Nya recensioner av Micheles Kindh

The Decemberists – What a Terrible World, What a Beautiful World
@@@@
profile

Colin Meloy är sångare, författare och multiinstrumentalist och leder Portland, Oregons stoltheter The Decemberists. Vars nya skiva har kommit och uppvisar bandet från dess mest subtila och finaste moment av sofistikerade poetiska poplåtar. Låtarna är genomgående av hög kvalitet och fina målande texter som väcker upp emotionella känslor som om undertecknad läste en roman. En av årets finaste akter.

Bettye LaVette – Worthy
@@@@
BETTYE LaVETTE
Enda sedan hennes bästa skiva ”The Scene of the Crime” där både Drive-By Truckers backade upp henne med Patterson Hood, plus fadern till Patterson, David Hood och Spooner Oldham i sättningen som blev min favorit under 2000-talet men så har producenten Joe Henry producerat bra album också med Bettye LaVette. Den nya skivan innehåller suveräna råa soulballader och svängiga tolkningar av låtskrivare av rang såsom Mick Jagger & Keith Richards, Bob Dylan, John Lennon & Paul McCartney, Mickey Newbury, Beth Nielsen Chapman & Mary Gauthier och hon gör det utan tvekan på sitt alldeles eget sätt. Både soft och hård southern soul som hon spelade in på Stax-studion förr om decennierna. Bettye LaVette är snart sjuttio år gammal och vet hur man fraserar med samma kraft i rösten som hon alltid haft. Fast nu är hon bättre än någonsin.

Amazon -Sky City
@@@@
115125-be65344b161848e78e28aeeeb9c0dd1a

Här har vi en rad med svenska artister som tillsammans bildar gruppen Amason. Bandet består av Gustaf Ejstes (Dungen), Pontus Winnberg (Miike Snow),Amanda Bergman (Idiot Wind/Hajen),Petter Winnberg (Little Majorette) och Nils Törnqvist (Little Majorette) spelar sjuttiotals mjuk softrock som man kan säga landar mellan John Lennon, Fleetwood Mac och The Eagles.Men det handla rknappst om epigoner utan en ganska självklar popgrupp som råkar spela i olika band men här kollektivt gör det ultra snygg smart pop eller softrock. Egensinnigt och snyggt på samma gång som det är mäktig pop. Jag faller furiöst för helheten av deras låtprojekt. Nu hoppas att denna konstellation blir långvarig bekantskap. Ett av de bästa svenska album just nu.

The Waterboys – Modern blues
@@@
En gång i tiden var jag verkligen förälskad i den musik Mike Scott och hans Waterboys spelade in eftersom deras musik kunde stå mellan Bruce Springsteenrock och irländsk folkmusik som hade själ och formen av stegrande väl utpräglad musik. Från rockskivan ”This Is the Sea” till den som jag utan att tveka kan kalla för mästerverket i deras discografi ”Fisherman’s Blues” som alla skivor tyvärr måste mäta sig med. men den är ofrånkomlig i 80-talets musikklimat, eftersom deras nästa skiva ”Room to Roam” fortsätter i det irländska spåret. Där var bandet som bäst. När Mike Scott drömde om om att få lämna Irlands musikarv så var det mera stampig rock han gjorde och då blev det mest, tja, vad säger man – enbart ljudmässighet i musiken som ej klädde bandet i sin helhet. Det nya albumet. Jag lyssnade inte på bandet under flera år. Såg dem live i Gävle. Nya albumet innehåller bra texter och en mera varierad rockmusik som både innehåller högljudd rock och en mera melankolisk melodisk rock i samma stil som Jackson Browne och Sniff ‘n Tears under sin storhetstid. Det är okej musik som faktiskt är bra och har en stilsäker framtoning.

Noveller – Fantastic Planet
@@@@
Sarah Lipstate heter som artist Noveller och vi som kunde beskåda henne på Fylkinge vet hur fina och magiska hennes elektroniska och elektroakustiska experimentella musiksjok är i förlängningen. Hennes nya skiva glider på längs ljudens avenyer. Det är smått fantastiska låtar som går i både avantgardistiska spåren och de mera melodiska kvantsprången. Musiken lyser upp och tar mig med på långa ljudresor.

Run The Jewel – Run The Jewels 2

@@@@
Killer Mike och El-P är inga namn som egentligen behöver presenteras då de redan har haft egna karriärer i Atlanta och New York och blivit stora namn inom hip hop-genren. När det under sitt samarbete kallar sig för Run The Jewel gör på sin andra skiva mångfacetterat och dynamiskt hip hop. Det är tunga beats, coola starka anslag som får musiken att bulta och svepa över skyskrapor och flyga fritt över Manhattan. Det är mästerlig hip hop.

Natalie Prass – Natalie Prass
@@@@
Skivan innehåller både soul, pop och lite snygg lagom jazzig musik. Matthew E. White och Terry Pollard producerar denna fina pärla som ges ut på Jack Whites eget bolag Spacebomb vilket gör den ännu mera förträfflig och framförallt finns det väldigt många bra låtar som gör att ,man kan drömma om Jerry Wexlers Atlantic-bolag. Nu är det en tjej som sjunger förtjusande bra och skapar en direkt skimrande popplatta.

Holy Wave – Relax
@@@
Lite psykedelisk rock som verkligen låter 60-talets garageskrammel ligga i bakom fronten för likasinnade upplevelser. Detta är en rockskiva som fungera överlag hur bra som helst. Jag lyssnar, tar till mig och får tanken gro, kan detta var den där perfekta skivan för alla väder och vindar. Detta blir musik som lågmäld skramlar i tyst överenskommelse till vad som kommer att hända. En intressant platta.

Peter Matthew Bauer – Liberation
@@@@
Som frontman i indierockbandet The Walkmen gjorde han en suverän insats på minst sju studioalbum och nu släppte han förra året en fin skramlig psykedelisk platta med melodiska svepande sånger som andas skönhetens teckensymboliska indrivande vinterpromenader. Plattan lever och andas specifikt på ett snyggt sätt. En trevlig och ljuvlig skiva.

Ray LaMontagne – Supernova
@@@@
Sjuttiotalspop och sjuttiotalets softrock är det som nu existerar i Ray LaMontagnes musikaliska världsbild – en svit av skönt vibrerade låtar som elegant plockar fram poängen i den musik som han odlar i sin smart konceptuella vision. Det här albumet saknar inte än stringent hållning utan är fri och välkomponerande sånger som tar med oss nya spännande visioner.

Micheles Kindh lyssnar på nysvetsat musik.

Broby Time EP
@@@@
Burning Heat fortsätter med nya utsläpp och nu hamnar hos undertecknad svenska bandet Broby Time som låter faktiskt lite som Hurula och om man tänker efter är det även klassisk svensk indiepop med punksnattret i behåll. När Broby Time dessutom skriver snygga låtar ”Hela världen är min” så tänker jag på en annan snygg popindiepärla från Jumper anno nådens decennium 90-talet. Men Broby Time står så bra för sig om jag så säger. Det är tre riktigt fina pärlor som både överraskar och skapar mersmak efter en hel skiva – detta är början på ett starkt kort och ett bra band som vågar och gör det så gärna. Vilken stjärngrupp och vad det vattnas i indiesjälen efter mer musik. Årest första riktigt härliga svenska nya upptäckt.

Micheles Kindh presenterar musik från 2014

Det kom ut väldigt mycket musik 2014 som vi på Blaskan aldrig recenserade men som jag ändå tycker borde tipsas om. Musik på cd, vinyl och i boxformat som kom ut i det oändliga och det är ändå bara en del av det som undertecknat har tagit del av. Men här kommer lite tips att ta del för en musikälskande värld där ute.
La Hell Gang är ett band som släppte en underbar psykedelisk skiva som estetiskt tar med dig ut på en resa på sin skiva ”Thru me again” som hamnar långt u i världen, Men varje ton är värd den resan.

Jo Ann Campbell är aktuell med boxen ” Boogie Woogie Country Girl: Jukebox Pearls” plus att skivorna ”Cozy Like A Bear” och ”Leisure Time” finns att lyssna på och då handlar det om klassisk rockmusik från 50-talet där det finns countrypop, rockmusik i samma anda som Brenda Lee och Connie Francis. Tyvärr så lämnade hon musikindustrin efter sitt giftemål med en känd skivproducent/musiker/låtskrivare Troy Seals. Fast här kan man avnjuta hennes musik ordentlig.
MI0003821583t

BRING IT ON HOME BACK – Black AMERICA SINGS SAM COOKE på Ace records innehåller en rad med artister som sjunger just soulguden Sam Cokes mest briljanta inspelningar som andra artister gjort under årens lopp. Nu några smakprov på andra artisters inspelningar
sam-cooke-72dpi


Joni Mitchell: Love Has Many Faces: A Quartet, A Ballet, Waiting to Be Danced
Bara den här boxen med unika ljuvliga Joni Mitchell som sjunger om kärleken och dess villkor, dess upplösning och dess romantik. En box som behövs i dagens samhälle.Hennes karriär är stilbildande och visar upp en kvinna som under flera decennier varit en ledande musikalisk poet.
MI0003805125

Mark Olson – Good-Bye Lizelle
@@@@
Den gamle Jayhawkvännen och ävenledes Creekdippersledare som han tillsammans med hustrun Victoria Williams var del av, gör numera drömsk rock igen med country och rock som det lät förr om åren. Jag tackar för att Mark Olsen har med sig nya hustrun Ingunn Ringvold, på den nya skivan och det är en skicklig och på gränsen till magisk skiva. Oh, vilket härligt flöde Mark Olsen har numera.
@@@@
http://markolsonmusic.com/new-album-out-sept-26-2014/

Malcolm Holcombe – Pitiful Blues
Nu är hjälten tillbaka med en form av countryblues som just steker ägg på min dator – musiken är fenomenal, lusten, fägringen och öknen finner jag nästan som sublima företeelser till tonsatta låtar som är i själva verket musikaliska noveller.
@@@@

Peter Rowan – Dharma Blues
@@@@
Peter Rowan var mera känd som medlem i Bill Monroes bluegrasskompband men lämnade det bandet redan 1967 och sedan dess samarbetat med Flaco Jimenez och Grateful Dead och även haft egna skivor ute på världens skivmarknader. Jag lyssnar, samverkar med hans countrymusik som smakar psykedelisk känsla av San Francisco. Både Eagles, The Band och The Flying Burrito Brothers får jag i min skalle plus naturligtvis all de legendariska countrysångare som mixas på detta fantastiska album.
@@@@
Will Oldham spelar under sitt andra alias riktigt bra rock på sitt nya album – några videos från nya albumet:




Bonnie ”Prince” Billy sjunger även på S/T;s nya singel

LUCINDA WILLIAMS – Down where the spirit meets the bone
Ett nytt starkt dubbelalbum från Lucinda Williams är allt som behövs för min del och därför kommer det lite låtar från detta urstarka countryrockalbum:




Adam Cohen – We Go Home
@@@@
Ballader som påminner lite grann om Paul Simon eller Ryan Adams när han spelade in vackra countryrockballader – ja där fortsäter Leonard Cohens son att spela in snygga låtar och de är symmetriska låtar som både har mjukhet och lite rockkänsla av Tom Pettys goda anlag. En skicklig skiva att lyssna på i denna kalla januarimånad.

RM Hubbert – Ampersand Extras
@@@
Lite poetiska, berättande brittiska historier från en artist som kanske på en låt känns som en hybridform mellan Billy Bragg och John Cooper Clarke fastän kanske inte lika bra men fascinerande och engagerande av RM Hubbert och sångaren Alan Bissett. Förövrigt är skivan fint instrumentellt arrangerad.

Baxter Dury spelar en elektronisk pop som låter lite som det vore åttiotalsromantik, det är snygga låtar som glider iväg emot nattens nattliga nöjen. Estradromanik.

Blaskans redaktion vill hylla The Kings imaginära födelsedag då han skulle igår fyllt 80 år.

elvispresley
Memphis, Tennessees store son skulle ha fyllt 80 år i år. Tänk att The King som gjort så mycket för att sprida rockens magi världen över, skulle kunnat bli en grå eminens för framtida rockers. Blaskans redaktion uppmärksamma händelsen och hylla Elvis på följande sätt:








Micheles Kindh om en David Bowiesamling

2014-09-24-davidbowie1973makeuplook320x480David Bowie – Nothing Has Changed
@@@@@

Det är ingen tvekan om att David Bowie fortfarande var och är en de största musikhistoriska och konstnärliga viktigaste av de största artisterna i historien. Det är få som kan säga att de har förändrat rockmusikens historia så mycket som han. Framförallt under sjuttiotalet transformerade Bowie musiken hela tiden. Från rymdmannnen Ziggy Stardust till The Thin White Duke med soulsjälen intakt i hjärtat som uppvisade David Bowies förmåga att omvandla sig själv till en levande teater med en stark visuell och intellektuell kärna i sin konstnärliga substans.
När man till slut ser på helheten av David Bowies livsgärning så går det inte att komma undan den slutsatsen att det är få levande legender inom musiken som samtidigt också varit de teatermän som rocken så väl behövde.
För visst är det sant att Kiss skapade en ny form av scenshow med smink och effekter, medan Alice Coopers drog in skräckgotiken i musikens scenshow. Men det David Bowie gjorde var så mycket viktigare då han skapade en intellektuell sida av rocken där själen inte glömdes bort. Inte heller den emotionella känslan i allting, vilket är viktigt att påpeka.

Davidbowie2David Bowies roll har också varit att rädda andra portalfigurer inom den mera råa avancerade rocken. Iggy Pop och Lou Reed fick nya artistliv i och med David Bowie uppmärksammade och förstod deras egenart. På detta sätt fick bägge artisternas igång sina respektive karriärer på nytt. Man får inte heller glömma att David Bowies estetik också var viktig för den kommande punkens utveckling. De blev båda bärare av framåtandan och det musikaliska framtidstänkandet inom rocken. Det handlar om en artist som redan 1972 tillsammans med Mick Ronson som sidekick gjorde rockmusiken riktigt spännande då Bowie införde ljus, färger, energi, teater, androgyna föreställningar, liv och det viktigaste en rockmusik som siktade på framtiden redan i samtiden. De flesta stora och viktiga trender och influenser från New wave och new romantic kommer från David Bowies framtidstänkande och visuella synsätt på rockmusikens former.

index
Därför är den här nya samlingen som finns i en trippel- och en dubbel-cd samt en dubbelvinylskiva så relevant än idag. Jag har tillgång till den dubbla cd-utgåvan som täcker femtio år av David Bowies hela karriär. Här finns både milstolpar men också mindre kända låtar med på skivan. En ordentlig och vacker samling med sånger som tillhör bland världens bästa någonsin.

david-bowie-trucco-uomo_470x305
Det är en perfekt julklapp för inte bara oss fans av David Bowie utan även för folk som kanske bara har upptäckt Bowie genom senaste skivan så att också de kan ta sig an hans musik. För min del är det en fantastisk skiva från en magisk konstnär som berikade och gav mitt liv en kulturell mening från sjuttiotalet fram till idag i stort sett.

Nya skivor i en liten hög av Micheles Kindh

Jerry Lee Lewis – Rock & Roll Time

1404143329000-JerryLeeLewis-Cover@@@

Titelåten skrev Kris Kristofferson och det är bara en av flera covers som Jerry Lee Lewis har spelar in på skivan som också innehåller låtar av Chuck Berry, Bob Dylan, Johnny Cash och Jimmy Reed. De återfinns alla på en platta som är både trevlig och ganska så bra. Som vanligt är skivan full av gästartister från rockeliten: Keith Richards, Ron Wood, Daniel Lanois, Robbie Robertson, Nils Lofgren och Shelby Lynne är bland de mera kända namnen men det finns några till. Skivan lunkar på med trygg stämning och musiken vilar på en botten klassisk rock och countryvandringar som kanske inte berör men däremot smeker mina örongångar. Jag hade förväntat mig lite mera klös fast jag får ändå tillägga att det serveras en lagom tempererad rock som ingen behöver skämmas för, inte heller upphovsmannen.

The Drums – Encyclopedia

homepage_large.6abe9a31

@@@

Ja bandet The Drums är väldigt trevliga och deras indiepop stör knappast någon. Här återfinns stabil fastän lite lekfull indiepop som med rockmusikens stökiga sida varvar deras popiga dansanta kitsch med popiga melodier. Harmlös indiemusik blandas med blixtrande smarta musikaliska lösningar om vartannat. Framförallt är det åttiotalet indierock bandet lutar sin fina konstruktion på tillsammans med den lättbriserande musiken. En högst godtagbar platta som ändå har sina poänger.

Stiff Little Fingers – No Going Back

large

@@

Javisst är bandet tillbaka med ett nytt album som låter okej med sin habila punkrock. Naturligtvis låter det som det gjorde för nästan fyrtio år sedan när de debuterad med den odödliga skivan ”Inflammable Material”. Deras musik av idag låter som en blandning av Green Day eller Weezer med den där poppunken som har gjort de grupperna så kända. Visst är det kompetent utförd musik, men ordet  för att beskriva dem är inte nydanande på något sätt. Istället är det just bara en bra och trevlig genomlyssning för stunden då de i alltför hög grad fastnar antingen i det gamla eller vad andra gör bättre. Ett ögonblick försvinner därmed vid horisonten, men som sagt trevligt för stunden.

Jackson Browne – Standing In The Breach

images

@@@@

Late for the Sky, The Pretender, For Everyman och Running on Empty är fyra lysande skivor som jag älskade och spelade sönder. Senare kom två 80-talsskivor att påverka mig mest ur en politisk synvinkel – Lawyers in Love och Lives in the Balance var dessa mästerverk. Den nya skivan innehåller ytterst raffinerad musik samt snygga och ljudliga geografiska punkter från det Kaliforniska skapandet. Något som Jackson Brownes lysande skivor nästan alltid sammanfattar på ett så snyggt sätt. Det nya albumet avviker inte ett smack från hans tidigare låtbyggen, tvärtom är det lika smakfullt som alltid. En av den kommande vinterns finaste skivor.

Bob Seger – Ride Out

Bob_Seger_1

@@@

En säker, trygg skiva från en man som hållit på med sin vuxna rock sedan 70-talet. Jag är säker på att du kan ha hört Bob Seger och hans Silver Bullit Band som finns med på många discosamlingar. Den nya skivan innehåller  mjuk softrock med lite countrykänsla och det där eviga soliga Kaliforniska ljudet. Bob Segers geografiska spelplats är dock Detroit fast jag tycker mer att det låter som bilåkarrock. Musik man kan ta med sig vid långafärder längs Big Sur. En trevlig skiva med trevlig rockmusik som borde tilltala de flesta som gillar klassisk rock som också omfattar en stor dos solsken.

The Klaxons – Love Frequency

homepage_large.afe45202

@@@

Klaxons fortsätter att spela sin discorock, men visst kan man tycka att bandet borde utveckla sin musikaliska riktning. Musiken är ändå klar och säker med sin punkig disco som förenar bandets bästa sidor och som sagt kan bandet leverera smarta rocklåtar. En musikstil som jag tycker om och ser som en musikalisk bro som binder samman begreppen rock och disco i samma hänförande andetag. Lite grann det som Blondie gjorde under sina år som discoband. Här hittar du stilsäker rock med dansskorna mot plasten på dansgolven.

Thurston Moore – The Best Day

Thurston Moore@@@@@

När Thurston Moore skilde sig från  Sonic Youths bassist Kim Gordon, lades bandet på is. Det är därför Thurston Moore nu ger ut ett album i eget namn som starkt påminner om valfritt album med gruppen. Numer serverar han långa smattrande och skickligt iscensatta låtar med intrikata mönster och intellektuella referenser. Musik som utvidgar sinnena vilket också är syftet. Jag älskar som vanligt allt vad bandet tidigare medlemmar nu släpper som solomaterial, det är allt som ofta nyskapande och framförallt dynamisk rockmusik som står på matsedeln. Thurston Moore är inget undantag från den regeln. Ännu ett bra album från en stor artist.

Scott Walker+Sunn O)))) – Soused

552_c_w_150_h_150@@@@

Scott Walker att släppa en del fina soloalbum efter det att Walker Brothers lades ned 1978. Då och då fortsatte det att komma ut magnifika soloalbum. Fina exempel på dessa är ”Climate of Hunters”, ”Tilt”, ”The Drift” och ”Bish Bosch” som jag tyckte mycket om. Nu kommer det ut en skiva där dronemetalgruppen Sunn O))) som släpper ett gemensamt experimentellt samarbete. Det är med hjälp av en magisk mörk sångröst signerad Scott Walker som gruppen bygger upp de av oväsen uppbyggda långsamma produktionerna.  Stephen O´Malley och Greg Anderson mullrar och sina dova gitarrer genom hela skivan. De spränger inga gränser, men det är fritt arbete som hänvisar till ett skicklig sammanvävd mönster av ljudmattor och en iskall mörk röst. Suveränt arbete rakt igenom.

PS För den intresserade finns sedan en tid en skiva med Scott Walkers inspelningar som tonåring som heter ”Early years -1957-1962”

Candi Staton – Life Happens

Candi Staton@@@@

Hm gospel, disco, soul och lite countryfunk är det som gäller på veteranen Candi Stantons nya skiva. I öppningsspåret sjunger både Jason Isbell från duon The Civil Wars och John Paul White så att det brinner i låtens text. Flertalet sånger får mig att känna av och känna igen livets berättelse på ett så där deltagande sätt. Det är stundtals en mäktig skapelse Candi Stanton har åstadkommit med sitt nya album. Flera låtar är så där tunga och som man stilmässigt kan känna igen från sjuttiotalets skivor. Candi Stanton gör en platta där innehållet det fräser och studsar om.. En ren njutning att lyssna på som visar att äldst också är bäst.

Mark Lanegans Band – Phantom Radio

albumart@@@@

Har man som denna gamla hjälte varit med i band som grungeoriginalet Screaming Trees, Queens of the Stone Age,The Twilight Singers, Soulsavers och The Gutter Twins under de senaste nästan 30 åren, har man sysslat med det mesta. Man kan lugnt konstatera att denna skiva är en i raden av bra musik från denne man. Han förenar som så ofta förr sina band, projekt och låtar med en känsla för god smak och tradition inom rockmusiken. Den nya skivan är helt igenom bra, trygg, spännande och dynamisk som både orkar och vill något med musiken. En skimrande skön diamant.

The Flaming Lips – With a Little Help from My Friends

WithALittleHelpFromMyFwends@@

Jag skulle gärna vilja tycka om Wayne Coynes nya lekstuga när som bandets ledargestalt gör om The Beatles låtar. Med hjälp av gästartister som Miley Curys, My Morning Jacket eller Moby blir det trots allt inte bättre för det. Jag älskade The Flaming Lips skivor från 80-talet fram till mitten av 2000-talet. Först nu inser jag att den tiden var bara en parentes ungefär som Pierre Hellqvist skriver i sin recension i senaste Sonic Magazine. Jag måste tyvärr tillstå att det är en rättvis bedömning av The Flaming Lips senare karriär. Varje skiva är numera påfrestande ointressant gegga från ett tidigare så älskat band.

Smokey Robinson – Smokey & Friends

MTE4MDAzNDEwNjc1MDc0NTc0

@@

Smokey Robinson har en lysande röst. Med hjälp av sin gamla 60-talsgrupp The Miracles byggde han upp Barry Gordons skivbolag Motown med pengar från bland annat deras hits. Att som nu göra en skiva med egna gamla låtar i nyare versioner känns både meningslöst och onödigt. Gästartister som Elton John, Mary J. Blige, Cee Lo Green, James Taylor eller John Legend bland många förnyar eller förädlar ingenting. Synd på en sådan fin ärta

Stevie Nicks – 24 Karat Gold: Songs from the Vault

Stevie_Nicks_-_24_Karat_Gold_(Official_Album_Cover)

@@@@

Stevie Nicks blev tillsammans med dåvarande pojkvännen Lindsey Buckingham medlem i Fleetwood Mac omkring 1975. Där var hon med och formade gruppen till det framgångsrika softrockband många fans än idag knappast har tröttnat att på lyssna på. Nu är Stevie Nicks aktuell med en skiva med gamla demoinspelningar som hon har gjort under sina många långa år som soloartist, låtar som nu får nytt liv på ett riktigt bra album. Här vankas rock som får mig att bli glad och rockballader som har den bästa signatur, samtliga låtar kunde ha legat på valfri sjuttiotalsalbum med just Fleetwood Mac. Musiken träffar rätt och låter bra. Skön, mjuk och skimrande på en och samma gång. En nästan perfekt vinterplatta som värmer.

Neil Diamond – Melody Road

neil-diamond-melody-road-cover-636-380@@@

2005 så släppte Neil Diamonds skivorna ”12 Songs” och 2008 kom ”Home Before Dark”. Nu ger han ut ett nytt Don Was-producerat album med musik som har ett mörkare anslag och en lite mer mogen känsla. Ett faktum som förstärker musikens känslomässiga botten. Det är en veteran som hållit på sedan femtiotalet och jag diggar verkligen hans nya skiva som innehåller verkligen bra musik. En fin sublim platta för oss som tycker om balladpop.

Tony Allen – Film Of Life

Tony Allen@@@@

Afrobeatmästaren låter musiken pumpa på i en äventyrlig anda och det är funkmastern som slår till igen på denna ljudliga safari. Jag blir löjligt lycklig över få lyssna på så cool musik från en underbar musiker som Tony Allen. Hans karriär är lång och brokig men musiken gudomlig och helt utan skygglappar. Just nu vibrerar den här skivan allt som ofta hos mig.

Jessie Ware – Tough Love

Jessie-Ware@@@@

Disco eller danspop kan man kalla Jessie Wares musik som hon fortsätter att odla sedan den snygga musiken först såg dagens ljus med debutskivan ”Devotion”. Hennes musik liknar alltmera Dusty Springfelds på hennes fina skivor. Brittisk klassisk dansmusik som Springfield skapade när samarbetet med SBTRKT var som flitigast. Jag tycker om när klubbmusiken blir så där Grace Kelly-sval och samtidigt ultramodern vilket vi bjuds på i överflöd på Jessie Wares nya album. Klassiskt och framtid i samma låtmaterial som innehåller det mesta. Det är ingen djup musik men inte heller ytlig utan en kombination av själ och hjärta. Rent ljuvlig med andra ord.

Deptford Goth – Songs

images

@@@

Daniel Woolhouse ger ut skivor under artistnamnet Deptford Goth. Musiken handlar om kombinationen mellan det strikta och det sköna i popen. Klanger av folkpop och elektroniska klangbilder är det som får ta del i ett samkväm. Sången är mjuk och skör där den sakta smyger fram ur skuggorna och ut till ljusets. Lite grann som en dans över sommarängarna fastän vintern står för dörren här hemma i Svedala. Med falsettsång och brinnande passion för snygga låtar serveras det bra musik som tyvärr inte direkt berör. Slutresultatet landar i charmig pop med hjärna som hade behövt lite mer hjärta.

Nya skivor av Micheles Kindh

skivor_103_148991492
Foxygen – And Star Power
@@@

Jonathan Rado och Sam France är medlemmarna i gruppen Foxygen som spelar indieskramlig rock. Det blir dock tröttsamt i långa loppet då deras dubbelskiva har för många låtar för att man skall orka engagera sig. Något som började bra avslutas lite för tjatigt för att det skall blir en stor höstskiva. Musiken flödar men känns inte direkt angelägen. Till en början är det väldigt bra medan resterade av given inte fångar upp mitt intresse, den enkla anledningen är att bandet vill för mycket. Hade gruppen tagit med färre låtar och reducerat formatet med rockopera, hade resultatet blivit bättre. En trevlig skiva men lätt bortglömd i morgon.

Kindness – Otherness
@@@@

Adam Bainbridge som är Kindness skapar här sin vita soulpop dränkt i skimrande harmonier där honungslena söta dofter sprider sig i musiken. Artister som Robyn, Dev Hynes (Blood Orange), Kelela, Manifest,Tawiah och Ade är med och sprider dessa aromer över det magiska musikaliska landskapet. Mjukt, soft och vacker popsoul vars anda är härlig och tanke ännu bättre. En av höstens mest välsmakande anrättningar är här.

Christopher Owens – A New Testament
@@@@

Den gamle The Girls-sångaren Christopher Owens släpper sitt andra soloalbum och det är en snygg, subtil skiva med pop, soul, gospel som låter charmigt. Det är riktigt bra och hämtar sin musikaliska inspiration från olika tidsepoker när musiken sveper fram som för att känna av dessa. Stundtals är det väldigt likt min favorit Steve Forbert vilket jag tycker om. En bra och finstilt skiva.

The Young Sinclairs – This is The Young Sinclairs
@@@

Samuel J. Lunaford är en begåvad rocksångare som gör musik som låter merseybeat, folkrock och blue eyed soul som har både Van ”The Man” Morrison och Gene Clark i centrum. En hög med heta låtar som bara smyger sig från indiefaunan och landar i knät på Gram Parson/The Eagles. Snygga arrangemang med luftig tätt musik är det som serveras. En av höstens finaste skivor som kanske inte är ett mästerverk men däremot den mest sublima popen just nu. Något som gör att man ändå med sant nöje kan lyssna på den.

Julian Casablanca + The Voidz – Tyranny
@@@

The Strokes sångare Julian Casablanca släpper ett skramligt album som stundtals låter industrirock, experimentell avantgarderock och det fungerar väldigt väl anser jag. Det är en vass skiva som aldrig blir ointressant, men inte heller ihågkommen misstänker jag. Den är visserligen träffsäker i sina musikaliska ambitioner, men också ack så formbar vilket gör den alltför diffus samtidigt.

Aretha Franklin – Aretha Franklin Sings the Great Diva Classics
@@

Jag förstår inte varför den gudomliga Aretha Franklins plötsligt släpper en sömnig skiva med covertolkningar som knappast tillför något till låtarna. Den fungerar för stunden, men tyvärr inte länge. Momentet av ögonblicklig kärlek till favoritlåtarna går därmed förlorat. Visserligen som vanligt gudomligt sjunget och välspelat, men också förutsägbart och som skiva tyvärr riktigt tråkig.

Caribou – Our Love
@@@@

Söt technopop eller housemusik med mjuk sångröst som flyter omkring i en bred ocean av ljud och låtar. Musik för lyxiga hotellnätter, barer, stränder och palmer. Det påminner lite om lyxpopen Duran Duran kunde spela i mitten av det soliga 80-talet. Pop eller house för vårt decennium som också fungerar väl i olika musikaliska sammanhang.

Uffe Lyssnar sig lycklig på Robert Plant

Skiva: Robert Plant – Lullaby and…..The Ceasless Roar
Betyg: ♣♣♣♣

Lullbaby

Den gamle rockräven Robert Plant har fortfarande förmågan att vara spännande. Det visade han inte minst med samarbetet med Alison Krauss för några år sedan som resulterade i plattan ”Raising Sand” som är en av detta århundradets bästa skivor. Hans förflutna med Led Zeppelin innefattade ju rock och blues som grund till musiken, men ibland kunde gruppen överraska med folkmusikinspirerade inslag. Så också på den nya skivan som precis som ”Raising Sand” hämtar inspiration från folkmusik och den delen av countryn som kallas Bluegrass. En stil som för övrigt också den har många synonymer med folkmusik från framför allt Irland. Nu har han gjort det igen, en skiva alltså, och det är inte utan att det närmar sig känslonivån ”jättespännande” igen.

Robert PlantRober Plant har anledning att se lycklig ut Foto: Biography.Com

Man kan säga att plattan huvudsakligen står på två ben. Det ena är förvaltandet av, experimenterandet med och nytolkningen av folkmusiken. Det andra benet är countryn som också den är mycket folkmusikorienterad. I kompotten väver han in både pop, rock och instrumentering som knappast kan kallas traditionell. Stundtals är det tungt och riffigt för att i nästa sekvens glida tillbaka till ursprungsläget – folkmusiken. Mycket inspiration till folkmusiken hämtas från den Irländska traditionen och det gör Robert Plant rätt i för resultatet blir minst sagt spännande. Också den tradition som finns i amerikanska Appalacherna är starkt profilerad på skivan, trakten är i folk- och countrytradition känd för sin distinkta stil. Visst är det nära rötterna men här finns en ordentligt tilltagen jordmån för nyskapande också. Resultatet av mötet blir så j-a bra att man torkar sig tårögt. Vackert, innovativt och engagerande med de både stora och små penseldragen gör detta till en formfulländad platta med många bottnar. Liknelserna med Alison Krauss, Daniel Lanois, Jethro Tull i sin linda och EmmyLou Harris ligger inte långt borta och sånt gör mig extra lycklig eftersom alla de uppräknade är något av ledstjärnor.

Låtarna är ett av skivans starka kort. Med ett gäng überstarka låtar går inte Robert Plant fel, det är han för rutinerad för. ”Little Maggie”, ”Rainbow”, ”Turn It Up” där man kan höra spårämnen av Tom Waits, ”A Stolen Kiss” där man kan höra en snygg pianohomage till min gamle hjälte Warren Zevon, den snygga pop-inspirerade ”Somebody There”, ”Poor Howard” med sin Irländska och Brittiska överton men som också rymmer Afrikanska inslag, bubblande rockiga ”Up On the Hollow Hill” som med med rötterna i folkmusik och rock träffar en nerv är bara några av de ess han kan dra ur rockärmen. Faktum är att hela plattan genomgående kan stoltsera med ett gäng väldigt starka låtar. Ytterligare en pusselbit läggs därmed till den utsökta samling som tillsammans utgör skivan.

Robert Plant ConcertBlaskan ger Robert en applåd för en lyckad skiva Foto: Ticketsinventory

Det är extremt befriande att både höra och kunna konstatera att Robert Plant har lyckats hitta den rätta kompotten av magnifika låtar, snygga arrangemang som här och där har glimten i ögat till andra artister och flera musiktraditioner som tillsammans skapar det där mötet det glimmar om. Fyran i betyg är självklar och jag tvekar inte att säga att den här skivan är en värdig kandidat, i varje fall för mig, till att bli årets bästa.
En skiva man både måste ha och höra helt enkelt. Den är lika självklar som luften vi andas eller vattnet vi dricker. Den är helt enkelt oumbärlig.