Nya skivor


Willie Nelson – God’s Problem Child $$$$
Så har den gode Willie Nelson som är en bra bit över åttio och som har samma själ i sin musik trots att det låter stilsäkert och kanske som en vanlig dag på arbetet. Men Wille Nelson har i sextio år erbjudit oss sitt hjärtas kärlek till det han hyser som mest till den genuina countrymusiken. Trots sitt outlawfrändskap han alltid haft i sin vänskap med Johnny Cash, Kris Kristofferson och Waylon Jennings som en säker. Deras gemensamma projekt The Highwaymen var unik sig själv och resulterade i två suveräna album som jag fortfarande älskar. Willie Nelson har spelat med de flesta inom rock och country och fortsätter att ge ut skvor som håller hög klass för det mesta. Det nya albumet är verkligen ett lyckat koncept med en samling förträffliga sånger.

Jag måste tillstå att åldern förhindrar inte Willie Nelson att på något sätt att skapa flertalet utsökta sånger som han gör för det mesta i sin karriär på sina många långa album..
På ett par spår gästsjunger en rad förträffliga artister och som producent den mångkunniga Buddy Cannon som får till det riktigt bra med sina tentaklar. Jamey Johnson och Tony Joe White har skrivit det fina ledmotivet i skivan liksom Alison Krauss sjunger med på ett fint spår. Plattan väger tungt och det blir nästan som gå i bitar när musikens skönhet avslutat sin dans bort ivägen. Willie Nelson bet hur slipstenen skall dras ihop och plattan landar på ett fint sätt rakt ned i landskapet. En tydlig platta med många bra låtar som för det mesta kommer från mästaren själv så att säga.

Rodney Crowell : Close Ties $$$$
Det gick trögt under Rodney Crowells fösta tid i Nashville innan det lossnade för hans egen karriär. Han flyttade tidigt i ungdomen till Nashville i början av sjuttiotalet. Det var först när han till slut fick ett par av sina sånger inspelade av självaste Emmylou Harris som han senare gick med i hennes kompband The Hot Band under större delen av sjuttiotalet. Det var en bra tid medn så som många andra begåvade artister ville de knappast tillhöra någon annans band en längre tid. Han släppte sitt första soloalbum i slutet av sjuttiotalet. Den riktiga genombrottet kom så sent som 2001 med ”The Houston Kid” som är ett av mina allra största favoritalbum för alltid. Under åttiotalet var Rodney Crowell gift med Johnny Cash dotter Rosanne Cash och spelade in låtar tillsammans och fick några hits.
Idag gör den snart sextiosjuåriga Rodney Crowell en stabil och fin countryrockplatta med klara tendenser av utsökt americana. Han är idag bland de sista rebellerna som kom fram i sjuttiotalets Nashville där man odlade Buck Owen och Merle Haggards countrystuk. De flesta såsom Gram Parson, Townes Van Zandt eller Blaze Foley är borta sedan länge men Rodney Crowell finns kvar där på plats på scenen.
Den nya skivan innehåller en del av hans allra mest känsloanstrukna godisbitar jag hört på länge. Det är urstarka countryrocklåtar som ej avviker utan tar sig ton och låter musiken flöda snyggare än vad jag trodde var möjligt. Emotionella men stadiga som en stor ek med bred omfång. Spröd men på samma gång hård som flinta.
Sången är stark som en oxe som drar tunga lass. Jag har inte hört en bättre skiva från denna artist som för det mesta släpper enbart br amaterial och så även sker det dvid detta tillfälle att musiken blir upphöjd i känsloregistret.

Blaze Foley : The Lost Muscle Shoals Recordings $$$$$
Har man en gång i tiden skrivit en så pass stor sång som Merle Haggard gjorde till en hit såsom ”If I Could Only Fly” då behöver man knappast bevisa något. Men så var Blaze Foley ändå en unik begåvning som precis som sin bästa suparbroder Townes Van Zandt hade en förmåga att trolla bort sin karriär i sprit och droger. Townes Van Zandt påstår i en anekdot att efter Blaze Foleys död 1989 ville han med sitt band gräva upp Foleys döda kropp för att på så sätt komma åt en biljett till en pasntbank där Blaze Foley hade pantsatt sin gitarr. Om det stämmer. En berättelse som påminner om hur Gram Parsons vän gjorde en hednisk begravningsritaul i Mojaveöknen genom att bränna upp hans kropp 1973.
Nu finns det en samling lysande samling med Blaze Foley som spelade in en rad med countrysoulsånger likt vad både Elvis och Eddie Hinton gjort tidigare. Dessa magiska inspelningar från Muscle Shoals
David Johnson som var mn´ed och spelade in skivan blir nu nöjd att dessa inspelningar äntligen blir utgivna. Vi kan nu njuta av dessa tidgare försvunna mastertapes nu kommit ut och givit mig magisdka stunder av ren skimrande regnbågscountry.

”Blaze Foley was a genius and a beautiful loser.” som sångerskan Lucinda Williams, en gång i tiden uttryckte sig om Blaze Foley.


Chris Stapleton – From a Room: Volume 1 $$$$
Han gör en tung musik när han framför sin säkra moderna country som har sin bas i den rena rockmusiken. Alla nio låtar vågar både vara traditionella och går vägen längs rockstigen och stundtals mötes de på vägen. Det är låtar som fortsätter samma känslomässiga form av texter på som hans förra skiva ”Traveller”. Låtar som behandlar livets diverse olikartade äventyr. Nu har dessutom Chris Stapleton varit ute på vägarna med den alternativa countryns egen trollkarl Jason Isbell vilket torde gangna för hans riktiga genombrott, då menar jag ett ännu större sådant än vad förra albumet kunde vittna om. Det förtjänar vår skäggige snart fyrtioåriga mästare på att frambringa traditionell country och americana. Med andra ord fungerar skivan väl så att säga.


Karen Elson – Double Roses $$$$
Folkmusik, americana eller pop, ja man kan undra vad det skall betecknas som. Fastän det gör ingenting. Musiken skimmrar och vågar vara känslig utan att tappa fokus på vad musiken skall göra. Det är en samling skickliga välgjorda låtar som plocka rin tidens tecken och signifikativt träffar hårt på djupet och lyckats spräcka upp mentala asfalten vi alla kan bära med oss och inom oss.
Karen Nelson lyckats utöver förvantan att förmedla sina berättelser och utför det snyggt och får musiken att låta älsklig men ändå tar svärtan över och transformerar sakta till skönhetens eviga stjärn-nätter.

Uffe avnjuter EmmyLou Harris och Rodney Crowells nya

Artist & Titel: EmmyLou Harris & Rodney Crowell – The Traveling Kind (Nonesuch)
Betyg: ♣♣♣♣

EmmyLou Harris & Rodney CrowellLjuv musik uppstår varje gång EmmyLou Harris och Rodney Crowell har ett projekt ihop, så också denna gång Foto: Youtube

Återigen har vi begåvats med ett nytt album med EmmyLou Harris och Rodney Crowell. De två har varit musikaliska vapendragare från och till sedan 70-talet och det är om uttryckt förlåts ljuv musik som nu uppstår igen. Klassisk Country & Western när den är som bäst och som präglas av inslag av både Bluegrass, klassisk mainstream Country och alternativ Country.

De flesta låtarna är signerade Rodney Crowell och i vissa fall med hjälp av EmmyLou Harris. En låt – ”I Just Wanted To See You So Bad” – är skriven av en annan storhet inom dagens Country nämligen Lucinda Williams. Resultatet är suveränt, det svänger av bara den som i ” If You Lived Here, You’d Be Home Now” och det är mjuka anslag som i titellåten ”The Traveling Kind”. Svänger gör det om fler låtar som ”Bring It Home To Memphis” men det är de mjukare anslagen som överväger. Ett exempel på det mjukare är ”You Can’t Say We Didn’t Try”. Helheten präglas mer av det lågmälda än det svängiga.

Den låt som sticker ut från det mönstret är ”The Weight of the World” som är mer bluesig, nästan lite inspirerad av The Doors magnefika blues-experiment i slutet av 60-talet. Här serveras både det mystiska lågmälda och det lite expressiva med lite mer åthävor. Mina ögonbryn gör en piruett när jag hittar lite Ray Manzarek-inspirerat elpiano mitt i hela den härliga anrättningen. En bättre hyllning som dessutom sticker ut från det övriga kan man leta länge efter.

I övrigt präglas inspelningen som vanligt av hantverksskicklighet och enormt drivna musiker. Två storheter som dessa drar nog gärna till sig de allra bästa och det märks. Resultatet är också där stabilt och genomarbetat och det är en fröjd att höra så durkdrivna musiker få fram så bra resultat.

Skivans höjdpunkt är enligt mig fyra. Den första är som sagt överraskande ”The Weight of the World” som bryter normen rätt ordentligt. Den andra är ”Just Pleasing You” med sin smärtsamma och sentimentala ton, precis så som bra Country ska vara. Den är också överjordiskt vacker i sitt återhållna elände som presenteras i texten. Tårdrypande och uppmuntrande på en och samma gång.

Tredje höjdpunkten är stompiga och svängiga ”If You Lived Here, You’d Be Home Now”. Ingen sitter still efter den upplevelsen. Fjärde till sist är den vidunderliga cajun-inspirerade ”La Danse De La Joie” som både svänger och är mjuk i anslaget. Här vankas delta-toner och franska känslor i överflöd på ett sätt som gör den överjordiskt vacker men också svängig. Knappast kattpiss med andra ord.

Det är på det hela en mycket bra skiva även om den har sina toppar, mycket på grund av att dalarna helt och hållet saknas. Det är idel leenden från min sida och en hel del gung i högerfoten. Piruetten på ögonbrynen i ”The Weight of the World” gör den dessutom lite unik och uppseendeväckande. Känslan i Doors sätt att nalkas bluesen känns igen. Låten är lite av ett eko från fornstora dagar när man kunde njuta riktig musik istället för den discjycke-avart som spelar andras musik men presenterar den som egen.

Slutbetyget blir högt. Jag kan inte tänka mig en mer hjärtlig och mer personlig skiva som dessutom är extremt väl genomförd. Här finns det mesta, till och med cajun-inspiration i låten ”La Danse De La Joie” som gör det hela så bra att jag nog måste dansa en sväng. Varierat, genomtänkt, välbalanserat och musikaliskt mycket intressant är samman-fattningen av skivan. Slutbetyget landar på fyra och den är med mersmak. Ett måste med andra ord. Alla som likt jag älskar den här typen av musik har en fest för örat att se fram emot.

Fler som recenserat skivan är:

Göteborgs-Posten
Gaffa
DN
SVD

Uffe Lyssnar På EmmyLou Harris Och Rodney Crowell

Betyg: ♣♣♣

EmmyLou Harris Rodney Crowell Old Yellow Moon

Jiiiihaaa, det har blivit dags för hästjazz. EmmyLou Harris har frångått sin vana att ge ut skivor i alternativ country-tradition och istället slagit sina påsar ihop med Rodney Crowell. Han är en artist som arbetar i den mer kommersiella mittfåran av country-musiken, men han har också gjort sig känd för att ibland ge sig in i den alternativa countryn som också EmmyLou Harris har sysslat med sedan sin dunderhit ”Wreckingball” från 1995. När de nu möts är det dock alltså mer orienterat mot den mittfåra som den mer mainstream-orienterade countryn utgör.

Jag måste först medge att jag först hade svårt för att höra EmmyLou Harris i den mer breda och kommersiella genren av country istället för den alternativa stil hon har sysslat med sedan 1995. En stil som delvis bottnar i bluegrass-traditionen och också den en genre som jag personligen är mycket förtjust i. Men så kom jag ju på att det var ju faktiskt där hon började i slutet av 60-talet och det var i den rollen jag först bekantade mig med fröken Harris. Så det handlar egentligen bara att om att ställa in sinnena på en annan våglängd, den som rådde innan hon började experimentera med alternativ country. Och då hamnade skivan helt plötsligt i ett nytt ljus och bitarna började falla plats på ett helt annat sätt. Så sent om sider började jag alltså inse att den här skivan har ett definitivt existensberättigande och att den faktiskt också är bra. Den är i ärlighetens namn till och med riktigt bra på det hela taget.
Det börjar så där hästjazzskumpande med inledningslåten ”Hanging Up My Heart” som inte bara svänger dödsskönt, den är också f-bannat bra helt enkelt. Också ”Invitation To The Blues” är så där svängig och stompig och tungan gör Janne Schaffer-vrickningar i takt med musiken av ren lycka. Nästa svänggungare är ”Chase The Feeling” som bär spår av både rock och country i en just harmoni där det svänger värre än värsta bebopen. ”Black Caffeine” är farligt bluesgungig och så där undertryckt subversiv som bara en farlig blues kan vara. Den har dock hela tiden countryns förtecken men de klara bluesdragen finns där. I ”Bluebird Wine” lossnar det på både ett lekfullt sätt men också på ett klassiskt countrysätt där återigen rocken bjuds in som en naturlig del av låten. Det svänger riktigt ordentligt och det är så där himla bra som bara en platta med två rutinerade ringrävar kan vara.
Mycket av det övriga materialet är dock mer sordindämpat. Det är lågmält och känslomättat värre, men också den här kategorin låtar har sitt existensberättigande. Det är till och med fortfarande bra, riktigt bra. En låt som ”Bull Rider” är rent av mästerlig. Också låtar som ”Open Season On My Heart” och ”Dreaming My Dreams” är bra. Mästarklassen i den här kategorin nås dock av ”Here We Are” och titelspåret ”Old Yellow Moon”. Båda låtarna har den där perfekta balansen mellan textens sentimentalitet och musikens lågmälda anslag. Det är riktigt riktigt bra som sagt.

Det som är en styrka är tyvärr ibland också en svaghet. I det här fallet är det utomstående låtskrivare. Missförstå mig rätt, i de flesta fall fungerar det konceptet riktigt bra för man har valt med omsorg och det andas kvalitet. Tyvärr kan jag inte säga samma välvilliga sak om framför allt två sånger som inte riktigt håller samma klass. Den första heter ”Spanish Dancer” och är skriven av ingen mindre än Patti Scialfa, en artist som till vardags spelar in skivor under eget namn och är gift med Bruce Springsteen. Jag har ingen aning om hur låten ter sig i Patti Scialfas tappning, men i denna låter den lite för sömngångaraktig och lite småseg. Den andra heter ”Back When We Were Beautiful” och här skyller jag nog den sämre kvaliteten på producenten Brian Ahern. Låten är en ganska entonig komposition och här hade det kanske behövts någonting som hade fångat örat, ett arrangemang, en hook ett instrument som fick måla upp något extra bara något hände. Av detta blir det istället intet och kvar finns en halvfärdig låt som tycks sakna något. Ingen av låtarna är några rejäla magplask men det känns ändå som om det fanns en del kvar att göra.
På det hela taget framstår Old Yellow Moon som en skiva värd ett inköp. Den står på stadig grund med sina övervägande förkrossande bra låtar. De två låtarna som inte håller samma klass är inte så dåliga att de släpar skivan i smutsen men tillräckligt för att ändra mitt betyg från fyra till tre. Jag tycker trots detta att en trea i betyg är klart godkänt. Fyran låg som sagt snubblande nära men jag nöjer mig med det lägre betyget och säger till alla fans – köp den.