Micheles Kindh om Big Stars värld.

Chris Bell – I am the Cosmos
@@@@
7dd971dc07ff40775ea74d04306e3578

Big Star – Keep an Eye on The Sky
Big-Star-promo-smiling
@@@@@

Jag har återvänt många gånger till Big Star för att bandet är så stora och framförallt har de inspirerat hela powerpoprörelsen med sina mjuka melodier och raka gitarrbaserade arrangemang. Nu finns det bara en enda originalmedlem kva ri Big Star då Chris Bell, Alex Chilton,och Andy Hummel är borta och enbart trummisen Jody Stephens lver. Big Star var utan tvekan mitt absoluta favoritband i sjuttiotalets rockscen. Energin, popens vitalitet förenad med rockens urskraft. Den här samlingen med Big Stars musik ”Keep an Eye on The Sky” från 2009 har jag redan tidigare i Blaskans historia redan skrivit om men nu återutges den på nytt och musiken från de tre skivorna ”#1 Record”,”Radio City” och tredje albumet ”Third/Sisters Lover” som spelades 1974 och gavs ut först 1978, finns med på boxen tillsammans med andra låturval. Dessutom ger man ut Chris Bells platta som spelades in på sjuttiotalet och gavs ut 2009 men på nytt igen.
Chris Bells The Beatlesinfluerade skiva låter riktigt bra och musiken är präglad av en gigantisk låtskrivare vid sidan av Alex Chilton, som trots sina starka låtar inte fick samma chans till berömmelse som de stora låtskrivarna. Skivan är en smått magisk samling pärlor som Chris Bell fick ur sig före sin död i en tragisk bilolycka 1978.

Det är naturligtvis alltid en ära varje gång något relaterat till Big Star dyker upp i min värld igen. Så nu är det första gången jag hör Chris Bells soloalbum i sin helhet.



Chris Bell


Big Star i modern tappning

Alex Chilton

Box Tops med Alex Chilton

The Empty Hearts med ny skiva recenserad av Micheles Kindh

The Empty Hearts  – Empty Hearts

MI0003750265@@@

Detta är en form av supergrupp med medlemmar från punk, new wave och powerpopscenen. Fyra veteraner träffas och gör en renodlad powerpopplatta med rockstänk från The Kinks, The Rolling Stones eller Big Star kryddat med lite New York Dolls. I bandet The Emty Hearts kan du träffa på Clem Burke som spelar trummor i Blondie till vardags, Elliot Easton från The Cars, Wally Palmar från The Romantics och till slut Andy Babiuk från bandet Chesterfield Kings. Fyra band som klev fram på den punk/new wavescen som existerade då undertecknad var yngre för sådär 35 år sedan.

Skivans tolv låtar har en skön rockig stil som påminner starkt om den tid då garagerocken från Flaming Groves eller The Sonics härskade över många rockfanatikers sinnen. Det är tajt och välspelat veteranrock fast det känns ändå utan tvekan 2014 om musiken.

Slutresultatet är ingen nyhet och bandet låter inte innovativt, men däremot verkar det ha spelglädje och ett sug efter att få uppvisa ett album där punk, garagerock liksom powerpop letar sig fram längs musikens gångar. Låtarna är nyskrivna, även om de påminner om de föregångare bandet indirekt hyllar i sin musik.

De lyckas skapa ett gott hantverk och en skön växlande stil i de olika låtarna. Musiken har puls, kraftfullhet och en god portion rockanda. Musiken talar med enkla ord direkt till hjärtat, ett hantverk bandet förvaltar väl.

Micheles Kindh lyssnar på tre nya skivor från tre olika typer av grupper/artister

New Order – Lost Sirens

@@@@

På ett sätt är nog den här skivan en klar fortsättning på förra albumet ”Waiting for the Sirens’ Call” som är både en typisk platta som låter bandet mixa Kraftwerk med Echo & The Bunnymen som exempel på samtidiga refenser tillbaka till bandet stidiga historia. Fast ett band som New Order har sitt urpsrung i den mörkare delen av punken.

Först då bandet hette Joy Divisions som hade Ian Curtis,Bernard Sumner, Peter Hook och Stpehen Morris i sättningen. Fast efter Ian Curtis självmord så ur spillrorna ville resterande medlemmar fortsätta och kallade sig för New Order. Det tog in Gillian Gilbert och Phil Cunningham. De blev bandets nya sättning. Nu blev det syntbaserad rock med discorytmer i botten. Postpunken blev det nya så att säga. Det var var Sex pistols som fick bandet att bildas som Joy Divisions.

Den nya skivan är egentligen de sånger som blev över eller är extralåtar som blev över från förra albumet. Men det är inga undermåliga sånger på något sätt. Utan arrangemangen är förträffliga. Det är hög kvalitet på låtarna och ew Order låter förhållandevis öppna och nästan soliga när jag lyssnar på texterna fast framförallt i arrangemangen kan man finna just det där subtila och nästan fagra sångernas partitur. New Order låter som ett band på pcknick som plötsligt bestämmer sig för att spela ute i det fria utan publik, bortsett från de själva så är det starka låtar som svävar fritt omkring och nästan dansar förbi mitt öra. Jag är mycket förtjust i det hela.

Smolken i bägaren är att bandet återigen har splittrats i ett i mitt tycke onödigt bråk sins emellan medlemmarna i bandet. Grunden är att Peter Hook fick nog av Bernard Sumner och hoppade av New Order. Han hävdar att bandet splittrades och vill härmed kanske via domstol stoppa New Order från att finnas som existerande grupp utan Peter Hook

Detta är trist och väldigt barnsligt tycker undertecknad hellt enkelt idag. Fast skivan är ändock hur bra som helst.

 

Yo La Tengo – Fade

@@@

Ira Kaplan och hans hustru Georgia Hubley som lade grunden för det fina bandet Yo La Tengo i mitten av 80-talet vilket fick mig att upptäcka bandet på en spirande undergroundscen. 1996 såg jag dem på film spela The Velvet Underground i filmen I Shot Andy Warhol.

Det var just The Velvet Underground som Yo La Tengo hade som referens liksom Arthurs Lee lika fabulösa band Love i sin barndom. Det har släppt skivor i ständig flödande ström och jag har inte lyssnat på de alla album bandet släppt sedan 1986. Jag kommer nog göra det vid något ntillfälle. Men nu har deras nya skiva ”Fade” kommit ut och det låter musikern John McEntire producera albumet. Denna musiker som är medlem i The Sea And Cake och Tortoise, gör bra ifrån sig och får lite liv i luckan den här gången.

Den nya skivan är ett försök till skramlig indiepop och lite genial enkel skapande lofipop som kanske inte bryter ny mark – fastän däremot pop som finslipats på plats i studion vilket förstärker låtarnas lite tuffa attityd. Melodierna är hamroniska trots lite av gitarrslamret som då och då väcker skivans låtar till livs vid vissa givna ögonblick då musiken tar spjärn mot Dave Schramms gitarrspel.

Plattan är inte det mästerverk som har enbart fina romantiska vävda drömska poplåtar rakt igenom utan en okej skiva som är utmärkt på många sätt fast lite sprucken här och där vilket reducerar min fablesse  för Yo La Tengos nya alster. En skön lyssningsbar platta helt enkelt.

Ken Stringfellow – Danzig in the Moonlight

@@@

Ken Stringfellow och Jon Auer bildade på slutet av 80-talet The Posies och blev 90-talets powerpopband som jag hade lite väl svårt för. Ken Stringfellow har också varit med och spelat tillsammans med .R.E.M.,The Minus 5 och varit medlem tillsamnmans med Jon Auer i nystartade The Big Star med Alex Chilton i spetsen.

Naturligtvis förvisso en gedigen karriär av en räcka soloplattor som jag till och från lyssnade på istället för att bli  irriterat på The Posies poserande rock, idag har jag blivit lite större vän av The Posies musik, äntligen. Så kommer jag till en liten skiva med låtar som tar formen av lite krautrock, progressive rock, ppo och klassisk soulinfluenser invävda i helheten av låtmaterialet.  

Plattans innehåll har ett perspektiv som jag gillar, lite personlig, på ett lagom sätt där varje låt träffar mig på ett undanliggande plan- men ändå lite svalt och lagom på något fint sätt. En vacker platta men ändå egensinnigt på ett bra sätt.