Uffe utövar lite musikarkeologi – Link Wray

Artist & skiva: Link Wray – 3-Track Shack (Ace Records)
Betyg: ♣♣♣♣

Link WrayI början av 1970 återvände Link Wray från ett hektiskt turnéliv som krävde lite nedvarvning. Sen starten på hans karriär 1956 hade musiklivet förändrats mycket och nu så här i efterdyningarna på Woodstock och dansande hippiesar fanns ett behov av en musikalisk stil som mer speglade den tidsåldern. Han hade ju tidigare sysslat med ren rack rock inspirerad av Elvis och de andra stora men med mer skit under naglarna. Han hade då gjort sig ett namn som en riktig gitarrguru.

Han hade redan utkasten till ett antal låtar och snart hade han stängt in sig på broderns gård mitt ute i vildmarken för att få lite ro. Resultatet nådde skivdiskarna 1971 i form av tre skivor. ”Link Wray”, ”Mordicai Jones” och ”Beans and Fatback”. Dessa tre skivor har nu samlats på en dubbel-cd under namnet ”3-Track Shack” från bolaget Ace Records. En antologi alltså och det har blivit dags att utöva lite sund musikarkeologi som vi på Blaskan gillar så mycket.

Låt mig börja med att döda en förväntan ni läsare kanske har. Albumet innehåller 70-talsinspelningar, alltså låter det som tidens musik inte som den Link Wray gjorde med låtar som ”Run Chicken Run” eller ”Apache”. Det är snarare Country, 70-talsrock, blues, folkmusik och pop som har färgat materialet på albumet. Ett annat lite utropstecken är att Link Wray tidigt gjorde sig känd för sina instrumentala låtar, ett tänk som lade grunden för surf-rocken med artister som Dick Dale. På 3-Track Shack sjunger han mer än han spelar gitarr.

De här omständigheterna gör inte albumet mindre intressant, snarare tvärtom. Det är ju som med en arkeologisk upptäckt, det sätter allt i ett nytt ljus och visar en annan sida än den vi har intalats. Det är helt enkelt en annan sida av myntet hos en artist som alltför länge bara har haft kultstatus. Dags att ändra på det och låta Link Wrays storhet få ett större genomslag med andra ord.

Det är mer rått, väldigt annorlunda men också mer troget rötterna i musiken som är de faktorer som har präglat de tre skivorna. Bluesen tittar fram allt som oftast i låtar som ”Crowbar” och ”Tail Dragger”. Här morrar det underfundigt på ett så där farligt subversivt sätt. I ytterligare en av blueslåtarna, ”The Coca Cola Sign Blinds My Eyes”, låter hans  röst till och med väldigt svart. Det är lite ovant att höra Link Wray sjunga men det är samtidigt ingen amatör som försöker ge hals. Tvärtom har han en talang också för detta.

Låten ”Water Boy” är så där extremt bluesig och liksom allt material på skivan söker den rötterna. I det här fallet är det låtarna som sjöngs på bomullsfälten och deltabluesen som ligger till grund. Ett monotont men skönt gungande sväng blir resultatet. När man hör låten börjar man nästan undra varför Link Wray så länge dolde sin kärlek till bluesen. Han gör den utmärkt, men är inte vidare känd från tidigare skivor för att ha spelat blues.

Samma fenomen avslöjas i en låt som ”From Tulsa to North Carolina”. Bluesen svävar över anrättningen och det svänger brutalt utan att bli bullrande. Det är svänget som får i centrum och som det gör det. En självsäker plats är vad låten skaffar sig och när pianot får trilla loss i ett hejdlöst sväng mot slutet i pianoriff och ackord blir man lyckligare än på mången dagar. Han fullbordar blues-cirkeln med Leadbellys klassiker ”In the Pines” som också Nirvana har spelat in på plattan ”Unplugged”.

I låten ”On the Run” hörs rätt många ekon från Creedence Clearwater Revival. Präglat av rötterna igen och en del countryinspiration låter det precis så distinkt som CCR gjorde runt skivan ”Cosmos Factory”. Låtens uppbyggnad med ett långt musikaliskt parti i mitten för att sen börja om där den började är ett upplägg som också det känns igen från bl a CCR. Det blir aldrig övertydligt dvs apar efter, utan är istället små glimtar och ögonkast som man själv får bena ut.

Också i ”Son of a Simple Man” anar man en av countryns stora nyskapare i bakgrunden nämligen Gram Parsons. En slags lek med konceptet där country utgör grunden men som också får se sig kombinerad med andra musikstilar som pop, rock och folkmusik. I ”Son of a Simple Man” leker Link Wray med rytmerna för att skapa en låt som liksom gungar från fotsulorna. Slutresultatet blir därefter, bra så in i h-e och det är inte utan att man gungar med hela vägen.

Link Wray Anthony PepitoneLink Wray var ända till sin död mest känd som gitarrkungen. Den rollen kan man inte ta ifrån honom, han var en fantom på instrumentet. Det är ändå dags att omstöpa den bilden då han hade mycket mer att visa upp vilket albumet visar. Foto: Wikimedia Commons Anthony Pepitone

Också folkmusiken får ett stort utrymme där både mandolin och akustiska gitarrer får konkurrens från mjukare anslag på den elektriska. ”Precious Jewel” är en av de där glittrande juvelerna på albumet. Dess folkmusik som ligger till grund behandlas både med vördnad men nalkas också med mycket lekfullhet och nyskapande. Ett drag som var typiskt för tidsepoken. Här lägger Link Wray definitivt ytterligare en pusselbit till en mer komplex bild av hans musikskapande, spännande!

I ”Beans and Fatback” döljer inte längre Link Wray att det är folkmusik det handlar om, där tar han steget fullt ut i en dansant folkmusiklåt som svänger och vränger tills den håller på att vränga sig själv ut och in. Det svänger, klöser och det är som sagt svängvänligt från fotbladet upp till höften.

Redan i nästa låt vänder Link Wray på steken 720 grader och låter rocken flöda på ett sätt som får allt att gunga. ”I’m So Glad, I’m So Proud” svänger och klöser den också men på ett helt annat sätt än den föregående låten. Här gungar gitarren loss och morrar nästan hotfullt. Distortion och en stärkare inställd på ”jävligt styggt” ser till den saken. Grund-rytmen anger svänget som är mördande och ovanpå allt sjunger Link Wray ut. Det är ljuvligt och sanslöst på en och samma gång. Albumets stora överraskning är skapad.

Sammanfattningsvis är skivan fullspäckad med varierat material av många olika schatteringar. Det är högoktanigt och mycket bra. Albumet lägger dessutom till en viktig pusselbit till bilden av artisten Link Wray och är därför en extremt viktig utgåva. Kan man få så mycket mer av en skiva som har nästan allt? Det här är skivan alla som beundrar de mer klassiska Link Wray-låtarna bör skaffa omedelbart.

Jerry Lee Lewis – Jerry Lee Lewis at Sun Records – The Collected Works

Jerry Lee Lewis fyller 80 år och har haft en nästan 60 år lång karriär i musikens tjänst. Den börjar snarast hos Sam Phillips klassiska Sun Records där rockmusiken började porla med artister som Elvis, Carl Perkins,Johnny Cash, Carl Mann, Roy Obison, Charlie Rich, Big Joe Turner med flera. Framförallt det var där vilden The Killer började hamara på sitt pianio för att vända upp och ned på världen för att sprida sin rockmusikaliska vision. Nu kunde jag ta del av en box på 18 cd-skivor med musiken från Sun Records som Bear Family sammanställd med stor glädje.
jerry-lee-lewis-2015-at-sun-records-compact-disc
Man kan nästan bli trött på en sådan massiv utgrävning av musiken. Men ändå känns den nödvändig för att hylla 80-åringen Jerry Lee Lewis. Författare som Joe Bonomo och nu senast Rick Bragg som verkligen snyggt och välformulerad fångar i The KIllers helhet. Fast visst kanske inte föremålet för biografin avslöjar allt och alöla detaljer för Rick Bragg angående hans liv men ändå kommer vi tillräckligt nära ändå för att få vetskap om en stor artists liv

Jerry Lee Lewis, Rock & Roll Singer(Date Unknown/Possible 50s)

Jerry Lee Lewis, Rock & Roll Singer(Date Unknown/Possible 50s)

Som en hyllning till Jerry Lee Lewis så kommer jag här presentera favoritlåtar med The Killer:




Äldre Blaskanartikel

Läsetips

Rick Bragg – Jerry Lee Lewis: His Own Story
Joe Bonomo – Jerry Lee Lewis Lost and Found

Micheles Kindh släpper loss sin hjälte Jackson Browne

jackson-browne
Just nu är Jackson Browne aktuell med sin ”Spotify Sessions” från New York och en samling med ”Radio Live Recordings” som bägge är suveräna upptagningar med musik från Jackson Brownes olika perioder. Jackson Browns politiska aktivistiska 80-talets år med skivorna ”Lawyers in Love” och ”Lives in the Balance” älskar jag verkligen att spela. Min första och hittills enda konsert jag bevittnad med Jackson Browne på en enda konsert vilket skedde i Stockholms konserthall i början av 80-talet. En upplevelse. Jag minns att jag såg Kjell Alinge på samma konsert som han senare i radioprogrammet Eldorado kåserade om. Nu blir det flera favoritsånger med Jackson Browne i Blaskan
Nu min absoluta favoritlåt:

Andra favoriter











Micheles Kindh låter Boz Scaggs fylla sommaren med magisk musik.

Boz Scaggs första skiva från 1968 inspelad i Stockholm på skivbolaget Karusell Grammofon AB. En skiva som enbart kom ut i Europa men är nu tillgänglig igen och heter enbart ”Boz Scaggs” och är helt okej musik för stunden. Bob Scaggs hade innan sin solokarriär också en period då han spelade med Steve Miller Band på två album.

Nu tänkte jag bjuda på favoritsånger med från Boz Scaggs fina karriär och lite från tidiga Steve Miller Band:






Från nya skivan:

Äldre stycken



Boz Scaggs i Steve Miller Band

Jon Spencer Blues Eplosions-special av Micheles Kindh

Jon Spencer Blues Explosions är det band som knappast behöver förnya sig för förnyelsens skull utan de gör sådant ändock. Jon Spencer med sitt ursprung i mytomspunna Pussy Galore som jag älskade en gång i tiden. Jon Spencer är också del i Boss Hog. Det finns snygga coola samarbeten med Dub Narcotic Sound System och flera låtar med den avlidna bluestungviktaren L.R Burnside. Med andra ord är allt vad Jon Spencer Blues Explosion ett band värd att uppmärksamma. Det nya albumet ”Freedom Tower – No wave dance party 2015” är knappast något mästerverk men ännu ett utsökt exempel på vad Jon Spencer Blues Explosions kan göra rent musikaliskt.Ett suverän bruksvara att dagligen inmundiga. Nu blir det vidoes och annt med Jon Spencers band Pussy Galore, Boss Hog och Jon Spencer blues Explosions och sologrejer:

Vi börjar med Jon Spencer blues Explosions:
Från nya albumet:

Lite äldre Jon Spencer Blues Explosions;


https://youtu.be/RZmxNM6DwsY

Boss Hog



Pussy Galore:



http://thejonspencerbluesexplosion.com/

Micheles Kindh lägger ut sina Billy Idolfavoriter och läser självbiografin ”Dance With Myself”

Billy Idols självbiografi ”Dancing With Myself” är en bra och samtidigt rolig läsning som behandlar hans liv och vägen till rockmusiken och hans blixtrande kärlek till punken när Billy Idol bildade Generation X och sedan hur superstjärnan Billy Idol blev 80-talets vilda kaotiska rebelliska nystartade MTV-generationens främsta ikon vid sidan av Madonna eller Michael Jackson, Boken var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara.
Billy-Idol-DANCING-WITH-MYSELF-rev-4.17.14

Jag tycker även om Billy Idols senaste skiva ”Kings & Queens of the Underground” är en av de bättre och tyngre albumen han släppt ut med en mängd bra låtar som tillför Billy Idol väldigt mycket.
billyidol

Därför kommer jag nu lägga upp mina favoritlåtar med Billy Idol och hans punkband från sjuttiotalet Generations X. Håll till godo:










Generations X




Från Billy idols senaste skiva


Hårdrock av Sonny Johansson

UFO : A Conspiracy Of Stars
UFO är ett brittiskt band bildat 1969 av Phil Mogg (sång), Mick Bolton (gitarr), Pete Way (bas) och Andy Parker (trummor). Deras storhetstid började 1974 när Michael Schenker (19 år ung) kom med i bandet de fick då ett tyngre/rockigare sound och låtar som ”Doctor Doctor”, ”Lights Out” och ”Shoot, Shoot” såg sitt ljus. U.F.O har släppt någonstans runt 20 album. Av nuvarande sättning är Phil Mogg den ende som varit med från start, trummisen Andy Parker kom åter till bandet 2005. Delar av Blaskanredaktionen såg dem på Sweden Rock 2002, men då med Michael Schenker på gitarr och Jason Bonham på trummor.
Den nya plattan A Conspiracy Of Stars är förvånande stark, Vinnie Moore anslöt till U.F.O. 2003, har tidigare spelat ihop med bl.a Alice Cooper och han får gott om tid att briljera i låtarna, här lirar han brallorna av de flesta.
Första låten ”The Killing Kind” öppnar med tunga riff och sen brakar det igång, Phil Mogg har sin starka tonsäkra sångröst i behåll och sätter varenda ton rätt och detta börjar lovande, ”Sugar Cane” och ”One and Only” är låtar som lätt skulle ha platsat på deras plattor från sjuttiotalet. ”Run Boy Run”, ”Ballad of the left hand gun”, är också starka U.F.O låtar. ”Messiah of Love” öppnar med tunga funkriff och fortsätter med pålitlig hårdrock på en stadig bluesgrund. Plattan avslutar med ”King of the Hill” är också en låt i up-tempo på en stadig bluesgrund. Jag ser fram emot nästa platta.
Vilken spelglädje, vilken överraskning skivan får € € € €.
unnamed

Nya recensioner av Micheles Kindh

The Decemberists – What a Terrible World, What a Beautiful World
@@@@
profile

Colin Meloy är sångare, författare och multiinstrumentalist och leder Portland, Oregons stoltheter The Decemberists. Vars nya skiva har kommit och uppvisar bandet från dess mest subtila och finaste moment av sofistikerade poetiska poplåtar. Låtarna är genomgående av hög kvalitet och fina målande texter som väcker upp emotionella känslor som om undertecknad läste en roman. En av årets finaste akter.

Bettye LaVette – Worthy
@@@@
BETTYE LaVETTE
Enda sedan hennes bästa skiva ”The Scene of the Crime” där både Drive-By Truckers backade upp henne med Patterson Hood, plus fadern till Patterson, David Hood och Spooner Oldham i sättningen som blev min favorit under 2000-talet men så har producenten Joe Henry producerat bra album också med Bettye LaVette. Den nya skivan innehåller suveräna råa soulballader och svängiga tolkningar av låtskrivare av rang såsom Mick Jagger & Keith Richards, Bob Dylan, John Lennon & Paul McCartney, Mickey Newbury, Beth Nielsen Chapman & Mary Gauthier och hon gör det utan tvekan på sitt alldeles eget sätt. Både soft och hård southern soul som hon spelade in på Stax-studion förr om decennierna. Bettye LaVette är snart sjuttio år gammal och vet hur man fraserar med samma kraft i rösten som hon alltid haft. Fast nu är hon bättre än någonsin.

Amazon -Sky City
@@@@
115125-be65344b161848e78e28aeeeb9c0dd1a

Här har vi en rad med svenska artister som tillsammans bildar gruppen Amason. Bandet består av Gustaf Ejstes (Dungen), Pontus Winnberg (Miike Snow),Amanda Bergman (Idiot Wind/Hajen),Petter Winnberg (Little Majorette) och Nils Törnqvist (Little Majorette) spelar sjuttiotals mjuk softrock som man kan säga landar mellan John Lennon, Fleetwood Mac och The Eagles.Men det handla rknappst om epigoner utan en ganska självklar popgrupp som råkar spela i olika band men här kollektivt gör det ultra snygg smart pop eller softrock. Egensinnigt och snyggt på samma gång som det är mäktig pop. Jag faller furiöst för helheten av deras låtprojekt. Nu hoppas att denna konstellation blir långvarig bekantskap. Ett av de bästa svenska album just nu.

The Waterboys – Modern blues
@@@
En gång i tiden var jag verkligen förälskad i den musik Mike Scott och hans Waterboys spelade in eftersom deras musik kunde stå mellan Bruce Springsteenrock och irländsk folkmusik som hade själ och formen av stegrande väl utpräglad musik. Från rockskivan ”This Is the Sea” till den som jag utan att tveka kan kalla för mästerverket i deras discografi ”Fisherman’s Blues” som alla skivor tyvärr måste mäta sig med. men den är ofrånkomlig i 80-talets musikklimat, eftersom deras nästa skiva ”Room to Roam” fortsätter i det irländska spåret. Där var bandet som bäst. När Mike Scott drömde om om att få lämna Irlands musikarv så var det mera stampig rock han gjorde och då blev det mest, tja, vad säger man – enbart ljudmässighet i musiken som ej klädde bandet i sin helhet. Det nya albumet. Jag lyssnade inte på bandet under flera år. Såg dem live i Gävle. Nya albumet innehåller bra texter och en mera varierad rockmusik som både innehåller högljudd rock och en mera melankolisk melodisk rock i samma stil som Jackson Browne och Sniff ‘n Tears under sin storhetstid. Det är okej musik som faktiskt är bra och har en stilsäker framtoning.

Noveller – Fantastic Planet
@@@@
Sarah Lipstate heter som artist Noveller och vi som kunde beskåda henne på Fylkinge vet hur fina och magiska hennes elektroniska och elektroakustiska experimentella musiksjok är i förlängningen. Hennes nya skiva glider på längs ljudens avenyer. Det är smått fantastiska låtar som går i både avantgardistiska spåren och de mera melodiska kvantsprången. Musiken lyser upp och tar mig med på långa ljudresor.

Run The Jewel – Run The Jewels 2

@@@@
Killer Mike och El-P är inga namn som egentligen behöver presenteras då de redan har haft egna karriärer i Atlanta och New York och blivit stora namn inom hip hop-genren. När det under sitt samarbete kallar sig för Run The Jewel gör på sin andra skiva mångfacetterat och dynamiskt hip hop. Det är tunga beats, coola starka anslag som får musiken att bulta och svepa över skyskrapor och flyga fritt över Manhattan. Det är mästerlig hip hop.

Natalie Prass – Natalie Prass
@@@@
Skivan innehåller både soul, pop och lite snygg lagom jazzig musik. Matthew E. White och Terry Pollard producerar denna fina pärla som ges ut på Jack Whites eget bolag Spacebomb vilket gör den ännu mera förträfflig och framförallt finns det väldigt många bra låtar som gör att ,man kan drömma om Jerry Wexlers Atlantic-bolag. Nu är det en tjej som sjunger förtjusande bra och skapar en direkt skimrande popplatta.

Holy Wave – Relax
@@@
Lite psykedelisk rock som verkligen låter 60-talets garageskrammel ligga i bakom fronten för likasinnade upplevelser. Detta är en rockskiva som fungera överlag hur bra som helst. Jag lyssnar, tar till mig och får tanken gro, kan detta var den där perfekta skivan för alla väder och vindar. Detta blir musik som lågmäld skramlar i tyst överenskommelse till vad som kommer att hända. En intressant platta.

Peter Matthew Bauer – Liberation
@@@@
Som frontman i indierockbandet The Walkmen gjorde han en suverän insats på minst sju studioalbum och nu släppte han förra året en fin skramlig psykedelisk platta med melodiska svepande sånger som andas skönhetens teckensymboliska indrivande vinterpromenader. Plattan lever och andas specifikt på ett snyggt sätt. En trevlig och ljuvlig skiva.

Ray LaMontagne – Supernova
@@@@
Sjuttiotalspop och sjuttiotalets softrock är det som nu existerar i Ray LaMontagnes musikaliska världsbild – en svit av skönt vibrerade låtar som elegant plockar fram poängen i den musik som han odlar i sin smart konceptuella vision. Det här albumet saknar inte än stringent hållning utan är fri och välkomponerande sånger som tar med oss nya spännande visioner.

Micheles Kindh lyssnar på nysvetsat musik.

Broby Time EP
@@@@
Burning Heat fortsätter med nya utsläpp och nu hamnar hos undertecknad svenska bandet Broby Time som låter faktiskt lite som Hurula och om man tänker efter är det även klassisk svensk indiepop med punksnattret i behåll. När Broby Time dessutom skriver snygga låtar ”Hela världen är min” så tänker jag på en annan snygg popindiepärla från Jumper anno nådens decennium 90-talet. Men Broby Time står så bra för sig om jag så säger. Det är tre riktigt fina pärlor som både överraskar och skapar mersmak efter en hel skiva – detta är början på ett starkt kort och ett bra band som vågar och gör det så gärna. Vilken stjärngrupp och vad det vattnas i indiesjälen efter mer musik. Årest första riktigt härliga svenska nya upptäckt.