Foo Fighters – Concrete and Gold ## & Queens of the Stone Age – Villains ###

Dave Grohl verkar var med överallt där jag rör mig. Han intervjuas här och där och bilderna av Dave Grohl kan jag se lite överallt. Jag såg hans tv-serie där Foo Fighters skulle spela in sin skiva samtidigt Dave Grohl skulle vara en sorts ciceron och berätta om andra artisters musikaliska skapande. En intressant programserie var det tycker jag. Nu när Foo Fighters nya album släpptes så köpte jag med anledning av detta faktum senaste numret av rocktidningen Mojo.
Där intervjuas Dave Grohl och i tidningen tar man upp Dave Grohls tidigare medverkan i Nirvana och deras numera legendariska spelning i Reading 1992. Genom att låta andra artister från andra band, berätta om hur just de upplevde hela spelningen kring Nirvana. En otrolig spännande läsning som gör att jag kan få associationer till den spelning jag såg med Nirvana på Sjöhistoriska Muséet, där Teenage Fanclub var förbandet. En av mina livs konserter i Sverige.

Här kommer själva Readingfestivalen i sin helhet:

Dave Grohl är också mannen som varit involverad i många musikaliska projekt och påminner därvidlag om Mike Patton från Faith No More, som också varit med diverse musikaliska projekt som släpper album.
Nu är alltså Foo Fighters ute med sitt nya album och jag blev tyvärr grymt besviken på skivans slutresultat av skivan.
Det saknas melodier för det mesta eftersom de få anslag till melodier med popens kraft försvinner alltför oftast in i ett grötigt rockmuller som tappar sin lyster.

Jag tröttnar på att varje låt som kan tänkas få något att haka mig på, en snutt, melodislinga eller en hook. Ja då bestämmer sig Dave Grohl att han genast skall baka in musiken i fläskiga köttstycken till hammare, plåt och svetslåga.
Det blir alltför tröttsamt då dissonanserna blir det som tar över utan att styras åt något vettigt angivelse. jag finner egentligen enbart bara sången ”Sunday Rain” uthärdlig medan resterande dör bort för att hamna på skrotupplaget.

Tar man nya skivan ”Concrete and Gold” och ställer den bredvid debutskivan med dess självbetitlade album som utkom 1995. Ja ett år efter Curt Cobains tragiska död. Så var det ett delikat snyggt producerat alternativ till rockplatta med en skönhet och sublim känsla, att kunna vara ett mellanting, där den kommersiella mainstream möter undergroundrocken.

Det som skedde efter två urstarka album var just att bandet precis som The Red Hot Chili Pepper eller R.E.M. blev stora tunga rockelefanter. Sedan händer det som så många band råkar ut för. De blir superstora arenarockband och kan tappa lite av det originella med sin musik.
Nya albumet förvandlar Dave Grohl till någon form av biffig rock som saknar punkkänslan eller har för lite av hårdrockens skrevrockarröj i sig själv. Det blir mest bred ofarlig radiorock eller rock för grabbar som gillar monstertruckar.
Foo Fighters har tappat sin finkänslighet när det gäller arrangemang och låtskriveri. Nu blev det en skiva jag fort tappade intresset för.

Josh Homme är också en mångsysslare i rockens tjänst. Han var med och grundade stoonerrockbandet Kuyss som jag älskar och varit med i projekt såsom Eagles of Death Metal, Mondo Generator, Mark Lanegan och Them Crooked Vultures som han hade tillsammans med vännen Dave Grohl och Led Zeppelins legendariska John Paul Jones. Ja det finns åtskilliga andra som han spelat med i. Ett kort tag i Mark Lanegans band Screaming Trees och Mark Lanegan var med i Queens of the Stone Age under en kort tid.

Nu så är Queens of the Stone Age aktuell med ett nytt album sedan slutet av augusti och det är en skiva som märkbart följer den tråd av röd linje tidigare skivor haft i deras karriär. Snygga och avancerade arrangemang och fina detaljer som bakas in i musiken på olika sätt. Ja skönheten brukar gömma sig i detaljen som man kan säga. Samtidigt är det också svagheten i bandet när det finns risk förupprepningar och att allting flyter ihop på deras album. Det kan stundtals vara osäkert på vad som skiljer skivorna ifrån varandra. Jag menar att den röda tråden som kan vara en behärskat fastä´n ändå innehåller lite av rockmusikens klichéer. Plattan är klart bättre än Foo Fighters nya album. Här finns det fina sparsmakade låtar som kommer växa med tiden under hösten här.

Bandet har en sorts hackig rytmisk rockmusik som jag varit lite svag för under årens lopp. Nya albumets låtar är en form av mix mellan hårdrock och indierock. Det finns en kärnfull bottenssats i låtarna som sedan broderas ut och kan ses som en karta över Josh Hommes egna val av musikalisk frontband han vistas i. Men det är i detta aktuella band han har sin största identitet och arbete med inom
rockmusikens basala tjänst. Nya skivan är hans eget universum som han skapar eller fritt omskapar efter eget huvud.
Plattan får ett okej betyg från mig.

Uffe Lyssnar på Iggy Pops senaste

Artist/ Titel: Iggy Pop – Post Pop Depression
Betyg: ♣♣♣

Post Pop DepressionIggy Pops nya är ett stadigt verk utan att yvas för mycket. Vissa saker saknas, andra överraskar positivt Foto: By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=49403376

Namnet på det nya albumet ”Post Pop Depression” anspelar på två saker. Det första är att Iggy Pop nu är ensam levande medlem i det klassiska bandet Stooges. Efter både Ron och Scott Ashetons för tidiga död, är nu saknaden antagligen stor. Det andra är en ren spekulation som bygger på en rad antydningar från Iggys sida och som skvallrar om att kanske är detta sista skivan innan han pensionerar sig. Han har ändå uppnått 69 års ålder och kanske tycker han att det börjar bli dags men det är som sagt spekulationer.

På skivan samarbetar han med Josh Homme och Dean Fertita från Queens of the Stone Age (QOTS) samt trummisen Matt Helders från Arctic Monkeys. Josh Homme står dessutom som producent av albumet. Missförstå mig rätt, jag älskar det QOTS gör men jag tycker nog ändå att Josh Homme är halvt fel val åt Iggy Pop. Anledningen är helt enkelt att de två artisterna handlar om lite olika saker inom samma begrepp – rock.

Homme har under de sista åren orienterat sig mer åt det avancerade i musiken och istället hittat det uttrycksfulla. Det har skett på bekostnad av energin som fanns framför allt i hans tidigare band Kyuss men också i de tidigare produktionerna med QOTSA. Det konceptet går igen på det nya albumet, inget fel i det men Pop är en artist som lever på just energin som nu saknas. Det är synd men skadar inte så mycket att det är ohjälpligt. Det här är ändå en rätt bra skiva trots detta.

Visst finns här låtar med stort L.  I mästerverken ”Break Into Your Heart”, ”Gardenia”, ”Sunday” eller ”Paraguay” både svänger det och är samtidigt tänkvärt. Men samtidigt finns lätta snooze-funktioner som ”Choclate Drops” där inte mycket händer. Det är tyvärr så långt från Iggy Pop som man kan komma. Hela tiden saknar jag energin, för det mesta gör det ingenting men här och där blir avsaknaden rent av skriande som i just denna låt.

Energin var det ja och det är nästa kapitel jag saknar med skivan. Det är bara här och där som den tittar fram och det som är Iggy Pops kännemärke lyser därmed med sin frånvaro. Den finns i t ex låtar som ”Paraguay” men vi får vänta rätt länge på den saken. Det kan ju förstås bero på att temat för skivan snarare är just depressionen titeln antyder, men lite primalskrin här och där hade inte skadat. Det får vi just i slutet av  ”Paraguay” men annars är det sparsmakat med den saken och det tycker jag nog är synd.

Det här är knappast ett dåligt verk men det är inte heller Iggys bästa. Den landar lite mitt emellan och hade kunnat bli bättre om Josh Homme hade fattat vad Iggy Pop står för på ett bättre sätt. Lite mer energi och åtminstone en låt bort hade gjort underverk. Nu blir det istället ett rätt bra istället för riktigt bra album. Men som sådant är det ändå köpvärt, här finns trots allt en hel del guldkorn.

Uffe Recenserar Queens of the Stone Age

Betyg: ♣♣♣

Stonerrockens okrönte konung och förgrundsfigur Josh Homme är tillbaka med sitt Queens of the Stone Age. Numer dock omstöpta i ny stil som mer liknar indierock för att vara mer exakt.
Nya plattan ”Like Clockwork” är en lite mer udda skapelse än de tidigare plattorna, inte lika lättillgänglig och inte lika rak på sak men därmed inte sämre. Här finns alla de krokiga melodierna och de udda inslagen som gjort Queens of the Stone Age till den annorlunda skapelse som både kittlar och sätter igång tankeprocesserna.

Queens of the Stone Age är för den oinitierade gruppen som jobbar i den tyngre skolan. Rock av det mer stökiga slaget är basen, men de är också gruppen som vågar ta ut svängarna. Nya plattan är inget feglir på den sistnämnda punkten, här tas vi med på en musikalisk resa som inte alltid är helt konventionell. Men vem tusan vill ha rak tråkig rock, det kan lätt bli gubbvarning på det. Hellre ett försök som slutar i magplask än ett uteblivet försök där musiken stagnerar innan den hunnit in i mixerbordet. Queens of the Stone Age kan alltså absolut inte klandras för bristen på försök, tvärtom så vimlar albumet av små underfundiga infall där man hela tiden måste följa skivans och låtarnas vindlingar. På det sättet är Queens of the Stoneage aldrig tråkiga och inte heller kan man anklaga dem för brist på idéer. Här fullständigt vimlar det av dessa och det ska gruppen ha all heder i världen för. En mer dynamisk och nyskapande platta är svår att hitta i en musikindustri som jag tycker allt mer blir mer och mer likformig. Knappast så här, på detta album hittar du så här långt bara originella idéer. Ett faktum som är både på gott och ont eftersom myntet också har en baksida.
För vad man kan anklaga dem för å andra sidan är att det här och där kan bli ett navelskådande som i sina delar ibland går över gränsen till det småtråkiga. Det är som om man så till den milda grad vill vara lite artsy fartsy så att alla grabbar från Södermalm med filmvetarglasögon får sitt lystmäte tillgodosett. Det blir om jag får vara lite kritisk, lite väl mycket poserande och slag i luften där man delvis slår in redan öppna dörrar. Jag ska till min ursäkt villigt erkänna att dessa partier inte är överdrivet många, men där de finns är de inte desto mindre lite irriterande.
När vi ändå är inne på avdelningen klagomål måste jag anföra en punkt till som en liten invändning. Missförstå mig rätt, alla låtar är mer eller mindre plagiat inte minst inom rock. Också sound och stil där element i låtar leder tankarna till andra grupper är vanliga. Faktum är att trots stor originalitet också här finns en och annan klar referens till andra grupper. Tydligast blir detta i ”Smooth Sailing” där lite för många fingrar pekar mot gruppen Marilyn Manson. Falsettsång som plötsligt går ner i de djupare oktaverna, sång som går den motsatta vägen och stompgitarr är de byggelement som jag tycker tydligast visar lite mer än en vanlig hyllning.

Queens of the Stone Age

Summa kardemumma så visar Queens of the Stone Age 2013 dels upp en rätt imponerande samling låtar som är mer än originella. Samtidigt visar man lite paradoxalt nog upp en förmåga att här och där flirta ohejdat med grupper som normalt sett ligger långt utanför de egna referensramarna. De kunde valt sämre grupper för det ändamålet, jag tycker att referensen Marilyn Manson är rätt smickrande trots allt då jag är en stor fan av detta band. Samtidigt är det kanske ett litet svaghetstecken för Queens of the Stone Age som trots allt har ambitionen att gå sin egen väg i det mesta. Jag tycker trots den fadäsen att en solklar trea är vad gruppen ska ha. Josh Homme och Queens of the Stone Age är låtskrivare av rang, det kan ingen ta ifrån dem. Knappast heller det faktumet att där de lyckas gå sin egna väg, så kommer de väldigt långt längs den vägen även om vägen ibland blir till en kostig. Det är helt enkelt en väldigt udda, för det mesta originellt och stundtals en briljant skiva du håller i handen om du väljer att köpa den.

Andra recensioner av skivan:

Recension i Aftonbladet
Recension i Expressen
Recension i GP
Recension i Slavestate
Recension i SVD
Recension i Västerbottens-Kuriren