Punkens Historia12: Rule Britannia

1975 kom Malcolm McLaren tillbaka till London efter sitt äventyr som kreativ konsult i New York. Det var ju där han hade stylat gruppen New York Dolls och skapat scenernas utseende åt dem. Inom parentes hade han blivit så utskälld för sitt arbete att många än i denna dag menar att det var just det som fick New York Dolls att kasta in handduken. Sant eller falskt går att diskutera. Vad som däremot är sant är att 1975 var året som markerade starten för den brittiska punkrörelsen.

Malcolm McLaren and Vivienne WestwoodMalcolm McLaren med dåvarande frun Vivienne Westwood som ägde ”Sex”

Med sig hem hade Malcolm McLaren vittnesmålen om CBGB’s och hur den amerikanska punkrörelsen hade börjat växa fram. Han smidde också planer för framtiden, planer som innefattade en affär som skulle omfamna den amerikanska punkens stilmässiga ideal tolkat genom hans ögon. Eftersom han var klädskapare, var det ju inte svårt att lista ut att det var just kläder och accessoarer som skulle bli kännemärket. Klädaffären ”Sex” som låg på fashionabla Kings Road i Chelsea London, blev klädskaparens nya projekt tillsammans med kollegan och äkta makan Vivienne Westwood. Den hade funnits sedan 1971 men då under namnet ”Let It Rock”, i och med namnbytet fick också butiken delvis annorlunda stil och utbud. Där skapade de och sålde sina kollektioner som gick under beteckningen ”anti-mode”, en stilriktning som innefattade sönderslitna T-shirts och inspiration hämtad från S&M-stilistik.

SexSex på Kings Road i London

Parallellt med händelseutvecklingen hände fler saker på andra fronter. Den sjätte november 1975 spelade ett visst band live för första gången på Saint Martin’s School of Art, de gick under namnet Sex Pistols. Deras musikaliska programförklaring löd att ”de var inte inom musikbranschen för musiken, utan för kaoset”. De klassiska orden uttalades av bandets gitarrist Steve Jones i en intervju i februari 1976. Snart hade bandet en liten men fanatiskt skara devota fans. Bandet hade egentligen funnits sedan 1971 men då med namnet ”The Strand” och med medlemmarna Steve Jones och Paul Cook som enda kvarvarande som också var med i Sex Pistols. Bandet hette en tid också ”The Swankers”. Steve Jones har alltid framhävt att under åren med ”The Strand” och ”The Swankers”, var de så fattiga att de stal instrumenten och snodde andra bands utrustning på konserter eftersom de inte hade råd att köpa egen.

1975 Klev så en då 19-årig yngling in i affären ”Sex”. Han väckte uppmärksamhet då han bar en T-shirt med en handskriven text ”I Hate” över porträttet på Pink Floyds medlemmar där Roger Waters ögon var tomma stirrande hål av utsaxat tyg. Den unge mannens namn var John Lydon, senare känd som Johnny Rotten. Snart var han Sex Pistols nya sångare eftersom också medlemmarna i gruppen var återkommande kunder i affären. Namnet på gruppen föreslogs av Malcolm McLaren och konserten på Saint Martin’s blev gruppens första med John Lydon som medlem och under namnet Sex Pistols. Resten kom att bli historia. 1976 Gav sig Sex Pistols ut på en turné, den blev startskottet för många andra grupper som kom att bli berömda efter att ha sett någon av spelningarna. En av konserterna skedde i Manchester på Lesser Free Trade Hall, på denna spelning fanns de blivande medlemmarna i Buzzcocks. När bandet på sommaren 1976 spelade i Hastings, fanns en ditrest Poly Styrene i den lilla skara som hade samlats, hon hade redan en reggaekarriär men blev nu omvänd. Hon hade av en slump sett affischen för konserten och blev nyfiken på namnet.

Sex Pistols 1976Sex Pistols 1976 från vänster: Steve Jones, Paul Cook, John Lydon och Glenn Mattlock Foto: The Clash Blog

Det fanns dock fler band som låg i startgroparna. 1976 Startade bandet The Damned sin karriär genom att först bildas och sen debutera med sin singel ”New Rose”. Denna singel blev startskottet på den publika delen av den Brittiska punken då den var den första utgåvan av just engelsk punk. Det var alltså inte 1977 som allt hände som alla tidningar tjatar om, det var 1975-1976. Också gruppen Clash startade 1976. En intressant detalj om Clash var att från början kallade sig Joe Strummer för ”Woody” Mellor, han bytte eftersom ”strum” betyder att slå på vilket överensstämde med hans gitarrteknik. Den tekniken hade han utvecklat under sina år som gatumusiker i Londons tunnelbana där han hade slagit på en ukulele, nu blev det istället på gitarr. Den andra ledarfiguren för Clash – Mick Jones – hade sedan 1975 spelat med det Londonbaserade protopunkbandet London SS, som hade varit stilbildande för alla de band som nu började forma punkrörelsen.

The DamnedThe Damned Foto: Zed Equals Zee

The ClashThe Clash spelade live på 100 Club

Buzzcocks nämnde jag. Efter konserten i Manchester åkte de två studiekamraterna Howard Trafford – Senare känd som Howard Devoto – och Peter McNeish – Senare känd som Pete Shelley – raka vägen hem studenkorridoren på till Bolton Institute of Technology (numer University of Bolton). Väl hemma började de planera för att starta band vilket mynnade ut i Buzzcocks. Bandet blev det första bandet som visade principen med DIY (Do It Yourself) när deras Ep ”Spiral Scratch” kom ut samma år. Skivan saknade skivbolag i ryggen, den saknade distribution – ett faktum som ändrades senare när de fick kontrakt med UA som också tryckte upp en andra upplaga av Ep:n. Den fick inte heller någon reklam vilket stärkte auran av DIY som kom att bli dess kännemärke. Den blev ändå en av  de viktigaste dokumenten över Brittisk punk, den blev också den andra utgåvan efter The Damned’s New Rose.

BuzzcocksBuzzcocks från omslaget till den närmast odödliga ep:n Spiral Scratch

Poly Styrene återvände till London efter sin konsertresa till Hastings. Hon hade redan viss erfarenhet av musik sedan hon spelat in reggaesingeln ”Silly Billy” under namnet  Mari Elliott (hennes fullständiga namn var Marianne Joan Elliott-Said)  1976. Nu var hon helt inställd på en karriär inom punken och ville genast starta band. Hon började med att sätta in en annons i Melody Maker – en Brittisk musiktidning. Annonsen löd kort och gott: ”Young punx who want to stick it together”. Snart hade hon samlat ihop ett band och samma år – 1976 – började bandet spela live. Den berömda klubben The Roxy som var en av två klubbar som var motsvarigheten till CBGB’s – den andra var The 100 Club – blev snart bandets scen för två konserter. Snart hade de landat ett skivkontrakt och 1977 debuterade de med singeln ”Oh Bondage Up Yours” som är en av punkens stora anthems. Lyssna särskilt på inledningen som hämtat inspiration från Spoken Word-traditionen.

X Ray SpexX-Ray Spex med första saxofonisten Lora Logic och Poly Styrene Foto: WXDU

X-Ray Spex upplöstes 1979 på rätt tragiska grunder. Tidigt  början visade det sig att Poly Styrene var sjuk, hon kunde få plötsliga anfall av komaliknande tillstånd då hon visserligen var vaken men pratade osammanhängande och hallicunatoriskt. Många trodde hon hade någon form av mental sjukdom, en senare undersökning visade att hon led av schizofreni. 1979 var hon så utmattad att hon till sist lämnade gruppen som upplöstes. Poly Styrene släppte ett soloalbum 1980 betitlat ”Translucence”, Lora Logic gav ut skivor i eget namn och resten av bandet skapade andra grupper som ”Agent Orange”, ”Classix Noveaux” och ”Transvision Vamp”. Den sistnämnda fick i mitten av 80-talet en monsterhit i form av ”I Want Your Love”. X Ray Spex återförenades 1996 och resultatet blev skivan ”Concious Consumer” men strax efter detta gick bandet åter skilda vägar. Poly Styrene spenderade åren 1980-1996 som medlem i Hare Krishna och var helt borta från all musik. 2011 återvände hon dock igen för att ge ut albumet ”Generation Indigo”, men dog strax efter releasen av bröst- och ryggradscancer.

Ytterligare två band värda att nämna som bildades under de här åren var ”Joy Division” och ”The Skids”, båda kom att betyda mycket inte bara för punken utan också för eftervågen till punken. ”Joy Division” började som ”Warsaw” i Salford som är en del av Manchester. Det ursprungliga namnet kom från sången av David Bowie med samma namn. Snart hade de börjat spela in singlar men det visade sig snabbt att deras musik utvecklades i en rasande fart och detta bort från punken. 1978 Bytte de därför namn till Joy Division för att markera nyordningen och skaffade samtidigt en ny trummis – Stephen Morris. De kom med sin nya stil att bli det bandet som personifierade det som kom efter punken, depprocken. De blev så stilbildande att utan dem hade aldrig band som The Cure, Siouxsie And The Banshees, Bauhaus, Sisters Of Mercy, The Sound eller Echo And The Bunnymen ens låtit som de senare gjorde. De har blivit mytomspunna för sångaren Ian Curtis tragiska död, Anthon Corbins magiska foton av bandet och det som kom att bli deras naturliga fortsättning – New Order.

Joy DivisionJoy Division Foto: Wikipedia

The Skids bildades i skotska Dunfermline, ett faktum som redan från början färgade deras musik med massor av skotska influenser. Debut-ep:n ”Charles” osade av skotska musikreferenser. Men också detta band kom att betyda mer för det som kom efter punken. Snart hade även de utvecklats åt ett håll som andades allt annat än punk. Skivor som ”Days In Europa” var en salig blandning av rock och experiment med synthmusik, också skivan ”The Absolute Game” från 1980 blev en slags syntes mellan rock och mer digital musik. Båda albumen är moderna klassiker och räknas av i varje fall mig som milstolpar. När gruppen till sist bröt upp, blev ett resultat gruppen Big Country som kom att betyda mycket för den Brittiska rockscenen under resten av 80-talet.

The SkidsThe Skids rockar loss cirka 1978 Foto: The Junk Archive

I nästa avsnitt kommer vi att fortsätta presentationen av en del av banden samt berätta om de avgörande åren 1975-1976. God läsning.

Dr Da Capo Recenserar Poly Styrene

Betyg: £££

Tanken var att ”Generation Indigo” skulle bli Poly Styrenes comeback till den roll hon så länge hade förtjänat, men som hennes bipolaritet hade satt stopp för. Det blev dock inte så eftersom hon redan strax efter skivan hade släppts dog i cancer. Ett ogint öde som hon tyvärr delar med så många andra före henne inom musikindustrin. Som soloartist hade hon efter uppbrottet med X-Ray Spex sysslat med jazz, det var inte förrän återföreningsplattan ”Conscious Consumer” med gruppen 1995 som hon över huvud taget hade skrivit rocklåtar igen. ”Generation Indigo” är hennes senaste och sista försök att komma tillbaka till rockindustrin och hennes försök att bredda sin repertoar till  mer än jazz och punk.
För att förstå plattan måste man också komma ihåg att innan Poly Styrene startade X-Ray Spex med de andra medlemmarna, gjorde hon ett försök att bli reggae-musiker med en singel och en demo innan hon slog sig in på punken.Därför vilar plattan på just reggae, men också på pop och stark inspiration från 80-talets experiment med synthar inom New Romantics som många gamla punkare fortsatte med. Den som däremot förväntar sig en punkskiva lär bli ordentligt besviken, den är allt annat än detta.

Skivan vilar alltså egentligen på tre ben, ett skamlöst 80-talsflirtande som i I ”Luv Ur Sneakers” eller ”Virtual Boyfriend”, reggae som i ”Indigo Generation” och ”Colour Blind” och en popig ton som i t ex ”Ghoulish”. Soundet är i mångt och mycket uppbyggt på synthar och ljudloopar. Texterna är genomgående konsumtionskritiska precis som på den gamla X-Ray Spex-tiden där framför allt albumet ”Germ Free Adolescents” är en enda lång odyssé i just kritik av slit och slängtänkandet. Inledande ”I Luv Your Sneakers” är ett övertydligt exempel på just detta och är dessutom som låt riktigt vass. Och visst är skivan full av guldkorn, inledande ”I Luv Your Sneakers” är som sagt riktigt bra, också låtar som ”L.U.V.” och ”Ghoulish” fungerar extremt väl i varje fall på mig. ”Ghoulish” ger dessutom associationer till en ung Debbie Harry i sången vilket aldrig kan bli fel. Också reggaelåtarna som ”Generation Indigo”, ”Code Pink Dub” och ”Colour Blind” fungerar riktigt utmärkt. Låtarna är genomgående alltså riktigt högkvalitativa och så långt fungerar allt helt okej och är till och med riktigt lyssningsvärda. Man kommer genomgående att tänka på just Blondie och deras senare produktioner under inledningen av 80-talet om man vill jämföra med något.
Det finns dock en detalj som stör bilden något. Här och där har producenten Youth eller Martin Glover från Killing Joke som han egentligen heter, brett på så tjockt att man riskerar att tycka att det är lite mycket. Troligen har han tyckt att det eftersträvansvärda har varit att få det hela att låta så mycket 80-tal som möjligt, att han har fläskat på med allt han haft och har känt till plus lite till. Här finns sjok av synthar, stämsång, reverb och klangeffekter, och så många instrument intryckt som det bara går i en låt. Jag hade nog önskat att han hade hejdat sig lite och tänkt på att less is more ibland. Men till Polys försvar är det inte överallt som detta fenomen inträffar. Framför allt i reggaelåtarna har han faktiskt hållit sig på mattan. Däremot i de låtar som inspirerats av detta årtionde är det påtagligt, men som sagt det är inte störande mycket mer än här och där. För också i den typen av låtar som inspirerats av detta årtiondes sound, har faktiskt Youth stundtals hållit sig på rätt sida som i ”I Luv Your Sneakers” som är utmärkt. I den låten kan man för övrigt någonstans känna ekot av X-Ray Spex även om det aldrig blir övertydligt.

Men det är ändå så att det här drar ner betyget. Jag hade gärna gett skivan fyra i betyg, men tyvärr så är den här ljudsoppan Youth har skapat här och där lite irriterande därför att den tar över så mycket. Framför allt i en låt som ”Virtual Boyfriend” håller det på att stjälpa hela arrangemanget. Också i en låt som ”Kitsch” håller det på att gå över styr, utmärkt låt egentligen men tack vare jättelik stämsång i framför allt refräng håller det på att gå helt på tok. I de här låtarna blir det med andra ord inte lika roligt, det är inte så att det är direkt dåligt men det kunde ha gjorts bättre om inte klåparen Youth hade haft lekstuga.
Sammantaget blir alltså intrycket blandat. Det är dels riktigt bra, men det är också stundtals mindre bra. Det är synd att det senare inte beror på låtarna utan att en viss herr producent har haft julafton på effektknapparna i studion. Poly Styrene var alltid värd ett bättre öde och det gäller här också. En skiva som kunde ha blivit riktigt bra blir nu ”bara” bra. Men man får vara glad för det lilla, med de låtarna som trots allt är bra når man långt. Så det slutliga omdömet är ändå att skivan är väl värd att inköpa. Det bra med skivan överväger trots allt och det är ju dessutom Poly Styrene för i h-e. Bara det sistnämnda faktumet är ju värt ett extra stopp vid skivaffären, för i skivhyllan ska den stå. Extra synd är ju att konstatera att skivan blev Poly Styrenes epitaf.

 Poly Styrene i sin klassiska arméhjälm

Bästa låtar: I Luv Ur Sneakers, White Gold, L.U.V, Ghoulish, Colour Blind, Thrash City, No Rockefeller, Electric Blue Monsoon.