Micheles Kindh om två veteraner Richard Thompson och Buddy Guy

richard-thompson-e1435072601256
Richard Thompson – Still
@@@@
Buddy Guy – Born to play guitar
@@@@
Två gamla hederliga rävar inom folkrock och blues som släppt två bra skivor som andas tradition och välkomponerade låtar rakt igenom bägges album men låt mig börja först med Richard Thompsons nya album.
Här har vi en veteran som heter Richard Thompson som är brittiska folkrockens gudfader, mästerbard och främste som var med och grundade Fairport Convention tillsammans med medlemmarna Simon Nicol,Ashley Hutchings, sångerskan Sandy Denny (1947-1978),Dave Mattacks och Dave Swarbrick. Sandy Denny och Ashley Hutchings lämnade bandet för att bilda Steeleye Span. Ävenledes Richard Thompson lämnade bandet för att tillsammans med hustrun Linda Thompson släppa flertalet album men deras äktenskap avslutades med smärta och emotionellt kaos som följde på det hela. Tydligen hade Linda svårt att få igång sin musikaliska karriär och hade emotionella problem innan hennes musik började flöda igen.

Richard Thompson däremot verkade att kunna spela i all evighet med ett ständigt flöde av musik som bara fortsatte att ur ett gammalt ymnighetshorn ösa musik ur det fataburet. Fast det innebar inte alltid att Richard Thompsons alla de skivor han släppte alltid stod högst upp på toppen.
Däremot har han på årets album skapat ett lysande album som i det stora verkligen lyckats förena sina diverse sidor av sin långa magnifika karriär med att finna på nya ämnen att kunna skriva musik om. Ålderdom leder till erfarenheter som kan förmedlas på ett uttrycksfullt litterärt sätt. Richard Thompson har alltid varit fulländad textförfattare med sina berättande narrativa omfångsrika prosaiska låtar. Jag tänker mig Robert Burns eller William Butler Yeats stundtals när jag läser Richard Thompsons texter och hans förmåga att trolla fram magi med sin penna. Nu menar jag inte att Richard Thompson skriver lika bra som Yeats eller Burns utan vad jag vill uttrycka mig är att han kan mejsla ut estetiska tilltalande skulpturer som står sig bra bland rockmusikens texter. Richard Thompson är minst lika bra som Bob Dylan på att nedteckna livet och forma låtar och få till de därmagiska momenten i sina bästa stunder. Vilket Richard Thompson väldigt ofta på sitt nya album med relevanta sånger från livets fram och baksidor klarar av att ge oss lyssnare.

photo

Buddy Guy är en av Chigacobluesens stora namn som föddes 1936 i lilla samhället Lettsworth utanför New Orleans. Där han flyttade för att gå vid universitet i Baton Rouge för att senare flytta till Chicago för att både gå i skola och börja spela/tjäna pengar på att spela och se de stora bluesgiganterna samtidigt. Han träffade Otis Rush och Muddy Waters vilket leder direkt till ett kontrakt för Buddy Guy på legendariska skivbolaget Chess Records.Buddy Guy blev studiomusiker och spelade bakom album med bluesgudar såsom Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Little Walter och Sonny Boy Williamson. Hans egen karriär på Chess var inte direkt enligt skivbolaget tillräckligt så det kom enbart ut ett enda album, som faktiskt jag tycker är bra. Albumet ”Left My Blues in San Francisco” kom ut första gången 1967. Jag köpte det albumet på 80-talet och lyssnade väldigt mycket på det då.
Nu har Buddy Guy släppt en rad med rockbluesiga skivor med bra resultat. Det nya albumet är tungt, rockigt och behåller Chicagobluesens elektriska sound intakt. Här sjunger några gästartister , Joss Stone, Kim Wilson och Van ”The Man” Morrison och Bill Gibbson riktigt bra och allting klaffar perfewkt till Buddy Guys röst och gitarr. plattan är verkligen bra och jag tvekar inte med att säga att det är en av det bästa skivor jag lyssnat på inom bluesfacket i år.

JBP_120810_GroveOfAnaheim_BuddyGuyJonnyLang-BuddyGuy_003

Nya skivor i sommarhagen av Micheles Kindh

Richard Thompson – Acoustic Classics

MI0003199844@@@

Richard Thompson har kommit på den smått lysande idén att han skall göra akustiska versioner på så många av de egna låtarna från en lång karriär som bara möjligt. Det blir musik från tiden i Fairport Convention via skivorna med hustrun Linda Thompson och Richard Thompsons egna solokarrär. Lite tunga soloarrangemang serveras så att det går i bluesmoll. Naturligtvis gör inte det något då han gör det med stor passion. Fast att de nya akustiska avskalade versionerna skulle vara bättre än originalen tycker jag inte alls, om man tar fram dessa så låter det mycket bättre än den nya skivan..

Nu blir det bara annorlunda tolkningar i enklare versioner som ändå tar i från själens djup. En okej och intressant skiva. Men den saknar den där kraften som jag skulle vilja ha, det som varit Richard Thompsons kännemärke – en vital musik. Med ett album av tolkningar av de egna låtarna, tappas lite av gnistan. Kompetent utförd men alltför anonym.

Marc Almond – Ten Plagues

MI0003768978@@

Marc Almond har efter Soft Cells upplösning släppt egen musik i olika gruppkonstellationer, sjungit duett med Nico. Men framförallt har han framfört cabarésånger och försökt låta lite som en märklig blandning av Scott Walker och Brel. Lite Kurt Weill finns med i bakgrunden. Den nya skivan innehåller kompositioner som Mark Ravenhill och Conor Mitchells har skapat enkom för Marc Almond. Det är en sångcykel som handlar om pesten England drabbades av 1665. Den musikaliska framtoningen består enbart av pianokomp som bär prägel av Robert Schumann och Franz Liszt.

The Boys – Punk Rock Menopause

the-boys-punk-rock-menopause@@@

The Boys är ett av de äldre punkbanden som överlevde 1976/1977. Deras musikaliska bröder och systrar hette bland annat The Clash, Sex Pistols, The Damned och Buzzcocks. De flesta av dessa grupper finns inte längre kvar, men The Boys har haft få medlemsbyten genom åren och fortsatt med en hyfsad jämn skivutgivning. Bandet bildades av medlemmar från banden London SS och Hollywood Brats

Den nya skivan tar tillbaka lite av magin från 1976. Gruppen som alltså är av den gamla skolan är ovanligt bra. Punkpop är den rätta benämningen på deras snygga enkla låtar och kompositioner. Lite mera melodiska klanger än The Ramones, men annars rör det sig om samma andas musik. Enkla fungerande strofer och en helhet som är väldigt bra.

The Icarus Line – Avowed slavery

96342@@@

Långsamma låtar med modern hårdrock som det slår gnistor om. Det är malande drömsk hårdrock som låter musiken i drone-ögonlickliga  moment lufta klangerna. Känslan av fria vackra fåglar i skyn. men också förödande monotont i samma ögonblick musikerna brister ut i klagosången infinner sig genast. Med andra ord, både upplyftande och nedslående musik i moll-toner.

Slow Club – Complete Surrender

slow-club-complete-surrender@@@

Hm, mjuk, böjlig och drömsk pop som får mig att direkt koppla bandet Slow Club till några av tidigare drömpopbanden som  följer The Dream Syndicates arv. Jag blir lite fånigt glad över detta band som jag inte har hört talas om tidigare. Den nya skivan landade hos undertecknad och jag kände mig varm i själen efter fått förmånen att njuta av den.

Musiken är väl egentligen inte speciellt annorlunda än många andra band men bandet behåller sin fina melankoliska insiktsfulla sånger intakt och gör en bra inspelning i studion.

Loudon Wainwright III – Haven’t Got The Blues (Yet)

2454523087@@@

Loudon Wainwright som är en erkänd folkrockare sedan mitten av sextiotalet. Han var tidigare också gift med Kate McGarrigle som gick bort 2010. Deras två gemensamma barn är artisterna Rufus Wainwright och Martha Wainwright.

På det nya albumet finns det lite blues, pop, rock och lite skön jazzsvängiga små låtar med jultema – lite för tidigt för min smak. Med ironi vad annars, sjunger han om julen. Lite snygg trubadurmusik som orkar vara så där lite lagom. Jag tycker mycket om hans sånger och fina komplexa arrangemang. En trevlig väluppfostrad skiva.

Mirel Wagner – When the Cellar Children See the Light of Day

Mirel Wagner Band Photo@@@

Jag känner inte till den här kvinnliga artisten uppväxt utanför Helsingfors, men som nu släpper en skiva på anrika Sub Pop-etiketten. Albumet är producerad av Vladislav Delay  mest känd för sin elektroniska musik i Shark Reef Studios. Det är en indierockplatta med en annorlunda inriktning då skivans mörka anlag passar för mörka höstdagar. Skivan är däremot en udda fågel för varma augustinätter även om den raskt reducerar temperaturen. Fast det är ändå en skön skiva med bra låtar och bra texter.