Green Day – Revolution Radio @@@@


Äntligen har Green Day gjort en helgjuten skiva som jag verkligen kan ta till mig och dessutom säga att den känns relevant och träffar hårt rakt i mitt hjärta. Det var alltför länge sedan Billie Joe Armstrong gjorde en ren rak och okomplicerat punkplatta med sådan nerv och storartat energi som den senaste ”Revolution Radio” verkligen blev.

Jag hade nästan gett upp hoppet av Green Day. Jag älskade deras 90-talsplattor såsom ”Kerplunk”, ”Dookie”, ”Insomniac” och framtill 1997 års mästerverk ”Nimrod”. Där tyckte jag det var deras storhetstid. För där efter gick snabbt utför när jag btyckte att bandet började lira hemsk MTV-punk i samma stil som Sum 41 eller Blink-182. Ja dessa två band tillhör de som givit mig föga av värde som band. Green Days politiska operaskiva ”American Idiot” tyckte jag då ochg anser fortfarande den är övervärderad och riktigt seg och trist som album. Jag tänker mig den skivan att den förstörde mitt Green Day på¨samma sätt som när Billy Corgan fick Smashing Pumpkins spela in dubbelplattan ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” som jag tyckte var en fruktasvärd pretentiös skiva.
På samma sätt lyckades Green Day även på uppföljaren av ””American Idiot” som hette ”21st Century Breakdown” förstöra mitt kärlek med dessa hopplösa alster. Men så kom 2016 och plötsligt slår det till med sin ultimata rockdänga med punk och några lugna låtar. Fastän allting är snyggt ihopknutet med musik som har melodier och skönhet att erbjuda mitt i det snabba drivande pulserande punkpärlorna.

Jag förstod redan vid de första singlarna att bandet skulle få till det med en knäckande bra storslagen platta med mera renodlade punksmockor. Jag förstod att nu äntligen skulle Billie Joe Armstrong finna sina rötter tillsammans med Mike Dirnt, Tré Cool och den ganska så nya gitarristen Jason White. Ett album som slår knock på min själ – äntligen där de få till soundet som de hade på sina nittiotalsplattor. Tack för det.

Fyrtio år Punkspecial

Punken fyller fyrtio år som sagt. Det var 1976 som Sex pistols spelade på Free Trade Hall arrangerad av blivande Buzzcockmedlemmarna Pete Shelley och Howard Devoto. Det var en spelning där många åskådare senare själva skulle bilda lika legendariska punkgrupper. Det var förmodligen den sista vita vita riktiga rockrevolt som vi kommer få uppleva. Vi på Blaskan kommer inte här göra någon djuplodande historik kring punkens fyrtio år. Det gjorde vi i stället som temanummer 2006 när punken fyllde trettio år. Nu låter vi istället videos, konserter och annat kring punk/new wave tala för sig själv.

































Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy 2 – ”You Ain’t No Punk You Punk!”

backspegelnLemmy – vad betyder egentligen det där namnet egentligen? Ja frågar du om musiken så blir svaret ”allt”, men är det namnet så är det både mytomspunnet och diffust. Som vanligt när det gäller stora personer har förklaringarna nått närmast mytologiska proportioner. En historia talar om att ”Lemmy” var smeknamnet han fick hemma i ungdomsårens Wales som en beteckning på hans halvt engelska ursprung. Namnet skulle helt enkelt betyda ”engelsman”. Den historien kan man dock avfärda, namnet betyder inte det.

Troligaste förklaringen hittar vi i tiden runt 1975 när Lemmy precis hade fått kicken ur knarkbandet nummer ett Hawkwind för att han knarkade så det knakade. Det var ju efter att Lemmy hade åkt dit för innehav i Kanada som han hade slängts i finkan. Väl ute upptäcker han att han var frånåkt och snart också fockad. Hemma i London igen började nu pengarna tryta i en allt högre fart, inga inkomster och bara utgifter såg till det. Snart var han fattigare än en kyrkråtta, men en kyrkråtta med planer på ett eget band.

Så djungeltrumman gick, Lemmy letade bandmedlemmar. Pink Fairy’s, Steve Took’s Shagrats och UFO förlorade en medlem i gitarristen Larry Wallis när han hoppade på det nya projektet Bastards. På trummor återfanns Lucas Fox, alla var nöjda utom bandets manager Doug Smith. Han såg för sin inre madrömsvision hur bandnamnet skulle sätta hinder för deras karriär när ”Top of the Pops” skulle vägra att ta in dom och hur radio skulle vägra uttala deras bandnamn.

Nancy, Sid and LemmyNancy Spungen, Sid Vicious och Lemmy i en söt förening där Lemmy blev en naturlig del av punkscenen. Där kände han sig mer hemma och snart hade han anammat en del av deras musikaliska koncept och kombinerat det med hårdrocken. Foto: Wikimedia Commons

Snart hade både Larry Wallis och Lucas Fox ersatts av Phil ”Philthy” Animal på trummor och ”Fast” Eddie Clarke på gitarr. Bandnamnet hade till managerns lättnad och efter hans idé ändrats till Motörhead efter den sista låten Lemmy spelade in med Hawkwind. Fortfarande var dock Lemmy fattig som en kyrkråtta och bandet utan kontrakt med skivbolag och det är nu namnet uppstår på myten himself.

Det sägs nämligen att Lemmy överlevde på att låna sig fram. Det var ”Lend me a fiver”, ”Lend me till tomorrow” mest hela tiden. ”Lend me” på cockney blir snabbt ”Lemmy” så snart hette han helt enkelt Lemmy i vänkretsen. Under tiden smidde han planer på att ändra den dåvarande situationen genom att landa ett skivkontrakt.

Den nu framväxande punkrörelsen blev Lemmys hemadress, den tilltalade honom mer än kretsarna kring hårdrocken då han kände mer samhörighet med denna. Lemmy blev snabbt bekant med både band och medlemmar i dessa och nu kunde han också dryga ut sina magra inkomster genom att spela bas åt The Damned. Kontraktet varade bara några få gig 1976 då bandet saknade basist. Saker och ting började röra på sig. Han blev också under perioden bekant med Sex Pistols Sid Vicious.

Mitt under punkfebern som exploderade i Storbritannien i oktober 1977 i och med releasen av Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks”, släppte också Motörhead sitt debutalbum som var självbetitlat.  Den 21:a augusti 1977 släpptes albumet ”Motörhead” på etiketten Chiswick. Från början hade bandet fått kontrakt via bolaget UA som bandet hade spelat in några låtar åt vintern 1975-1976. Bolaget hade dock uttryckt tvekan om bandets kommer-siella potential och så småningom brutit kontraktet. Chiswick blev därför nästa val.

Från Motörheads andra skiva ”Overkill” kom låten med samma namn. Ett album som kom att bli så pass nyskapande att en hel genre och flera andra skapades som ett direkt resultat. Klipp från Youtube

Debuten blev inte så dålig som UA hade förutspått.Kommersiellt gick den rätt bra med
60 000 sålda kopior och det här säkrade kontraktet för ytterligare ett album. Bandets logotype som prydde debutskivans omslag hade fått namnet ”Snuggletooth” eller ”Snuggletooth B. Motörhead”. Joe Petagno som hade ritat omslaget hade själv döpt figuren till ”War Pig” efter den berömda låten med Black Sabbath, men snart hette den alltså något annat. Logotypen skulle följa bandet resten av karriären.

Runt 1978 stod Motörhead med fötterna i två läger – Punken och hårdrocken. Snart hade det ena blivit det andra och nu utvecklade bandet ett helt nytt unikt sound. Philthy hade börjat spela dubbelpukor som smattrade som ett helt luftvärnsbatteri, Lemmy hade ytterligare förfinat sitt basspel med dubbelstopp och attackattityd och ”Fast Eddie” vevade på som aldrig förr.

Det var inte punk, men det var inte heller traditionell hårdrock – You Ain’t No Punk You Punk! (Citatet kommer från den inledande raden i ”Garbageman” av Cramps). Resultatet av bandets experimenterande kunde höras på albumet ”Overkill” som släpptes 1979. Albumet blev bandets stora genombrott trots att det ”bara” såld lika bra som debuten dvs 60 000 exemplar. Albumet är på grund av sitt innehåll idag klassiskt. Det skapade soundet, det utvecklade bandet och det formade deras musikaliska stil som sen blev så berömd.

Låtar som ”Overkill” och ”Damage Case” formade en helt ny stil som också blev stilbildande för andra. Ännu för unga lät sig t ex de kommande medlemmarna i Metallica inspireras av skivan. Lars Ulrich framhåller den som ”det ögonblicket då jag bestämde mig för att spela trummor”. Hela Thrash-scenen med band som Anthrax, Slayer, Exodus, Kreator, Overkill (!), Megadeth och Testament hade just detta album att tacka för sitt sound.

Också band som Bad Brains kom att betyda en hel del för Thrash och dess framväxt. Här ett klipp från runt 1980. Klippet kommer från Youtube

Hardcorepunken kunde också sägas ha bidragit till Thrashens framväxt. Band som Bad Brains, Sick of It All, Minor Threat, Agnostic Front, Converge, Gorilla Biscuits, Poison Idea, Cro-Mags, Circle Jerks, Black Flag och Dag Nasty betydde också de allt. De unga spolingarna som kom att utgöra ryggraden i Thrash-scenen lyssnade så öronen blödde på just dessa band och fler.

Motörhead hade nu i varje fall etablerat sig som ett av sin tids ledande band. Nyskapande med ett nytt aggressivt sound som omfamnade två musikstilar i kombination kom att bli den nya formeln. Fler band från Storbritannien följde snart efter och hela vågen har senare döpts till New Wave of British Heavy Metal eller NWBHM. Den här scenen var den andra pusselbiten för de kommande Thrash-banden.

Band som Def Leppard, Iron Maiden, Angel Witch, Samson, Diamond Head, Saxon, Tygers of Pan Tang, Venom, Girlschool och Grim Reaper gjorde sig snart också sig ett namn och betydde också en hel del för den kommande Thrashen. Motörhead hade alltså tillsammans med flera av just NWBHM-banden startat en ny dynamisk scen som kom att betyda allt och mer. Hårdrocken inte bara överlevde tack vare detta, den förnyades nu med en ny scen och ett nytt sound. Mer om det kommer i nästa avsnitt som presenteras snart.

Ulf Holmén AKA Dr Dacapo

Det sitter i sättet att spela! Här ett litet smakprov på varför Lemmy var både nyskapande och annorlunda som basist från Youtube

Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén

Kaliforniska punkscenen i urval av Micheles Kindh

Descendents är punkveteranerna från sjuttiotalets punkscen som kommer från Kalifornien och Los Angeles-scenerna med dess fanzines och klubbar. Descendents kommer till Way Out West i sommar. Så därför vill vi på Blaskan uppmärksamma den briljanta scen som fanns där i Kaliforniens omnejd. Vi börjar med ett tidigt album från 1982 med Descendents


Black Flack med Henry Rollins på sång live från 1984

Legendariska Circle Jerks

Dead Kennedys med Yellow Biafra i spetsen

The Adolescents från 1982

D.R.I. som var hardcorepunkens grovkornigaste band – senare blev det mera trash-metal med bandet ifråga. Här kommer mitt favoritalbum med bandet

Innan Suicidal Tendencies blev heavy metal eller trash så gjorde det åtminstone på första albumet ren hardcorepunk.

The Vandals alldeles utsökta punkrock med nya tidens tecken (Hip hopen i början av 80-talet)

The Zeros perfekta punkpoppärla

X med John Doe är hur bra Los Angeles -Punk som helst.

The Go-Go’s som kom fram ur punk/new wave-scenen hade också briljanta låtar

En av The Screamers bästa ögonblick

Nu min favoritlåt av The Nuns

Patricia Morrison som varit med i The Gun Club, Sisters Of Mercy började sin bana i punkgruppen The Bags och här är deras samlade punklåtar

Sista bandet blir legendariska The Germs som hade sångaren Darby Crash som föddes 1958 och tog livet av sig 1980 i en överdos. Hans beläsenhet var stor vilket kryddades The Germs texter. Pat Smear från bandet brukade senare spela live med Nirvana och Foo Fighters.

The Specials i nyutgåvor som avlyssnas av Micheles Kindh

The Specials @@@@@
More Specials @@@@
In The Studio With Specials AKA @@@
Jag kommer ihåg hur låten eller singeln ”Ghost Town” hade verkligen en karaktär av ödslighet och en känsla av att vara övergiven i en komsopolitisk stad eller kanske ännu hellre en brittisk kolgruvesamhälle som håller på att dö ut. Videon med The specials sittande i en bil, filmad i gråmelerad färgtoning och åker omkring i men tom, ödsligt samhälle – gata upp och gata ned. Det är en av The Specials bästa låtar. Atmosfärisk, storslagen och på en gång enkel ska med reagge i botten som bildar plattform till denna låt. Terry Hall sjunger smed spöklik röst genom hela låten.

Men det hela började just i Coventry under punkens storhetstid 1977 som bandet bildades av Jerry Dammers, Lynval Golding, Horace Panter eller som han också kallades för ”Sir Horace Gentleman” för att senare förstärkas av Terry Hall och Roddy Radiation. Jerry Dammers starade i samma veva upp skivbolaget 2 Tone rEcords som blev betydelsefull hem för The Beat, The selcter och med flera band inklusive The Specials.Det gjorde en spelning som Joe Strummer såg och såg till att de blev förband till The Clash. Den finsnickarande rockpoeten Elvis Costello producerade deras första skiva ”The specials” och 1980 kom deras andra skiva ”More Specials” som bägge är de två som i min värld gäller som album. Snart blev det tyvärr bråk mellan bandens medlemmar så Hall, Golding och en ny medlem Neville Staple hoppade av och bildade det märkliga bandet Fun Boy Three med Bananarama som bakgrundssångerskor på några låtar omkring 1981/1982. Jerry Dammers och återstående medlemmar bildade istället The Specials AKA och spelade in en klart sämre skiva ”In The Studio” med världshiten ”Nelson Mandela” som enda givna antiapartheidklassiker. Resterande materialet på albumet är okej men ingen given favorit hos mig. Jag sålde skivan efter ett par månader för att jag snabbt tröttnade på albumet mindre intressanta material.

När skamusiken via usla band som No Doubt fick en renässans så återbildades The Special från och till med föga intressanta resultat som påföljd.
Efter Fun Boy Tree gjorde Terry Hall några egna soloförsök, bildade ett tag bandet The Colourfield som släppte några fina låtar plus sjöng i Dub Pistol på ett album. Annat som skedde runtomkring The Specials var att andra medlemmar bildade tillsammans med medlemmar från The Beat ett tillfälligt band som fick namnet Special Beat vars öde jag ej är familjär med på något sätt.

Om jag går tillbaka till första skivan så var det första singel ”Gangsters” som jag föll direkt för när jag först hörde den på radion. Jga köpte singeln och spelade den rätt så ofta så kom låten ”A Message to You Rudy” som är en cover på Dandy Livingstone som spelade in originalet. Man kan säga att artister som Lily Allen och Mike Skinners The Street knappast skulle existera utan punken eller The Specials musikhistoriska men ack så levande arv. De två första albumen är hur starka som helst medan den tredje är tyvärr okej men knappast upphetsande eller speciellt intressant.

Nu blir det lite The Specials och Fun Boy Three här:









Fun Boy Tree:



https://youtu.be/doHQjoQmr1E

The Specials-konsert 1980 Montreux Jazz fetsival

Micheles Kindh välkomnar Refused tillbaka in i musiken

index
Refused – Freedom
@@@@@
”The Shape of Punk to Come” var inte bara bandets svanesång 1998 då Refused gav upp sin verksamhet efter ha varit inte bara mitt favoritband utan ankarfästet för Umeås hardcorepunk och straight edge-röelsen i Sverige. Flaggskeppet Refused gick in i historiens annualer. Bandet som Dennis Lyxzén bildade i början av 90-talet tillsammans med David Sandström gick i graven, trodde vi då.
Dennis Lyxzén bildade bandet The (International) Noise Conspiracy, AC4, The Lost Patrol som senare blev Invasionen och nu är vill tillbaka med återföreniengen av Sveriges viktigaste band de senaste 20 åren med sin mix av marxism, sociala kritik och vänsterpolitik. Nu handlar det om musik som verkligen återigen griper tag i mig vid återföreningen av svenska punkens moderna trendsättare och flaggskepp..

Det är kanske inte riktigt samma energi och ilska som för 20 år sedan men däremot vitalitet, dynamik och fascinerande djup i både Dennis Lyxzén och David Sandströms texter. Allting känns och är på ett mycket bättre i stil, klass och mogen medvetandehet. Bandet utvecklas på ett helt igenom mera gediget och medvetet sätt i både sättet att arrangera och sjunga, frasera och modulera musik, känsla och stämning till ett helt fantastiskt koncept.
Låtarna är tuffa på ett för mig intressant sätt, int emanligt tuffa med adrealinstyrda tankevärldar utan tuffa i sin omvärldsanalys där allting blir kristallklarare och vackrare genom de linser som Refuseds spektrum befinner sig inom. dEras återförening var det bästa som kunde hända då världen kan behöva magnifik punkrock igen.
original.png

Jon Spencer Blues Eplosions-special av Micheles Kindh

Jon Spencer Blues Explosions är det band som knappast behöver förnya sig för förnyelsens skull utan de gör sådant ändock. Jon Spencer med sitt ursprung i mytomspunna Pussy Galore som jag älskade en gång i tiden. Jon Spencer är också del i Boss Hog. Det finns snygga coola samarbeten med Dub Narcotic Sound System och flera låtar med den avlidna bluestungviktaren L.R Burnside. Med andra ord är allt vad Jon Spencer Blues Explosion ett band värd att uppmärksamma. Det nya albumet ”Freedom Tower – No wave dance party 2015” är knappast något mästerverk men ännu ett utsökt exempel på vad Jon Spencer Blues Explosions kan göra rent musikaliskt.Ett suverän bruksvara att dagligen inmundiga. Nu blir det vidoes och annt med Jon Spencers band Pussy Galore, Boss Hog och Jon Spencer blues Explosions och sologrejer:

Vi börjar med Jon Spencer blues Explosions:
Från nya albumet:

Lite äldre Jon Spencer Blues Explosions;


https://youtu.be/RZmxNM6DwsY

Boss Hog



Pussy Galore:



http://thejonspencerbluesexplosion.com/

Micheles Kindh lägger ut sina Billy Idolfavoriter och läser självbiografin ”Dance With Myself”

Billy Idols självbiografi ”Dancing With Myself” är en bra och samtidigt rolig läsning som behandlar hans liv och vägen till rockmusiken och hans blixtrande kärlek till punken när Billy Idol bildade Generation X och sedan hur superstjärnan Billy Idol blev 80-talets vilda kaotiska rebelliska nystartade MTV-generationens främsta ikon vid sidan av Madonna eller Michael Jackson, Boken var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara.
Billy-Idol-DANCING-WITH-MYSELF-rev-4.17.14

Jag tycker även om Billy Idols senaste skiva ”Kings & Queens of the Underground” är en av de bättre och tyngre albumen han släppt ut med en mängd bra låtar som tillför Billy Idol väldigt mycket.
billyidol

Därför kommer jag nu lägga upp mina favoritlåtar med Billy Idol och hans punkband från sjuttiotalet Generations X. Håll till godo:










Generations X




Från Billy idols senaste skiva