The Dream Syndicate – How Did I Find Myself Here? #####

När The Dream Syndicates debutskiva ”The Days of Wine and Roses” spelades in med Chris D som producent. Ja samme man som grundade punkbandet ”The Flesh Eaters. Denna debutskiva blev just skrammelrock och vväsen som gav bandet och dess ständiga ledare Steve Wynn pondus nog att få storbolagskontrakt lite före REM och The Replacements. De gick från att vara del av Los Angeles punkscen med The Blasters, The Germs, Black Flag, X med flera band till att få större ekonomiska ramar att röra sig med och hålla sig till. Men bandet blev aldrig det stora slagskeppet för postpunkscenen utan delikata rockslingrande oortodoxa låtskrivare och rockare som bytte ut sina bandmedlemmar från och till.

Deras skivor är enligt min mening stora rubinröda askar med magiskt innehåll om man öppnar bandets omslag. Deras andra skiva ”Medicine Show” var också en fin smäcker sak som fram till 1988 då bandet svanesång till slut kom med den mörka skivan ”Ghost Stories” där musiken till slut fick Steve Wynn att börja öppna för en egen karriär. Det finns projekt såsom ”Smack Dab” eller samarbetet med legendaren Sky Saxon och det mindre intressanta The Baseball Project.
Nu är Steve Wynn tillbaka med sina musikanter för att göra en av det mest delikata postpunkskivor som kommit ut i år som både låter som hjältarna Steve Wynn hade som föredömen såsom The Velvet Underground och Televisionen. Låtar som den långa frijazziga rockattacken som titelspåret ”How Did I Find Myself Here?” uppvisar att bandet och Steve Wynn är modiga och tillräckligt vågade att göra totalt urspårade men dock sublim rockmusik mitt i den svepande långa partierna.
Nya band kommer och går men här visar The Dream Syndicate omdömet att det går att göra kvalitetsrock som passionerad flödar ut ur gruppens instrument.

En låt som ”Glide” är en stark elektrifierad gitarrdriven rocklåt som har klara signalsubstanser av den psykedeliska influensen. Medan andra låtar har lite ekon av Echo & the Bunnymen och Psychedelic Furs. Jag kan nästan tänka mig att ett band från tvåtusentalet har Steve Wynn som klarhjälte. Black Rebel Motorcycle kan nog knappast tänkas bort när det gäller att ha influenser från The Dream Syndicate.

Hela nya skivan är ett mästerverk som visar att comebacken var genomlyckat försök som tar andan ur mig.. Ta enbart sången som skygga gamle medlemmen Kendra Smith gör på ”Kendra’s Dream” där allting faller på plats. Vilket underbart album det här blev till slut.

Micheles Kindh lägger ut sina Billy Idolfavoriter och läser självbiografin ”Dance With Myself”

Billy Idols självbiografi ”Dancing With Myself” är en bra och samtidigt rolig läsning som behandlar hans liv och vägen till rockmusiken och hans blixtrande kärlek till punken när Billy Idol bildade Generation X och sedan hur superstjärnan Billy Idol blev 80-talets vilda kaotiska rebelliska nystartade MTV-generationens främsta ikon vid sidan av Madonna eller Michael Jackson, Boken var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara.
Billy-Idol-DANCING-WITH-MYSELF-rev-4.17.14

Jag tycker även om Billy Idols senaste skiva ”Kings & Queens of the Underground” är en av de bättre och tyngre albumen han släppt ut med en mängd bra låtar som tillför Billy Idol väldigt mycket.
billyidol

Därför kommer jag nu lägga upp mina favoritlåtar med Billy Idol och hans punkband från sjuttiotalet Generations X. Håll till godo:










Generations X




Från Billy idols senaste skiva


Micheles Kindh om Interpols nya album

Interpol – El Pintor

MI0003752065@@

Nej det här är lite för mycket trist och ganska så seg postpunk i samma anda som Joy Division eller liknande. Där Joy Division var gudomlig som band, förblir Interpol bara lite menlös travesti. Jag har tyckt om Interpols tidigare plattor då deras musik påminner starkt om The National. Visst får sångaren Paul Banks till det med sången och han träffar stilsäkert den långsamma postrockskänslan. Det är trots det ändå bedövande tråkig rockmusik som serveras på det nya albumet.

Jag vrider och vänder på skivan för att få lite ordning på tankarna – men det bär emot ordentligt. För det jag hör är snygga pianoklinkande, små tricks och ett sätt att forma mäktiga signaler så att musiken fylls ut av just Coldplaybesläktade lättviktigheter.

Det positiva dör bort ändå till sist bort i den malande och alltför ointressanta tvisten i musiken. Det blir som att lyssna på en skiva som jag tycker mig ha hört så många gånger med andra band. Bandet fortsätter envetet att spela en stil som inte bryter av och använder sig av melodier som dör bort innan de hinner utvecklats till något större

Så denna recension kan tyvärr bara avslutas med en stor suck.