Sam Carlquist – I morgon skall jag vara lycklig: Dikter (Förlag Migoli 2016)

”Skriver jag i frenesi – i övertygelse
eller i hysteri, i jakt på dikten som bot”

”Du ser en gul tyglapp
klippt till en stjärna
med fula stygn på kappan.
O människa – om du såg
det som står skrivet på dess andra sida,
vänd mot hjärtat”

Två utdrag ur två separata dikter men som ändock uttrycker något som är en löpande tråd genom Sam Carlquists tidigare böcker.
Att förstå hur GUD kunde tillåta tragedin men ändå är det människans fria vilja i botten, utan att gudsbegreppet involveras, som kan skapa bottenlös ondska i ideologiska termer. Nazismens illgärningar och det som gjorde att den industriella fasanfulla utrotningen av människor som har en religiös tillhörighet som kunde möjliggöra det hela. Sam Carlquist första citerade diktrad tycker jag verkligen säger något om hans diktaranda. Är det ett sätt att kunna försonas med livet och kanske GUD? För även om Theodor Adorno ansåg att det gick inte skriva poesi efter vetskapen av nazismens dödsläger. Så gör Sam tvärtemot Adornos påstående: Han minns och skriver om det judiska folkets rötter och dess stolta historia. Framförallt sin släkts rötter.
Den andra diktraden är ur hans vackra hymn ”Treblinka” i form av en diktsvit om judars vandring mot döden i Treblinka – den ultitmata nazistiska ondskans slutmål.

Ändå är diktsamlingen en ljuslåga som sakta men säkert reducerar skuggorna och han kämpar med att klä orden i starka bilder från sitt inre. Han bekämpar dumheten och ondskan med sina ord. Sam Carlquist skriver ”Med tunga stövlar går vi att bekämpar de parasiter som strör ord i såren” Vidare pågår försvarsarbetet för att erövra språket från ondskan då Sam Carlquist skriver ””Vi samlar de mera dyrbara orden; språket som skall befria ansikten, sjudande av häpnad”

Det är klara och starka dikter som inte lämnar dig eller mig som läsare oberörd. Henry Bronett påpekar i förordet att det är Sams vrede vi läser över ondskans dumheter eller människans skröpligheter. Ändå accepterande men ändock i en ständig Bubersk dialog med GUD som uppenbarar sig i olika former. Jag har nu läst om de två tidigare diktverken och här finns en helig vrede men också passionerad kunskap som livet givet poeten. En visdom med mänsklig klokskap. Det nya diktverket har många skimrande indelningar. Diktsviten ”Oktoberlandet” fick mig direkt att tänka på Ray Bradburys science fiction-verk ”Oktoberlandet”. Där det magiska är också det bedrägliga. Även Sam Carlquist vandrar där i en sorglig melankolisk balladvandring i minnen och kanske en fläkt av bibliska ”Dödsskuggan dal” Men det förblir min favoritdel i diktsamlingen eftersom den säger mycket om att försöka minnas det som varit men som inte är längre finns kvar där.
Detta är återigen ett bevis på att Sam Carlquist skriver dikter direkt från sin själs djupa brunn.

Micheles Kindh om Sam Carlquists nya diktsamling ”Gud bodde i Rågsved”

Sam Carlquist konverserar med GUD i sin nya diktsamling, en GUD som kan transformeras till en kvinna, en röst, en kärlek och till en fråga. Jag tycker väldigt mycket om Sam Carlquists poem då dessa på ett för mig djupt sätt ställer frågor till någon som alltid finns där i form av olika varseblivningar, karaktärer eller som samtalspartner men frågorna förblir obesvarade i traditionell mening.

I Sverige så skryter vi om vår oandlighet, vår sekularisering, modernitet och vi följer en skrytsam ateism som förblir ett tomt skal för ideologer som hellre gömmer sig i falska politiska skal än öppnar sina sinnen för andlighet. Jag tänker på den trötta organisationen Humanisterna vars extremateistiska hållning är tom. trist, seg och inbjuder inte till livets mysterier eller tar människans andliga sökande på allvar utan likt kommunister vil de ersätta vår kulturella andlighet men en ideologisk frätande konstruerad ateism.

Fastän sådant slipper jag vid läsningen av den djupa medmänskliga diktverk som Sam Carlquist givit mig som läsare vilket är själva livets puslåder som flödar i hans verk.

Det finns en Martin Bubersk jag och du-relation i dikterna. Poeten beskriver och tilltalar och pratar med GUD i olika former. Jag upplever dikterna för att tala med poetens egna ord som:

”Böner upphängda i snören
bland tvätten på linorna”

För poeten upprättar en relation med GUD och samtalar över bordet med GUD. Han kan uppenbara sig i diverse former men samtalet fortlöper och det är också kärleken till sin nästa som centralt bredvid samtalen med GUD existerar också där i dikterna. Kärleksdikterna är vackra, mjuka och djupt humanistka på riktigt och fungerar inte så där kallt såsom organisationen humanisterna som klär in världen i sitt rationella paradis.

Då lever jag hellre med Sam Carlquists diktverk som är humanistiska på djupet och känns som äkta kärlek. När jag läser dikterna så får jag märkliga associationer till Martin Luthers bordsamtal på ett sätt där man kunde se humorn mitt i det gravallvarliga.

Sam Carlquist fördjupar sina dikter i den där specifika judiska traditionen med fråga och motfråga som jag tycker om. Det finns en underliggande humor i texterna vilket förstärker dikternas skönhet i varje delmoment.
Relevant, skimrande och estetisk diktsvit från en vacker själ i form av Sam Carlquist.
2015-06-14 20.04.40

Micheles Kindh om Sam Carlquist

Sam Carlquist – Brev från Sevastopol Med för och efterord av Crister Enander
Migoli Förlag
Brev-fran-sevastopol_kartonnage

Jag har två moment av ögonblicksbilder när jag läser Sam Carlquist’s vackra men stundom melankoliska diktsvit uppdelat på¨fyra betraktelser kring de judiska arvet i släkten där minnen och förflutna ögonblicksbilder samexisterar i texterna, orden och berättelsen som transformeras till det allmänmänskliga så att vi alla kan känna och leva med diktsviternas svepande panorama över diktarens morfar och mormor.

Först jag tänker på att hur Sam Carlquists familjedrama fick mig att tänka att på att så lyckliga vi övriga kan vara över att Max Brod bevarade Franz Kafkas samlade verk trots order att förstöra detsamma, vilket glädjer mig – Franz Kafkas verk oftast inger den där speciella känslan av att få uppleva något nytt och se den judiska identiteten I Prag blomstra upp och ge mig som läsare en kulturell skatt. Jag tänker också lite mera melankolisk på författaren Bruno Schulz som skrev vackra romanen ”Sanatoriet Timglaset” för att 1942 blev mördad av en tysk officer för att han var just tillhörande judiska tillhörigheten.

Det som får mig att klicka på sådana tankar var framförallt den täta lyriska sviten ”Brev från Sevastopol” plus det familjefotografi där jag kan se Sam Carlquist’s morfar stå där i mitten innan han gav sig av till Sverige. Alla inom familjen samlas till ett grupporträtt och alla är väl uppklädda för det givna ögonblicket då familjen skall fastna på en plåt som blir fotografi.
Den diktsviten är fantastiska lyriska små betraktelser över en barndom eller försvunna ögonblick som den vuxne mannen erfor som hågkomster när han nedtecknar bilder. Sam Carlquist finner en given punkt där texter bränner sig fast i mitt närminne – jag upplever hans dikter och ser även bilder som jag fogat ihop i min hjärna till fantastiska filmiska bilder. Det är sällan dikter skapar sådant hos mig som läsare.
Samma emotionella upplevelse får jag av hans diktsvit ”Resan från Glubokoj” som låter sin mormor ta en ton och skapa melodiska dikter som sjunger bokstavligen. Framförallt känner jag den judiska identiteten stärkas och jag får samma känsla av värme och kärlek där två människor i Sverige långt senare bygger sig ett eget hem och placerar sig mitt livet och tar sig an livet.
Sam Carlquist skriver dikter som berör mitt hjärta och skapar också utrymme för förståelse av komma till ett nytt land och bli medborgare och försöka finna sin plats i samhället.

”Den judiska begravningsplatsen” lyser starkast i samlingen för finns det både sorgsen melankoli och förgyllda ögonblick av ljusets hoppfullhet. Där brinner orden starkast och jag läser något som jag tycker är bedårande och jag menar exakt det. För dikterna får liv, rörelse liksom dynamik som löser upp tankar och omvandlar varje diktstrof till helt egen bild av ”Laterna Magic”.

En bok jag gärna tar med mig längs min egen livsväg och låter den bygga upp min emotionella förmåga till kärlek. Tack Sam Carlquist till ett storslaget diktverk som jag kommer läsa väl och länge.