The Specials i nyutgåvor som avlyssnas av Micheles Kindh

The Specials @@@@@
More Specials @@@@
In The Studio With Specials AKA @@@
Jag kommer ihåg hur låten eller singeln ”Ghost Town” hade verkligen en karaktär av ödslighet och en känsla av att vara övergiven i en komsopolitisk stad eller kanske ännu hellre en brittisk kolgruvesamhälle som håller på att dö ut. Videon med The specials sittande i en bil, filmad i gråmelerad färgtoning och åker omkring i men tom, ödsligt samhälle – gata upp och gata ned. Det är en av The Specials bästa låtar. Atmosfärisk, storslagen och på en gång enkel ska med reagge i botten som bildar plattform till denna låt. Terry Hall sjunger smed spöklik röst genom hela låten.

Men det hela började just i Coventry under punkens storhetstid 1977 som bandet bildades av Jerry Dammers, Lynval Golding, Horace Panter eller som han också kallades för ”Sir Horace Gentleman” för att senare förstärkas av Terry Hall och Roddy Radiation. Jerry Dammers starade i samma veva upp skivbolaget 2 Tone rEcords som blev betydelsefull hem för The Beat, The selcter och med flera band inklusive The Specials.Det gjorde en spelning som Joe Strummer såg och såg till att de blev förband till The Clash. Den finsnickarande rockpoeten Elvis Costello producerade deras första skiva ”The specials” och 1980 kom deras andra skiva ”More Specials” som bägge är de två som i min värld gäller som album. Snart blev det tyvärr bråk mellan bandens medlemmar så Hall, Golding och en ny medlem Neville Staple hoppade av och bildade det märkliga bandet Fun Boy Three med Bananarama som bakgrundssångerskor på några låtar omkring 1981/1982. Jerry Dammers och återstående medlemmar bildade istället The Specials AKA och spelade in en klart sämre skiva ”In The Studio” med världshiten ”Nelson Mandela” som enda givna antiapartheidklassiker. Resterande materialet på albumet är okej men ingen given favorit hos mig. Jag sålde skivan efter ett par månader för att jag snabbt tröttnade på albumet mindre intressanta material.

När skamusiken via usla band som No Doubt fick en renässans så återbildades The Special från och till med föga intressanta resultat som påföljd.
Efter Fun Boy Tree gjorde Terry Hall några egna soloförsök, bildade ett tag bandet The Colourfield som släppte några fina låtar plus sjöng i Dub Pistol på ett album. Annat som skedde runtomkring The Specials var att andra medlemmar bildade tillsammans med medlemmar från The Beat ett tillfälligt band som fick namnet Special Beat vars öde jag ej är familjär med på något sätt.

Om jag går tillbaka till första skivan så var det första singel ”Gangsters” som jag föll direkt för när jag först hörde den på radion. Jga köpte singeln och spelade den rätt så ofta så kom låten ”A Message to You Rudy” som är en cover på Dandy Livingstone som spelade in originalet. Man kan säga att artister som Lily Allen och Mike Skinners The Street knappast skulle existera utan punken eller The Specials musikhistoriska men ack så levande arv. De två första albumen är hur starka som helst medan den tredje är tyvärr okej men knappast upphetsande eller speciellt intressant.

Nu blir det lite The Specials och Fun Boy Three här:









Fun Boy Tree:



https://youtu.be/doHQjoQmr1E

The Specials-konsert 1980 Montreux Jazz fetsival

Micheles Kindh välkomnar Refused tillbaka in i musiken

index
Refused – Freedom
@@@@@
”The Shape of Punk to Come” var inte bara bandets svanesång 1998 då Refused gav upp sin verksamhet efter ha varit inte bara mitt favoritband utan ankarfästet för Umeås hardcorepunk och straight edge-röelsen i Sverige. Flaggskeppet Refused gick in i historiens annualer. Bandet som Dennis Lyxzén bildade i början av 90-talet tillsammans med David Sandström gick i graven, trodde vi då.
Dennis Lyxzén bildade bandet The (International) Noise Conspiracy, AC4, The Lost Patrol som senare blev Invasionen och nu är vill tillbaka med återföreniengen av Sveriges viktigaste band de senaste 20 åren med sin mix av marxism, sociala kritik och vänsterpolitik. Nu handlar det om musik som verkligen återigen griper tag i mig vid återföreningen av svenska punkens moderna trendsättare och flaggskepp..

Det är kanske inte riktigt samma energi och ilska som för 20 år sedan men däremot vitalitet, dynamik och fascinerande djup i både Dennis Lyxzén och David Sandströms texter. Allting känns och är på ett mycket bättre i stil, klass och mogen medvetandehet. Bandet utvecklas på ett helt igenom mera gediget och medvetet sätt i både sättet att arrangera och sjunga, frasera och modulera musik, känsla och stämning till ett helt fantastiskt koncept.
Låtarna är tuffa på ett för mig intressant sätt, int emanligt tuffa med adrealinstyrda tankevärldar utan tuffa i sin omvärldsanalys där allting blir kristallklarare och vackrare genom de linser som Refuseds spektrum befinner sig inom. dEras återförening var det bästa som kunde hända då världen kan behöva magnifik punkrock igen.
original.png

Jon Spencer Blues Eplosions-special av Micheles Kindh

Jon Spencer Blues Explosions är det band som knappast behöver förnya sig för förnyelsens skull utan de gör sådant ändock. Jon Spencer med sitt ursprung i mytomspunna Pussy Galore som jag älskade en gång i tiden. Jon Spencer är också del i Boss Hog. Det finns snygga coola samarbeten med Dub Narcotic Sound System och flera låtar med den avlidna bluestungviktaren L.R Burnside. Med andra ord är allt vad Jon Spencer Blues Explosion ett band värd att uppmärksamma. Det nya albumet ”Freedom Tower – No wave dance party 2015” är knappast något mästerverk men ännu ett utsökt exempel på vad Jon Spencer Blues Explosions kan göra rent musikaliskt.Ett suverän bruksvara att dagligen inmundiga. Nu blir det vidoes och annt med Jon Spencers band Pussy Galore, Boss Hog och Jon Spencer blues Explosions och sologrejer:

Vi börjar med Jon Spencer blues Explosions:
Från nya albumet:

Lite äldre Jon Spencer Blues Explosions;


https://youtu.be/RZmxNM6DwsY

Boss Hog



Pussy Galore:



http://thejonspencerbluesexplosion.com/

Micheles Kindh lägger ut sina Billy Idolfavoriter och läser självbiografin ”Dance With Myself”

Billy Idols självbiografi ”Dancing With Myself” är en bra och samtidigt rolig läsning som behandlar hans liv och vägen till rockmusiken och hans blixtrande kärlek till punken när Billy Idol bildade Generation X och sedan hur superstjärnan Billy Idol blev 80-talets vilda kaotiska rebelliska nystartade MTV-generationens främsta ikon vid sidan av Madonna eller Michael Jackson, Boken var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara.
Billy-Idol-DANCING-WITH-MYSELF-rev-4.17.14

Jag tycker även om Billy Idols senaste skiva ”Kings & Queens of the Underground” är en av de bättre och tyngre albumen han släppt ut med en mängd bra låtar som tillför Billy Idol väldigt mycket.
billyidol

Därför kommer jag nu lägga upp mina favoritlåtar med Billy Idol och hans punkband från sjuttiotalet Generations X. Håll till godo:










Generations X




Från Billy idols senaste skiva


Micheles Kindh njuter av att lyssna på Radio Birdman.

Radio Birdman Box Set
@@@@@
Australiens första punkscen bestod enligt mig av två band att räkna med i första vågen – The Saints med Chris Bailey, Ivor Hay och Ed Kuepper och det band som Deniz Tek tillsammans med Rob Younger formade som en del av den nya punkscen som exploderade världen runt, nämligen Radio Birdman. Bandet Radio Birdman blev aldrig speciellt stora inför allmänheten utan ett band som jag nog skulle kalla för punk/rockgruppers inspirationskälla och den som gjorde att den scen i Australien plötsligt några år senare exploderade ut i en indierockfauna som varade hela åttiotalet. Radio Birdmans egna kraftkällor var nog den dröm som MC5 och The Stooges skapade med sina explosioner och jag tycker nog att New York Dolls ligger nära Radio Birdmans egen stil.
Min egen kärlek till Radio Birdman sträcker sig till början av åttiotalet då jag hörde talas om bandet i 80-talets inledning och jag upptäckte vilket lysande band det var vid sidan av The Saints eller Birthday Party. Deras låtar var explosiva krutdurkar som aldrig tog ledigt.
Radio-Birdman-1977-01
Boxen innehåller deras originalskivor plus andra versioner, en liveplatta plus DVd-konserten från 1977 som visar vilket band det var/är.
Se det härliveklippet.

Det är en magnifik och utan tvekan mäktig box som ger mig en tveklös resa till ett av det där stora rockbanden som hela världen borde knäböja inför.Se även styrkan här bara:

För deras musik har just förmågan att förtrolla mig så att man känner sig starkare och förbättrad genom att få ta vara på Radio Birdmans totala utlevelse och energi. Bandet fick ett bra skivkontrakt tack vare att skivbolaget Sire Records skulle signa The Saints och fick även med sig Radio Birdman på köpet. Trots turné tillsammans med The Flaming Groovies så blev det aldrig något genombrott vilket jag tycker är otroligt konstigt. Bandet kom fel för punkpubliken men fick långt senare sitt ikoniska kultstatus.

index

Boxen är ett måste för varje musikälskare som älskar punk och rockmusik i allmänhet.

Micheles Kindh om Thåströms nya album

Thåström – Den Morronen
image.php
@@@@
Det finns ett dovt muller i Thåströms sound som han haft på flera av sina senare soloalbum, det är den där distinkta ljudbilden som visserligen alltid finns där men som jag alltid älskat på skivorna. Det är Pelle Osslers gitarr som ligger där och följs sedan upp av de övriga i bandets fina ackompanjemang.
På det nya albumet är det som vanligt i Thåströms landskap med teatraliska dramatiska effekter men djupliggande texter som erbjuder oss metaforiska symboler och narrativ frasering på sången. Musiken och sången går i melankolisk stämning och byggs sakta upp tills den stegrar men ändå böjer sig musiken precis vid framkomsten av primalskriet.

Musiken är detsamma men texterna inte lika självutlämnade som vid mästerverket ”Skebokvarnsv. 209” som är gatan i Högdalen där Thåström växte upp vilket var ramen för den skivan. Det nya albumets ljudmässiga stil liknar den ljudbild med hotfulla stämningar projektet Sällskapet Thåström har tillsammans med Pelle Ossler och Niklas Hellberg. Men texterna har samma lyriska form som de tidigare utsläppen anser jag. Det är allegorier, självbiografiska betraktelser och svepande metaforiska bilder av omvärlden såsom Thåström ser och upplever världen.

Jag måste tillstå att den här skivan är verkligen bra men den har inte samma starka patos varken i musik eller text som förra skivan ”Beväpna dig med vingar” då förra hade en effektfull nästan magisk påverkan på mig vilket verkligen gav mening och nästan litterär erkänsla. Den nya skivan är mera lycklig, tillfredsställd och har ekon från Imperiets diverse utsläpp på 80-talet fastän då talar vi bara om små tecken av Imperiet för annars är det som vanligt farliga hotfulla kulisser som ligger och pyr i bakgrunden av sångens frontsida.
Nåväl det nya albumet är hur som helst dock ett starkt album och som vanligt är den utsökt utförd med konstens alla regler och lösningar. Jag kommer fortsätta att lyssna hela våren på det här nya albumet med Thåström.

Så Minns Blaskan Steve Strange

Steve StrangeSteve Strange i början på 80-talet mitt under eran av New Romantics Foto: Pinterest

Steve Strange eller Steve John Harrington som han egentligen hette, var det levande beviset på kopplingen mellan punken och en av de trender som följde efter. New Romantics som den kom att kallas uppstod när ett antal personer inom punkrörelsen upptäckte David Bowies mästerverk ”Low” och ”Station to Station”. Fascinationen över vad synthar kunde åstadkomma tog helt enkelt över.

Den 12 februari gick han ur tiden och det är ett såväl äventyrlig som färgstarkt människoöde som nu har kommit till vägs ände. Historien om Steve Strange är mångfacetterad.

Han kom till London som femtonåring från Porthcawl i Wales. Ganska snart hade han börjat jobba för den beryktade kläddesignern och affärsinnehavaren Malcolm McLaren, samme McLaren som så småningom skulle bli manager åt gruppen Sex Pistols. Genom modebutiken Sex, ägd av McLaren och dåvarande flickvännen Vivienne Westwood, lärde Strange känna den blivande basisten och låtskrivaren i gruppen Glen Matlock. Snart hade också Steve Strange halkat in på musikens bana när han tog över sångarrollen i gruppen The Photons efter den förre sångaren David Littler som tragiskt dog strax före.

Ett kortare tag spelade Steve Strange tillsammans med den mystiska och sägenomspunna Soo Catwoman i gruppen The Moors Murderers. Gruppens övriga medlemmar blev storheter också dom. Chrissie Hynde kom att bilda gruppen The Pretenders, Topper Headon blev så småningom trummis i The Clash, Vince Ely trakterade samma instrument men i gruppen Psychedelic Furs och Mark Ryan aka The Kid blev så småningom medlem i Adam & The Ants. Alla var de medlemmar i The Moors Murderers.

Men så kom synthesizer-musiken som sagt. Snart lämnade Steve Strange sin roll som sångare i gruppen och startade istället bandet Visage. Gruppen startades tillsammans med vapendragaren Rusty Egan och Midge Ure. Den sist nämnde kom senare att bli sångare och gitarrist i Ultravox med massiva skivförsäljningsframgångar som albumet ”Vienna”. Framgången med låten ”Fade To Grey” som blev en stor världshit lyfte bandet till nya höjder. De kunde dock aldrig upprepa succén med låten, mycket tack vare att Midge Ure alltmer la sitt krut på Ultravox. Till sist bröt gruppen upp 1984.

Parallellt med musikerkarriären startade Steve Strange redan 1978 en karriär som festfixare. På klubben ”Billies” brukade han och Rusty Egan ordna ”Bowie Nights” på torsdagar varje vecka. Så småningom flyttades deras verksamhet till klubben ”Blitz” nära Covent Garden som snabbt blev den klubb där New Romantics-rörelsen fick sitt startskott och fotfäste. Klubben hade ett inträdeskrav, de som släpptes in skulle vara som det hette ”Weird and Wonderful”.

Ett tag var duon dragplåster åt klubben ”Club for Heroes” som låg på legendariska Baker Street. Till sist flyttade de sin verksamhet till klubben Camden Palace och den kom att bli lika legendarisk som Blitz då klubben blev vattenhål för allehanda kändisar. Steve Strange hann också med klubben ”The Playground” men detta projekt blev inte lika framgångsrikt.

Istället styrde Strange kosan mot Ibiza i Spanien. Där hade Trance rörelsen börjat se dagens ljus och nu blev Steve Strange partyfixare med ett ytterst exklusivt och känt klientel. Gästerna hette bland annat Sylvester Stallone och Michael Hutchins från gruppen INXS. På tidigt 90-tal var han värd åt klubben ”Double Bass” också den på Ibiza.

Steve Strange hade under punkåren en karriär som grafisk designer. Flera affischer och annat designades av honom. David Bowie nämndes förut och han var en viktig inspiration när Steve Strange gick från punk till synth. Kanske var det mer än en slump att Steve Strange också dök upp i den store idolens egna musikvideo 1980. David Bowies låt ”Ashes to Ashes” blev en av albumet ”Scary Monsters (And Super Creeps)” stora hittar och i videon återfanns en hårt sminkad och kostymerad Steve Strange som den stora anföraren av New Romantics som han var.

Han hade också en del musikaliska projekt efter Visage men aldrig så framgångsrika som de blev. Vid två tillfällen återupplivades Visage men med klent resultat, medlemmarna var nya och snart rann båda projekten ut i sanden. Ett tredje försök sjösattes 2013 vilket resulterade i albumet ”Hearts And Knives” samma år. Före detta medlemmen Steve Barnacle återfanns i laguppställningen och också förre detta gitarristen i Ultravox Robin Simon. Strange satte också igång att jobba med en ny grupp 2011 – Detroit Starrzz – vars musik bestod av mixningar av andras låtar till Stranges sång. Andra projekt han gav sig i kast med var gruppen Strange Cruise 1986 och Blitz Kids.

Som ni säkert har lagt märke till fanns det få saker Steve Strange inte gav sig i kast med i musikväg under sin levnad. Hans liv gick i raketfart så kanske är det inte konstigt att han gick bort 55 år ung. Han hann ju med mer på bara några år än de flesta hinner med under en hel livstid. Steve Strange dog i sviterna efter en hjärtattack i Sharm El Sheik i Egypten. Det är verkligen en av de stora som har gått ur tiden, han var med och skapade New Romantics-scenen och han blev en av de mest namnkunniga för denna.

Nyskaparen och vivören Strange har efterlämnat ett rikt arv. Punkband med numer legendariska kollegor, en av förgrundsfigurerna och skaparna av New Romantics och till sist skapare av flera grafiska alster under punkåren är några av bedrifterna. Det är med andra ord en man vars namn kommer att leva långt efter det att han lämnat jordelivet. Som vanligt lever arvet efter honom kvar i form av stor musik.

Micheles Kindh lyssnar på nysvetsat musik.

Broby Time EP
@@@@
Burning Heat fortsätter med nya utsläpp och nu hamnar hos undertecknad svenska bandet Broby Time som låter faktiskt lite som Hurula och om man tänker efter är det även klassisk svensk indiepop med punksnattret i behåll. När Broby Time dessutom skriver snygga låtar ”Hela världen är min” så tänker jag på en annan snygg popindiepärla från Jumper anno nådens decennium 90-talet. Men Broby Time står så bra för sig om jag så säger. Det är tre riktigt fina pärlor som både överraskar och skapar mersmak efter en hel skiva – detta är början på ett starkt kort och ett bra band som vågar och gör det så gärna. Vilken stjärngrupp och vad det vattnas i indiesjälen efter mer musik. Årest första riktigt härliga svenska nya upptäckt.

Micheles Kindh presenterar Blaskans Blondiespecial

Vi på Blaskans redaktion älskar högt och innerligt Deborah Harry som är bandets ikon och superstar, ja det vill säga Blondie. Ja också stilikonen Andy Warhol förstod punkdrottningens stjärnstatus. Blondie mixade punkrock, disco, pop och skimrade sånger. Detta angående min läsning av boken ”Deborah Harry: The Biography” av Cathay Che. En fin intervju/biografi som just nu får min hjärna och mitt hjärta att bli gladare. Därför kommer det en hel mix av Blondie här och nu: