Micheles Kindh lyssnar på nysvetsat musik.

Broby Time EP
@@@@
Burning Heat fortsätter med nya utsläpp och nu hamnar hos undertecknad svenska bandet Broby Time som låter faktiskt lite som Hurula och om man tänker efter är det även klassisk svensk indiepop med punksnattret i behåll. När Broby Time dessutom skriver snygga låtar ”Hela världen är min” så tänker jag på en annan snygg popindiepärla från Jumper anno nådens decennium 90-talet. Men Broby Time står så bra för sig om jag så säger. Det är tre riktigt fina pärlor som både överraskar och skapar mersmak efter en hel skiva – detta är början på ett starkt kort och ett bra band som vågar och gör det så gärna. Vilken stjärngrupp och vad det vattnas i indiesjälen efter mer musik. Årest första riktigt härliga svenska nya upptäckt.

Micheles Kindh om Sofia Karlssons nya album

Bild1 49033
Sofia Karlssons nya album ”Regnet faller utan oss” är hennes bästa sedan tolkningsalbumet ”Svarta Ballader” eftersom den känns så sublim. Framförallt innehåller den hennes mest magiska ögonblick när det handla om låtmaterial, klangvärldar och harmoniska ackord med fina kompositioner. Skivan innehåller vackra ballader som har estetiska emotionella kvalifikationer. Sofia Karlsson har bräcklig röst, tunn, späd men bara på ytan. För under den brinner det en passionerad sångröst som höjer sig ovan trädgrenarna och lyfter stolt uppåt mot bergens toppar. Magiska sånger, ja för det är exakt så det är. Magiska låtar som är hur bra som helst. Betyget blir högsta möjliga @@@@@

Här följer en exklusiv intervju med Sofia Karlsson (SK)

1.
Du har nu kommit ut med en ny skimrande album ”Regnet faller utan
oss” som stundtals tar andan ur bröstet på mig. Måste inleda med frågan hur är det att sjunga sitt eget material? Jag förstår att du känner till ackorden väl, kan emotionellt ta till dig klangernas färger, vet hur fraseringen eventuellt ska vara. Hur är det i jämförelse med att tolka andra låtskrivare/diktares intentioner med sina verk som du gjorde på albumet
”Visor från vinden”?
SK: Tack så underbart höra. Eftersom låtarna skrivits efterhand och även i studio, så har jag inte känt till frasering, toner etc så väl, så därför har materialet varit väldigt nytt
för mig ändå. Jag har mest känt till intentionen med låten, vad jag vill säga. Det
som är lättare med en redan färdig asbra melodi och text, är att tricket (att tolka då )är att göra sig transparent inför det redan färdiga materialet, och att själva den processen går mycket snabbare när allt är klart från början. Att göra eget material är att treva sig fram.

2.
Min favoritskiva är ”Svarta Ballader” med Dan Anderssons dikter, kan du berätta för våra läsare om uppkomsten av den skivan och processen som ledde till utformningen av plattans vackra slutresultat.
SK: Jag och min medproducent Göran Petersson jobbade dag och natt för denna skiva,
med en mycket liten budget och många starka idéer. Jag ville klä dessa texter i så vackra kläder och arrangemang som möjligt och alla instrumentalister och gästsångare är noga utvalda för sin särart och färg. Att tolka Dan Andersson är att sätta sig själv inunder
hans dikters kappa, att ge av sig själv och att glömma bort sig själv. Vi mixade skivan analogt med Sigge Krantz bakom bordet. Jag var väldigt noggrann på mitt sångsnöiga sätt och mina medarbetare var ganska trötta på mig på slutet. Vi hade trott att skivan skulle sälja knappt 1000 ex, men den sålde till slut 95.000 ex. Jag vill ge en stor Eloge till Göran för hans tålamod och arbetsinsats och smak!

3.
Din nya skiva har några av dina allra finaste ögonblick och en vacker sublim ton som skapar en specifik atmosfär. Kan du berätta om tillkomsten av din nya skiva, hur själva idéerna och låtarna kom till?
SK: Jag har skrivit denna skiva på tre platser: på skrivarresa i Senegal, I Bretagne och I Gamla Stan i Stockholm. En del idéer och låtskisser har några år på nacken men allt är genomarbetat under de tre senaste åren. Andreas Mattsson och jag har varit i musikalisk/textlig symbios under arbetet och han har så mycket skog och vidd i sig, vilket passar min musik.

4.
Din röst tycker jag är speciell när du sjunger och fraseringen känns skör,
ja nästan tunn på ett vackert sätt. Har din sång förändras mycket vid varje skivans tillkomst?
SK: Ja, rösten förändras med livet. Fraseringen förändras med tiden. Alltid försöka ta ett steg till. Sångligt. Repertoaremässigt.

5.
Jag tycker att du på varje skiva hela tiden förfinat din konst – tycker du din solokarriär har förändrat dig som artist om man jämför med att spela med en grupp – som när du medverkade i Mats Edens folkmusikgrupp Groupa?
SK: Att gå solo var det bästa jag kunde göra, för min egen utvecklings skull. Jag har varit dålig på att lyssna på andras råd, på gott och ont. Om man ska fördjupa sig måste man gräva djupt, och det måste man göra själv.

6.
Sången ”Lisa Lill” är en vacker komposition – jag är lite nyfiken på texten till den, berätta lite om den låtens bakgrund?
SK: Lisa Lill- titeln är snodd från en dikt av Dan Andersson. Lisa Lill handlar om en
vän till mig men också allmänt om att inte fastna i mellanmjölkens band, att gå hela vägen in istället.. personligen är det det spåret jag är mest nöjd med på skivan.

7.
Har det blivit lättare att författa låttexter och skapa melodier under årens lopp med tanke på din musikaliska erfarenhet?
SK: Yes!

8.
Som sista fråga vill jag gärna veta om din väg in i musiken?
SK: En krokig väg, sångligt har det varit, och krokigt är bra. Inga räkmackor och genvägar. En hel del tur och massa hårt arbete och envishet.

Mvh

Micheles Kindh/Dr Indie

tack för att ni skriver! Sofia

Nya skivor i en liten hög av Micheles Kindh

Jerry Lee Lewis – Rock & Roll Time

1404143329000-JerryLeeLewis-Cover@@@

Titelåten skrev Kris Kristofferson och det är bara en av flera covers som Jerry Lee Lewis har spelar in på skivan som också innehåller låtar av Chuck Berry, Bob Dylan, Johnny Cash och Jimmy Reed. De återfinns alla på en platta som är både trevlig och ganska så bra. Som vanligt är skivan full av gästartister från rockeliten: Keith Richards, Ron Wood, Daniel Lanois, Robbie Robertson, Nils Lofgren och Shelby Lynne är bland de mera kända namnen men det finns några till. Skivan lunkar på med trygg stämning och musiken vilar på en botten klassisk rock och countryvandringar som kanske inte berör men däremot smeker mina örongångar. Jag hade förväntat mig lite mera klös fast jag får ändå tillägga att det serveras en lagom tempererad rock som ingen behöver skämmas för, inte heller upphovsmannen.

The Drums – Encyclopedia

homepage_large.6abe9a31

@@@

Ja bandet The Drums är väldigt trevliga och deras indiepop stör knappast någon. Här återfinns stabil fastän lite lekfull indiepop som med rockmusikens stökiga sida varvar deras popiga dansanta kitsch med popiga melodier. Harmlös indiemusik blandas med blixtrande smarta musikaliska lösningar om vartannat. Framförallt är det åttiotalet indierock bandet lutar sin fina konstruktion på tillsammans med den lättbriserande musiken. En högst godtagbar platta som ändå har sina poänger.

Stiff Little Fingers – No Going Back

large

@@

Javisst är bandet tillbaka med ett nytt album som låter okej med sin habila punkrock. Naturligtvis låter det som det gjorde för nästan fyrtio år sedan när de debuterad med den odödliga skivan ”Inflammable Material”. Deras musik av idag låter som en blandning av Green Day eller Weezer med den där poppunken som har gjort de grupperna så kända. Visst är det kompetent utförd musik, men ordet  för att beskriva dem är inte nydanande på något sätt. Istället är det just bara en bra och trevlig genomlyssning för stunden då de i alltför hög grad fastnar antingen i det gamla eller vad andra gör bättre. Ett ögonblick försvinner därmed vid horisonten, men som sagt trevligt för stunden.

Jackson Browne – Standing In The Breach

images

@@@@

Late for the Sky, The Pretender, For Everyman och Running on Empty är fyra lysande skivor som jag älskade och spelade sönder. Senare kom två 80-talsskivor att påverka mig mest ur en politisk synvinkel – Lawyers in Love och Lives in the Balance var dessa mästerverk. Den nya skivan innehåller ytterst raffinerad musik samt snygga och ljudliga geografiska punkter från det Kaliforniska skapandet. Något som Jackson Brownes lysande skivor nästan alltid sammanfattar på ett så snyggt sätt. Det nya albumet avviker inte ett smack från hans tidigare låtbyggen, tvärtom är det lika smakfullt som alltid. En av den kommande vinterns finaste skivor.

Bob Seger – Ride Out

Bob_Seger_1

@@@

En säker, trygg skiva från en man som hållit på med sin vuxna rock sedan 70-talet. Jag är säker på att du kan ha hört Bob Seger och hans Silver Bullit Band som finns med på många discosamlingar. Den nya skivan innehåller  mjuk softrock med lite countrykänsla och det där eviga soliga Kaliforniska ljudet. Bob Segers geografiska spelplats är dock Detroit fast jag tycker mer att det låter som bilåkarrock. Musik man kan ta med sig vid långafärder längs Big Sur. En trevlig skiva med trevlig rockmusik som borde tilltala de flesta som gillar klassisk rock som också omfattar en stor dos solsken.

The Klaxons – Love Frequency

homepage_large.afe45202

@@@

Klaxons fortsätter att spela sin discorock, men visst kan man tycka att bandet borde utveckla sin musikaliska riktning. Musiken är ändå klar och säker med sin punkig disco som förenar bandets bästa sidor och som sagt kan bandet leverera smarta rocklåtar. En musikstil som jag tycker om och ser som en musikalisk bro som binder samman begreppen rock och disco i samma hänförande andetag. Lite grann det som Blondie gjorde under sina år som discoband. Här hittar du stilsäker rock med dansskorna mot plasten på dansgolven.

Thurston Moore – The Best Day

Thurston Moore@@@@@

När Thurston Moore skilde sig från  Sonic Youths bassist Kim Gordon, lades bandet på is. Det är därför Thurston Moore nu ger ut ett album i eget namn som starkt påminner om valfritt album med gruppen. Numer serverar han långa smattrande och skickligt iscensatta låtar med intrikata mönster och intellektuella referenser. Musik som utvidgar sinnena vilket också är syftet. Jag älskar som vanligt allt vad bandet tidigare medlemmar nu släpper som solomaterial, det är allt som ofta nyskapande och framförallt dynamisk rockmusik som står på matsedeln. Thurston Moore är inget undantag från den regeln. Ännu ett bra album från en stor artist.

Scott Walker+Sunn O)))) – Soused

552_c_w_150_h_150@@@@

Scott Walker att släppa en del fina soloalbum efter det att Walker Brothers lades ned 1978. Då och då fortsatte det att komma ut magnifika soloalbum. Fina exempel på dessa är ”Climate of Hunters”, ”Tilt”, ”The Drift” och ”Bish Bosch” som jag tyckte mycket om. Nu kommer det ut en skiva där dronemetalgruppen Sunn O))) som släpper ett gemensamt experimentellt samarbete. Det är med hjälp av en magisk mörk sångröst signerad Scott Walker som gruppen bygger upp de av oväsen uppbyggda långsamma produktionerna.  Stephen O´Malley och Greg Anderson mullrar och sina dova gitarrer genom hela skivan. De spränger inga gränser, men det är fritt arbete som hänvisar till ett skicklig sammanvävd mönster av ljudmattor och en iskall mörk röst. Suveränt arbete rakt igenom.

PS För den intresserade finns sedan en tid en skiva med Scott Walkers inspelningar som tonåring som heter ”Early years -1957-1962”

Candi Staton – Life Happens

Candi Staton@@@@

Hm gospel, disco, soul och lite countryfunk är det som gäller på veteranen Candi Stantons nya skiva. I öppningsspåret sjunger både Jason Isbell från duon The Civil Wars och John Paul White så att det brinner i låtens text. Flertalet sånger får mig att känna av och känna igen livets berättelse på ett så där deltagande sätt. Det är stundtals en mäktig skapelse Candi Stanton har åstadkommit med sitt nya album. Flera låtar är så där tunga och som man stilmässigt kan känna igen från sjuttiotalets skivor. Candi Stanton gör en platta där innehållet det fräser och studsar om.. En ren njutning att lyssna på som visar att äldst också är bäst.

Mark Lanegans Band – Phantom Radio

albumart@@@@

Har man som denna gamla hjälte varit med i band som grungeoriginalet Screaming Trees, Queens of the Stone Age,The Twilight Singers, Soulsavers och The Gutter Twins under de senaste nästan 30 åren, har man sysslat med det mesta. Man kan lugnt konstatera att denna skiva är en i raden av bra musik från denne man. Han förenar som så ofta förr sina band, projekt och låtar med en känsla för god smak och tradition inom rockmusiken. Den nya skivan är helt igenom bra, trygg, spännande och dynamisk som både orkar och vill något med musiken. En skimrande skön diamant.

The Flaming Lips – With a Little Help from My Friends

WithALittleHelpFromMyFwends@@

Jag skulle gärna vilja tycka om Wayne Coynes nya lekstuga när som bandets ledargestalt gör om The Beatles låtar. Med hjälp av gästartister som Miley Curys, My Morning Jacket eller Moby blir det trots allt inte bättre för det. Jag älskade The Flaming Lips skivor från 80-talet fram till mitten av 2000-talet. Först nu inser jag att den tiden var bara en parentes ungefär som Pierre Hellqvist skriver i sin recension i senaste Sonic Magazine. Jag måste tyvärr tillstå att det är en rättvis bedömning av The Flaming Lips senare karriär. Varje skiva är numera påfrestande ointressant gegga från ett tidigare så älskat band.

Smokey Robinson – Smokey & Friends

MTE4MDAzNDEwNjc1MDc0NTc0

@@

Smokey Robinson har en lysande röst. Med hjälp av sin gamla 60-talsgrupp The Miracles byggde han upp Barry Gordons skivbolag Motown med pengar från bland annat deras hits. Att som nu göra en skiva med egna gamla låtar i nyare versioner känns både meningslöst och onödigt. Gästartister som Elton John, Mary J. Blige, Cee Lo Green, James Taylor eller John Legend bland många förnyar eller förädlar ingenting. Synd på en sådan fin ärta

Stevie Nicks – 24 Karat Gold: Songs from the Vault

Stevie_Nicks_-_24_Karat_Gold_(Official_Album_Cover)

@@@@

Stevie Nicks blev tillsammans med dåvarande pojkvännen Lindsey Buckingham medlem i Fleetwood Mac omkring 1975. Där var hon med och formade gruppen till det framgångsrika softrockband många fans än idag knappast har tröttnat att på lyssna på. Nu är Stevie Nicks aktuell med en skiva med gamla demoinspelningar som hon har gjort under sina många långa år som soloartist, låtar som nu får nytt liv på ett riktigt bra album. Här vankas rock som får mig att bli glad och rockballader som har den bästa signatur, samtliga låtar kunde ha legat på valfri sjuttiotalsalbum med just Fleetwood Mac. Musiken träffar rätt och låter bra. Skön, mjuk och skimrande på en och samma gång. En nästan perfekt vinterplatta som värmer.

Neil Diamond – Melody Road

neil-diamond-melody-road-cover-636-380@@@

2005 så släppte Neil Diamonds skivorna ”12 Songs” och 2008 kom ”Home Before Dark”. Nu ger han ut ett nytt Don Was-producerat album med musik som har ett mörkare anslag och en lite mer mogen känsla. Ett faktum som förstärker musikens känslomässiga botten. Det är en veteran som hållit på sedan femtiotalet och jag diggar verkligen hans nya skiva som innehåller verkligen bra musik. En fin sublim platta för oss som tycker om balladpop.

Tony Allen – Film Of Life

Tony Allen@@@@

Afrobeatmästaren låter musiken pumpa på i en äventyrlig anda och det är funkmastern som slår till igen på denna ljudliga safari. Jag blir löjligt lycklig över få lyssna på så cool musik från en underbar musiker som Tony Allen. Hans karriär är lång och brokig men musiken gudomlig och helt utan skygglappar. Just nu vibrerar den här skivan allt som ofta hos mig.

Jessie Ware – Tough Love

Jessie-Ware@@@@

Disco eller danspop kan man kalla Jessie Wares musik som hon fortsätter att odla sedan den snygga musiken först såg dagens ljus med debutskivan ”Devotion”. Hennes musik liknar alltmera Dusty Springfelds på hennes fina skivor. Brittisk klassisk dansmusik som Springfield skapade när samarbetet med SBTRKT var som flitigast. Jag tycker om när klubbmusiken blir så där Grace Kelly-sval och samtidigt ultramodern vilket vi bjuds på i överflöd på Jessie Wares nya album. Klassiskt och framtid i samma låtmaterial som innehåller det mesta. Det är ingen djup musik men inte heller ytlig utan en kombination av själ och hjärta. Rent ljuvlig med andra ord.

Deptford Goth – Songs

images

@@@

Daniel Woolhouse ger ut skivor under artistnamnet Deptford Goth. Musiken handlar om kombinationen mellan det strikta och det sköna i popen. Klanger av folkpop och elektroniska klangbilder är det som får ta del i ett samkväm. Sången är mjuk och skör där den sakta smyger fram ur skuggorna och ut till ljusets. Lite grann som en dans över sommarängarna fastän vintern står för dörren här hemma i Svedala. Med falsettsång och brinnande passion för snygga låtar serveras det bra musik som tyvärr inte direkt berör. Slutresultatet landar i charmig pop med hjärna som hade behövt lite mer hjärta.

Micheles Kindh presenterar Blaskans Blondiespecial

Vi på Blaskans redaktion älskar högt och innerligt Deborah Harry som är bandets ikon och superstar, ja det vill säga Blondie. Ja också stilikonen Andy Warhol förstod punkdrottningens stjärnstatus. Blondie mixade punkrock, disco, pop och skimrade sånger. Detta angående min läsning av boken ”Deborah Harry: The Biography” av Cathay Che. En fin intervju/biografi som just nu får min hjärna och mitt hjärta att bli gladare. Därför kommer det en hel mix av Blondie här och nu:





Nya skivor av Micheles Kindh

skivor_103_148991492
Foxygen – And Star Power
@@@

Jonathan Rado och Sam France är medlemmarna i gruppen Foxygen som spelar indieskramlig rock. Det blir dock tröttsamt i långa loppet då deras dubbelskiva har för många låtar för att man skall orka engagera sig. Något som började bra avslutas lite för tjatigt för att det skall blir en stor höstskiva. Musiken flödar men känns inte direkt angelägen. Till en början är det väldigt bra medan resterade av given inte fångar upp mitt intresse, den enkla anledningen är att bandet vill för mycket. Hade gruppen tagit med färre låtar och reducerat formatet med rockopera, hade resultatet blivit bättre. En trevlig skiva men lätt bortglömd i morgon.

Kindness – Otherness
@@@@

Adam Bainbridge som är Kindness skapar här sin vita soulpop dränkt i skimrande harmonier där honungslena söta dofter sprider sig i musiken. Artister som Robyn, Dev Hynes (Blood Orange), Kelela, Manifest,Tawiah och Ade är med och sprider dessa aromer över det magiska musikaliska landskapet. Mjukt, soft och vacker popsoul vars anda är härlig och tanke ännu bättre. En av höstens mest välsmakande anrättningar är här.

Christopher Owens – A New Testament
@@@@

Den gamle The Girls-sångaren Christopher Owens släpper sitt andra soloalbum och det är en snygg, subtil skiva med pop, soul, gospel som låter charmigt. Det är riktigt bra och hämtar sin musikaliska inspiration från olika tidsepoker när musiken sveper fram som för att känna av dessa. Stundtals är det väldigt likt min favorit Steve Forbert vilket jag tycker om. En bra och finstilt skiva.

The Young Sinclairs – This is The Young Sinclairs
@@@

Samuel J. Lunaford är en begåvad rocksångare som gör musik som låter merseybeat, folkrock och blue eyed soul som har både Van ”The Man” Morrison och Gene Clark i centrum. En hög med heta låtar som bara smyger sig från indiefaunan och landar i knät på Gram Parson/The Eagles. Snygga arrangemang med luftig tätt musik är det som serveras. En av höstens finaste skivor som kanske inte är ett mästerverk men däremot den mest sublima popen just nu. Något som gör att man ändå med sant nöje kan lyssna på den.

Julian Casablanca + The Voidz – Tyranny
@@@

The Strokes sångare Julian Casablanca släpper ett skramligt album som stundtals låter industrirock, experimentell avantgarderock och det fungerar väldigt väl anser jag. Det är en vass skiva som aldrig blir ointressant, men inte heller ihågkommen misstänker jag. Den är visserligen träffsäker i sina musikaliska ambitioner, men också ack så formbar vilket gör den alltför diffus samtidigt.

Aretha Franklin – Aretha Franklin Sings the Great Diva Classics
@@

Jag förstår inte varför den gudomliga Aretha Franklins plötsligt släpper en sömnig skiva med covertolkningar som knappast tillför något till låtarna. Den fungerar för stunden, men tyvärr inte länge. Momentet av ögonblicklig kärlek till favoritlåtarna går därmed förlorat. Visserligen som vanligt gudomligt sjunget och välspelat, men också förutsägbart och som skiva tyvärr riktigt tråkig.

Caribou – Our Love
@@@@

Söt technopop eller housemusik med mjuk sångröst som flyter omkring i en bred ocean av ljud och låtar. Musik för lyxiga hotellnätter, barer, stränder och palmer. Det påminner lite om lyxpopen Duran Duran kunde spela i mitten av det soliga 80-talet. Pop eller house för vårt decennium som också fungerar väl i olika musikaliska sammanhang.

Uffe Lyssnar sig lycklig på Robert Plant

Skiva: Robert Plant – Lullaby and…..The Ceasless Roar
Betyg: ♣♣♣♣

Lullbaby

Den gamle rockräven Robert Plant har fortfarande förmågan att vara spännande. Det visade han inte minst med samarbetet med Alison Krauss för några år sedan som resulterade i plattan ”Raising Sand” som är en av detta århundradets bästa skivor. Hans förflutna med Led Zeppelin innefattade ju rock och blues som grund till musiken, men ibland kunde gruppen överraska med folkmusikinspirerade inslag. Så också på den nya skivan som precis som ”Raising Sand” hämtar inspiration från folkmusik och den delen av countryn som kallas Bluegrass. En stil som för övrigt också den har många synonymer med folkmusik från framför allt Irland. Nu har han gjort det igen, en skiva alltså, och det är inte utan att det närmar sig känslonivån ”jättespännande” igen.

Robert PlantRober Plant har anledning att se lycklig ut Foto: Biography.Com

Man kan säga att plattan huvudsakligen står på två ben. Det ena är förvaltandet av, experimenterandet med och nytolkningen av folkmusiken. Det andra benet är countryn som också den är mycket folkmusikorienterad. I kompotten väver han in både pop, rock och instrumentering som knappast kan kallas traditionell. Stundtals är det tungt och riffigt för att i nästa sekvens glida tillbaka till ursprungsläget – folkmusiken. Mycket inspiration till folkmusiken hämtas från den Irländska traditionen och det gör Robert Plant rätt i för resultatet blir minst sagt spännande. Också den tradition som finns i amerikanska Appalacherna är starkt profilerad på skivan, trakten är i folk- och countrytradition känd för sin distinkta stil. Visst är det nära rötterna men här finns en ordentligt tilltagen jordmån för nyskapande också. Resultatet av mötet blir så j-a bra att man torkar sig tårögt. Vackert, innovativt och engagerande med de både stora och små penseldragen gör detta till en formfulländad platta med många bottnar. Liknelserna med Alison Krauss, Daniel Lanois, Jethro Tull i sin linda och EmmyLou Harris ligger inte långt borta och sånt gör mig extra lycklig eftersom alla de uppräknade är något av ledstjärnor.

Låtarna är ett av skivans starka kort. Med ett gäng überstarka låtar går inte Robert Plant fel, det är han för rutinerad för. ”Little Maggie”, ”Rainbow”, ”Turn It Up” där man kan höra spårämnen av Tom Waits, ”A Stolen Kiss” där man kan höra en snygg pianohomage till min gamle hjälte Warren Zevon, den snygga pop-inspirerade ”Somebody There”, ”Poor Howard” med sin Irländska och Brittiska överton men som också rymmer Afrikanska inslag, bubblande rockiga ”Up On the Hollow Hill” som med med rötterna i folkmusik och rock träffar en nerv är bara några av de ess han kan dra ur rockärmen. Faktum är att hela plattan genomgående kan stoltsera med ett gäng väldigt starka låtar. Ytterligare en pusselbit läggs därmed till den utsökta samling som tillsammans utgör skivan.

Robert Plant ConcertBlaskan ger Robert en applåd för en lyckad skiva Foto: Ticketsinventory

Det är extremt befriande att både höra och kunna konstatera att Robert Plant har lyckats hitta den rätta kompotten av magnifika låtar, snygga arrangemang som här och där har glimten i ögat till andra artister och flera musiktraditioner som tillsammans skapar det där mötet det glimmar om. Fyran i betyg är självklar och jag tvekar inte att säga att den här skivan är en värdig kandidat, i varje fall för mig, till att bli årets bästa.
En skiva man både måste ha och höra helt enkelt. Den är lika självklar som luften vi andas eller vattnet vi dricker. Den är helt enkelt oumbärlig.

Micheles Kindh lyssnar på Prince två nya album

Prince – Art official Age @@@
3RD Eye Girl @@

MI0003786579

MI0003792048

Prince var den artist som jag under åttiotalet hade störst kärlek till och det fanns ögonblick när jag dyrkade hans funkiga rockbaserade soulmusik och personlighet. Prince gjorde under åttiotalet en hel del av världens bästa album med så många underbara låtar att jag knappt skulle få plats med att räkna upp dessa här. Hans konserter under 80-talet som jag såg var några av mitt livs bästa konsertögonblick någonsin. Låt oss ta en titt på hans två nya album.
Skivan ”Art Official Age” är en okej skiva som stundtals låter som om det vore svunna tider då Princes bästa kompband The Revolution gjorde musiken vital och relevant. På slutet av 80-talet hade han bandet The New Power Generation som gav funken ett nytt fräscht ansikte igen. Visst vi får inte glömma bort hans tidigare band Times som också fanns bakom Prince innan bandnamnet blev ett artistnamn. Mycket av Prince signatur som genialisk musikskapare och låtskrivare låg i att hur hans olika band skapade en helhetssyn på musiken. En omständighet som gjorde musiken stor i själen, lika stor som hans hjärna/hjärta skapade den för de stora mästerliga albumen.
Det nya albumet ”Art Official Age” är enbart ett ordinärt och hyfsat album. Som helhet går det tillbaka Prince:s ursprung med det åttiotal som formade hans musik. Med andra ord tar Prince sig an dagens musik, genom att blicka tillbaka på det förflutna och den stil vår hjälte hade då.

Problemet med det blir att skivan inte bärs upp av dagens värderingar inom musiken, istället känns den som en av hans äldre skivor i uppdaterad form. Musiken på nya albumet förlorar mest på det därför att den formas av delvis föråldrade principer och inget av dagens musikaliska preferenser finns med på skivan.

Så när vi kommer till hans andra skiva 3RD Eye Girl så är det är det en grupp han arbetat med tidigare, men som album är det seg och trist soul med lite rockreferenser. Själen tog semester vilket leder till tom soulmusik utan att musikens värme infinner sig. Hans låtar vågar inte lyfta och flyga iväg. Istället återvänder han till trygga musikaliska kvarter genom att låta det han redan en gång har skapat återanvändas och det låter väldigt fegt. Dessa två nya skivor är mediokra album sammantaget även om ”Art oficial Age” är snäppet bättre än hans andra album ”3RD Eye Girl”
Inte för att Prince har gjort så mycket vettigt på de senaste tjugo åren utan musiken har istället med få undantag varit relativt ointressant och oinspirerad.
Hans två nya album låter precis sådär som de album som släpptes i samband med att Prince ville bryta sina ”slavkontrakt från Warner. Då kallade han sig inte för Prince utan det blev en symbol, han gick följdriktigt under namnet ”The Sign” i artiklar och recensioner. Han var tvungen att släppa musik enligt kontraktet som var så outhärdliga att de förstörde min kärlek och känsla för Prince.
Under namnet The Symbol släppte han skivan ”Gold Experience” som mellan tramset innehöll den vackra intrikata soulballaden ”The Most Beautiful Girl in the World”. Den var hans bästa 90-talsballad och var ljuset i mörkret. Andra album som jag verkligen inte tyckte om var ”Chaos and Disorder” på grund av för seg och olustig musik. Trippeleländet ”Emancipation” förstörde min känsla totalt. Här släppte Prince vedervärdig funk- och jazzrock som bara var skräp rakt igenom. Tre skivor för att bli av med det han kallade för slavkontrakt med hänvisning till de afroamerikanska förflutna historien. Där av symbolen då namnet Prince blev ett slavnamn enligt Prince tankegångar.

Efter dessa 90-tals fiaskon så började jag både tröttna och tappa bort hans musik. Under 2000-talet släppte han två halvdana skivor bland många som åtminstone fungerade att lyssna på. Musicology och 3121 kunde jag åtminstone njuta något av utan att förlora mig i de andra misslyckade Prince-albumen. De flesta av hans 2000-tal liksom hans två nya skivor kommer jag knappast att lyssna på i fortsättningen. De är tyvärr enbart bagateller i hans långa fantastiska tidiga karriär.

Micheles Kindh om The Confusions

 The Confusions – The Confusions

 Mass CD-135 600 för nyhetsbrev

@@@@

Under en väldig lång tid har detta norrländska  band på sina nu nio skivor, utvecklats och kommit långt i skapandet av sina texter och musikaliska tekniska färdigheter. Det är ett mera moget och väl avvägt gäng som numer uppträder. Under den tid jag följt dem har jag lärt mig att det är ett ambitiöst band med storslagna skivor som har en melankolisk sida. Den sidan breder visserligen ut sig, men möts av den uppåtstigande solen i horisonten. Glädje, kärlek och sorg finns inbyggd i både text och musikens kompositioner.

En elegant uppvisning i konstnärlig integritet och verkligen starka låttexter som liksom svävar omkring i zenit, men till slut landar på jorden. Den nya skivan är en av det där oumbärliga höstskivorna att bara förlora sig i och få uppleva något stort med.

Det är en vacker estetisk tilltalande popplatta som jag har fått det stora nöjet att bli underhållen och berörd av. Hösten vackraste och klaraste indiepoppärla har landat.

The Magic Numbers nya album recenseras av Micheles Kindh

The Magic Numbers – Alias

The-Magic-Numbers-Alias-Vinyl-LP-Shot-In-The-Dark-7@@@@

Det finns inget trevligare band än dessa syskonpar som utgör The Magic Numbers. Deras trallvänliga och sommarpopiga musik visade sig vara så effektiv och vacker i samma andemening.

The Mamas And Papas slår direkt anklang i deras musik och bara det självbetitlade albumet var magiskt. Visserligen fortsatte de i samma spår, men tappade lite på vägen.

Men på nya skivan tar de igen det hela direkt. Här finns allt från folkrock, soulrock och new wave med släktskap med Simple Minds stil och säkerhet. Framförallt är det sköna pop/rock-låtar som strömmar ut ur skivan. Varenda sång här strålar av ren livsglädje och en formidabel känsla. Lite glädje, sorg och melankoli, allt i samma tekopp av briljans.Texterna kan sägas spegla lite av deras livsglädje men här finns också små inslag av de mörkare stråken av livet. En skimrande bra rockplatta från syskonparen i The Magic Numbers.