Uffe Minns Dolores O’Riordan

Dolores O’Riordan från Gruppen Cranberries är tyvärr död endast 46 år ung. Hon hittades på måndagsmorgonen på ett hotellrum i London. Artikeln och artikelförfattaren sörjer hennes minne. Bild från Wikimedia By Kuan – Flickr, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2127418

Dolores O’Riordan, flickan med guldstrupen, har tyvärr dött endast 46 år ung. Hon kämpade sedan 2014 med den då upptäckta sjukdomen bi-polaritet och var stundtals så pass sjuk att turnéer med bandet var tvungen att ställas in. Trots oddsen kämpade hon vidare och med henne bandet som betydde så mycket. På måndagsmorgonen upptäcktes hon livlös på ett hotellrum i London. Dödsorsaken är i skrivandets stund fortfarande inte fastställd.

Genombrottet för den Irländska gruppen kom med monsterhiten ”Zombie”. En stark låt som vände sig mot inbördeskriget på Nordirland och de inblandade i konflikten som oavsett sida beskrevs som just Zombier. Antivåldet i texten låg rätt i tiden för ett mycket konflikttrött Irland där båda sidorna av gränsen hade fått känna på vansinnet som konflikten hade utvecklats till. Också omvärlden såg på konflikten på samma sätt och även här fick den alltså fotfäste.

Bandet är i många kretsar synonymt med alternativ rock. Deras musik innefattar dock många bottnar och influenser. Den Irländska folkmusiken är ständigt närvarande, post-punken likaså, här finns en ordentlig portion indie-pop och till sist är allt kryddat av rock, rock och åter rock. Musiken var ytterligare en faktor som grundlade bandets storhet och dess framgångar.

Bandets framgångar med låten ”Zombie” och albumet ”Everybody Else Is Doing It, So Why Can’t We?” följdes snart upp av fler album och mer framgång. Album som ”No Need To Argue” etablerade dem som en av de största banden från Irland efter U2. Med över 40 miljoner sålda skivor och inte mindre än fyra skivor som har legat på topp 20 på Billboard-listan är de med rätta både en exportframgång och ett rockfenomen med internationella förgreningar.

Bandet låg visserligen på is under perioden 2004-2008 då medlemmarna ägnade sig åt sidoprojekt, men 2009 lät man världen förstå att återföreningens tid var kommen. Perioden gav två soloplattor från O’Riordan, ”Are You Listening?” och ”No Baggage”. Återföreningen ledde fram till den hett efterlängtade ”Roses” som kom ut 2012. Så sent som 2017 kom albumet ”Something Else” ut och befäste därmed deras roll som ett viktigt band.

Ungefär samtidigt hade Dolores O’Riordans alltmer tilltagande dåliga hälsa börjat ställa till det. T ex var man tvungna att ställa in delar av Europa-turnén på grund av vikande hälsa under förra året, en hälsa som nu alltså kanske har skördat ett offer i form av en tragisk död. Ingen vet som sagt vad som har lett fram till denna tragiska händelse. En spekulation i ett samband med sjukdom eller medicinering av denna kanske dock inte är alltför djärvt.

Vi på Blaskan sörjer som alltid en stor artist som nu alltså har tystnat. Rocken har förlorat en stor förgrundsfigur. Med henne har också en unik röst tystnat. Det var i många stycken hennes unika sångstil som satte pricken över i och gjorde Cranberries till en annorlunda musikupplevelse. För novisen rekommenderas en genomgående lyssning av de album som gjorde dem så stora, för oss redan frälsta återstår en sorgeperiod. Tack Dolores för musiken.

Jag tänkte avsluta med tre låtar med Cranberries som enligt mig ställde det mesta på ände:

 

 

Recension Av Peter Perretts Nya

Artist & Titel: Peter Perrett – How the West Was Won
Betyg: En solklar ♣♣♣♣♣

En av den brittiska popens stora förnya var helt klart gruppen The Only Ones. Till harmonisk pop berättades små historier ur vanliga människors liv. Likt Kinks gjorde man nerslag i verkligheten och framförde dessa i form av berättelser om hopp och desperation. Bakom de geniala små verken stod frontfiguren Peter Perrett. Plattan ”Another Girl, Another Planet” är klassisk. Så småningom började dock drogerna och problemen dessa medföljde kasta grus i gruppens maskineri och personligen för Peter Perrett.

Historien om The Only Ones startade 1976 men redan 1981 var den över, visserligen har gruppen återförenats under senare år men mest för att turnera och bara tillfälligt. Senast 2014 gjorde man en bejublad turné med det klassiska materialet från de plattor de hann med att spela in under sin glansperiod. Nu har Peter Perrett kommit med en soloplatta i samma anda som Only Ones med titeln ”How the West was Won”. Dags att titta närmre och framför allt lyssna på en artist som vi på Blaskan hyser en djup respekt för.

Det första som slår mig är att konceptet är sig likt. Det är samma typiska brittiska pop och små underfundiga texter som det brukade vara under The Only Ones dagar. Här och där som i låten ”Living In My Head” ryms rocken. Här får det lov att bli småfarligt och hotande som för att bryta mot det harmoniska.  Den enda skillnaden är att idag är melodier och arrangemang något uppdaterade för att förnya soundet. Och faktiskt så fungerar det fantastiskt bra.

Också i ”Sweet Endevour” får det lov att lossna och bli vilt. Här leker dock Peter Perrett med olika tempon och där det får lov att utbrista i ren hänryckning har han smakfullheten att blanda in spårämnen av amerikansk pop som ett eko av grupper som Beach Boys eller Paul Collins Beat i melodin. Mer lågmält blir det i ”C Voyeurger”, jag vet inte varför men det känns som om jag vill säga ”Lou Reed” när jag hör den. Den är inte lik på något sätt men det känns som om låtens atmosfär pockar på de där två orden som betyder så mycket.

Lou Reed känns för övrigt ganska närvarande genomgående på plattan. Inte i form av ren stöld från olika låtar utan snarare som i ”C Voyeurger” mer i atmosfären och kanske i hur enskilda instrument används i delar av låtar. Sämre influenser kan man ju hitta så inte mig emot. Det är aldrig uppenbart att han har stulit något. Snarare är det tanken, atmosfären eller arrangemangen som vagt påminner om honom.

Också i ”Something In My Brain” dyker nämligen känslan upp. De breda arrangemangen med gitarrer som grund och hur de används minner om den store artisten som nu har fått en arvtagare. Klangfärger och arrangemang minner om något som skulle kunna härledas till just den nyligen avlidne artisten. Med egna idéer och en egen linje men ändå med mästarens bakomliggande tanke skulle man kunna säga. Det här för mig blir extremt stort, jag är officiellt imponerad av hur Peter Perrett trollar med vidunderliga låtar.

Ett exempel på Lou Reeds närvaro hittar du i inledande ”How the West Was Won” där slidegitarren känns som om låten ”Sweet Jane” svävar över alltihop. Men det går aldrig längre än till atmosfär eller känsla. Peter Perrett undviker skickligt att gå i fällan med att göra något för likt utan nöjer sig istället med att gå vidare på sin inslagna väg. Greppet ger den här skivan en aura av något stort. Det är som Lou Reed i nytappning har klivit fram. Med nya idéer och egna arrangemang men med samma känsla känns allt storslaget.

Den här skivan känns på många sätt som en extremt spännande skapelse. Peter Perrett har lyckats med något som är fantastiskt när han nyskapar både Lou Reeds musikaliska tanke men samtidigt går sin egna väg. Stora låtar som liksom lever sitt egna liv utan att behöva stödstrumpor. Texter som känns som rena historieberättanden och till sist stora och genomtänkta idéer som i idé- och instrumentform vävs in för att lyfta låtarna till en ny nivå.

Peter Perrett av idag har repat sig från sitt självdestruktiva rykte och lyckats prestera en av årets plattor. Kanske till och med den platta som framstår som klarast lysande. Hans ”How The West Was Won” är inget annat än ett litet mirakel. Foto: By Zena Perrett – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42827713

Texterna var det ja, fulla av Peter Perrets patenterade ironier och sarkasmer som vi har vant oss vid genom åren. Då det begav sig med The Only Ones kunde vi roas av elakheter som ”Why Don’t You Kill Yourself”. Efter underlängre tid överdrivet intagit medikamenter som inte alltid har varit hälsosamma, kanske rent av fört honom ett steg närmre döden, har han nu istället övergått till betraktelser av sig själv.

I låtar som ”Man of Extremes” roar han oss istället med rader som ”I didn’t die, at least not yet, I’m still just about capable of one last defiant breath” som en hälsning till sin gamle musik- och knarkkompis Johnny Thunders som i motsats till Peter Perrett dukade under av samma medikamenter. Numer nöjer sig alltså Peter Perrett med att driva med sig själv. Mörker blir till sarkasmer och egenterapi istället för destruktivitet. Det känns både angeläget och mycket hoppfullt.

Det är helt enkelt en av det här årets större skivor som i varje fall jag har fått lägga örat på. Slutresultatet blir en stor popskiva där både det traditionella och nyskapande trängs i en angelägen blandning. Det här blir helt enkelt en av de där måste-skivorna. Skulle jag tvingas ta med en skiva som jag fick ta med mig till en öde ö, skulle denna åtminstone finnas med i diskussionen även om det finns alldeles för många andra. Den klassiska bilden av jultomten borde helt enkelt se ut som Peter Perrett på baksidan av texthäftet.

En stor skiva är född, jag känner mig lycklig över att just jag har fått förmånen att lyssna igenom den. Betyget blir högt, jag tvekar nog inte att säga att det blir toppbetyg. Stämningen, låtarna och förmågan att förnya sitt låtskrivande la grunden för det. Texterna understryker ytterligare skivans storhet.

Grattis Peter Perrett, femman är mer än välförtjänt. Plattan borde stå i varje musikälskares bok eller skivhylla, hälsa tomten det. Musik att bli både engagerad och lycklig över kan aldrig gå av för hackor. God Jul Peter önskar Uffe Holmén för Blaskans räkning. En av årets mest angelägna och viktiga skivor utan minsta tvekan.

Uffe stagedivar på Danko Jones konsert

Konsert: Danko Jones på restaurang Katalin i Uppsala
Betyg: En just höger rakt i solar plexus med ♣♣♣♣ som resultat

Så stod vi äntligen framför restaurang Katalin i Uppsala, målet för vår kulturresa. Konsertbiljetter var redan inköpta och Danko Jones, rockräven från Toronto Kanada, stod på menyn. Kön ringlade men humöret var på topp när Warren Zevons ”Warewolves of London” ekade ut i de yttre högtalarna.

En öl senare står vi inne i den slutna delen som utgör konsertlokalen. Förbandet Skraeckoedlan från Norrköping spelar stonerrock så det står härligt till. Det är bra men det otacksamma i förbandens roll lyser igenom, det är ju för huvudbandet de flesta är där. Så kommer Danko med band in och en åkning vi sent ska glömma inleds. Kompakt blues med klara influenser av punk och små humoristiska inslag av texter med annorlunda twist serveras helst kokhet. På den punkten gör bandet ett gediget jobb.

Bandet är samspelt, det kvider, det dunkar och det går som på räls. Vad annars, järnvägen går ju trots allt rakt utanför stället där vi befinner oss. Gamla och nya låtar radas upp och det är med både svett och hjärta som de levereras. Mellan låtarna förläser Danko om användbara fakta som hur nästa låt är en jazzlåt eftersom Katalin är en jazzklubb. Jazzrocken som han påstår att nästa låt är, levereras efter utläggningen med en rak höger som kan få den mest härdade att bli punchdrunk.

Danko Jones med band invaderade snabbt Uppsala på torsdagskvällen. Vi som var där gick hem svettiga men lyckliga. Foto: Ulf Holmén

Diggare av stenhård rock får mer än sin beskurna dos av lystmäte. Musiken går på knock och det är mest pogodans från början till slut. Svettiga men lyckliga stapplar vi två timmar senare ut. En kväll att minnas med andra ord och det med varma tankar till både band och ställe. En bra konsert är bland det mer upplyftande man kan gå på, och det är med ett saligt leende vi går hemåt.

Tack Danko Jones, tack gode tid för rock-musik i en tid av musikaliskt förfall och till sist tack Katalin för smaken att bjuda in akter som denna. Det är kvällar som denna man kommer ihåg länge än och det är de som gör det gött att leva. Danko kom, såg och spelade skiten ur det mesta. Det kommer jag att leva på länge än.

Uffe Headbangar Till Marilyn Mansons Senaste

Artist/Titel: Marilyn Manson – Heaven Upside Down
Betyg: ♣♣♣♣

Nya skivan ”Heaven Upside Down” må ha ett grått omslag men innehållet är desto mer färgrikt. Bättre än så här var det länge sen Marilyn Manson lät. Foto: Wikimedia

Ofta numer blir gruppen/frontfiguren Marilyn Manson utskälld efter noter. Anledning är att många tycker att han/dom har utvecklats lite eller inget utan står och stampar på samma fläck som under storhetstiden mellan albumen ”Antichrist Superstar” och ”Golden Age Of Grotesque”. Albumen ”Eat Me Drink Me” och ”High End of Low” lyfts också ofta fram som exemplen på varför gruppen inte längre är vare sig relevant eller bra.

Hur det nu än är med den saken så tycker i varje fall jag att den beskrivningen är orättvis. Den nya skivan är nämligen både nyskapande och dessutom bra, faktiskt riktigt bra. Vad som möter lyssnaren är stenhård rock i dess ädlaste form och texter med de där små underfundiga budskapen och formuleringarna. Marilyn Manson är helt enkelt tillbaka i fornstor form och dessutom med bra låtar i bagaget. Mycket av framgången går att spåra till nya samarbetspartnern Tyler Bates som har skrivit ihop elak rock med den rätta udden.

Om vi börjar med låtarna så står de på fast mark i klassisk Marilyn Manson-land. Rak rock med blytung udd kryddad med industrirockens överdåd av syntar. Här finns gott om plats för känslor som mystik och skräck i musiken. Lyssna på ”Say10”  och den inledningen med den krypande känslan den ger. Explosionen kommer i refrängen och där är den uppe i ansiktet och fäktar med sitt budskap. Låtar som den här kryper under skinnet på den mest förhärdade och går dessutom sällan fel. Särskilt inte i händerna på Marilyn Manson.

En annan typ av låt är den där som till synes tycks inställsam. Exemplet ”Kill 4 Me” är så där rumsrent och påminner vagt om valfri låt av David Bowie. När jag säger inställsam är det nog mest på pappret, låtens budskap som avslöjas i titeln är allt annat än. Det blir därmed en slags motsättning mellan låtens sound och text vilket blir spännande. Låten ”Saturnalia” bär samma kännemärke. Också här kryper den där känslan upp bakom dig som något störande och upprörande. Både bra och spännande med andra ord.

För alla med en brinnande avsky för religion i alla dess former finns här en hel del att hämta. Marilyn Manson är ju känd för den delen och i låtarna ”Je$u$ Cri$i$” och ”Blood Honey” får den delen av publiken sitt lystmäte tillgodosett. Stenhård och kritisk till sin natur där den förstnämnda dessutom har utsmyckats med en kör som för tankarna till någon scen ur valfri djävulsrulle. Också titellåten ”Heaven Upside Down” har klara referenser till något satanistiskt och olycksbådande.

Avslutande ”Threats of Romance” är ett typiskt exempel på en annan storhet hos Marilyn Manson nämligen förmågan att väva in referenser och musik som inte hör hemma i metal. I det här fallet finns klara länkar till glamrockens stora artister. Mark Bolan-referensen i den bombastiska inledningen är ju inspirerad från ”Children of the Revolution”. Resten av låten känner släktskap med artister som David Bowie. En artist Marilyn själv för övrigt är en stor beundrare av men vem är inte det? Slutomdömet är ytterligare en kvalitet med plattan.

Den andra sidan av storheten med denna platta heter texter. Här finns som i Marilyn Mansons mest ljusa stunder ett överflöd av underfundigheter, små vändningar som ger ord nya betydelser och referenser till mystiker ur det förgångna och filosofi. Vad sägs om exemplet från låten ”We Know Where You Fucking Live”: ”So what´s a nice place like this doing ‘round  people like us?”. Inte bara är det alltså en fruktansvärt bra låt, den har både humor, distans och en nypa ironi i texten. Marilyn är därmed tillbaka i fornstor form.

Allt ljus på artisten Marilyn Manson som tillsammans med nye samarbetspartnern Tyler Bates är tillbaka med nytt album. En skiva som glädjande nog är fruktansvärt bra. Foto: Från Marilyn Mansons konsert på Globen Annexet taget av mig – Ulf Holmén.

Sammantaget är detta en mycket imponerande skiva. Om man tar hänsyn till att den genomgående handlar om pappan som nyligen gick bort är den dessutom både utlämnande och modig. Ord, låtar och den där attityden som Marilyn Mansons estetik kräver är tillbaks med råge. Kaxig, välskriven och genomtänkt är ord som innehållet ger antydan till. Det är helt enkelt fruktansvärt bra.

Förra plattan ”The Pale Emperor”, som handlade om hans då nyligen avlidna mamma, och den här plattan är stora kvalitetsmässiga kliv upp. Mycket tack vare det nya sam-arbetet med låtskrivaren Tyler Bates som också står som medproducent till både förra och detta album tillsammans med Marilyn Manson själv. Det nya samarbetet tycks ha gett gruppen den nödvändiga vitamininjektionen som många förut saknade. Ett smart drag ger oftast högt betyg, så också här. Jag nöjer mig med en fyra men den är med mersmak.

Som alltid, god lyssning. För varje fan av hårdare rock borde den här skivan vara ett måste. Kanske i ett julklappspaket nära dig?
P.S: Gruppen har nyligen släppt ytterligare en av många covers. Den här gången är det Johnny Cash-låten ”God’s Gonna Cut You Down” som har fått ny skrud. Originalet är förstås utsökt och covern rätt så bra men saknar i varje fall delvis originalets nerv. Det gör däremot inte nya albumet.

På Konsert Med Marilyn Manson

Konsert/Konsertlokal: Marilyn Manson – Globens Annex Stockholm
Betyg: ♣♣♣♣

Marilyn Manson var för kvällen ovanligt spelsugna. Uppbackade av både nya och gamla låtar som håller god klass är det svårt att gå vilse Foto: Ulf Holmén

Marilyn Manson har haft några kämpiga år bakom sig. Först sparkade skivbolaget gruppen som plötsligt stod utan kontrakt. Lösningen blev ett eget bolag som nu ger ut nya skivor. Sen anklagades mångårige medlemmen och vapendragaren Twiggy Ramirez för våldtäkt i kölvattnet på Metoo-kampanjen. Resultatet blev en uppsägning av samarbetet. Ny samarbetspartner sen en tid heter numer Tyler Bates. Därmed har gruppens musik tagit en ny vändning då hans huvudsakliga uppgift är att agera gitarrist och låtskrivare.

Det är alltså ett nytt kapitel för gruppen som dessutom har plågats av ett smärre avbräck i pågående turnén då scenens utsmyckning välte över den intet ont anande sångaren under en av konserterna. Efter en vild klätterfärd var det kört. Resultatet blev ett brutet ben på två ställen och inställda konserter. Ljuset i tunneln heter nytt album som släpptes 6 oktober och att detta är deras bästa på mycket länge. Blaskans recension av albumet kommer snart. Det fanns alltså anledning att hålla förväntningarna högt trots allt.

Inledande discjockeyn Amazonica var jag tveksam till. För mig skapas rock av sång, en jävligt elak gitarr, bas, trummor och möjligen klaviatur, inte av en skivspelare. Men jag fick ändra på den fördomen. Hon bakom namnet levererade visserligen redan inspelad musik men i ny mix. Det befriande var att hon höll sig till rocken, med storheter som Black Sabbath vrålande ur högtalarna visar man både klass och smak. Det blev alltså trots min inledande skepsis riktigt bra.

Scenen kläddes efter Amazonicas sorti in i en ridå. Och så plötsligt dånade Marilyn Mansons karaktäristiska stämma ut med orden ”Hello Stockholm, Sweden” och bort åkte samma ridå. Det första jag tänker på är hur visuell gruppen fortfarande är. Scenen pryds av de korslagda pistolerna som blev benbrytaren tidigare under turnén och badar i ljus i olika kulörer. Figurerna rör sig i ett ljushav som skuggfigurer men i centrum står Marilyn Manson och i viss mån Tyler Bates. De båda är ju numer gruppens fasta kärna.

Marilyn Manson på annexet till Globen Stockholm var en massiv och imponerande tillställning. Scenografi, låtval och lite jävlar anamma gjorde det där extra som behövdes. Foto: Ulf Holmén

Låtvalet är ett urval av både nytt och gammalt. Här finns naturligtvis låtar från nya albumet som ”Say10”, ”We Know Where You Fucking Live” och ”Revelation #12”. Men konserten rymmer också äldre material från klassiska plattor som ”Antichrist Superstar”, ”Mechanical Animals”, ”Golden Age Of Grotesque” och ”Holy Wood”. Låtar som ”mObscene” ”This Is The New Shit”, ”Disposable Teens”, ”The Beautiful People” och ”The Dope Show” visar varför den här gruppen är att räkna med som en av rockens stora.

Bandet låter j-igt kompetent och har det rätta öset. Det blöder, det klöser och det tjuter, det är helt enkelt fullödig rock. I den här grenen är det få som slår gruppen. Man märker på långt håll att alla, särskilt Marilyn Manson himself, är jäkligt spelsugna. Samspelet är totalt och låtvalen ypperliga. De radar upp nya och gamla hits med lagom stora gester och levererar med en stenhård attityd.

Marilyn Manson hoppar omkring på ett ben, ibland med hjälp av två ”läkare” som står beredda i kulisserna. De två för tankarna till dårhus, återigen ett snillrikt drag av Marilyn Manson eftersom den estetiken passar dom som handen i handsken. Hela showen kretsar numer kring den gipsade sångaren som ömsom åker omkring på bår eller i en permobil som ser ut som en påvetron, ömsom hoppar omkring på en fot. Det är rock och dårskap i en härlig blandning som anstår en grupp som denna.

Låtvalen, showen, scenografin, den totalt hängivna inställningen och dessutom spelglädje gör den här konserten till något att minnas lång tid framöver.Det här är helt enkelt den bästa spelningen jag har sett med gruppen, jag har sett sammantaget fyra. Samhällskritiken är som vanligt svidande och i de nya låtarna har dom hittat den där gamla tonen med många olika bottnar i framför allt texterna. Ironi, ordlekar och flera fingrar upp i onämnbara håligheter på företeelser i det amerikanska samhället tar det hela väldigt långt.

Så till den sämre sidan och den går att sammanfatta i en enda sång. Jag kan förstå att den är en partypleaser för alla kidsen som inte var med under storhetstiden i mitten av 90-talet, men låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)” känns minst sagt passé i mina öron. Jag hatar den med Eurythmics och jag tycker den är både dålig och så sönderspelad att den borde förbjudas att framföras en gång till med Manson. Jag biter ihop och står ut medan de flesta andra jublar, här gäller det att hålla god min helt enkelt.

Jag får snabbt min revansch, resten av konserten håller betydligt högre klass än halvdana covers kan förmå. Sammantaget så blir resultatet att jag går hem som en väldigt lycklig människa. Tack för konserten och välkommen tillbaka Marilyn Manson. Det här är en grupp på uppgång igen och det känns jävligt gött.

The Dream Syndicate – How Did I Find Myself Here? #####

När The Dream Syndicates debutskiva ”The Days of Wine and Roses” spelades in med Chris D som producent. Ja samme man som grundade punkbandet ”The Flesh Eaters. Denna debutskiva blev just skrammelrock och vväsen som gav bandet och dess ständiga ledare Steve Wynn pondus nog att få storbolagskontrakt lite före REM och The Replacements. De gick från att vara del av Los Angeles punkscen med The Blasters, The Germs, Black Flag, X med flera band till att få större ekonomiska ramar att röra sig med och hålla sig till. Men bandet blev aldrig det stora slagskeppet för postpunkscenen utan delikata rockslingrande oortodoxa låtskrivare och rockare som bytte ut sina bandmedlemmar från och till.

Deras skivor är enligt min mening stora rubinröda askar med magiskt innehåll om man öppnar bandets omslag. Deras andra skiva ”Medicine Show” var också en fin smäcker sak som fram till 1988 då bandet svanesång till slut kom med den mörka skivan ”Ghost Stories” där musiken till slut fick Steve Wynn att börja öppna för en egen karriär. Det finns projekt såsom ”Smack Dab” eller samarbetet med legendaren Sky Saxon och det mindre intressanta The Baseball Project.
Nu är Steve Wynn tillbaka med sina musikanter för att göra en av det mest delikata postpunkskivor som kommit ut i år som både låter som hjältarna Steve Wynn hade som föredömen såsom The Velvet Underground och Televisionen. Låtar som den långa frijazziga rockattacken som titelspåret ”How Did I Find Myself Here?” uppvisar att bandet och Steve Wynn är modiga och tillräckligt vågade att göra totalt urspårade men dock sublim rockmusik mitt i den svepande långa partierna.
Nya band kommer och går men här visar The Dream Syndicate omdömet att det går att göra kvalitetsrock som passionerad flödar ut ur gruppens instrument.

En låt som ”Glide” är en stark elektrifierad gitarrdriven rocklåt som har klara signalsubstanser av den psykedeliska influensen. Medan andra låtar har lite ekon av Echo & the Bunnymen och Psychedelic Furs. Jag kan nästan tänka mig att ett band från tvåtusentalet har Steve Wynn som klarhjälte. Black Rebel Motorcycle kan nog knappast tänkas bort när det gäller att ha influenser från The Dream Syndicate.

Hela nya skivan är ett mästerverk som visar att comebacken var genomlyckat försök som tar andan ur mig.. Ta enbart sången som skygga gamle medlemmen Kendra Smith gör på ”Kendra’s Dream” där allting faller på plats. Vilket underbart album det här blev till slut.

Chuck Berry – Chuck ###


Chuck Berry är mest känd för att ha givit ut sina skivor på Leonard Chess (död 19699 och Phil Chess (Död 2016) skivbolag Chess Record för att ha senare vissa utsvävningar på Mercury bolag. Men hans ja, näst sista album ”Rock It” gavs ut på det lilla bolaget Atco Records som låg under Atlantic och hade The Coasters och Bobby Darin som artister under rockerans inledning.
För att senare ge ut alltifrån Sonny And Cheer, Vanilla Fudge eller Cream. Jazzsångerskor som Betty Carter eller Helen Merill. Där gav Chuck Berry ut sitt enda album ”Rock It” på det bolaget.

Det var ett album som hade en del fina sånger som naturligtvis inte kan jämföras med hans bästa epok under femtiotalet då hans mest odödliga låtar skapades. Fastän Chucken som nästan ensam stod för en större del av rockens temperament och har på albumet ”Rock it” naturligtvis en verkligen klarhet i sina sånger och håller sin stil som bär Chuck Berrys signatur och det blir den skivan jag sätter i jämförelse med hans nya postumt utgivna ”Chuck”.

Det postuma utgivna albumet har flertalet sånger som jag kan säga är riktigt bra och Chucken sjunger helt okej med en stark röst i behållning. Plattan är tillägnad hans hustru ”Thelmetta ”Toddy” Berry” och skulle ha givits ut i samband med hans 90 års dag men hans död senarelägga utgivningen till i år istället.
Här finns nya låtar som Chuck Berry skrivit och de håller bra klass måste jag tillstå. Det finns en okej nyinspelning av hans egen ”Lady B Gode” som jag inte direkt kändes behövdes i sammanhanget utan hans original är så pass mycket bättre än den nya inspelningen så att den framstår som överflödig enlig min åsikt.
”3/4 Time (Enchiladas)” som Tony Joe White skrivit är riktigt bra. För många artister såsom Elvis Presley, Tom Jones, Tina Turner eller Brook Benton har spelat in Tony Joe Whites låtar så varför inte Chuck Berry som sjunger och spelar in den med pondus och bravur.

Mest förvånande är att Chuck Berry väljer att göra en version av det gamla favoritstycket ””You Go to My Head” som i original skrev av jazz och schlagerkompositörerna Haven Gillespie och J. Fred Coots. Den låten får i Chuckens och hans team en annorlunda inramning i arrangamanget. Den sången blir plattans totala överraskning hos mig som vid genomlyssningen av skivan.

Om jag sammanställer skivans helhet så är det en bra och godkänd skiva som har bra låtar helt genom albumet utan att innehålla några större kommande klassiker utan det blir mest ihågkommet som Chuckens allra sista inspelningar. Det räcker långt det också.

Uffe sörjer Chris Cornell

Chris Cornell är dessvärre död. Frontmannen från grupperna Soundgarden och Audioslave blev bara 52 år gammal. Rykten talar om självmord efter det som antagligen kom att bli Soundgardens sista konsert på deras pågående Amerika-turné. Kvar finns bara en rik låtskatt och ett minne av en ovanligt begåvad musiker som trots allt lämnade ett oförglömligt intryck bakom sig.

Chris Cornell är död. En stor sångare har gått bort och lämnat världen lite mer tom än förut. Foto: By gdcgraphics – http://www.flickr.com/photos/gdcgraphics/6664888181, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19951736

Chris Cornell föddes 1964 som Christopher John Boyle i Seattle Washington. Tidigt sattes han i katolsk skola, inte undra på att han ville fly från den miljön och in i musikens underbara värld istället. Beatles var naturligtvis supergruppen för tiden, men tidigt präglades hans liv också av djupa depressioner. Ett tillstånd som höll på att kosta honom skolgång, socialt umgänge – han var en notorisk ensamvarg – och familj. Musiken var hans räddningsplanka och i sällskap av andra musikintresserade kunde han blomma ut.

Snart var Chris Cornells kärlek till musiken också hans intresse. Mycket av hans liv kretsade kring spelandet och under tidigt 80-tal var han medlem i cover-bandet The Shemps. Han var därmed kollega med bandmedlemmen och basisten Hiro Yamamoto som dock så småningom lämnade bandet. Chris Cornell och Yamamoto höll dock kontakten och då nya medlemmen Kim Thayil blev bandets nya gitarrist började trion jamma tillsammans.

Konstellationen Cornell, Yamamoto och Thayil hade snart lämnat The Shemps för att starta det som blev embryot till Soundgarden. Från början fungerade Chris Cornell som trummis (!) och sångare. 1985 Anslöt sig dock trummisen Scott Sundquist vilket gav Cornell möjligheten att koncentrera sig på sången. Sundquist lämnade bandet 1986 för att koncentrera sig på familjen istället. Han ersattes av före detta trummisen i bandet Skin Yard Matt Cameron.

Soundgarden var nu inte bara färdigbildad som grupp, de hade nu ambitioner på att börja ge ut skivor. Det Seattle-baserade Sub Pop var både alerta nog och ute efter små talangfulla band. Sub Pop blev i själva verket synonymt med grungen då flertalet av banden från Seattle återfanns på skivbolaget. Nu hade Soundgarden signats och först ut blev EP:n ”Screaming Life” som släpptes 1987. Redan året efter följde bandet upp med EP:n ”Fopp”. De två återutgavs 1990 i en utgåva under namnet ”Screaming Life/Fopp”.

Under den här perioden var bandet ett hett eftertraktat byte för andra bolag. 1988 Skrev bandet på för SST Records och samma år som ”Fopp” kom ut – 1988 – släppte bandet debutskivan ”Ultramega Ok”. Skivan gav bandet en Grammy för ”Best Metal Performance 1990”. Redan 1989 Lämnade bandet SST för att istället skriva på för A&M Records som första grungeband på en större etablerad skivetikett. På det nya bolaget släppte man 1989 andra skivan ”Louder Than Love”. Skivan blev bandets stora genombrott.

Men albumet innebar inte bara en framgång för bandet, Hiro Yamamoto lämnade nu bandet för att färdigställa en akademisk examen. Snart hade han ersatts av Nirvana’s gamla gitarrist Jason Everman men personkemin skar sig. Ben Shepard blev istället bandets näste basist och turnén som skulle backa upp ”Louder Than Love” kunde fortsätta ostört. Soundgarden och Nirvana var nu band som förknippades med den gryende grungevågen.

Nirvana hade ju också kontrakt med Sub Pop och hade debuterat 1989 med första albumet ”Bleach”. Lokalt och inom hårdrockskretsar var nu Soundgarden ett etablerat namn. Grunge-vågen som exploderade 1990 innebar att bandet nu nådde en än större publik. Med tredje albumet ”Badmotorfinger” från 1991 befäste man rollen som en av grungens stora fanbärare. Alice In Chains och Nirvana var några av de andra men också band som Melvins, Screaming Trees och Mudhoney fann snart sin publik.

För att kröna framgången fick Soundgarden flera hits från ”Badmotorfinger”, bl a ”Jesus Christ Pose”, ”Rusty Cage” och ”Outshined” nådde många alternativa radiostationers och blev snart bland de mest spelade för tiden. På MTV nådde bandet stora framgångar. För kanalens hårdrocksredaktion i ”Headbangers Ball” blev albumet något av en favorit och videos till hitlåtarna blev snart några av kanalens mest spelade.

Parallellt med Soundgarden hann Chris Cornell också med att spela in ett album med gruppen Temple Of The Dog. Gruppen fick en hit med låten ”Hungerstrike”. Från början var det ett projekt för att hylla Cornells gamla rumskamrat Andrew Wood som var sångare i Seattle-bandet Mother Love Bone. Medlemmar ur gruppen anslöt sig till projektet och 1991 släpptes den självbetitlade skivan som blev en stor framgång. Gruppen fick en fortsättning då flera medlemmar fick mersmak och tillsammans bildade de gruppen Pearl Jam.

Soundgardens framgångar rullade samtidigt på. Album som ”Superunknown” och ”Down On The Upside” blev alla stora säljframgångar med hittar som ”Spoonman” och ”Black Hole Sun”. Många menade att bandet nu hade breddat och förnyat begreppet ”Metal” så också lovorden fanns där. Ingen lycka varar evigt och snart blev det uppenbart att bandets medlemmar drog åt olika håll. Det var framför allt den kreativa processen och inriktningen som snart blev till en stridsfråga och 1997 meddelade man att gruppen hade upplösts.

Bandet Soundgarden upplöstes 1997 och därmed gick ett av grungens stora flaggskepp i graven. De återförenades inte förrän 2010 igen. Av xrayspx – http://www.flickr.com/photos/xrayspx/5925312344/in/photostream/, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=16068048

Chris Cornell gick dock rastlöst vidare och redan 1997 hade han släppt första solo- albumet. ”Euphoria Morning” som till många gamla fans stora förskräckelse hade lite eller inget med den musik Soundgarden tidigare hade producerat att göra. Albumet blev därför något av en vattendelare och sålde så där. Musikaliskt sett var det det snarare inspirerat av sextiotalets psykedeliska scen än den rasande rock Soundgarden hade skapat. För många blev det en svår omställning, om lappkastet ens fungerade.

Albumet visade dock att Chris Cornells stora talang låg i sjungandet och låtskrivandet. Som sångare kunde han gå från rytande till smekande, som låtskrivare behärskade han allt från det rasande till det mjuka och nyanserade. Denna förmåga var redan och kom att bli synonymt med hans musikaliska insatser. Albumet blev som sagt ingen större framgång och inte heller den påföljande turnén blev den nystart han hade hoppats på. Istället ledde bristen på framgångar snart till en helt ny vändning.

2000 Hade Zach de la Rocha meddelat att han lämnat bandet Rage Against The Machine som tidigare hade nått stora framgångar med en blandning av rap och metal. De kvarvarande medlemmarna hade bestämt sig för att fortsätta som band, men sökte nu en ny sångare. Producenten Rick Rubin hade föreslagit Chris Cornell som han kände till sen tidigare. Förhandlingar mellan respektive agenter sattes igång och snart hade de tre kvarvarande och Chris Cornell bildat en ny grupp under namnet Audioslave.

2001 Blev året då bandet projekterades och 2002 släpptes så första albumet. Debuten ”Audioslave” skapade hits som ”Cochise”, ”Like A Stone” och ”Show Me How To Live”. Snart turnerade bandet flitigt för att backa upp albumet och 2005 följde man så upp med ett andra album. ”Out Of Exile” blev ett mer personligt album för Chris Cornell som i efterhand erkände att många positiva saker i hans privatliv hade lett fram till låtarnas inriktning.

Hitsen från albumet radades upp, ”Out Of Exil”, ”Be Yourself”, ”Your Time Has Come” och ”Doesn’t Remind Me” var några av dom. Det var med denna skiva bandet nu etablerade sig med sin stil då den första mer hade handlat om en slags syntes mellan Soundgarden och Rage Against The Machine. Bandet red nu på en framgångsvåg och albumet sålde platina. De blev också det första amerikanska bandet att ge en konsert på Kuba inför
70 000 fans. Bandet passade på att spela med lokala musiker som en del av besöket.

Mersmaken av framgångarna resulterade snart i ett tredje album. Redan 2006 släpptes albumet ”Revelations” som på många sätt är inspirerad av funk och soul från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Tillkomsten av albumet beskrevs av de fyra medlemmarna som ett av mer samarbete. Sedan flera år kämpade Chris Cornell personligen med missbruks-problem. För första gången kunde de andra dock konstatera att han nu gav sig hän med liv och lust utan att för den sakens skull leta efter inspirationen i olämpliga substanser.

Resultatet blev ett mer grupporienterat och mer inspirerat. Allt var dock inte frid och fröjd. Snart kom rykten om en solokarriär för Chris Cornell i svang. Grunden var att samma år – 2006 – gick gruppen i dvala direkt efter releasen. Gitarristen Tom Morello ägnade sig åt sitt sidoprojekt under namnet The Nightwatchman. Chris Cornell hängav sig åt låtskrivandet till Bond-filmen ”Casino Royale” där han bidrog med låten ”You Know My Name” som han komponerade tillsammans med filmmusikgiganten David Arnold.

Albumet ”Revelations” backades aldrig upp med en turné vilket bara spädde på rykten om en kommande splittring. Chris Cornell förnekade länge ryktet om uppbrottet men 2007 gick han så ut och meddelade att gruppen Audioslave var historia. Meningsskiljaktigheter och motstridiga musikaliska meningar var skälet som angavs. Istället tog åter en ny solokarriär vid för honom. Den inleddes med turné med eget band som fick agera förband åt bl a Aerosmith.

Solokarriären mynnade också ut i soloalbumet ”Carry On” som släpptes 2007. Snart följdes det upp av ”Scream” från 2009. Med det första var han tillbaka i den alternativa rocken och i ett samarbete med 80-talsgiganten och producenten Steve Lillywhite. På platta nummer två blev det en mer pop-orienterad inriktning. På ”Scream” experimen-terade han med trummaskiner. Mycket tack vare producenten Timbaland som gett ut egna skivor, rappat och också varit dj. Bakgrunden var alltså minst sagt annorlunda än Cornells.

Kanske hade Cornell nu nått full cirkel, kanske han hade återfått lusten till en återförening. Vem vet men 2010 började rykten florera om en återförening av Soundgarden. Det började med att Chris Cornell på sitt twitterkonto utropade att 12 år av uppbrott nu var över för bandet. Snart stod det klart att skulle bli det stora dragplåstret till 2010 års Lollapalooza. Innan dess, den 16 april 2010, hann bandet dock med en spelning på Showbox Theatre i Seattle under bandnamnet ”Nudedragons” som var ett anagram på namnet Soundgarden.

Spelningen i hemstaden Seattle innebar alltså en återkomst för det band som låg närmast hjärtat för alla medlemmarna. Det nya samarbetet innebar också att bandet började skriva på nya låtar. Detta ledde till plattan ”King Animal” från 2012, frågar ni mig är detta album en värdig återkomst värd att minnas. Full av det Soundgardniska rockröjet kombinerat med överdådiga låtar får i varje fall mina öron att stå givakt.

Bandet hann också med att sammanställa en samling av olika äldre och bortglömda demos och alternativa versioner av låtar i form av albumet ”Echo Of Miles: Scattered Tracks Across The Path” som släpptes 2014. Nytt material lär däremot dröja i och med den tragiska händelsen. Det har visserligen ryktats om en ny skiva, men ingen utom gruppen eller de inblandade vet nåt om den saken. Framtiden får utvisa som det brukar heta.

2010 Återförenades Soundgarden och det resulterade i albumet ”King Animal” från 2012. Utmärkt om ni frågar mig. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=37040792

För första gången på tolv år återförenades också gruppen Audioslave för en konsert som gick under namnet ”Prophet’s Of Rage” 2017. Projektet var en protest mot Donald Trumps installation och hölls den 20 Januari i Washington. Det hade börjat ryktas om ännu en återförening och ett mer permanent samarbete. Både skivutgivning och återförening av Audioslave kom till sist av sig i och med att världen plötsligt nåddes av nyheten om Chris Cornells död.

Den 17 maj nåddes vi så av budet att Chris Cornell hade hittats avliden i sitt rum på MGM Grand i Detroit efter Soundgardens konsert på Fox Theatre i staden. En konsert som troligen blev deras sista. Alla detaljer kring hans död har inte framkommit men den officiella dödsorsaken lyder ”självmord genom hängning”. Hans änka Vicky Karayiannis menar dock att något i historien inte stämmer.

Hennes version bygger snarare på att Chris Cornell knappast medvetet ville ta sitt liv. Samma kväll hade de talat i telefon och han hade sluddrat och agerat annorlunda. På frågan hade han erkänt att han hade tagit en eller två Ativan som är ett avslappnande antidepressivt medel som kan hjälpa till med insomning och är ångestdämpande. En nerdrogad och dämpad Cornell skulle alltså ha bundit upp ett rep i badrummet för att sen hänga sig. Hon menar att det hela är omöjligt men att framtiden får utvisa.

Omöjligt eller inte, en stor musikaliskt förebild är tyvärr död. Vi på Blaskan böjer våra huvuden i vördnad över en fallen hjälte. Det är dock inte alldeles nattsvart, efter sig lämnar Chris Cornell ett rikt arv av låtar och album som många gånger är betydligt bättre än snittet. Det finns alltså mitt i sorgen också vissa ljusglimtar även om tomheten efter Chris Cornell är det som dominerar. Som det sägs i showbiz, ”the show must go on”. Trots det är det alltså saknaden som är förhärskande, i varje fall om ni frågar mig.

En stor röst har tystnat men finns med oss i form av inspelningar och låtar. Sångaren och låtskrivaren har tystnat men Chris Cornell finns förhoppningsvis med oss länge än. Minnet över en stor insats i rockvärlden lär inte bli lätt att sudda ut. Den store förnyaren har lämnat oss men kvar finns som sagt musiken och den talar sitt tydliga språk. Vi lämnar er med några låtar som vi på Blaskan anser är extra viktiga i sammanhanget. God lyssning.

 

Om den kontroversielle Mr. Dylan

”Bob? Bob vem då? Jaså Bob Dylan, vad är det med honom?”
Ja, han har ju bara vunnit Nobelpriset i Litteratur. Visst känns väl konversationen igen. En annan som har förekommit är om han är värd priset eller inte. För få gånger har väl världen reagerat med sådan unison häpnad……och en del jubel förstås. Men vi kan lugna er på den punkten, visst är han värd priset även om det var oväntat.

Jo, jag vet att vissa anser att han inte förtjänar priset. Men meningen med artikeln är att visa att det sättet att se på det hela är helt fel. För även om vissa gör sitt bästa för att förringa Bob Dylans litterära ådra så finns den där. Delar av kulturens Sverige rasar förstås, Dylan är ju inte kvinna och en sån måste man ju i feminismens namn ha. Ebba Witt Brattström menar till och med att detta öppnar för att ge Beyonce litteraturpriset någon gång i framtiden. Jo det är klart, om vi vill ha litteratur som författas av andra åt en beställare av ett litterärt verk enbart avsett att sälja maximalt med kopior så fungerar det.

För till skillnad från Beyonce så skriver Dylan alla sina sånger själv. Han gör det dessutom inte först och främst för att sälja först utan för att skapa. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan de båda och att jämföra de två är som att jämföra en Trabant med en Rover. Beyonce har dessutom till motsats mot Dylan inte en enda litterär ambition med de låtar andra skriver åt henne. Nej, Dylan är ensam i sitt slag på flera sätt.

Ta till exempel att Bob Dylan är något så unikt som den moderna tidens bard. Skalden som framför sina låtar till harpans stämma…..nej, jag menar gitarrens. Oftast kontroversiell och alltid med en utstucken haka. Folkmusiken han startade i ansågs mossig av en ungdomsgeneration, naturligtvis tog han upp den fallna manteln. Där alltså något ansågs förlegat fanns han och inte bara plockade han upp stilen, han gjorde den både litterär och populär igen.

När han så blev omslagspojke för den nya amerikanska folkmusiktraditionen passade han på att börja framföra den på elektriska instrument och så var hela etablissemanget bokstavligen ute efter att skära halsen av honom. Legenderna är många men en historia förtäljer att Pete Seeger, dåvarande vän och mentor, var tvungen att hållas tillbaka med fysiskt våld på Newport-festivalen 1965. Anledningen var att Dylan begick den hädiska greppet att framföra sina låtar på elgitarr, bas och kompad med trummor. Han hade enligt några blandat ihop folkmusik och rock/pop vilket var precis hans avsikt.

En del menar att den händelsen var något av det viktigaste i musikhistorien, andra att det var dödskyssen för den moderna folkmusiktraditionen. Och det är precis det Bob Dylan är, en kontroversiell artist vars verk lämnar få oberörda. Många älska honom och en del hatar honom. Hos de senare heter det att han inte kan sjunga, skriva låtar eller ens framföra dom. Fansen menar att han är genial. Men varför Nobelpris, och varför i just litteratur? Många menar ju att han har lite eller inget med litteratur att göra. Men ack så fel man kan ha, för det är precis det han har.

WASHINGTON D.C. - AUGUST 28: Folk singers Joan Baez and Bob Dylan perform during a civil rights rally on August 28, 1963 in Washington D.C. (Photo by National Archive/Newsmakers)

Barden, poeten och folkmusikern Bob Dylan är onekligen ett kontroversiellt men modigt val till årets pristagare i litteratur till Alfred Nobels minne. Här ses han med dåvarande flickvännen och medmusikern Joan Baez under en demonstration för medborgarrätt/konsert i Washington. Foto: By Rowland Scherman, National Archives and Records Administration – http://minnesota.publicradio.org/display/web/2011/05/21/dylans-career-in-photos/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17301218

Läser man Dylans texter upptäcker man relativt snart att det finns en rytm och en röd tråd genom allt. Han använder klassiska litterära knep som att låta en huvudperson berätta en historia där Dylan själv bara är förmedlaren. Han ser med den fiktive personens ögon det som sker och klär bara historien i en språklig dräkt. Detta är en tradition som går tusentals år tillbaka i litteraturen så inget unikt på så sätt. Nej, det är snarare lyriken och hur diktningen växer fram i hans texter. Det är som om man hade en diktsamling framför sig, inte en låttext. Det är där Dylan blir unik, precis som Tranströmer eller andra lyriker.

När man lyssnar med sitt inre öra på en text av Bob Dylan så märker man snart att det finns en rytm som sagt. Gör ett experiment, läs texten till säg ”Shelter From The Storm” eller ”Positively 4:th Street”. Snart hittar du en rytm, när du hör denna lyssna på låten med musik till. Det du upptäcker då är att musiken följer rytmen i texten och tvärtom, de kompletterar varandra. Synkront, kompletterande och konfrontation är det han arbetar med för att få till den där rytmen och det är nog gissningsvis alltid texten som är alltings början för den gode Bob.

Språket är både beskrivande, exakt men framför allt målande. Med små penseldrag och lager på lager bygger han upp en bild som med lyrikens metoder har en ansats och ett slut. Det är alltid en historia både i desperationens tecken som i ”The Ballad of Hollis Brown” eller i absurditeten som i ”Black Diamond Bay”. I den senare återfinner du för övrigt rytmen i texten igen. Långt fram i sin karriär var Dylan både socialt medveten och politisk i sina texter. Inspirerad av medborgarrättsrörelsen i USA tog han upp kontroversiella händelser som den i ”Hurricane”.

Låten handlar om den livs levande boxaren Rubin ”Hurricane” Carter som 1966 mot sitt nekande dömdes till livstids fängelse för ett mord han aldrig begick. Domen fastslogs trots vittnesmål som pekade ut andra än Carter. Rubin Carter benådades och frisläpptes först 1986. Enligt många, bl a Dylan, berodde domen enbart på att Carter var afro-amerikan och därmed ett lätt offer för ett rasistiskt system.

Att Rubens karriär inom boxningen gick åt h-e var inget som berörde maktens män och det var här den alltid lika vassa Dylan satte in sin dolkstöt. Återigen sticker den rebelliske och kontroversielle Dylan alltså fram hakan. Han blir själv talespersonen för anklagelserna mot ett likgiltigt etablissemang som lämnar en man att ruttna i en cell. Man kan knappast beskylla honom för att fega ur med andra ord. Det är istället en man som alltid går och alltid har gått sina egna ibland något säregna vägar.

bob-dylan-torontoBob Dylan genomgick i mitten på 60-talet en transformation till den mer elektriskt baserade i sin musik. Ett rent helgerån enligt vissa, en nytändning enligt andra. Som vanligt fick man konstatera att den alltid kontroversielle Bob Dylan hade lyckats reta gallfeber på hela etablissemanget. Precis som nu med andra ord. Foto: By Jean-Luc – originally posted to Flickr as Bob Dylan, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6699656

Det blir väl knappast sämre av att Dylans stora litterära förebilder heter Jack Kerouac, Woody Guthrie, Carl von Clausewitz, Arthur Rimbaud, Leo Tolstoy, Edgar Rice Burroughs, Luke Short, Jules Verne, H.G. Wells och Allen Ginsberg. Beatnik-poeten Ginsberg var dessutom en av Dylans vänner. Kärleken och fascinationen till Rimbaud delar han med en annan artist vi på Blaskan älskar nämligen Patti Smith. De andras storhet kan man väl knappast ens ifrågasätta. Leo Tolstoy räknas ju som en av litteraturvärldens giganter.

Woodie Guthrie är ju som bekant den moderna amerikanska folkmusikens fader och var också han en god vän till Dylan om än ytlig sådan. Hans liv slutade ju i djup olycka med en sjukdom som långsamt gjorde honom okontaktbar. Huntingtons sjukdom (Chorea) som Guthrie led av, förstörde långsamt hans hjärna och gjorde honom allt mer isolerad. Från sent 40-tal fram till sin död gled han långsamt in i ett isolerat mörker. Men en tid innan han dog 1967 hann den då blott 19-årige Dylan träffa sin stora idol och musikaliska ledstjärna. Det blev trots sjukdom flera möten, men till sist satte Guthries sjukdomstillstånd p för dessa.

Dylan har alltså en rätt diger samling litterära giganter att luta sig tillbaka mot och att tacka för sin egna förmåga att skriva texter. Att han har talang har ju naturligtvis hjälpt till. Knappast något Beyonce kan skryta med men som sagt, har dom snopp blir det stopp i feministernas värld. För som Dylan så klokt skaldade, ”The Times They Are a-Changing”. Han är ju trots allt både vit, privilegierad, man och därmed översittare i vår nya sköna värld. Tur då att Dylan kan skriva texter och att de är fullvärdiga för ett litteraturpris. Dylan – 30 – Beyonce – 0,  när väl Ebba inser detta faktum kanske hon kan bli lika prestigelös som Dylan när han sjunger ”Don’t Think Twice, It’s Alright”.

Cirkeln är sluten, Dylan består. Trots snopp, vit överhöghet när han i själva verket har försvarat amerikanska färgades rättigheter och andra ovidkommande kommentarer, så är det en litterär gigant som nu tar plats i Nobels Litteraturpris-annaler. Det är tur att vissa har modet, sorgligt när andra kräver ordet. För har man inget att säga är det ju bättre att inte säga något alls. Det har Dylan också visat med sin fåordighet när det gäller intervjuer och annat. Han hatar nämligen mediebevakning. Det är nog mest därför negativisterna är så putta, de vet ju inget om Dylans sanna natur och hans genialitet.

Uffe utövar lite musikarkeologi – Link Wray

Artist & skiva: Link Wray – 3-Track Shack (Ace Records)
Betyg: ♣♣♣♣

Link WrayI början av 1970 återvände Link Wray från ett hektiskt turnéliv som krävde lite nedvarvning. Sen starten på hans karriär 1956 hade musiklivet förändrats mycket och nu så här i efterdyningarna på Woodstock och dansande hippiesar fanns ett behov av en musikalisk stil som mer speglade den tidsåldern. Han hade ju tidigare sysslat med ren rack rock inspirerad av Elvis och de andra stora men med mer skit under naglarna. Han hade då gjort sig ett namn som en riktig gitarrguru.

Han hade redan utkasten till ett antal låtar och snart hade han stängt in sig på broderns gård mitt ute i vildmarken för att få lite ro. Resultatet nådde skivdiskarna 1971 i form av tre skivor. ”Link Wray”, ”Mordicai Jones” och ”Beans and Fatback”. Dessa tre skivor har nu samlats på en dubbel-cd under namnet ”3-Track Shack” från bolaget Ace Records. En antologi alltså och det har blivit dags att utöva lite sund musikarkeologi som vi på Blaskan gillar så mycket.

Låt mig börja med att döda en förväntan ni läsare kanske har. Albumet innehåller 70-talsinspelningar, alltså låter det som tidens musik inte som den Link Wray gjorde med låtar som ”Run Chicken Run” eller ”Apache”. Det är snarare Country, 70-talsrock, blues, folkmusik och pop som har färgat materialet på albumet. Ett annat lite utropstecken är att Link Wray tidigt gjorde sig känd för sina instrumentala låtar, ett tänk som lade grunden för surf-rocken med artister som Dick Dale. På 3-Track Shack sjunger han mer än han spelar gitarr.

De här omständigheterna gör inte albumet mindre intressant, snarare tvärtom. Det är ju som med en arkeologisk upptäckt, det sätter allt i ett nytt ljus och visar en annan sida än den vi har intalats. Det är helt enkelt en annan sida av myntet hos en artist som alltför länge bara har haft kultstatus. Dags att ändra på det och låta Link Wrays storhet få ett större genomslag med andra ord.

Det är mer rått, väldigt annorlunda men också mer troget rötterna i musiken som är de faktorer som har präglat de tre skivorna. Bluesen tittar fram allt som oftast i låtar som ”Crowbar” och ”Tail Dragger”. Här morrar det underfundigt på ett så där farligt subversivt sätt. I ytterligare en av blueslåtarna, ”The Coca Cola Sign Blinds My Eyes”, låter hans  röst till och med väldigt svart. Det är lite ovant att höra Link Wray sjunga men det är samtidigt ingen amatör som försöker ge hals. Tvärtom har han en talang också för detta.

Låten ”Water Boy” är så där extremt bluesig och liksom allt material på skivan söker den rötterna. I det här fallet är det låtarna som sjöngs på bomullsfälten och deltabluesen som ligger till grund. Ett monotont men skönt gungande sväng blir resultatet. När man hör låten börjar man nästan undra varför Link Wray så länge dolde sin kärlek till bluesen. Han gör den utmärkt, men är inte vidare känd från tidigare skivor för att ha spelat blues.

Samma fenomen avslöjas i en låt som ”From Tulsa to North Carolina”. Bluesen svävar över anrättningen och det svänger brutalt utan att bli bullrande. Det är svänget som får i centrum och som det gör det. En självsäker plats är vad låten skaffar sig och när pianot får trilla loss i ett hejdlöst sväng mot slutet i pianoriff och ackord blir man lyckligare än på mången dagar. Han fullbordar blues-cirkeln med Leadbellys klassiker ”In the Pines” som också Nirvana har spelat in på plattan ”Unplugged”.

I låten ”On the Run” hörs rätt många ekon från Creedence Clearwater Revival. Präglat av rötterna igen och en del countryinspiration låter det precis så distinkt som CCR gjorde runt skivan ”Cosmos Factory”. Låtens uppbyggnad med ett långt musikaliskt parti i mitten för att sen börja om där den började är ett upplägg som också det känns igen från bl a CCR. Det blir aldrig övertydligt dvs apar efter, utan är istället små glimtar och ögonkast som man själv får bena ut.

Också i ”Son of a Simple Man” anar man en av countryns stora nyskapare i bakgrunden nämligen Gram Parsons. En slags lek med konceptet där country utgör grunden men som också får se sig kombinerad med andra musikstilar som pop, rock och folkmusik. I ”Son of a Simple Man” leker Link Wray med rytmerna för att skapa en låt som liksom gungar från fotsulorna. Slutresultatet blir därefter, bra så in i h-e och det är inte utan att man gungar med hela vägen.

Link Wray Anthony PepitoneLink Wray var ända till sin död mest känd som gitarrkungen. Den rollen kan man inte ta ifrån honom, han var en fantom på instrumentet. Det är ändå dags att omstöpa den bilden då han hade mycket mer att visa upp vilket albumet visar. Foto: Wikimedia Commons Anthony Pepitone

Också folkmusiken får ett stort utrymme där både mandolin och akustiska gitarrer får konkurrens från mjukare anslag på den elektriska. ”Precious Jewel” är en av de där glittrande juvelerna på albumet. Dess folkmusik som ligger till grund behandlas både med vördnad men nalkas också med mycket lekfullhet och nyskapande. Ett drag som var typiskt för tidsepoken. Här lägger Link Wray definitivt ytterligare en pusselbit till en mer komplex bild av hans musikskapande, spännande!

I ”Beans and Fatback” döljer inte längre Link Wray att det är folkmusik det handlar om, där tar han steget fullt ut i en dansant folkmusiklåt som svänger och vränger tills den håller på att vränga sig själv ut och in. Det svänger, klöser och det är som sagt svängvänligt från fotbladet upp till höften.

Redan i nästa låt vänder Link Wray på steken 720 grader och låter rocken flöda på ett sätt som får allt att gunga. ”I’m So Glad, I’m So Proud” svänger och klöser den också men på ett helt annat sätt än den föregående låten. Här gungar gitarren loss och morrar nästan hotfullt. Distortion och en stärkare inställd på ”jävligt styggt” ser till den saken. Grund-rytmen anger svänget som är mördande och ovanpå allt sjunger Link Wray ut. Det är ljuvligt och sanslöst på en och samma gång. Albumets stora överraskning är skapad.

Sammanfattningsvis är skivan fullspäckad med varierat material av många olika schatteringar. Det är högoktanigt och mycket bra. Albumet lägger dessutom till en viktig pusselbit till bilden av artisten Link Wray och är därför en extremt viktig utgåva. Kan man få så mycket mer av en skiva som har nästan allt? Det här är skivan alla som beundrar de mer klassiska Link Wray-låtarna bör skaffa omedelbart.