Jon Spencer Blues Eplosions-special av Micheles Kindh

Jon Spencer Blues Explosions är det band som knappast behöver förnya sig för förnyelsens skull utan de gör sådant ändock. Jon Spencer med sitt ursprung i mytomspunna Pussy Galore som jag älskade en gång i tiden. Jon Spencer är också del i Boss Hog. Det finns snygga coola samarbeten med Dub Narcotic Sound System och flera låtar med den avlidna bluestungviktaren L.R Burnside. Med andra ord är allt vad Jon Spencer Blues Explosion ett band värd att uppmärksamma. Det nya albumet ”Freedom Tower – No wave dance party 2015” är knappast något mästerverk men ännu ett utsökt exempel på vad Jon Spencer Blues Explosions kan göra rent musikaliskt.Ett suverän bruksvara att dagligen inmundiga. Nu blir det vidoes och annt med Jon Spencers band Pussy Galore, Boss Hog och Jon Spencer blues Explosions och sologrejer:

Vi börjar med Jon Spencer blues Explosions:
Från nya albumet:

Lite äldre Jon Spencer Blues Explosions;


https://youtu.be/RZmxNM6DwsY

Boss Hog



Pussy Galore:



http://thejonspencerbluesexplosion.com/

Micheles Kindh lägger ut sina Billy Idolfavoriter och läser självbiografin ”Dance With Myself”

Billy Idols självbiografi ”Dancing With Myself” är en bra och samtidigt rolig läsning som behandlar hans liv och vägen till rockmusiken och hans blixtrande kärlek till punken när Billy Idol bildade Generation X och sedan hur superstjärnan Billy Idol blev 80-talets vilda kaotiska rebelliska nystartade MTV-generationens främsta ikon vid sidan av Madonna eller Michael Jackson, Boken var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara.
Billy-Idol-DANCING-WITH-MYSELF-rev-4.17.14

Jag tycker även om Billy Idols senaste skiva ”Kings & Queens of the Underground” är en av de bättre och tyngre albumen han släppt ut med en mängd bra låtar som tillför Billy Idol väldigt mycket.
billyidol

Därför kommer jag nu lägga upp mina favoritlåtar med Billy Idol och hans punkband från sjuttiotalet Generations X. Håll till godo:










Generations X




Från Billy idols senaste skiva


Micheles Kindh njuter av att lyssna på Radio Birdman.

Radio Birdman Box Set
@@@@@
Australiens första punkscen bestod enligt mig av två band att räkna med i första vågen – The Saints med Chris Bailey, Ivor Hay och Ed Kuepper och det band som Deniz Tek tillsammans med Rob Younger formade som en del av den nya punkscen som exploderade världen runt, nämligen Radio Birdman. Bandet Radio Birdman blev aldrig speciellt stora inför allmänheten utan ett band som jag nog skulle kalla för punk/rockgruppers inspirationskälla och den som gjorde att den scen i Australien plötsligt några år senare exploderade ut i en indierockfauna som varade hela åttiotalet. Radio Birdmans egna kraftkällor var nog den dröm som MC5 och The Stooges skapade med sina explosioner och jag tycker nog att New York Dolls ligger nära Radio Birdmans egen stil.
Min egen kärlek till Radio Birdman sträcker sig till början av åttiotalet då jag hörde talas om bandet i 80-talets inledning och jag upptäckte vilket lysande band det var vid sidan av The Saints eller Birthday Party. Deras låtar var explosiva krutdurkar som aldrig tog ledigt.
Radio-Birdman-1977-01
Boxen innehåller deras originalskivor plus andra versioner, en liveplatta plus DVd-konserten från 1977 som visar vilket band det var/är.
Se det härliveklippet.

Det är en magnifik och utan tvekan mäktig box som ger mig en tveklös resa till ett av det där stora rockbanden som hela världen borde knäböja inför.Se även styrkan här bara:

För deras musik har just förmågan att förtrolla mig så att man känner sig starkare och förbättrad genom att få ta vara på Radio Birdmans totala utlevelse och energi. Bandet fick ett bra skivkontrakt tack vare att skivbolaget Sire Records skulle signa The Saints och fick även med sig Radio Birdman på köpet. Trots turné tillsammans med The Flaming Groovies så blev det aldrig något genombrott vilket jag tycker är otroligt konstigt. Bandet kom fel för punkpubliken men fick långt senare sitt ikoniska kultstatus.

index

Boxen är ett måste för varje musikälskare som älskar punk och rockmusik i allmänhet.

Micheles Kindh om Thåströms nya album

Thåström – Den Morronen
image.php
@@@@
Det finns ett dovt muller i Thåströms sound som han haft på flera av sina senare soloalbum, det är den där distinkta ljudbilden som visserligen alltid finns där men som jag alltid älskat på skivorna. Det är Pelle Osslers gitarr som ligger där och följs sedan upp av de övriga i bandets fina ackompanjemang.
På det nya albumet är det som vanligt i Thåströms landskap med teatraliska dramatiska effekter men djupliggande texter som erbjuder oss metaforiska symboler och narrativ frasering på sången. Musiken och sången går i melankolisk stämning och byggs sakta upp tills den stegrar men ändå böjer sig musiken precis vid framkomsten av primalskriet.

Musiken är detsamma men texterna inte lika självutlämnade som vid mästerverket ”Skebokvarnsv. 209” som är gatan i Högdalen där Thåström växte upp vilket var ramen för den skivan. Det nya albumets ljudmässiga stil liknar den ljudbild med hotfulla stämningar projektet Sällskapet Thåström har tillsammans med Pelle Ossler och Niklas Hellberg. Men texterna har samma lyriska form som de tidigare utsläppen anser jag. Det är allegorier, självbiografiska betraktelser och svepande metaforiska bilder av omvärlden såsom Thåström ser och upplever världen.

Jag måste tillstå att den här skivan är verkligen bra men den har inte samma starka patos varken i musik eller text som förra skivan ”Beväpna dig med vingar” då förra hade en effektfull nästan magisk påverkan på mig vilket verkligen gav mening och nästan litterär erkänsla. Den nya skivan är mera lycklig, tillfredsställd och har ekon från Imperiets diverse utsläpp på 80-talet fastän då talar vi bara om små tecken av Imperiet för annars är det som vanligt farliga hotfulla kulisser som ligger och pyr i bakgrunden av sångens frontsida.
Nåväl det nya albumet är hur som helst dock ett starkt album och som vanligt är den utsökt utförd med konstens alla regler och lösningar. Jag kommer fortsätta att lyssna hela våren på det här nya albumet med Thåström.

Så Minns Blaskan Steve Strange

Steve StrangeSteve Strange i början på 80-talet mitt under eran av New Romantics Foto: Pinterest

Steve Strange eller Steve John Harrington som han egentligen hette, var det levande beviset på kopplingen mellan punken och en av de trender som följde efter. New Romantics som den kom att kallas uppstod när ett antal personer inom punkrörelsen upptäckte David Bowies mästerverk ”Low” och ”Station to Station”. Fascinationen över vad synthar kunde åstadkomma tog helt enkelt över.

Den 12 februari gick han ur tiden och det är ett såväl äventyrlig som färgstarkt människoöde som nu har kommit till vägs ände. Historien om Steve Strange är mångfacetterad.

Han kom till London som femtonåring från Porthcawl i Wales. Ganska snart hade han börjat jobba för den beryktade kläddesignern och affärsinnehavaren Malcolm McLaren, samme McLaren som så småningom skulle bli manager åt gruppen Sex Pistols. Genom modebutiken Sex, ägd av McLaren och dåvarande flickvännen Vivienne Westwood, lärde Strange känna den blivande basisten och låtskrivaren i gruppen Glen Matlock. Snart hade också Steve Strange halkat in på musikens bana när han tog över sångarrollen i gruppen The Photons efter den förre sångaren David Littler som tragiskt dog strax före.

Ett kortare tag spelade Steve Strange tillsammans med den mystiska och sägenomspunna Soo Catwoman i gruppen The Moors Murderers. Gruppens övriga medlemmar blev storheter också dom. Chrissie Hynde kom att bilda gruppen The Pretenders, Topper Headon blev så småningom trummis i The Clash, Vince Ely trakterade samma instrument men i gruppen Psychedelic Furs och Mark Ryan aka The Kid blev så småningom medlem i Adam & The Ants. Alla var de medlemmar i The Moors Murderers.

Men så kom synthesizer-musiken som sagt. Snart lämnade Steve Strange sin roll som sångare i gruppen och startade istället bandet Visage. Gruppen startades tillsammans med vapendragaren Rusty Egan och Midge Ure. Den sist nämnde kom senare att bli sångare och gitarrist i Ultravox med massiva skivförsäljningsframgångar som albumet ”Vienna”. Framgången med låten ”Fade To Grey” som blev en stor världshit lyfte bandet till nya höjder. De kunde dock aldrig upprepa succén med låten, mycket tack vare att Midge Ure alltmer la sitt krut på Ultravox. Till sist bröt gruppen upp 1984.

Parallellt med musikerkarriären startade Steve Strange redan 1978 en karriär som festfixare. På klubben ”Billies” brukade han och Rusty Egan ordna ”Bowie Nights” på torsdagar varje vecka. Så småningom flyttades deras verksamhet till klubben ”Blitz” nära Covent Garden som snabbt blev den klubb där New Romantics-rörelsen fick sitt startskott och fotfäste. Klubben hade ett inträdeskrav, de som släpptes in skulle vara som det hette ”Weird and Wonderful”.

Ett tag var duon dragplåster åt klubben ”Club for Heroes” som låg på legendariska Baker Street. Till sist flyttade de sin verksamhet till klubben Camden Palace och den kom att bli lika legendarisk som Blitz då klubben blev vattenhål för allehanda kändisar. Steve Strange hann också med klubben ”The Playground” men detta projekt blev inte lika framgångsrikt.

Istället styrde Strange kosan mot Ibiza i Spanien. Där hade Trance rörelsen börjat se dagens ljus och nu blev Steve Strange partyfixare med ett ytterst exklusivt och känt klientel. Gästerna hette bland annat Sylvester Stallone och Michael Hutchins från gruppen INXS. På tidigt 90-tal var han värd åt klubben ”Double Bass” också den på Ibiza.

Steve Strange hade under punkåren en karriär som grafisk designer. Flera affischer och annat designades av honom. David Bowie nämndes förut och han var en viktig inspiration när Steve Strange gick från punk till synth. Kanske var det mer än en slump att Steve Strange också dök upp i den store idolens egna musikvideo 1980. David Bowies låt ”Ashes to Ashes” blev en av albumet ”Scary Monsters (And Super Creeps)” stora hittar och i videon återfanns en hårt sminkad och kostymerad Steve Strange som den stora anföraren av New Romantics som han var.

Han hade också en del musikaliska projekt efter Visage men aldrig så framgångsrika som de blev. Vid två tillfällen återupplivades Visage men med klent resultat, medlemmarna var nya och snart rann båda projekten ut i sanden. Ett tredje försök sjösattes 2013 vilket resulterade i albumet ”Hearts And Knives” samma år. Före detta medlemmen Steve Barnacle återfanns i laguppställningen och också förre detta gitarristen i Ultravox Robin Simon. Strange satte också igång att jobba med en ny grupp 2011 – Detroit Starrzz – vars musik bestod av mixningar av andras låtar till Stranges sång. Andra projekt han gav sig i kast med var gruppen Strange Cruise 1986 och Blitz Kids.

Som ni säkert har lagt märke till fanns det få saker Steve Strange inte gav sig i kast med i musikväg under sin levnad. Hans liv gick i raketfart så kanske är det inte konstigt att han gick bort 55 år ung. Han hann ju med mer på bara några år än de flesta hinner med under en hel livstid. Steve Strange dog i sviterna efter en hjärtattack i Sharm El Sheik i Egypten. Det är verkligen en av de stora som har gått ur tiden, han var med och skapade New Romantics-scenen och han blev en av de mest namnkunniga för denna.

Nyskaparen och vivören Strange har efterlämnat ett rikt arv. Punkband med numer legendariska kollegor, en av förgrundsfigurerna och skaparna av New Romantics och till sist skapare av flera grafiska alster under punkåren är några av bedrifterna. Det är med andra ord en man vars namn kommer att leva långt efter det att han lämnat jordelivet. Som vanligt lever arvet efter honom kvar i form av stor musik.

Micheles Kindh lyssnar på nysvetsat musik.

Broby Time EP
@@@@
Burning Heat fortsätter med nya utsläpp och nu hamnar hos undertecknad svenska bandet Broby Time som låter faktiskt lite som Hurula och om man tänker efter är det även klassisk svensk indiepop med punksnattret i behåll. När Broby Time dessutom skriver snygga låtar ”Hela världen är min” så tänker jag på en annan snygg popindiepärla från Jumper anno nådens decennium 90-talet. Men Broby Time står så bra för sig om jag så säger. Det är tre riktigt fina pärlor som både överraskar och skapar mersmak efter en hel skiva – detta är början på ett starkt kort och ett bra band som vågar och gör det så gärna. Vilken stjärngrupp och vad det vattnas i indiesjälen efter mer musik. Årest första riktigt härliga svenska nya upptäckt.

Micheles Kindh presenterar Blaskans Blondiespecial

Vi på Blaskans redaktion älskar högt och innerligt Deborah Harry som är bandets ikon och superstar, ja det vill säga Blondie. Ja också stilikonen Andy Warhol förstod punkdrottningens stjärnstatus. Blondie mixade punkrock, disco, pop och skimrade sånger. Detta angående min läsning av boken ”Deborah Harry: The Biography” av Cathay Che. En fin intervju/biografi som just nu får min hjärna och mitt hjärta att bli gladare. Därför kommer det en hel mix av Blondie här och nu:





Micheles Kindh om Jack Ruby

Jack Ruby – Hit And Run

@@@

Mina kunskaper kring bandet Jack Ruby var tidigare minimala och jag hade egentligen bara hört deras lilla minihit ”Hit and Run” plus några andra låtar, men mer än så var det alltså inte. Jag blev återigen intresserad av deras musik när denna samling med en handfull singlar släpptes i våras på en dubbelcd-samling. Låtar som för övrigt var väldigt experimentella vilket föll mig på läppen också det.

Det intressanta var hur mycket bandet tillförde den gryende punkscenen 1976 och genom sina ovanligt avancerade ljudexperiment med elektronisk musik också gav betydande bidrag till den undergenre inom punken som kallades för no wave. Det var den scen där band som Teenage Jesus And The Jerks, Bush Tetras eller James Chances band The Contortions återfanns. En av Jack Rubys medlemmar – George Scott III – blev så småningom basist i  just den punkfunkiga gruppen The Contortions,

Jag har läst mig till att bandet har funnits i tre sättningar mellan åren 1974-1978 och dess olika medlemmar experimenterade också med den elektroniska sidan av musiken. Albumet är uppdelat så att deras mera vanliga avantgardistiska oväsensbaserade punklåtar återfinns på en skiva. På den andra hittar man ganska entoniga låtar som mixas mellan långa ljudstycken av ljudmässiga experimentella landskap, till korta korta elektroniska aktstycken. På ett sätt lyssningsbar, men stundtals extremt jobbiga disharmoniska låt-skisser mer än faktiska låtar. Jag måste erkänna att skivan bidrar till att göra mig ännu mera splittrad inför musiken Jack Ruby spelar.

5055300382009_732a651a-150e-4f2e-8fc7-2e2c0a369c37_1024x1024

Punkens Historia 11: New York, New York

Vår historia om punken i New York och klubben CBGB’s fortsätter. Grupperna som ingick i rörelsen presenteras i korthet.

Eftersom punken i New York-tappning vilade på en blandning av olika uttryckssätt för konst, var också poesi en drivkraft för vissa. En artist som kom att betyda mycket för denna del av punkens uttryckssätt var Patti Smith. Med en religiös uppfostran men en brinnande iver att göra sig fri från arvet, sökte hon sig till poesins värld. Snart hade hon upptäckt det som kom att bli hennes ledstjärna – den franske poeten Arthur Rimbaud. Hon lämnade hemmet i Chicago och flyttade till New York där hon snart började skriva egen poesi. Hon hann med en kort men intensiv resa till Paris där hon kom i kontakt med performance art vilket hon senare kom att införliva i musiken.

1974 Började hon forma det som kom att bli Patti Smith Group. Tillsammans med gitarristen, basisten och musikaktivisten Lenny Kaye, startade hon ett projekt som påbörjades som poesiläsning till gitarrslingor. Snart hade fler medlemmar tillkommit, Ivan Kral på gitarr och bas, Jay Dee Daugherty spelade trummor och Richard Sohl kliade pianotangenter.

Patti SmithPatti Smith cirka 1971

1975 Påbörjades inspelningen av debutskivan ”Horses” som släpptes samma år. Albumet producerades av ingen mindre än John Cale, före detta medlem i Velvet Underground. Cirkeln var därmed sluten. Det innehöll den vidunderliga titellåten som med sitt hetsiga tempo satte ribban för punken. Inledningsfrasen ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine” lyfte både på flera ögonbryn och väckte kontrovers. Också där andades debuten punk med andra ord. Flertalet av framtida stor artister säger sig ha bestämt sig för att viga sina liv åt musiken efter anförskaffandet av ”Horses”. Morrissey, Siouxsie Sioux, Johnny Marr och Michael Stipe är några av dessa. Patti Smith Group kom att göra en över 40 år lång karriär, de spelar fortfarande tillsammans och ger också ut skivor än idag.

I Columbus Ohio började saker och ting röra på sig 1972. Efter en extra dålig konsert med Captain Beefheart, bestämde gitarristen John Morton, sångaren Dave E McManus och gitarristen Brian McMahon sig för att göra bättre. Resultatet blev Electric Eels som mellan 1972 och 1975 drabbade världen. Från början saknade de en trummis, istället brukade medlemmarna slå på städ, metallplåt och på varandra. Jo ni läste rätt, gruppmedlemmarna brukade ibland ägna sig åt fistfights med varandra. Bandets musik var redan från början en avantgardistisk mix av jazz och rå opolerad rock. Dave E tutade mer än gärna falskt från en klarinett mellan den nasalt ironiska sången. Den egna beteckningen på musiken hette ”Konstterrorism”. Så småningom började man ta in mer erfarna trummisar, men alla blev kortvariga eftersom gruppen fortsatte att byta medlemmar. En av dessa var den legendariske trummisen Nick Knox som så småningom kom att spela med The Cramps.

Gruppen gjorde sig också snabbt kända för de fåtal spelningarna och att när de väl spelade slutade konserterna oftast i slagsmål med publiken. De hade därför en speciell notis hos den lokala polisen som bråkmakare. Gitarristen John Morton och sångaren Dave McManus brukade till och med gå till arbetarklasspubar och låtsas vara homosexuella för att därmed sätta igång barslagsmål. De använde sig tidvis också av nazisymboler och bildspråk för att provocera på scen.

Electric EelsElectric Eels Foto: Electric Eels

Den mer uppbyggliga delen av bandets existens innefattade dock skapande av musik.De spelade in flera av dessa efter återföreningen 1978 genom skivbolaget Rough Trade, men det släpptes bara singlar. Snart var bandet återigen historia och de efterlämnade ytterligare demoinspelningar. Idag finns dessa inspelningar samt singlarna som kom ut via Rough Trade, utgivna som samlingsplattor. En av dessa ”Eyeball From Hell” kan varmt rekommenderas.

Nästa grupp som startade i den våg av band som sköljde över New York under punkåren, blev en legend i sin egen livstid. Tillsammans med gruppen Television var de representanter för något unikt för band från New York under perioden, de vävde in nerv i musiken. Talking Heads som de hette, var typiska för punken av New York-snitt. Tre av medlemmarna startade som elever på designskola. Tina Weymouth, David Byrne och Chris Franz gick alla på grafiska design-utbildning på samma skola, och 1974 startade de bandet ”The Artistics”. 1975 Hade de bytt namn till ”Talking Heads” och inledde sin karriär som förband åt Ramones på CBGB’s samma år.

1977 Blev ett viktigt år för dem. Först anslöt sig Jerry Harrison till gruppen på gitarr, keyboard och bakgrundssång, för det andra landade gruppen ett skivkontrakt med bolaget Sire. I februari det året kom deras debutsingel ”Love – Building on Fire” och senare i mars kom debutalbumet. Titeln på albumet var lämpligt nog ”77”. Ännu bättre var att gruppen redan på första plattan fick en monsterhit i form av ”Psycho Killer” som handlade om massmördaren Son of Sam som spred skräck i New York samtidigt. Bandet kom att bli ett av de viktigaste i rockhistorien. På 80-talet gick de i bräschen för den konstnärliga utvecklingen av rockmusik där filmen ”Stop Making Sense” och låtar som ”Once In A Lifetime” gjorde dem odödliga. 1991 Splittrades bandet och förgrundsfiguren David Byrne fortsatte med soloprojekt under eget namn, Chris Franz och Tina Weymouth fortsatte också med den egna gruppen Tom Tom Club.

Talking HeadsTalking Heads blev ett av 80-talets giganter men startade i punken

Nästa band som kom att formas av New York-scenen, var också de starkt influerade av konst. De experimenterade med rock och blev ett av CBGB’s mer avantgardistiska band. Pere Ubu bildades i Cleveland Ohio och finns än i denna dag men med en enda originalmedlem kvar, sångaren David Thomas. De fick aldrig en kommersiellt framgångsrik karriär och de har alltid fått turnéra genom att bo hos fans för att spara pengar, men musikaliskt har de sett har de varit mer framgångsrika. Inte alltid så lättillgängliga i sin musik, men alltid med ett djup och en vinkling på musiken få eller inga andra kunde mäta sig med.

Gruppen är väl värd ett extra öra och har en rik produktion av skivor. Sammantaget har de gett ut ett 20-tal plattor som liknar inget eller lite av jämförbar musik. Låtar som ”Heart of Darkness” refererar naturligtvis till novellen med samma titel av Joseph Conrad, och ”30 Seconds over Tokyo” är baserad på 40-talsfilmen med samma titel. De är också en resa i musik som den aldrig har låtit vare sig förr eller senare.

Pere UbuPere Ubu

Mink De Ville är nästa band till rakning. De bildades i San Francisco när frontmannen Willy De Ville slog sina påsar ihop med trummisen Thomas R Allen Jr. och basisten Ruben Siguenza. Till sist anslöt sig pianisten Rich Colbert och gitarristen Robert ”Fast Floyd” McKenzie till gruppen och snart spelade bandet på läderbarer i staden. Under namnet Billy de Sade and the Marquis blev de en mindre lokal celebritet.

Snart hade Willy De Ville hört talas om musikscenen i New York och bandet bytte hemstad 1975. I samband med flytten bytte bandet namn till Mink De Ville, och snart hade de inrättat sig som ett regelbundet återkommande band på CBGB’s. Flytten innebar också att bandet fick ytterligare en medlem i gitarristen Louis X Erlanger som förde med sig bluestraditionen, han hade tidigare bl a spelat med bluesgiganten Johnny Lee Hooker.

Det mest originella med bandets musik, var de klara kopplingarna till spansk musik som lyste igenom i många sånger. Ett koncept som New York med sin stora latinamerikanska befolkning tog emot med öppna armar. 1976 Landade de ett skivkontrakt med Capitol och året efter debuterade de med skivan ”Cabretta” (betitlad så i Europa, i USA hette samma skiva Mink De Ville). Gruppen hann med sex skivor med olika konstellationer av bandet då medlemsbyten förekom, men alltid med den vidunderliga Willy De Ville i förgrunden. 1985 Lade bandet till sist av och Willy De Ville fortsatte en solokarriär som varade fram till hans död 2009. Han hann under denna tid släppa tio plattor i eget namn som alla är mycket lyssningsvärda.

Mink De VilleMink De Ville

Bush Tetras var bandet som kom in rätt sent i historien om CBGB’s. De bildades 1979 och har brutit upp och återförenats i flera omgångar. Med en blandning av punkrock, rock och funk var också dom ett av alla dessa band som var mycket annorlunda och musikaliskt utvecklande. Låtar som ”Cowboys in Africa” och ”Too Many Creeps” visade på ett band som helt klart gick sina egna vägar i musiken. Ytterligare en sak gruppen visade var att tjejer äntligen hade börjat ta plats i rocken. Tre av fyra medlemmar i gruppen var kvinnor. Punken hade därmed blivit ett sätt att ta sig fram också för tjejer. Visst hade de funnits förut, vilka kan glömma Phil Spectors alla tjejgrupper som The Ronettes, men de hade mest fått spela andrafiolen. Nu hade dessa tagit plats i rockens finrum, ett faktum punken och Bush Tetras bevisade.

Bush TetrasBush Tetras

Dessa och många fler samlades alltså på CBGB’s för att frossa i punk och utveckla stilen. Musikgenren var nu definitivt född, men skulle möta en annan utveckling när den tog steget över från New York till Storbritannien. Mer om detta i senare avsnitt där vi ska titta på den engelska punkens första år. Till dess, god läsning.

Ulf Holmén aka Dr. Dacapo