Uffe lyssnar på Madness nya

Artist/Titel: Madness – Can’t Touch Us Now
Betyg: ♣♣

Madness nya är ingen fullträff men inte heller en fullständig miss. Bild: Wikipedia

Madness är ju bandet som sedan 1976 har skänkt världen varierade former av musik. Först var det skavågen bandet red på med debuten ”One Step Beyond” från 1979, till sist orienterade gruppen sig mer mot ren pop. Med skivor som ”Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da” från 2012 mynnade det hela så småningom ut i mer klassisk Brittisk pop. De har också hunnit med experimentet ”The Liberty of Norton Folgate” där både pop, kletzmer och Balkan-inspirerad musik trängdes.

Den senare som kom 2009 var den mer spännande i mina öron. Det är därför lite synd att konstatera att man med den senaste skivan visserligen med viss framgång är tillbaka i poppen. Synd därför denna form av musik känns lite uttjatad och lite mer blodfattig. Det är helt enkelt inte lika originellt som det var på ”The Liberty of Norton Folgate” som hade mer av en egen karaktär. Det är något som märks i Madness musik som inte längre är lika spännande och medryckande. Det blir här och var lite platt och oengagerat helt enkelt.

Bandet som en gång satte lekfullheten främst i låtarna är nu dessutom ett band som ser på sig själva med lite mer allvar. Bandet som en gång satte galenskapen främst, därför bandnamnet, sätter nu seriositeten främst. Det är synd eftersom resultatet blir än lite andefattigt och distanserat. Jämför man den skiva som ligger mig närmast om hjärtat på senare år nämligen ”The Liberty of Norton Folgate”, känns det här både mer färglöst och pretentiöst. Det är inte dåligt men känns i varje fall för mig samtidigt långt ifrån lika bra.

Visst glimmar det till här och där som i ska-inspirerade ”Mumbo Jumbo” men tillfällena som bjuds är färre. Ska man vara lite elak är det som om bandet på den här skivan lite har glömt vad deras egna musik handlar om. Också catchiga ”Herbert” får till det där svänget som en gång var deras kännemärke. Det finns alltså förmildrande omständigheter med skivan som ändå gör den lyssningsvärd. Problemet är att tillfällena då den faktiskt blir spännande är för få.

Ett annat problem är att ”Can’t Touch Us Now” som skiva har lite svårt att bestämma sig vilken linje den ska följa. I en låt kan det lukta lite av den forna ska-känslan men aldrig för mycket, i andra drar det åt mer klassisk soul för att till sist bli klassisk pop. Intrycket blir därmed lite mer splittrat. Vart vill man ta vägen med sin musik? Förr fanns en mer konsekvent linje där bandet målmedvetet styrde mot mot ett visst mål. Nu tycks man darra på den ambitionen mer. Återigen är mästerverket ”The Liberty of Norton Folgate” lite grann av motpolen.

Nej, det känns som om både grupp och låtar behöver en vitamininjektion för att få till det man missar på den nya skivan. Ja, det finns ögonblick som är värda namnet ”Madness”, men det finns också delar som skulle göra sig bättre av lite förståelse om vad den egna musiken borde handla om. Låtar som ”Mumbo Jumbo”, ”Herbert” och också ”Whistle in the Dark” har definitivt det där. I singel-låten ”Mr. Apples” glimmar det också till och man känner igen det som en gång gjorde gruppen stor.

Det skulle inte heller ha skadat med lite mer konsekvens och mer av en tydlig profil av vad man vill med musiken. Det slutliga intrycket är att det inte är dåligt men inte heller någon fullträff. En tvåa i betyg känns kanske som en förlust för den inbitne fansen, för mig känns betyget dock både rättvist och kanske också hoppingivande eftersom låtskrivarförmågan ändå finns kvar.

Det är helt enkelt en grupp som annars kan bättre. Flera låtar på skivan bevisar den tesen och det känns ändå tryggt inför framtiden. De behöver dock hitta tillbaka till begreppet ”Madness” som i galenskap där de udda idéerna får mer plats och det mer trygga väl inrättade mindre. Våga ta ut de musikaliska svängarna mer och det kommer att bli bättre Madness.

Punkens Historia14: Rule Britannia; Alternative UK

1975 och 1976 hade punken börjat etablera sig i Storbritannien. Det hade startat med Malcolm McLarens hemkomst och berättelser om CBGB 1975. 1975 och 1976 hade så flera grupper skapats som nu också hade börjat skriva och ge ut musik. Eftersom samhället såg så mycket mer annorlunda ut, hade den engelska punken snart formats till en rörelse med klasshat och beskrivningar av ett utanförskap på agendan. Det blev helt enkelt rätt lätt att ta steget över till att bli betydligt mer politisk än den amerikanska motsvarigheten var. Den amerikanska versionen var betydligt mer inriktad på konst och som därmed hade ett mer intrikat musikaliskt uttryckssätt. Det skulle snart visa sig också att den engelska punken var betydligt mer våldsam. I den desperata situation med ständiga strejker och inget framtidshopp som samhället befann sig i, var det lika lätt att både stämningen och konsertatmosfärerna blev betydligt mer explosiva än den var på den amerikanska sidan av Atlanten.

Konserterna blev ibland till en spottloskeorgie, både band och publik utbytte saliv och denna kunde stå som en vägg mellan de båda. Åskådarna bildade ibland vad man idag skulle kalla moshpits där slagsmål och sparkar snarare var regel än undantag. Pogodans som gick ut på att hoppa upp och ner var obligatorisk. Snart hade också vildsinta uttryck letat sig in som de vågbrytande folkströmningarna genom publiken som ibland hotade att välta allt inklusive scenen. Så kunde en Brittisk punkkonsert se ut. Allsång var också den påbjuden, med vissa band till och med förväntad. Ett av dessa var också ett av de mest politiskt uttalade som fanns vid tidpunkten, deras namn var Sham 69.

Sham 69Sham 69 – Streetpunkens stora innovatörer Foto: Punk77

Sham 69 kom från det lilla samhället Hersham som ligger sydväst om London. Snart hade de bytt bostadsort och etablerat sig som ett hårdfört band med mycket politiska texter. Låtarna handlade ofta om orättfärdigt arresterade, politiskt aktiva som hade fått betala priset för sin uppstudsighet, hopplösheten i tillvaron och så vidare. Bandet kallade sin råare och mer politiskt uttalade stil för ”Streetpunk”. Deras musik kom att bli stilbildande för flera grupper inom skinheadrörelsen som delvis tog över efter punken. Stilen innefattade fotbollskörer och på konserter blev det därför snart tradition att publiken fyllde i refrängerna, allsång på Skansen på punkvis skulle man kunna säga. Musikstilen hade klara kopplingar till den engelska fotbollskulturen, ett arv Skinheadrörelsen senare tog över också den. Sham 69:s konserter blev många gånger otyglade upplopp på gränsen till våldsamheter, en smått otäck känsla om ni frågar mig. Det hände att folk gick hem från en konsert med Sham 69 både blodig och blåslagna. Den sidan av bandets musik spårade ur under en konsert på Middlesex Polytechnic 1979 då National Front (Nynazistiskt Parti vid tidpunkten) med anhängare tog över konserten genom att storma scenen. Bandet har upplösts och återförenats ett antal gånger med flera medlemsbyten, men finns än idag.

Ett annat uttalat politiskt band var The Clash. Redan från debuten 1977 var man politiskt medvetna och hade en klart socialistisk agenda. Bandets texter beskrev ofta de utsattas situation med en känsla av ironi och vanmakt som den text du hittar i låten ”Guns of Brixton” till exempel. Bakgrunden till låten var de raspräglade kravaller som hade rasat under perioden i Londonförorten Brixton som mest beboddes av invandrare från Karibien. Många av innevånarna kom från den före detta kolonin Jamaica. Under perioden skakades förorten av beväpnade upplopp där både polis och demonstranter kom till skada. The Clash båda förgrundsfigurer Joe Strummer och Mick Jones hade båda närvarat och skildrade nu händelserna i text. Ett annat exempel på deras konfrontationsbeskrivande texter hittar du i ”White Riot”.

The Clash2The Clash – En uttalat politiska grupp Foto: Sites

The Clash var också det band som blev vapendragare till Don Letts. Han startade sin karriär som dj på klubbar som Roxy där han spelade punkdängor och umgicks med den nya inneklicken. Han spelade och filmade också och långt senare kom han att göra filmdokumentär om punken. Han var också en hängiven fan av reggae eftersom hans föräldrar hade invandrat från Jamaica och han blev den som introducerade musikstilen i punkkretsar. The Clash blev först ut att anamma stilen musikaliskt och de skrev också reggaelåtar. Snart hade punken och reggae vuxit ihop och musikstilens store gigant – Bob Marley – spelade kort därefter konsert på Hammersmith Odeon i London där varenda punkare var. The Clash stod i kulisserna och insöp allt för att lära sig. Resultatet blev låtar som ”White Man in Hammersmith Palais” och en version av Junior Murvins klassiska ”Police & Thieves”. Senare i bådas liv kom Joe Strummer och Don Letts att  tillsammans bilda gruppen Big Audio Dynamite så därmed slöts den cirkeln.

Don LettsDon Letts introducerade tillsammans med The Clash reggae i punkkretsar Foto: Ubora

Till sist i denna kategori hittar vi ett band som kom från en betydligt mer av våld präglad miljö, först lite bakgrund. Nordirland var 1977 en delad zon mellan katoliker och protestanter som likt den situation som rådde i Berlin bodde som i två städer eller läger. Båda sidorna var beväpnade till tänderna och såg till att skaffa inkomster till vapeninköp genom att sälja droger till människor som i brist på hopp om framtiden blev lätta offer. IRA som förde kampen på den katolska sidan sysslade också med knäknackning och skumraskaffärer i republiken Irland samt staden Boston för att dryga ut inkomsterna. Bombdåd och avrättningar var vardagsmat och mitt i kaoset patrullerade en polisstyrka tillsammans med militär gatorna, ofta med resultatet att de anklagades för både övervåld och att ta ensidigt parti. Det var med andra ord en situation som var hopplös i kubik. Punken kom snabbt att bli mångas säkerhetsventil och snart hade flera band dykt upp från den nordirländska delen av Storbritannien.

Stiff Little FingersStiff Little Fingers var ett ovanligt eldfängt band Foto: Rock

Det mest kända hette Stiff Little Fingers. De kom från Belfast och deras debut ”Inflammable Material” från 1979 är något av det mest explosiva punken kan uppvisa. Varje låt var en laddning som väntade på att få nå den kritiska punkten och också uppföljaren ”Nobodys Hero” från 1980 kunde stoltsera med samma koncept. Till detta kunde bandet lägga en stil som var rätt unik och som var klart inspirerad av Irländsk folkmusik vilket gjorde den unik och egen. Texterna beskrev ofta den totala hopplösheten som tillvaron hemma i Nordirland utgjorde, de berättade om de döda och de hjärndöda inom de krigande fraktionerna. Bandet finns än idag och kan avnjutas live på olika ställen i framför allt Storbritannien. Frågar ni mig heter deras stora flaggskepp till låt ”Alternative Ulster” och ”Johnny Was” som måste höras.

Tre grupper, tre exempel på det som komma skulle. Punkens arvtagare låg nämligen redan i startgroparna och hämtade syre från just framför allt Sham 69 och deras musik. Skinheadrörelsen som jag avser, hade redan börjat formas men blev mer uttalad och känd 1978. Punken hade alltså fått hjulen som under åren 1975-1976 i många avseenden hade stått stilla musikaliskt att rulla igen. Musiklivet hade helt plötsligt börjat bli dynamiskt igen och det var en mycket spännande tid.
Ett annat fenomen som hade börjat dyka upp kallades spefullt punk för medelålders. Den gick under den officiella benämningen ”New Wave” och var en mindre våldsam, mindre politisk och mer konstnärligt inriktad musikstil mer i den amerikanska smaken. I den genren hittade vi en tidig Elvis Costello som fortfarande är en stor artist. Man kunde också med fördel lyssna på artister som Chris Spedding, Nick Lowe, Lorna Logic, Lene Lovich med flera.

Elvis CostelloElvis Costello – en mer konstinriktad artist i musikstilen New Wave Foto: Hornets

En direkt effekt av punken och det som kom att bli arvet efter den, var det hejdlösa experimenterandet som nu satte igång. Band som hade börjat i punken men som snabbt gick över till att bli något nytt var flera till antalet.
Joy Division började under namnet Warsaw som spelade punk. Snart hade de utvecklat sin musik från denna stil till en ny. De blev det bandet som kom att grunda den under åttiotalets första år så stora depprocken där vi kunde avnjuta andra band som Echo & the Bunnymen, Cure, Bauhaus, Sisters of Mercy med flera. Det var dock Joy Division som la grunden och uppfann genren, ett direkt resultat av punken.

Tubeway Army var punkbandet som så fort de hade hört David Bowies skiva ”Station To Station” hade sadlat om och snart spelade de en mer synthinspirerad musikstil. Snart bytte de namn till Gary Numan & The Tubeway Army och under det namnet gav de ut singeln ”Are Friends Electric”, utan att fatta det hade de satt den musikaliska standarden för hela den rörelse som från 1979 kom att betecknas ”New Romantics” som blev så stor under de första åren av åttiotalet. Band som Ultravox, Anvil och Depeche Mode slog igenom med denna stil. Gary Numan spelar än idag in skivor i eget namn och han släppte häromåret den alldeles superba plattan ”Splinter – Songs From A Broken Mind” som är ett måste för alla som älskar syntmusik.

Tubeway Army Are Friends ElectricGary Numan och hans Tubeway Army Foto: 45Cat

Ultravox ja, med sin första sångare – John Fox – stod de från och med debuten 1977 med fötterna i båda läger och kom också de att bli stilbildanden för ”New Romantics”. Under perioden 1977-1979 under ledning av John Fox hade de dock en mer punk- och artrock-influerad stil som kom att betyda mycket inte minst för den svenska punkrörelsen. Deras spelning på Jarlateatern i Stockholm beskrivs som magisk. Låtar som ”My Sex”, ”Saturday Night In the City of the Dead”, ”I Want To Be A Machine” och ”Rockwrok” startade helt enkelt den svenska punkrörelsen. New Romantics blev därmed precis som depprocken ett direkt resultat av punken. Musiken som skapades i den här genren mellan åren 1977-1979, kom därmed att kasta sin skugga över musiklivet långt in på åttiotalet.

Ett annat musikaliskt resultat av punken dök upp på ett lite mer oväntat ställe. Runt 1977 hette en av de fasta medlemmarna i punkrörelsen utkanter Lemmy Kilmister, eller kort och gott Lemmy. Han hade varit medlem i det progressiva rockbandet Hawkwind, men letade nu medlemmar till en ny grupp. Hans öknamn ”Lemmy” lär ha kommit av att han under perioden var så luspank att han lånade sig fram i tillvaron, ”Lend me” (Låna mig….) blev på Cockney-dialekt någonting som lät som ”Lemmy” som också blev hans namn.

LemmyLemmy was a punk! Här med Sid Vicious från Sex Pistols Foto: Glam-Racket

Snart hade han startat den av punken inspirerade gruppen Motörhead som med sin bullriga musik låg i gränslandet mellan punk och hårdrock. Deras musik blev snabbt stilbildande. Samtidigt blev punken ungefär 1979 alltmer hätsk och snabb i sitt uttryckssätt. Band inom Skinheadrörelsen satte alltmer sitt avtryck och detta blev ingrediens nummer två som kom att inspirera fler band. Ett av dessa hette Venom och var ett rent metal-band men som hade börjat inspireras av de två föregångarna. Deras nya snabba stil med tyngd, röj och dubbel baskagge på trummorna blev startskottet på åttiotalsfenomenet Thrash inom hårdrocken. Band som Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax växte fram ur den musikaliska mixen mellan musik inspirerad av Brittiska hårdrocksband ur New Wave of British Heavy Metal, punk och Motörhead. Den nya Brittiska metallen skapades i sin tur av band som Iron Maiden, Diamondhead, Saxon och Def Leppard. Punken hade därigenom letat sig in i metal-musiken.

MetallicaPunken letade sig in i metal-musiken thrash. På bilden Metallica Foto: Bandwallpapers

Till sist skapade punken ytterligare en genre. Den var direkt inspirerad av punken och den musikstil som tog punken in i framtiden. Medlemmarna i de grupper som tog vid efter punken var själva före detta medlemmar i grupper som hade verkat under åren 1976-1979. The Professionals innehöll före detta medlemmar från Sex Pistols, PIL (Public Image Limited) likaså. Lords of the New Church skapades delvis av resterna efter gruppen Dead Boys och så vidare. Deras stil låg nära den som de hade spelat under punkåren fast uppdaterad och det var därför just dessa grupper som förde facklan vidare. Tack vare dem kunde grupper som Green Day, The Pogues och fler fortsätta traditionen med punk som musik och få en samtid som nu att uppskatta musiken. Med andra ord, punk’s not dead!