Psychedelic/Spacerock: Hawkwind – Into the Woods


Dave Brock är nog den ende originalmedlemmen som är kvar sedan 1969, men han fortsätter sin vana trogen på den utstakade vägen. Det är några år sedan de släppte en ny platta. Detta är deras 29:e album och man känner genast igen soundet, spacerocken med de psykedeliska utsvävningarna och de flippriga syntarna och de tunga gitarriffen som dyker in lite då och då. Tretton låtar har man med på skivan och med låttitlar som ”Wood Nymph”, ”Space Ship Blues”, ”Have You Seen Them” och ”Magic Mushroom” vad kan gå fel.
Lyssna på ”Vegan Lunch” en lite halvpunkig låt med klassiska Hawkwindinfluenser, läcker komposition tankarna går tillbaks till rätt tidiga låtar som ”Urban Guerilla”och ”Hurry on Sundown”.
Jag gillar också ”Space Ship Blues” med spejsade flippriga hawkwindsyntar, banjo och fiol hela kittet för att göra en bluegrasslåt, Helläckert.
Den avslutande låten ”Magic Mushroom” är nio och en halv minut lång och här svävar man ut i ett långt jammande med kulsprutesyntar och tunga gitarriff, det får en att påminnas om svunna Hawkwindtider och låten har absolut rätt titel.
Dave Brock har lyckats få ihop en välkomponerad platta i klassisk Hawkwindstil.
Bästa låten Space Ship Blues.
Skivan får € € € + +

Uffe lyssnar in sig på Wolfmother

Artist/Skiva: Wolfmother – Victorious
Betyg: ♣♣♣

WolfmotherWolfmother från Australien är något av en musikalisk gåta. Många vill se dem som hårdrock, andra som rock med inslag av stoner och influenser från 70-talets proggrock. Själv vill jag nog stryka ”hårdrock” från listan, de har helt enkelt ett väldigt mycket bredare register. Men visst luktar det 70-tal lång väg och visst finns inslag av influenser från storheterna från perioden. Här brottas inslag av både proggenrocken som sagt, men i vissa låtar också tidiga Black Sabbath och Uriah Heep.

Ibland är angivelsen av tonen tung och riffig med mycket känsla för rock. I låtar som ”The Love You Give” blir detta övertydligt. Efterföljande titellåten ”Victorious” lika rockig men med mer pop i melodin. Här finns gott om anslag på framför allt gitarrerna som skvallrar om att gruppens ledare sångaren och gitarristen Andrew Stockdale förmodligenhar en diger samling Sabbath-plattor hemma. De tunga Tony Iommi-influerade riffen vilar tungt över delar av den sist nämnda låten.

”Eye of the Beholder” avslöjar att också en grupp som Uriah Heep har betytt en hel del. Och vem har inte en hel del att tacka dom för? Tyngden, tempobytena, spacade byten av teman och Hammondorgeln som ligger som en matta talar sitt tydliga språk. Sämre förlagor kan man hitta och här kittlar det dödsskönt i kistan så långt. Man vill helst bara dansa som en stenad hippie över tiljorna när tonerna ringer ut. Kanske vore ett sånt tilltag lite korkat så jag låter bli, men högerfoten klappar ivrigt takten.

Det är också genomgående gott hantverk på instrumenten, det märks att medlemmarna är väldigt sammansvetsade och durkdrivna. Gitarrsoundet utgör grunden men det lämnas också utrymme åt arrangemang med Hammondorgel. Bas och trummor blir mer staffage-figurer men funkar utmärkt också där de tittar fram. Takter och baktakter, rytmbyten och byten av teman på låtarna är legio snarare än undantag. Också det för att öka kopplingen till den progressiva rocken.

Finns det då några baksidor med skivan? Jo det gör det faktiskt! För det första anstränger sig Wolfmother sig stenhårt för att kunna låta som sina förlagor. Så hårt att det nästan, men bara nästan, hotar att spricka. Det är som om man som på de tidiga albumen inte riktigt litar på att lyssnaren själv kan avgöra vad de har för husgudar och istället blir det övertydligt. Det i sin tur är lite tråkigt eftersom kärleksfulla små glimtar oftast fungerar bättre men framför allt inte blir så svulstiga.

Det andra är att det har letat sig in en låt som inte riktigt lever upp till samma nivå som många av de andra. ”Pretty Peggy” är lite av en pekoral och lite så där flirtande med en publik som vill ha något gråtmilt för hjärtat. Den blir lite av en kompromiss och kanske inte tilltalar mig lika mycket, men å andra sidan är ju smaken som baken – kluven. Så vem vet, lyssna själv och avgör.

Jag blir till sist ändå kompenserad i form av låtar som ”Gypsy Caravan” och ”Eye of the Beholder”. Här gungar det till under mina 47:or och snart är jag inne i en åkning som jag sent glömmer. Visst är det övertydligt igen och det fullständig stinker 70-tal, men det gungar också hejdlösa mängder. 47:orna klappar ivrigt takten och det är ett gott tecken som står som ett järtecken i skyn. Jihhhaaaaa, rocken lever!

På det hela taget ett rätt bra arbete men här och var lite väl övertydligt och en låt jag inte riktigt ser som lika bra kvalitativt ger ändå det rätt hyfsade betyget tre i min bok. Det är bra, stundtals riktigt bra men det är också lite ojämnt och kanske inte helt subtilt. Framför allt inte var ifrån alla förlagorna härstammar från. Trean är med lite mersmak då det mesta av materialet får mig att dansa jitterbugg.

Ian Anderson : Homo Erraticus

Ian_Anderson_Homo_Erraticus_Packshot_Web

66 årige Ian Anderson från Jethro Tull har släppt Homo Erraticus, ett oblygt konceptalbum, som granskar ”viktiga händelser från hela den brittiska historien” och erbjuder även ett par profetior för framtiden. Plattan öppnar med Doggerland en låt som är en hyllning till området i södra Nordsjön som förr brukade vara torra land som förbinder de brittiska öarna med övriga Europa, meta-fiktiva berättelsen om Homo erraticus återupplivar karaktärer från plattan Thick as a Brick. Doggerland går i folkmusikens tecken med en tung lite olycksbådande ton. Samspelet mitt i låten där Florian Opahle på gitarr och John O’Hara på orgel drar loss i solot spelar en framträdande roll vid sidan av Andersons flöjt och akustiska gitarrspel är helt lysande. Nästa låt ”Heavy Metals” är en lugn låt, med träffsäker text, klart tänkvärd. Den är kort och naggande god 1:32 lång.
Puer Ferox Adventus, en låt som visar Andersons kapacitet som låtskrivare, här bygger han upp låten med ett magnifikt intro för att övergå till en lugn nästan psalmlik melodi i grunden med flera taktbyten. Andersons flöjt bär låten rakt igenom, melodin sitter kvar på trumhinnan länge. ”Meliora Sequamur” är en rockpsalm med glimten i ögat. Skivan rullar på med ”The Turnpike Inn”, ”The Engineer”, ”The Pax Britannica”, ”Tripudium Ad Bellum” som är låtar som enkelt skulle få plats på nästa Jethro Tull album. I ”New Blood New Veins” börjar man jazzigt och så rockar man till det i slutet av låten. Sista låten ”Cold dead Reckoning” börjar i vemodig ton ända tills Andersons flöjt tar över och räddar oss från vemodet.
Jag ger skivan € € € €
/Sonny