehanda äventyrligheter och för henne ögonöppnande skeenden. Det visar sig snart med all önskvärd tydlighet att saker och ting kanske inte är så idylliska i landet som kommit längst som det på ytan kan verka. Är det verkligen sant det som professorerna Lysenka, von Hochdenker och Jennus forskar fram? Har vargarna, som har hand om innehållet i Eklandets medier, verkligen allas bästa för ögonen och hur går det egentligen till hos korna, de som formellt styr riket? Är gråa djur verkligen så vedervärdiga som det påstås?

Jag kunde knappt vänta tills jag fick ett nytt tillfälle att fortsätta att läsa i boken. Berättelsen i sig är spännande; hur ska det gå för lilla Georgina? Ändå mera spännande var dock blottläggandet av de så välbekanta strukturerna i den alldeles verkliga världen. Politiken i satiren framträder inte genom den partipolitik och den vänster-höger-skala vi är vana vid, snarare genom motsättningar mellan de olika grupperna av djur och deras respektive rollfördelning i samhället.

Greppet med en satirisk fabel är briljant och åtminstone jag, som vid ett antal tillfällen känt mig missmodig angående det politiska debatterandet och bloggandet, får en injektion av ny lust och drivkraft. Det går helt enkelt inte att överlåta den samhälleliga agendan åt de grumliga krafter som nu har ett så starkt grepp över densamma. Ströms senaste bok kan med fördel ingå i litteraturlistan på landets gymnasieskolor.

Boken har nu varit ute i cirka två veckors tid och allt tyder hittills på att den agendasättande delen av vårt samhälle valt denna av de tre i boken förekommande förhållningssätten: mörka. Pär Ström var med i 12 minuter i P1:s Studio Ett vid bokutsläppet  (notera gärna det som feminister kallar victim-blamingen som förekommer i inslaget) och Jyllandsposten har recenserat Perukklubben här.

Perukklubben hemsida

Perukklubben på Facebook

Andra recensioner:

Ninni på Genusdebatten

Till sist ett litet smakprov på bokens innehåll:

””Grå getter tar för mycket plats i Svansinge
Georgina slog ner blicken. Det fanns vita, svarta och grå getter i Eklandet, och alla visste att de grå utgjorde ett problem. Inte bara getter för övrigt, utan grå djur av alla arter. De var mer egoistiska än djur av andra färger, och de kunde inte uppföra sig. Bråkade och ställde till med problem. Var intensiva och jobbiga. Tog plats och var i vägen. Det var precis tvärtom med de vita djuren – alla vita djur var godhjärtade, duktiga och problemfria, och därför skulle de vita djuren lyftas fram. De svarta var någonstans däremellan, men betydligt närmare de vita än de grå.
Lisa suckade när hon läste om de grå getternas platstagande i Svansinge. Hon var som bekant själv grå, liksom Georgina.
”Tråkigt det där med Svansinge”, sa Lisa och såg nedslagen ut. ”Ja. Tänk att vi grå djur alltid ska ta så mycket plats.”
”Man skäms.”
”Ja, verkligen. Men du ska veta att jag jobbar hårt på att hålla tillbaka min grå sida”, sa Georgina.
”Jag med! Apropå det, i övermorgon kommer Rättviseteatern till Horneby och spelar en vitistisk pjäs. Ska vi gå på den, du och jag?”
”Vad kostar det?”
”Inte så mycket tror jag. Korna betalar det mesta.”

Dr Indie förenar sin själ med Van Morrison och Ulf Lundell

Van Morrison – Born To Sing: No Plan B

@@@

Van Morrison gör samma keltiska soulskiva om och om igen brukar den vanliga utsagan vara när det kommer till Van Morrison. Det är en omdöme som också har bärkraft i sig. Under 60-70 och tidiga 80-talen så gjorde han flera av sina bästa soloalbum efter sin tidigare gruppThems upplösning. Sedan under resterade 80-talet liksom i stort sett hela 90-talet misslyckade van Morrison med att släppa bra skivor.

Fast under 2000-talet blev ett bättre decennium för hans kompositioner moch musikaliska inriktning. På det nya albumet inspelat live i hemstaden Belfast med kompbandet Belfast’s Bluebeats Show Band. Arrangemangen är mera jazziga än renodlat soul. ;Men visst finsn den klassiska soulmusiken från det som fats Domino, Sam Coke eller Otis Redding sjöng för femtio år sedan. Van Morrisons artistkarriär sträcker sig nästan femtio år tillbaka och i gruppen Them sjöng de den r&b som vi ser vara grunden till rockmusiken. Det är där som Ray Charles, James Brown eller Litte richards omhuldade och vann oss till. John Lee Hooker, Sonny Boy Williams, Howling Wolf och BB.King är de självklara referenspunkterna till allt som Van Morrison givit ut. 

Fast den nya skivan är utgiven på anrika jazzbolaget Blue Note och det förpliktar lite och denna värdiga skiva passar in i Blue Notes katalog väl där inne. Där Bliie Holiday spelade in sin musik kan också legenden Van Morrison spela in sina livearrangerade snygga souliga jazzlåtar. Han skriver som vanligt välljudande melodier vars ackord, tonvärldar harmoniseras med de intentioner musiken har att framställa en vaxduk med mosaikjazzmönster. Om man som jag älskar ”Astral Weeks” och ”Moondance” med Van Morrison. Det är min grund och fundamentala reliker som står på piedestalen i min musikaliska världsbild.

Jag måste tillstå att det nya albumet är inget mästerverk men har en högst signifikativ klassisk Van Morrison-känsla. Det är ändå bra nog för att få mig att bli glad. Jag tror att även Van Morrison hade roligt i studion. Han producerar skivan också.

 

Ulf Lundell – Rent Förbannat

@@@

 Nu är Ulf Lundell det som socialdemokratin borde vara, fly förbannat och politisk ilsken på utförsäljningar av offentlig verksamhet, privatisering och borgliga alliansens vettlösa politik gentemot människor som är sjuka, arbetslösa och ja det handlar om ren och skär klasspolitik med andra ord. Nu talar Ulf Lundell ut med sin mest militant ilskna skiva, vilket också påminner om både Ry Coders klara demokratiska patos på senaste skivan eller den mera blygsamt politiska folkliga Bruce Springsteen.

 

Det är en dubbelskiva med tjugofyra låtar som alla har just en bred rock som växlar över till balladosaer och försök till reggae på låten 79%. fast det funkar bra dock ändå – men jag älskar hans vidsynta rock som en del finkänsliga kritiker bruklar ha svårt för men ej jag. Med tanke på de gånger jag sett honom live så är Ulf Lundell som bäst när han tillsammans med Janne Bark förvandlar sig till Neil Young och Crazy Horse: det uppskattar jag i vilket fall som helst, stor bred svensk gitarrmangelrock.

Det finns som sagt var ävenledes lägereldsballader med socialt riktig patos fast inbyggt i små novellartade självbiografiska uttryck. Allt förstärker faktiskt Lundells status hos som tröttnat på en mesig ordinär socialdemokrati och en aggressiv smyghöger. Skivan håller kanske inte rent musikaliskt i varje led men texterna gör att skivans värde som politisk temp är dess mest relevanta särdrag.

Dr Indie om Ry Cooders nya album

Ry Cooder – Election Special

@@@

Ry Cooder har gjort skivor som andas karibisk, afrikansk och rootsmusik från sitt älskade USA. hans nyfikenhet har samma pondus som Peter Gabriel eller Paul Simon när det gäller närma sig musik från andra delar av världen. naturligtvis kan man säga att Ry Cooder gör en politisk platta inför kommande valet i USA. jag menar John lennon satsade på ett bra sätt att upplysa om fred och kärlek eller som Bob Marley skriva en del frihetssånger. Fast nog ligger Ry Cooder lika nära de skivor av amerikansk politisk musik  som Bruce Springsteen, Steve Earle, delvis Bob Dylan eller Woody Guthrie under decennierna spelade in.

Jag ser skivan som ett inslag i den kritik som man kan föra gentemot Republikanska partiet som via Tea Party-rörelsens fullständiga högervridna reaktionära flagga hotar att krossa all anständighet som finns kvar i USA. Republikanerna påminner om de högervridna natioenlla partierna i Europa som bygger sin politik på allmän hat mot de vackra i livet. Jag förstår att Ry Cooder vill återerövra det som räknas som riktiga Amerika undan republikanernas bedrägerier och hemska gapiga politik. den nya skivan har country, blues, rock och folkmusik som sina vapen. men det finns en risk med att skriva politiska låtar då man riskerar att förlora perosnliga känslan och bara förbli en pamflettskribent. men Ry Cooder håller stilen nästan rakt igenom. Jag tycker att det är som med Bruce Springsteens senaste skiva – man skriver så mycket om politik att man glömmer bottna i sig själv, själva livet och världens spegel blir partistrategen istället för livet.  Visst är musiken superbra men texter haltar därför att det blir lite för mycket proganda för min smak. Därför att ry Cooder är för känslig estet och poet fastän jordnära i amerikanska myllan. Det är musikpoeten jag längtar efter och inte samhällsanalytikern Ry Cooder.