Micheles Kindh njuter av att lyssna på Radio Birdman.

Radio Birdman Box Set
@@@@@
Australiens första punkscen bestod enligt mig av två band att räkna med i första vågen – The Saints med Chris Bailey, Ivor Hay och Ed Kuepper och det band som Deniz Tek tillsammans med Rob Younger formade som en del av den nya punkscen som exploderade världen runt, nämligen Radio Birdman. Bandet Radio Birdman blev aldrig speciellt stora inför allmänheten utan ett band som jag nog skulle kalla för punk/rockgruppers inspirationskälla och den som gjorde att den scen i Australien plötsligt några år senare exploderade ut i en indierockfauna som varade hela åttiotalet. Radio Birdmans egna kraftkällor var nog den dröm som MC5 och The Stooges skapade med sina explosioner och jag tycker nog att New York Dolls ligger nära Radio Birdmans egen stil.
Min egen kärlek till Radio Birdman sträcker sig till början av åttiotalet då jag hörde talas om bandet i 80-talets inledning och jag upptäckte vilket lysande band det var vid sidan av The Saints eller Birthday Party. Deras låtar var explosiva krutdurkar som aldrig tog ledigt.
Radio-Birdman-1977-01
Boxen innehåller deras originalskivor plus andra versioner, en liveplatta plus DVd-konserten från 1977 som visar vilket band det var/är.
Se det härliveklippet.

Det är en magnifik och utan tvekan mäktig box som ger mig en tveklös resa till ett av det där stora rockbanden som hela världen borde knäböja inför.Se även styrkan här bara:

För deras musik har just förmågan att förtrolla mig så att man känner sig starkare och förbättrad genom att få ta vara på Radio Birdmans totala utlevelse och energi. Bandet fick ett bra skivkontrakt tack vare att skivbolaget Sire Records skulle signa The Saints och fick även med sig Radio Birdman på köpet. Trots turné tillsammans med The Flaming Groovies så blev det aldrig något genombrott vilket jag tycker är otroligt konstigt. Bandet kom fel för punkpubliken men fick långt senare sitt ikoniska kultstatus.

index

Boxen är ett måste för varje musikälskare som älskar punk och rockmusik i allmänhet.

Micheles Kindh om Jack Ruby

Jack Ruby – Hit And Run

@@@

Mina kunskaper kring bandet Jack Ruby var tidigare minimala och jag hade egentligen bara hört deras lilla minihit ”Hit and Run” plus några andra låtar, men mer än så var det alltså inte. Jag blev återigen intresserad av deras musik när denna samling med en handfull singlar släpptes i våras på en dubbelcd-samling. Låtar som för övrigt var väldigt experimentella vilket föll mig på läppen också det.

Det intressanta var hur mycket bandet tillförde den gryende punkscenen 1976 och genom sina ovanligt avancerade ljudexperiment med elektronisk musik också gav betydande bidrag till den undergenre inom punken som kallades för no wave. Det var den scen där band som Teenage Jesus And The Jerks, Bush Tetras eller James Chances band The Contortions återfanns. En av Jack Rubys medlemmar – George Scott III – blev så småningom basist i  just den punkfunkiga gruppen The Contortions,

Jag har läst mig till att bandet har funnits i tre sättningar mellan åren 1974-1978 och dess olika medlemmar experimenterade också med den elektroniska sidan av musiken. Albumet är uppdelat så att deras mera vanliga avantgardistiska oväsensbaserade punklåtar återfinns på en skiva. På den andra hittar man ganska entoniga låtar som mixas mellan långa ljudstycken av ljudmässiga experimentella landskap, till korta korta elektroniska aktstycken. På ett sätt lyssningsbar, men stundtals extremt jobbiga disharmoniska låt-skisser mer än faktiska låtar. Jag måste erkänna att skivan bidrar till att göra mig ännu mera splittrad inför musiken Jack Ruby spelar.

5055300382009_732a651a-150e-4f2e-8fc7-2e2c0a369c37_1024x1024

En titt i The New York Dolls bildvärld av Micheles Kindh

En fantastisk bok med fotografier fick undertecknad av Ulf Holmén och Susanna Varis i födelsedagspresent när jag fyllde år i juli. Det är rockfotografen Bob Gruens suveräna snygga bilder på The New York Dolls under deras korta storhetstid i New York.

Boken heter New York Dolls: Photographs By Bob Gruen. En härlig mix av varierande bilder på bandet i olika miljöer och i diverse klädstilar. Det finns också två lysande intervjuer signerade av den store Lenny Kaye med bandmedlemmarna David Johansen och Sylvain Sylvain som är de två överlevande i The New York Dolls. Samma medlemmar kom senare att bli de som också startat upp bandet igen. Lenny Kaye var den man som satte ihop den numera legendariska ”Nuggets-boxen” med amerikanska garagerockband som influerade punken. Lenny Kaye är gitarrist i Patti Smith Group.

Lenny_Kaye-1978Lenny Kaye

http://www.lennykaye.com/

Senare började Bob Gruen att fotografera Bob Dylan för att senare bli hovfotograf åt John Lennon och så här sade Yoko om hans Lennon-bilder:

”Bob’s magical photos and brilliantly telling captions together present a kaleidoscope of John Lennon’s New York Period. It is beautiful, clear, and truthful. I know. I was there.”

Bob_GruenBob Gruen

Bilderna av Bob Dylan följdes med bilder av Blondie, Kiss, Led Zeppelin, David Bowie, Aerosmith, Tina Turner och The Clash bland många andra.

Här följer ett smakprov på Bob Gruens bilder på The New York Dolls:

C-267_NewYorkDolls_1973_Gruen                                    Bild 3

indexR-444_GruenBild 3 3003662798_6b7ff9330e

I slutet av boken skriver The New York Dolls främsta fan Morrissey som var mannen som fick The New York Dolls att återuppstå. Boken är från 2008. Vilken underbar bok.

The Dictators i högform

The Dictators – Faster… Louder – The Dictators’ Best 1975-2001 (2014) (greatest hits)

MI0003728620

@@@@

Jag kan nog inte tänka mig en bättre protopunkband från New York som ger begreppet dess verkliga innebörd än bandet The Dictators.

Den här samlingen täcker in det som är bra med bandet från deras första skivor som ”Go Girl Crazy” 1975, ”Manifest Destiny” 1977,Blood Brothers” 1978. Det är dessa som borde gälla, men så har den här plattan tyvärr också låtar från den mindre lyckade albumet ”D.F.F.D.” som jag gärna kunde varit utan då dess material är rejält uselt. Richard ”Handsome Dick” Manitoba” är den som ledde bandet och som idag har fyllt 60 år. Han fortsätter att engagera sig i The Dickies medan de andra medlemmarna har kommit och gått. En annan känd medlem är Ross the Boss som var med och bildade The Dictators. 1980 bildade han istället heavy metalbandet Manowar, men efter sex album lämnade han denna grupp för att återigen gå med i The Dictators.

Bandet spelade en form av melodiös punkrock med lite hårdrock i botten, vilket jag på slutet av sjuttiotalet inte alls tänkte på. Deras musik hade samma spruckna känsla som The MC5 eller New York Dolls. Det var rock som studsade omkring ordentligt och som dessutom förvaltade punkens kraftfullhet.
Samlingen har sin plats på ett förtjänstfullt sätt.

Micheles KIndh om en ny underbar protopunksamling

punk 45 Sick On You! One Way Spit! After The Love & Before The Revolution Vol 3 Proto-punk 1969-1976

MI0003747547@@@@@

Soul Jazz Records fortsätter med att ge ut starka musikhistoriska samlingar som fångar upp det bästa och mest intressanta urvalen av låtar.

Den här samlingen med protopunk passar bra då Ulf Holmén just nu håller på med sin långa artikelserie om punkens historik som är verkligen bra läsning att förkorvra dig i. På den här samlingen plockas det fram en intressant samling låtar som blev inledningen till punkens framgång och som också hade en oerhörd betydelse för indierocken, garagerocken, new wave och new romantics. Punken som fortfarande får unga människor att börja bilda band.

Här finns ett unikt material med artister som började tidigt, men som tyvärr snart försvann från den musikaliska radarn. Dessutom är det läckra bildmaterialet i innerpåsen hur grymt som helst. Albumet innehåller bra och informativa texter från punkhistorikern Jon Savage som förgyller musiken ännu mer då han berättar om banden och punkens förhistoria på ett fördömligt sätt.

Banden på skivan gav kanske i bästa fall ut flera singlar eller något album. Albumet innehåller 21 välmatade skramliga exempel på musik. Det märks varifrån punken fick sin kraftfullhet som den ändå besatt.

Den här samlingen är den perfekta introduktionen till den värld som vi senare kom att känna till som punken.

 

Backspegeln – Punkens Historia 5; New York New York – Velvet Underground del 2

Artikeln om Velvet Underground fortsätter nu med det andra avsnittet. I det förra slutade vi med John Cales avhopp.

Cale ersattes omedelbart av den nye medlemmen Doug Yule från Boston-gruppen Grass Managerie. Han hade sedan de tidiga åren haft en anknytning till gruppen då de umgicks i samma kretsar och han hade också medverkat vid de tidigare inspelningarna men mest som ”en i gänget”. Sent 1968 Gick gruppen in i studio för att spela in den tredje plattan ”The Velvet Underground” som kom ut i mars 1969. Utan Cales medverkan fick den nya skivan ett mycket mer lågmält och nedtonat sound. Folkmusik och trubadurtradition var inspirationskällorna och detta bröt diametralt mot hur de hade låtit förut. En annan avgörande faktor som har påtalats var att Morrison och Reed fick sina förstärkare, gitarrer och annan utrustning stulen på en flygplats under turné. De blev därför tvungna att köpa nytt och de passade då på att byta gitarrer och boxar helt. Om de hade spelat på sexsträngade gitarrer förut, spelade de på tolvsträngade nu, då de hade använt Marshall-förstärkare förut bytte de till Vox-förstärkare nu osv. Doug Yule som själv spelade bas och sjöng på skivan, har dock tonat ner betydelsen av detta. På skivan var det Doug Yule som fick sjunga i låten ”Candy Says” som var en hyllningslåt till Andy Warhols nya musa Candy Darling. Skivan innehåller också ett sällsynt inhopp av Moe Tucker som sångerska i låten ”After Hours”. 1969 Spelade bandet också in skivan ”1969 – The Velvet Underground Live” men den kom att bli liggande på skivbolagets lagerhylla till 1974 innan den släpptes. Detta först efter att talangjägaren Paul Nelson hade bönat och bett i över två år. Bandet hann också under detta år spela en studiosession, det mynnade ut i ett antal nya låtar som på grund av dispyter med skivbolag också de blev liggande på lagerhyllorna. Albumet VU som det kom att heta, släpptes inte förrän 1985. Frustrationen och desillusionen ikring projektet Velvet Underground späddes därmed på.

Velvet Underground DrellaAndy Warhol spelar tamburin

Omständigheterna spelade just nu inte gruppen i händerna, bolaget MGM hade under en tid gått med förlust och vd:n Mike Curb plockats in. Uppdraget var naturligtvis att till varje pris vända skutan så att rött blev svart i bokslutet. Alla band som inte visade att de kunde sälja skivor låg helt plötsligt risigt till, ett av dessa var Velvet Underground. Också band som Eric Burdon and the Animals och Frank Zappa’s Mother of Invention låg på röda listan. Trots ett damoklessvärd hängande över sig gick Velvet Underground in i studio för att spela in skivan ”Loaded”. Mo Tucker som blivit gravid, fick cred för trumspelandet men i själva verket var det flertalet som hoppade in i hennes ställe. Doug Yule har tillskrivits en del av detta, fler namn som har nämnts är studiomannen Adrian Barber, studiomusikern Tommy Castanaro och Doug Yule’s bror Billy. Mitt under själva inspelningsarbetet hade dock Lou Reed fått nog. Bristen på framsteg, en pressad situation med skivbolaget hängande över axeln och brist på motivation tack vare allt detta gjorde att han inte längre ville fortsätta. Lou Reed var därmed inte längre en del av det han själv hade varit med och skapat. Arbetet fortsatte trots detta och när skivan kom ut uttryckte han tvivel om skivan över huvud taget kunde betecknas som en Velvet Underground-skiva. Han hade lagt ner tid på att skriva låtar som nu andra kunde profitera på. Han hade nog helst sett att skivan aldrig kom ut, men det gjorde den ändå. Lou Reed tog följdriktigt därför med sig låtar som ”Sweet Jane” som han själv spelade in under den solokarriär som nu tog vid istället. Låten finns därför i versioner med både Velvet Underground och han själv.

Photo of NICO and VELVET UNDERGROUNDVelvet Underground

 Velvet Underground fortsatte nu utan Lou Reed. Sången hade övertagits av Doug Yule, Sterling Morrison fortsatte som gitarrist ett år till men 1971 tog han sin examen i engelska språket och hoppade därefter av, Han ville få en andra examen i medeltida litteratur och fortsatte nu på heltid med de akademiska studierna. Mo Tucker fortsatte också hon och ny medlem på bas blev Walter Powers. Sterling Morrison ersattes 1971 av Willie Alexander. Den här versionen av bandet släppte den officiella bootlegen ”Live at Max’s Kansas City” 1972 som egentligen hade spelats in av ett hängivet fan, men som nu blev en utgåva. Samma år spelade Doug Yule mer eller mindre ensam in nytt material i London med Deep Purples trummis Ian Paice som hjälp och tillsammans med studiomusiker. De andra i bandet var redan avkopplade och kvar var bara Yule. Inspelningarna mynnade ut i två saker, dels kom albumet ”Squeeze” ut. Utskällt av många och hintat av Yule själv som en skiva som enbart hade släppts för att tillfredsställa bandets manager Steve Sesnick och dennes ständiga oro för att bandet inte sålde tillräckligt. Många menar att albumet inte ens borde kallas ett album av Velvet Underground och i vissa discografier ingår den inte ens.
Det andra det ledde fram till var att en ny version av bandet presenterades strax före skivans tillkomst. Den nya uppsättningen bestod av Rob Norris på gitarr, George Kay (Krzyzewski) på bas, Mark Nuseef på trummor och Yule på gitarr och sång. Sesnick lämnade till sist uppdraget som manager och 1973, när Squeeze släpptes endast i Europa, hade Yule också lämnat gruppen. Därmed hade Velvet Underground definitivt gått i graven.

Velvet Underground PsykedelikaGruppens medlemmar fortsatte samarbete i olika sammanhang. Sterling Morrison och Mo Tucker fortsatte att spela ihop efter att han hade genomgått en akademisk karriär och till sist blivit kapten på en bogserbåt (!), hon hade länge själv varit borta från musiken för att fostra sina barn men återvände för det egna projektet. John Cale, Nico och Lou Reed samarbetade om en konsert 1972 i Paris som finns dokumenterad på bootlegen ”Le Bataclan” efter klubbnamnet där de spelade. Nico fortsatte en karriär under eget namn där många album producerades av John Cale. Hon dog av en hjärtattack 1988 mitt under en cykeltur. Lou Reed fortsatte med en framgångsrik solokarriär där mycket av Velvet Undergrounds musikaliska arv gick igen i ny form. Han samarbetade igen med John Cale när de båda gav ut skivan ”Songs For Drella” 1990. Drella var smeknamnet på Andy Warhol och skivan gavs ut strax efter dennes plötsliga död. Albumet hyllade hans minne eftersom de båda hade varit nära vänner med Andy även efter brytningen med honom som manager. Lou Reed dog i oktober 2013 och efterlämnade en hel skivkatalog i sig under eget namn. I slutet av sitt liv återvände han till den mer experimentella musiken tillsammans med samarbetspartnern och frun Laurie Anderson. Han gjorde också en skiva tillsammans med gruppen Metallica som hade samma inriktning. Denna blev dock så utskälld att Metallica fick ta emot dödshot från så kallade fans, som i stort sett såg samarbetet som ett förräderi. Doug Yule satte ihop ett nytt band men detta blev aldrig framgångsrikt och till sist blev han fast medlem i gruppen American Flyer. När bandet till sist lade ner, gick Doug Yule i tidig pension. Han hann också med att göra ett gästinhopp på den gamle kollegan Lou Reeds skiva ”Sally Can’t Dance”. John Cale har fortsatt att ge ut skivor i eget namn och som sagt tillsammans med Lou Reed i ett fall. Han har också som tidigare nämnts producerat till exempel flera av Nico’s soloskivor. Samarbetet fortsatte alltså mellan gruppens forna medlemmar, men under andra konstellationer och omständigheter än de som Velvet Underground gav.

 

Backspegeln -Punkens Historia 4; New York New York – Velvet Underground del 1

Tänk så mycket en bok kan betyda. Den kan förändra folks sätt att tänka, den får folk på andra tankar och den kan till och med förändra händelseförlopp. Den Sydafrikanska författarinnan och nobelpristagarinnan Nadine Gordimer, kan ha bidragit till att ett föråldrat och förlegat sätt att skapa samhällen gick i graven när apartheid upplöstes. Den Östtyske författaren Wolf Biermann sägs vara hennes motsvarighet, också han och hans böcker kan ha bidragit till att ett system gick under.

Också när gruppen Velvet Underground bildades kom litteraturen att spela en avgörande roll. Både gruppens namn och titeln på en av deras mest berömda låtar, hämtades ifrån böcker. Bandets musik tog avstamp i den psykedeliska våg som sköljde över musiklivet i slutet av 60-talet, men lånade friskt i texterna från litterära förlagor. Resultatet blev en experimentell och gränsöverskridande musikstil som få eller inga i dess samtid hade hört förut.

Velvet Underground Exploding Plastic Inevitable

Vår historia börjar med en viss Lewis Allan Reed, mer känd för eftervärlden som Lou Reed. Han växte upp i lugna förortskvarter strax utanför New York i en alldeles vanlig Amerikans medelklassfamilj. Pappan jobbade i eget företag och mamman var en sån där rosenskimmrande hemmafru som bara fanns i Amerikanska 50-talsbeskrivningar. Problem, om det fanns några sådana, var väl att den unge Lou visade sig helt ointresserad av familjeföretaget och mer fascinerad av den djävulska rockmusiken som nu hade börjat spridas för att korrumpera ungdomen. Snart hade djävulen fångat också Lou i sitt garn men inte bara det, han hade börjat spela denna helvetesinspirerade musikstil. Han hade lyckats komma över en gitarr och repade nu som bäst med andra lokala förtappade förmågor. Föräldrarna var inte roade, men var ändå fina och förstående människor och kunde därför inte heller uttryckligen förbjuda honom från att utöva det nya intresset. En sak kunde han dock inte ducka från; high school. Snart hade föräldrarnas önskan slagit in men innebar bara att intresset för rock ökade. Under dessa år spelade han i olika band och lärde känna en del av musikerna, något han skulle ha nytta av i framtiden. En av dessa medmusiker var Sterling Morrison, en gitarrist som kom att spela en avgörande roll. Snart hade Lou Reed tagit sin examen, men han hade andra avsikter än föräldrarnas. En dröm om att kunna livnära sig på musiken hade börjat spira och körriktningsvisaren visade därför New York. I början gick det lite knackigt, han försörjde sig på småspelningar i Greenwich Village. Så småningom kom dock hans chans. Skivbolaget Pickwick Records behövde en låtskrivare åt en del av sina artister, en roll som var given för Lou Reed. Snart var han igång, han har själv beskrivit sig själv som en fattigmansversion av Carole King. Genom skivbolaget kom Lou Reed i kontakt med John Cale. Han var en ung lovande klassiskt skolad violinist som hade hamnat i USA på stipendium till musikkonservatorium, men kom egentligen från Wales. Cale hade redan hunnit arbeta med dåtidens giganter inom avantgardistisk experimentell musik som Cornelius Cardew och La Monte Young. Bland det första Cale fångades av hos Lou Reed var hur experimentfull denne var, två tvillingsjälar hade funnit varandra. Snart smidde de båda planer på att skapa ett band som skulle ta sitt avstamp i den mer psykedeliskt utforskande delen av rockmusiken. Under gruppnamnet The Primitives (Ja, samma bandnamn dyker upp igen på 80-talet, då hos en engelsk powerpopkvartett), spelade de in singeln ”The Ostrich” tillsammans med temporära musiker. Snart hade de båda gått vidare med planerna på en mer fast ensemble, därmed byttes också namnet ut. De letade vidare efter lämpliga musiker, Lou Reed ville ha ytterligare en gitarrist och snart föll valet på den gamle kollegan Sterling Morrison. Visserligen var Reed en driven gitarrist, men för soundets skull behövdes en till och Morrison kompletterade honom väl. Angus McLise blev trions fjärde medlem och hans uppgift blev att leverera rytm. Under bandnamnet The Warlocks och senare The Falling Spikes, började man nu repa. McLise hade läst en bok som han visade de andra eftersom han blivit väldigt imponerad. Titeln ”The Velvet Underground” fastnade och snart hade bandet bytt namn. Bokens innehåll var sexuellt provocerande och detta kom att färga av sig på gruppens musik. Låten ”Venus In Furs” skrevs och också den titeln kom från litteraturens värld. Leopold von Sacher-Masoch hade skrivit boken med samma namn och vars innehåll också var sexuellt utmanande med inslag av masochism.

"Velvet Underground" PortraitVelvet Underground

Gruppen började nu repetera de låtar Lou Reed och John Cale spottade ur sig. De hade en replokal på Ludlow Street i New York, och denna adress har senare blivit mer eller mindre legendarisk. Bandet spelade in demos som de distribuerade och snart hade de fått en spelning på Summit High School för ett gage på 75$. McLise tyckte dock att det här med gage var att sälja sig, hans motiv till medlemskap var konsten och inget annat. En kort tid senare lämnade han gruppen, McLise ersattes därför av den nya trummisen Maureen ”Moe” Tucker som därmed blev en av världens första kvinnor bakom instrumentet. Hon skänkte gruppen en känsla av unikum som kom att prägla så många fler aspekter av gruppens musik och utstrålning. Ett exempel, vid ett tillfälle blev Mo Tuckers bastrumma stulen. Hon ersatte denna till spelningen de hade med en soptunna. Tilltaget gav gruppen ett unikt sound, hon spelade dessutom stående vilket var mycket ovanligt vid tidpunkten. Hennes trumspel hämtade inspiration från Babatunde Olatunjis rytmer och också från Bo Diddleys skivor. Kort därefter hade de klättrat några pinnhål och spelade på ställen som Café Bizarre och hade skaffat sig ett renommé som ett lovande band på väg upp. En av de som såg dem var den etablerade konstnären Andy Warhol. Han blev så imponerad att han ville att bandet skulle spela på hans stora studio ”The Factory”, där  konstnärer och intellektuella samlades för aftnar som kallades ”Exploding Plastic Inevitable”. 1965 blev Andy Warhol deras manager och han introducerade snart också den svala tyska blondinen tillika modellen Nico för de andra. Warhol ville få till ett samarbete mellan gruppen och Nico, men bandmedlemmarna var till en början avvisande.
”Exploding Plastic Inevitable” blev också en multimedia-roadshow, ett shownamn som bandet turnerade under och med ledning av Andy som också stod för den konstnärliga utformningen. Denna bestod av 16 millimeters film som projicerade bilder på och bakom bandet, konsten var klart inspirerad av dåtidens nyupptäckta innedrog nr. 1 – LSD – och var misstänkt influerad av den hallucinogena effekt drogen gav. Drogreferenserna var dock aldrig direkt uttalade, men fanns ändå där i form av bildspråk och så var kopplingen mellan bandet och knark upprättad. En drogromantisk bild som skulle följa bandet under dess karriär. Under turnén ”Exploding Plastic Inevitable” blev Lou Reed sjuk i hepatit och var tvungen att ställa in. Lösningen blev att Moe Tucker fick ta över basspelandet, John Cale tog över sången samt spelade orgel och den nygamle Angus McLise togs tillfälligt in som trummis. Med den här versionen av gruppen genomfördes några jaminspirerade spelningar som gick under namnet ”Booker T” efter den amerikanske musikern Booker T Johnson. Dessa jamsessioner i studio blev så småningom till spåret ”The Gift” på albumet ”White Light/White Heat”. Fler spår har också samlats ihop och getts ut på bootlegs.  Angus McLeases inhopp var dock bara tillfälligt, redan efter några föreställningar var Lou Reed tillbaka och därmed återgick bandet till den ordinarie sättningen med de invanda instrumenten.

Velvet Underground BananOmslaget till debutskivan från 1967, Omslaget gjordes av Andy Warhol

Andy Warhol hade under tiden fortsatt att bearbeta bandet om ett samarbete med Nico inför debutskivan vars produktion nu ryckte allt närmre. Medlemmarna var fortfarande tveksamma, den ljuvligt vackra men ack så svala tyska blondinen var visserligen en femme fatale men sämre som musiker. Det fanns också en välgrundad oro för att hon skulle börja söndra och härska med hjälp av sin kvinnliga utstrålning och att bandet därmed skulle börja lida för detta. Den tyska valkyrian som hon ett tag lite spefullt kallades hette egentligen Christa Päffgen. Hon hade uppfostrats högborgerligt i sitt fädernesland Tyskland. Född 1938 hade hon sett nazismen växa fram och vad det fick för konsekvenser. Hon hade alltså sett det elände som Tysklands utveckling medförde. Till sist hade hon flyttat till USA för att skapa sig en karriär som modell och genom detta kommit i kontakt med The Factory och Andy Warhol. Till sist fick den påstridige Warhol sin vilja igenom, 1966 gick gruppen in i studio för att spela in debuten som kom att heta kort och gott ”Velvet Underground & Nico”. Skivan kom ut i mars 1967 och hade den klassiska bananen, skapad av Andy Warhol, som omslag. Om man skalade bananen hade den en rosa dito under, men den hade framför allt ett innehåll som revolutionerade samtida musik. Låtar som ”Venus In Furs”, ”Waiting For The Man” ”I’ll Be Your Mirror” och ”All Tomorrows Parties” liknade inget annat vare sig tidigare, senare eller i dess samtid. De och alla andra låtar på albumet är idag klassiker. Skivan förändrade helt enkelt i ett slag hela musiklivet. Dess skramliga och oborstade sound som kommer fram i en låt som ”Waiting For The Man”, ger ett skitigt och opolerat intryck. ”Venus In Furs” tillsammans med ”All Tomorrows Parties” är den psykedeliska sidan av gruppen där de får briljera med djupet i sångerna. Någon har kommenterat skivan med att visserligen köpte bara 30 000 människor albumet, men det resulterade i att 30 000 människor startade band inspirerade av Velvet Underground. Som alla konstverk som är för långt före sin tid, förstod inte samtiden innehållet. Ett faktum som i klartext betydde att skivan inte sålde så särskilt bra till en början. Det var först tjugo till tjugofem år senare som försäljningen tog fart i och med att skivans rykte om att vara banbrytande hade hunnit ikapp den. Förutom att sälja rätt dåligt när den kom, fick den också juridiska problem. Eric Emerson var skådisen som tagit bilder på bandet då de spelade live på ”Exploding Plastic Inevitable”-turnén. Den gode Eric hade haft oturen att arresteras för droginnehav och hade nu ett åtal hängande över sig, han var därför i desperat behov av pengar. Han menade att en av bilderna från turnén nu hade använts utan tillstånd till skivan och han ville därför ha sin del av kakan. MGM drog in skivan till dess att tvisten var avgjord och den fick av den anledningen inte det lyft skivor får under sina första tid på marknaden.

Velvet Underground Charlie GillettÅret efter kom skivan som skulle upprätta gruppens kommersiella status. 1968 Släpptes så skivan ”White Light/White Heat” ut. Om det förra albumet hade en klart skitig sida, var detta ingenting mot vad slutresultatet på den nya blev. John Cale har i en intervju beskrivit ”Velvet Underground & Nico” som försöket att skapa vacker musik och ”White Light/White Heat” som försöket att skapa en anti-vacker skiva. Sterling Morrison har i efterhand berättat att ljudteknikerna klagade högljutt över hur högt bandet spelade, nålarna på inspelningsutrustningen låg konstant på rött. Bandets svar på klagomålen blev bara ”fixa det”. Det är med andra ord en skramlig och skitig tillställning som satte ett nytt bomärke på musik som inte passade in i den gängse formen. Det var just detta som punken senare kom att fokusera på. De sökte det råa, elaka soundet och det var bland annat med Velvet Underground detta skapades. Men trots att gruppen lyckades musikaliskt, misslyckades de kommersiellt. Än en gång uteblev försäljningen men lovorden haglade, det gick inte ihop. Snart hade spänningar uppstått eftersom ett av svaren på situationen var att Lou Reed alltmer började dra åt ett annat håll än framför allt John Cale. Det tydligaste uttrycket för detta var den musikaliska utvecklingen som gruppen genomgick. Cale försökte vara trogen gruppens rötter och ursprung där experimentlustan sattes i centrum, Reed ville i sina bidrag gå åt ett delvis nytt håll där en mer poppig stil skapades. När bandet skulle repa låtarna blev grälen också mer frekventa. Snart hade de båda hamnat på kollisionskurs och det dröjde inte länge innan Cale hade lämnat gruppen. ”White Light/White Heat” blev den sista han medverkade på. Denna ganska seglivade myt om experiment som ställdes mot ny inriktning har dock i efterhand tonats ner av Sterling Morrison. Han har menat att den dimensionen har fått för stort genomslag och att den inte stämde. Hur som helst var brytningen ett faktum.