In Memoriam: Chuck Berry

Chuck Berry är död och därmed har en av rockens stora gått ur tiden. Berry dog troligen av sviterna efter en lunginflammation 90 år gammal. Många menar att det var han och ingen annan som formade rocken och det stämmer men bara delvis. Han var ju knappast ensam artist i sin samtid och det går inte att förbise storheter som Elvis Presley eller Bill Haley som i lika hög grad gjorde rocken stor i mitten av 50-talet. Så vad var det som gjorde just Chuck Berry stor?

Charles Edward Anderson Berry föddes 1926 i St. Louis Missouri. Tidigt lärde han sig att spela gitarr och det blev allt mer uppenbart att musiken var hans stora kall i livet. Länge var det traditionen kring blues som upptog hans musicerande.Tillvaron var inte alldeles problemfri och snart hade han hamnat i händerna på lagens långa arm för bland annat väpnat rån och bilstöld. På grund av hans låga ålder blev resultatet ungdomsvårdsskola och både 1944 och 1947 tillbringade han tid där.

Så småningom lugnade han dock ner sig, livet som gift och småbarnsfar bruka ju ha den effekten. Han jobbade ett tag på bilfabrik, som vaktmästare och hann också med att utbilda sig till kosmetolog. Under hela den här perioden släppte aldrig musiken greppet om honom och han spelade på klubbar med flera lokala band. Bluesen var hans starka ledstjärna sedan många år och musiken bidrog dessutom till välbehövliga extra inkomster. Ett av banden leddes av pianisten Johnny Johnson som Berry inledde ett långt samarbete med.

I de musikkretsar han nu frotterade sig i fanns många influenser som han började lyssna på och göra till sina egna. Country och tidig R&B var två av dessa som han kom i kontakt med. Det var nu Berrys unika stil började formas och som skulle göra honom till den legend han faktiskt var. Snart hade han nämligen utvecklat en stil som bäst går att beskriva som en musik där blues möter country och R&B. I hans musik kom vit och afro- amerikansk musiktradition att mötas. Låtar som ”Maybellene” kom att bevisa detta.

Chuck Berry hade inte bara en unik musikstil utan också en unik spelstil. Både visuellt och musikaliskt förnyade han rocken. Hans låtar gjorde honom berömd, men det var de annorlunda influenserna i rocken som gjorde honom så minnesvärd. Bild: Wikimedia Commons

”Maybellene” blev Berrys singledebut. Egentligen hade låten redan spelats in av countryartisten Bob Wells under namnet ”Ida Red” men Berrys tolkning av den var så annorlunda att den också fick ett nytt namn. Chess Records som var kända för sina blues- och R&B-artister sökte något nytt bortanför stilarna då försäljningen hade börjat dala. När Berry introducerade låten för det Chicago-baserade bolaget blev de genast eld och lågor. Den blev en stor succé och sålde över en miljon exemplar, en gigantisk siffra för tiden.

Låten bevisade också något annat, Berry var en av de första afroamerikanska artisterna som blev lika stor hos den afroamerikanska publiken som hos den vita. Genom historien har det funnits en rad färgade artister, men många av dessa blev bara stora i antingen det ena eller det andra lägret. Så kallade ”crossover-artister” finns det betydligt färre av i musikhistorien, men Berry blev nu en av dessa.

”Maybellene” hade skrivit in honom i musikens hall of fame. Själv menade han att tidpunkten då den kom var den rätta då den afroamerikanska musiken som mycket hade varit en affär för en färgad publik, nu hade börjat spilla över till också vit mainstream-musik. Snart hade dock Berry nya järn i elden. Låten ”Roll Over Beethoven” som släpptes i juni 1956 blev inte bara snabbt en klassiker, den visade också att Berry behärskade betydligt fler stilar än country. En distinkt rocklåt med farligt mycket bluesreferenser var född.

”Roll Over Beethoven” nådde Billboard-listans 29:e plats som bäst och etablerade Berry som en av rockens tungviktare. Bluesens alla inslag fanns som sagt med och gjorde honom till en unik artist för sin tid. Den är både tidlös och klassisk vilket inte minst bevisas av alla cover-versioner den har spelats in som. Alla de stora från Beatles till Electric Light Orchestra har gjort versioner av den men ingen likt det unika originalet, inte enligt mig i varje fall.

Chuck Berry var också en mycket visuell artist med många poser som sitt kännetecken. Duck Walk var en av dessa där hans unika stil också fick ett bildligt uttryck. Det synbara och det hörbara flöt ihop och blev den helhetsbild som gjorde honom till ett unikum. Bild: Av Pickwick – Billboard, page 59, 25 November 1972, Public Domain

Under de kommande åren radade nu Berry upp hit efter hit, klassiker efter klassiker. ”Johnny B Goode”, ”Nadine”, ”Rock’n Roll Music”, ”School Days”, ”Sweet Little Sixteen”, ”Memphis, Tennessee”, ”Little Queenie”, ”You Can’t Catch Me”, ”Go, Johnny, Go!” (”Johnny B Goode” under ett annat namn men i stort samma låt) etablerade honom nu som en av de stora. Han etablerade sig också som den store riffmästaren. Ett av hans kännemärken, bluesen, gjorde att han nu höll på att rita om rockens karta.

De sista åren av 50-talet hann Berry också med att framträda i den tidiga rockfilmen ”Rock Rock Rock” från 1956. Tyvärr hann han också med att än en gång bli arresterad. Den här gången löd anklagelsen att han skulle haft sexuellt umgänge med en då 14-årig flicka. Han överklagade inte mindre än två gånger och menade att domen snarare var rasistiskt motiverad än juridiskt. Mellan 1962-1963 blev det dags att avtjäna straff då han hade förlorat i sista instans.

Sista låten innan det blev dags att krypa i fängelse var ”Come On” som släpptes 1961. Den visade en artist som nu försökte hitta en ny stil i den föränderliga musikens värld. Världen hade förändrats och så också musiken. Minskad popularitet var kanske ett av skälen bakom nyorienteringen. För i slutet av 50-talet, kanske som en följd av hans allt mer tilltrasslade förhållande till lag och moral, började hans stjärna dala.

Det som kunde ha blivit slutet på en karriär, blev efter fängelsevistelsen istället en nytändning. Flera band som Rolling Stones och Beatles hade under tiden spelat in flera av hans låtar och det bidrog till att intresset för hans musik fanns kvar efter frisläppandet. Nya låtar som han genast tog itu med att spela in var ytterligare en orsak. Nytt skivkontrakt med giganten Mercury Records kan ha varit den tredje faktorn i nystarten.

Under perioden producerade han låtar som ”Nadine”, ”No Particular Place To Go” som var en humoristisk vink åt den egna ”School Days”. Den och ”You Never Can Tell” befäste alla hans storhet. Han spelade dessutom in fem album varav ett blev hans första live-skiva – ”Live at Fillmore Auditorium”. På albumet medverkade en kommande storhet i rockvärlden Steve Miller Band som kompband. De kom senare att bli stora av egen kraft. Berry var definitivt tillbaka i rockens högre division.

Så småningom återvände Berry till att spela in för Chess Records som blev hans hemvist från 1970. Han spelade under perioden allt fler konserter och många gånger backades han upp av kommande storheter. Steve Miller har jag nämnt men en annan som fick denna otacksamma roll var Bruce Springsteen med band. De fick inte ens en låtlista utan förväntades falla in i rätt tonart och låt vid första inledande riffen från legenden Berry. I filmen ”Hail! Hail! Rock’n Roll” intervjuas Springsteen om detta.

Under de sista fyrtio åren av Chuck Berrys liv kom hans artistskap alltmer att handla om live-framträdanden. Den näst sista skivan kom 1979 men det har nu börjat ryktas om en postum sista platta som redan ska vara klar. Framtiden får utvisa. Foto: Wikimedia Commons

Fram till sin död kom Berrys karriär alltmer att handla om liveframträdanden. Länge var det tyst med nyheter i form av nya skivor. Hans framträdanden var ofta egna eftersom han var den legend han var. Många av dessa var med storheter som gäster som den konsert han gav 1986 inför sin 60-årsdag. På den deltog kollegor, devota fans och vänner, några av dessa var Keith Richards, Eric Clapton, Etta James, Julian Lennon, Robert Cray och Linda Ronstadt. Dagen till ära spelade Clapton på en Gibson ES 350 T för att hylla Chucken med just den gitarr Berry själv spelade på i sin tidiga karriär.

Chuck Berry hann också med att skapa fler skandalrubriker och dra på sig fler åtal för lagbrott under perioden. En handlade om unga damer som under besök i hemmet hade upptäckt en dold kamera på toaletten som hade filmat dessa i mindre påklätt tillstånd. Åtalet las ner efter att Berry hade betalt en hemlig summa pengar till de inblandade. Ett annat åtal handlade om Johnny Johnsons medverkan i låtskrivandet. Han ville ha sin beskurna del men stämningen las ner med motiveringen att alltför lång tid hade förflutit.

Nya skivor kom det däremot inte. Det hann faktiskt gå 38 år mellan näst sista skivan 1979 och det som kommer att bli hans sista. Inför nittioårsdagen lät han annonsera att det nu var dags för ett nytt album. ”Chuck” som är en dedikation till frun Thelmetta Berry, spelades in planenligt men hann aldrig släppas innan artisten dog den 18 mars. Planer kan finns att släppa den postumt men ingen vet ännu var när och hur eller ens om. På skivan medverkar två av barnen och den lär spänna över en rad stilar som innefattar hans karriär.

Chuck Berry är en av rockens stora, otvetydigt så. Han skapade med sin unika musik en egen genre som kom att forma flera artister efter honom. Beatles, Rolling Stones och flera andra har låtit sig inspireras och fångas av en artist som omfattade så mycket och så många stilar. En unik röst är död men som alltid lever denna vidare i form av odödliga inspelningar. Stilbildande för sin tid och än idag en artist som på många sätt har skapat andra är borta. Vi på Blaskan sörjer men gläds också över en rik låtskatt och en unik artist.

För den inbitne lämnar vi er med filmen Rock Rock Rock från 1957 där Berry framträder. Förbered popcorn om du vill och ställ in dig på en afton med bild och musik från rockens barndom.

Yusuf På Nya Äventyr

Artist/Titel: Yusuf – Tell ‘Em I’m Gone
Betyg: ♣♣♣

Artisten Yusufs före detta Cat Stevens skivutgåvor fortsätter och har nu krönts av den nya skivan ”Tell ‘Em I’m Gone”. Det är i vanlig ordning en mer lågmäld tillställning men också en mer bluesig ton än hans tidigare skivor har gett exempel på. I låtar som ”Big Boss Man” kan det riva loss mer än snittet i Yusufs skivor. Det är inte hårdrocksklös men det svänger rätt bra på sina ställen.

YusufArtisten Yusuf har släppt en ny skiva som i sina dela är utmärkt Foto: Showbiz411

I samma kategori hittar vi den gamla klassikern ”You Are My Sunshine”. Klassisk amerikans folkmusik är här uppdaterad till en bluesig poplåt med markerad rytm och högläsning på arabiska. ”Editing Floor Blues” är också den starkt influerad av R&B och det är i det ljuset kanske inte så konstigt att han i förordet till skivans texthäfte deklarerar sin kärlek till musikformen. Blues och R&B är det bärande temat för skivan helt enkelt.

I en låt som ”The Devil Came From Kansas” kostar Yusuf till och med på sig att enligt sina mått mätt rocka loss av bara h-e. Det är fortfarande inte direkt metal-klass över det men nog tjuter och bultar det i gitarrerna. Låten är definitivt skivans bästa. Jag är dock lite misstänksam mot texten. Är vi tillbaka i den muslimska devisen USA är den store satan kan jag hålla mig för skratt men jag hoppas Yusuf är lite mer pragmatisk än så. Jag väljer att flitar på att titeln anspelar på något annat men jag kan inte låta bli att undra.

Cat-Stevens-Tell-Em-Im-GoneYusufs nya skiva Foto: Sonymusic

Skivan rymmer också en mer lågmäld ton. ”Dying To Live” är ett sånt exempel. Stilmässigt typiskt för Cat Stevens. Melodiöst, vackert och med en fundersam text som cirklar kring tankar om livet. Men det är också här man hittar skillnaden mellan Cat Stevens och Yusuf, förr kretsade texterna kring livet i största allmänhet nu är det muslim som han är texter om religion som gäller. I samma kategori hamnar låten ”Cat & The Dog Trap”, harmoniskt och mjukt som sammet.

Skivan präglas av en närvarokänsla som bara en skiva inspelad live i studio har. För det är precis det den är. En tagning, ett band och inga pålägg eller efterarbeten med diverse tekniska finesser. Musik rakt upp och ner så som det ska låta helt enkelt. Onekligen tillförs något till sådana skivor, de är några till antalet. En annan skiva som kan nämnas i samma sammanhang men som inte har det minsta med musikaliskt släktskap är Neil Youngs ”Re-actor”. Så grym och brutal som den är inte ”Tell ‘Em I’m Gone” men visst svänger det här också.

Det starka med plattan är att Yusuf på den frångår sitt vanliga mjuka jag och tar ut svängarna. Här och där som i ”The Devil Came From Kansas” är det långt ifrån hans vanliga jag. Det är med andra ord modigt. Att det svänger i den typen av låtar skadar inte heller och helheten är mer positiv än negativ. Så långt är skivan utmärkt.

BluesEn av skivans hörnstenar är bluesen. På bilden Mississippi John. Foto: Britannica

Det dåliga då? Jo det finns och det är framför allt två saker. Hans sedan en tid uppvaknade intresse för islam är inget jag har en åsikt om. Det är upp till var och en, men det känns ändå lite mögigt när var och varannan text handlar om gud och filosofi gränsande till detta fenomen. Missförstå mig rätt, jag har inget emot religion men jag anser att det är var och ens ensak inte något man dänger i huvudet på andra.

Det andra är att skivan känns lite jämntjock. De enda låtarna som sticker ut är ”The Devil Came From Kansas” och inledande ”I Was Raised In Babylon”. I den sista kommer återigen tvivlet inför texten. Det är som om han lovprisar sitt nya sätt och sina nya värden men ser ner på mina i en text som beskriver vad som är moral och omoral. Snygg låt men texten känns inte fullt lika bra.

Yusuf IslamYusuf har trots allt anledning att le, skivan är lyckad och har sina unika sidor
Foto: Theguardian

Jag måste dock erkänna att jag är mer imponerad än avogt inställd. Den nya skivan är snygg, sparsmakad i arrangemangen och har framför allt en räcka låtar som inte direkt skäms för sig. Att han tar ut svängarna när han ger sig i kast med R&B ger många extra plus. Yusuf visar helt enkelt upp en ny sida av sitt musikaliska värv och det gör han bra. Skivan visar en artist som är mogen nog att ta sig an nya stilar och uppgifter. Det är djärvt och ambitiöst men håller kanske inte hela vägen även om det håller långt.

Betyget blir bra men inte mer än godkänt. Det är framför allt det lite anonyma och jämntjocka som fäller avgörandet, annars hade jag inte haft något emot att ge skivan en fyra. Det blir en trea till sist och Yusuf kan stoltsera som en stolt tupp. Tvärtom är det ett betyg med mersmak.