Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy 2 – ”You Ain’t No Punk You Punk!”

backspegelnLemmy – vad betyder egentligen det där namnet egentligen? Ja frågar du om musiken så blir svaret ”allt”, men är det namnet så är det både mytomspunnet och diffust. Som vanligt när det gäller stora personer har förklaringarna nått närmast mytologiska proportioner. En historia talar om att ”Lemmy” var smeknamnet han fick hemma i ungdomsårens Wales som en beteckning på hans halvt engelska ursprung. Namnet skulle helt enkelt betyda ”engelsman”. Den historien kan man dock avfärda, namnet betyder inte det.

Troligaste förklaringen hittar vi i tiden runt 1975 när Lemmy precis hade fått kicken ur knarkbandet nummer ett Hawkwind för att han knarkade så det knakade. Det var ju efter att Lemmy hade åkt dit för innehav i Kanada som han hade slängts i finkan. Väl ute upptäcker han att han var frånåkt och snart också fockad. Hemma i London igen började nu pengarna tryta i en allt högre fart, inga inkomster och bara utgifter såg till det. Snart var han fattigare än en kyrkråtta, men en kyrkråtta med planer på ett eget band.

Så djungeltrumman gick, Lemmy letade bandmedlemmar. Pink Fairy’s, Steve Took’s Shagrats och UFO förlorade en medlem i gitarristen Larry Wallis när han hoppade på det nya projektet Bastards. På trummor återfanns Lucas Fox, alla var nöjda utom bandets manager Doug Smith. Han såg för sin inre madrömsvision hur bandnamnet skulle sätta hinder för deras karriär när ”Top of the Pops” skulle vägra att ta in dom och hur radio skulle vägra uttala deras bandnamn.

Nancy, Sid and LemmyNancy Spungen, Sid Vicious och Lemmy i en söt förening där Lemmy blev en naturlig del av punkscenen. Där kände han sig mer hemma och snart hade han anammat en del av deras musikaliska koncept och kombinerat det med hårdrocken. Foto: Wikimedia Commons

Snart hade både Larry Wallis och Lucas Fox ersatts av Phil ”Philthy” Animal på trummor och ”Fast” Eddie Clarke på gitarr. Bandnamnet hade till managerns lättnad och efter hans idé ändrats till Motörhead efter den sista låten Lemmy spelade in med Hawkwind. Fortfarande var dock Lemmy fattig som en kyrkråtta och bandet utan kontrakt med skivbolag och det är nu namnet uppstår på myten himself.

Det sägs nämligen att Lemmy överlevde på att låna sig fram. Det var ”Lend me a fiver”, ”Lend me till tomorrow” mest hela tiden. ”Lend me” på cockney blir snabbt ”Lemmy” så snart hette han helt enkelt Lemmy i vänkretsen. Under tiden smidde han planer på att ändra den dåvarande situationen genom att landa ett skivkontrakt.

Den nu framväxande punkrörelsen blev Lemmys hemadress, den tilltalade honom mer än kretsarna kring hårdrocken då han kände mer samhörighet med denna. Lemmy blev snabbt bekant med både band och medlemmar i dessa och nu kunde han också dryga ut sina magra inkomster genom att spela bas åt The Damned. Kontraktet varade bara några få gig 1976 då bandet saknade basist. Saker och ting började röra på sig. Han blev också under perioden bekant med Sex Pistols Sid Vicious.

Mitt under punkfebern som exploderade i Storbritannien i oktober 1977 i och med releasen av Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks”, släppte också Motörhead sitt debutalbum som var självbetitlat.  Den 21:a augusti 1977 släpptes albumet ”Motörhead” på etiketten Chiswick. Från början hade bandet fått kontrakt via bolaget UA som bandet hade spelat in några låtar åt vintern 1975-1976. Bolaget hade dock uttryckt tvekan om bandets kommer-siella potential och så småningom brutit kontraktet. Chiswick blev därför nästa val.

Från Motörheads andra skiva ”Overkill” kom låten med samma namn. Ett album som kom att bli så pass nyskapande att en hel genre och flera andra skapades som ett direkt resultat. Klipp från Youtube

Debuten blev inte så dålig som UA hade förutspått.Kommersiellt gick den rätt bra med
60 000 sålda kopior och det här säkrade kontraktet för ytterligare ett album. Bandets logotype som prydde debutskivans omslag hade fått namnet ”Snuggletooth” eller ”Snuggletooth B. Motörhead”. Joe Petagno som hade ritat omslaget hade själv döpt figuren till ”War Pig” efter den berömda låten med Black Sabbath, men snart hette den alltså något annat. Logotypen skulle följa bandet resten av karriären.

Runt 1978 stod Motörhead med fötterna i två läger – Punken och hårdrocken. Snart hade det ena blivit det andra och nu utvecklade bandet ett helt nytt unikt sound. Philthy hade börjat spela dubbelpukor som smattrade som ett helt luftvärnsbatteri, Lemmy hade ytterligare förfinat sitt basspel med dubbelstopp och attackattityd och ”Fast Eddie” vevade på som aldrig förr.

Det var inte punk, men det var inte heller traditionell hårdrock – You Ain’t No Punk You Punk! (Citatet kommer från den inledande raden i ”Garbageman” av Cramps). Resultatet av bandets experimenterande kunde höras på albumet ”Overkill” som släpptes 1979. Albumet blev bandets stora genombrott trots att det ”bara” såld lika bra som debuten dvs 60 000 exemplar. Albumet är på grund av sitt innehåll idag klassiskt. Det skapade soundet, det utvecklade bandet och det formade deras musikaliska stil som sen blev så berömd.

Låtar som ”Overkill” och ”Damage Case” formade en helt ny stil som också blev stilbildande för andra. Ännu för unga lät sig t ex de kommande medlemmarna i Metallica inspireras av skivan. Lars Ulrich framhåller den som ”det ögonblicket då jag bestämde mig för att spela trummor”. Hela Thrash-scenen med band som Anthrax, Slayer, Exodus, Kreator, Overkill (!), Megadeth och Testament hade just detta album att tacka för sitt sound.

Också band som Bad Brains kom att betyda en hel del för Thrash och dess framväxt. Här ett klipp från runt 1980. Klippet kommer från Youtube

Hardcorepunken kunde också sägas ha bidragit till Thrashens framväxt. Band som Bad Brains, Sick of It All, Minor Threat, Agnostic Front, Converge, Gorilla Biscuits, Poison Idea, Cro-Mags, Circle Jerks, Black Flag och Dag Nasty betydde också de allt. De unga spolingarna som kom att utgöra ryggraden i Thrash-scenen lyssnade så öronen blödde på just dessa band och fler.

Motörhead hade nu i varje fall etablerat sig som ett av sin tids ledande band. Nyskapande med ett nytt aggressivt sound som omfamnade två musikstilar i kombination kom att bli den nya formeln. Fler band från Storbritannien följde snart efter och hela vågen har senare döpts till New Wave of British Heavy Metal eller NWBHM. Den här scenen var den andra pusselbiten för de kommande Thrash-banden.

Band som Def Leppard, Iron Maiden, Angel Witch, Samson, Diamond Head, Saxon, Tygers of Pan Tang, Venom, Girlschool och Grim Reaper gjorde sig snart också sig ett namn och betydde också en hel del för den kommande Thrashen. Motörhead hade alltså tillsammans med flera av just NWBHM-banden startat en ny dynamisk scen som kom att betyda allt och mer. Hårdrocken inte bara överlevde tack vare detta, den förnyades nu med en ny scen och ett nytt sound. Mer om det kommer i nästa avsnitt som presenteras snart.

Ulf Holmén AKA Dr Dacapo

Det sitter i sättet att spela! Här ett litet smakprov på varför Lemmy var både nyskapande och annorlunda som basist från Youtube

Punkens Historia14: Rule Britannia; Alternative UK

1975 och 1976 hade punken börjat etablera sig i Storbritannien. Det hade startat med Malcolm McLarens hemkomst och berättelser om CBGB 1975. 1975 och 1976 hade så flera grupper skapats som nu också hade börjat skriva och ge ut musik. Eftersom samhället såg så mycket mer annorlunda ut, hade den engelska punken snart formats till en rörelse med klasshat och beskrivningar av ett utanförskap på agendan. Det blev helt enkelt rätt lätt att ta steget över till att bli betydligt mer politisk än den amerikanska motsvarigheten var. Den amerikanska versionen var betydligt mer inriktad på konst och som därmed hade ett mer intrikat musikaliskt uttryckssätt. Det skulle snart visa sig också att den engelska punken var betydligt mer våldsam. I den desperata situation med ständiga strejker och inget framtidshopp som samhället befann sig i, var det lika lätt att både stämningen och konsertatmosfärerna blev betydligt mer explosiva än den var på den amerikanska sidan av Atlanten.

Konserterna blev ibland till en spottloskeorgie, både band och publik utbytte saliv och denna kunde stå som en vägg mellan de båda. Åskådarna bildade ibland vad man idag skulle kalla moshpits där slagsmål och sparkar snarare var regel än undantag. Pogodans som gick ut på att hoppa upp och ner var obligatorisk. Snart hade också vildsinta uttryck letat sig in som de vågbrytande folkströmningarna genom publiken som ibland hotade att välta allt inklusive scenen. Så kunde en Brittisk punkkonsert se ut. Allsång var också den påbjuden, med vissa band till och med förväntad. Ett av dessa var också ett av de mest politiskt uttalade som fanns vid tidpunkten, deras namn var Sham 69.

Sham 69Sham 69 – Streetpunkens stora innovatörer Foto: Punk77

Sham 69 kom från det lilla samhället Hersham som ligger sydväst om London. Snart hade de bytt bostadsort och etablerat sig som ett hårdfört band med mycket politiska texter. Låtarna handlade ofta om orättfärdigt arresterade, politiskt aktiva som hade fått betala priset för sin uppstudsighet, hopplösheten i tillvaron och så vidare. Bandet kallade sin råare och mer politiskt uttalade stil för ”Streetpunk”. Deras musik kom att bli stilbildande för flera grupper inom skinheadrörelsen som delvis tog över efter punken. Stilen innefattade fotbollskörer och på konserter blev det därför snart tradition att publiken fyllde i refrängerna, allsång på Skansen på punkvis skulle man kunna säga. Musikstilen hade klara kopplingar till den engelska fotbollskulturen, ett arv Skinheadrörelsen senare tog över också den. Sham 69:s konserter blev många gånger otyglade upplopp på gränsen till våldsamheter, en smått otäck känsla om ni frågar mig. Det hände att folk gick hem från en konsert med Sham 69 både blodig och blåslagna. Den sidan av bandets musik spårade ur under en konsert på Middlesex Polytechnic 1979 då National Front (Nynazistiskt Parti vid tidpunkten) med anhängare tog över konserten genom att storma scenen. Bandet har upplösts och återförenats ett antal gånger med flera medlemsbyten, men finns än idag.

Ett annat uttalat politiskt band var The Clash. Redan från debuten 1977 var man politiskt medvetna och hade en klart socialistisk agenda. Bandets texter beskrev ofta de utsattas situation med en känsla av ironi och vanmakt som den text du hittar i låten ”Guns of Brixton” till exempel. Bakgrunden till låten var de raspräglade kravaller som hade rasat under perioden i Londonförorten Brixton som mest beboddes av invandrare från Karibien. Många av innevånarna kom från den före detta kolonin Jamaica. Under perioden skakades förorten av beväpnade upplopp där både polis och demonstranter kom till skada. The Clash båda förgrundsfigurer Joe Strummer och Mick Jones hade båda närvarat och skildrade nu händelserna i text. Ett annat exempel på deras konfrontationsbeskrivande texter hittar du i ”White Riot”.

The Clash2The Clash – En uttalat politiska grupp Foto: Sites

The Clash var också det band som blev vapendragare till Don Letts. Han startade sin karriär som dj på klubbar som Roxy där han spelade punkdängor och umgicks med den nya inneklicken. Han spelade och filmade också och långt senare kom han att göra filmdokumentär om punken. Han var också en hängiven fan av reggae eftersom hans föräldrar hade invandrat från Jamaica och han blev den som introducerade musikstilen i punkkretsar. The Clash blev först ut att anamma stilen musikaliskt och de skrev också reggaelåtar. Snart hade punken och reggae vuxit ihop och musikstilens store gigant – Bob Marley – spelade kort därefter konsert på Hammersmith Odeon i London där varenda punkare var. The Clash stod i kulisserna och insöp allt för att lära sig. Resultatet blev låtar som ”White Man in Hammersmith Palais” och en version av Junior Murvins klassiska ”Police & Thieves”. Senare i bådas liv kom Joe Strummer och Don Letts att  tillsammans bilda gruppen Big Audio Dynamite så därmed slöts den cirkeln.

Don LettsDon Letts introducerade tillsammans med The Clash reggae i punkkretsar Foto: Ubora

Till sist i denna kategori hittar vi ett band som kom från en betydligt mer av våld präglad miljö, först lite bakgrund. Nordirland var 1977 en delad zon mellan katoliker och protestanter som likt den situation som rådde i Berlin bodde som i två städer eller läger. Båda sidorna var beväpnade till tänderna och såg till att skaffa inkomster till vapeninköp genom att sälja droger till människor som i brist på hopp om framtiden blev lätta offer. IRA som förde kampen på den katolska sidan sysslade också med knäknackning och skumraskaffärer i republiken Irland samt staden Boston för att dryga ut inkomsterna. Bombdåd och avrättningar var vardagsmat och mitt i kaoset patrullerade en polisstyrka tillsammans med militär gatorna, ofta med resultatet att de anklagades för både övervåld och att ta ensidigt parti. Det var med andra ord en situation som var hopplös i kubik. Punken kom snabbt att bli mångas säkerhetsventil och snart hade flera band dykt upp från den nordirländska delen av Storbritannien.

Stiff Little FingersStiff Little Fingers var ett ovanligt eldfängt band Foto: Rock

Det mest kända hette Stiff Little Fingers. De kom från Belfast och deras debut ”Inflammable Material” från 1979 är något av det mest explosiva punken kan uppvisa. Varje låt var en laddning som väntade på att få nå den kritiska punkten och också uppföljaren ”Nobodys Hero” från 1980 kunde stoltsera med samma koncept. Till detta kunde bandet lägga en stil som var rätt unik och som var klart inspirerad av Irländsk folkmusik vilket gjorde den unik och egen. Texterna beskrev ofta den totala hopplösheten som tillvaron hemma i Nordirland utgjorde, de berättade om de döda och de hjärndöda inom de krigande fraktionerna. Bandet finns än idag och kan avnjutas live på olika ställen i framför allt Storbritannien. Frågar ni mig heter deras stora flaggskepp till låt ”Alternative Ulster” och ”Johnny Was” som måste höras.

Tre grupper, tre exempel på det som komma skulle. Punkens arvtagare låg nämligen redan i startgroparna och hämtade syre från just framför allt Sham 69 och deras musik. Skinheadrörelsen som jag avser, hade redan börjat formas men blev mer uttalad och känd 1978. Punken hade alltså fått hjulen som under åren 1975-1976 i många avseenden hade stått stilla musikaliskt att rulla igen. Musiklivet hade helt plötsligt börjat bli dynamiskt igen och det var en mycket spännande tid.
Ett annat fenomen som hade börjat dyka upp kallades spefullt punk för medelålders. Den gick under den officiella benämningen ”New Wave” och var en mindre våldsam, mindre politisk och mer konstnärligt inriktad musikstil mer i den amerikanska smaken. I den genren hittade vi en tidig Elvis Costello som fortfarande är en stor artist. Man kunde också med fördel lyssna på artister som Chris Spedding, Nick Lowe, Lorna Logic, Lene Lovich med flera.

Elvis CostelloElvis Costello – en mer konstinriktad artist i musikstilen New Wave Foto: Hornets

En direkt effekt av punken och det som kom att bli arvet efter den, var det hejdlösa experimenterandet som nu satte igång. Band som hade börjat i punken men som snabbt gick över till att bli något nytt var flera till antalet.
Joy Division började under namnet Warsaw som spelade punk. Snart hade de utvecklat sin musik från denna stil till en ny. De blev det bandet som kom att grunda den under åttiotalets första år så stora depprocken där vi kunde avnjuta andra band som Echo & the Bunnymen, Cure, Bauhaus, Sisters of Mercy med flera. Det var dock Joy Division som la grunden och uppfann genren, ett direkt resultat av punken.

Tubeway Army var punkbandet som så fort de hade hört David Bowies skiva ”Station To Station” hade sadlat om och snart spelade de en mer synthinspirerad musikstil. Snart bytte de namn till Gary Numan & The Tubeway Army och under det namnet gav de ut singeln ”Are Friends Electric”, utan att fatta det hade de satt den musikaliska standarden för hela den rörelse som från 1979 kom att betecknas ”New Romantics” som blev så stor under de första åren av åttiotalet. Band som Ultravox, Anvil och Depeche Mode slog igenom med denna stil. Gary Numan spelar än idag in skivor i eget namn och han släppte häromåret den alldeles superba plattan ”Splinter – Songs From A Broken Mind” som är ett måste för alla som älskar syntmusik.

Tubeway Army Are Friends ElectricGary Numan och hans Tubeway Army Foto: 45Cat

Ultravox ja, med sin första sångare – John Fox – stod de från och med debuten 1977 med fötterna i båda läger och kom också de att bli stilbildanden för ”New Romantics”. Under perioden 1977-1979 under ledning av John Fox hade de dock en mer punk- och artrock-influerad stil som kom att betyda mycket inte minst för den svenska punkrörelsen. Deras spelning på Jarlateatern i Stockholm beskrivs som magisk. Låtar som ”My Sex”, ”Saturday Night In the City of the Dead”, ”I Want To Be A Machine” och ”Rockwrok” startade helt enkelt den svenska punkrörelsen. New Romantics blev därmed precis som depprocken ett direkt resultat av punken. Musiken som skapades i den här genren mellan åren 1977-1979, kom därmed att kasta sin skugga över musiklivet långt in på åttiotalet.

Ett annat musikaliskt resultat av punken dök upp på ett lite mer oväntat ställe. Runt 1977 hette en av de fasta medlemmarna i punkrörelsen utkanter Lemmy Kilmister, eller kort och gott Lemmy. Han hade varit medlem i det progressiva rockbandet Hawkwind, men letade nu medlemmar till en ny grupp. Hans öknamn ”Lemmy” lär ha kommit av att han under perioden var så luspank att han lånade sig fram i tillvaron, ”Lend me” (Låna mig….) blev på Cockney-dialekt någonting som lät som ”Lemmy” som också blev hans namn.

LemmyLemmy was a punk! Här med Sid Vicious från Sex Pistols Foto: Glam-Racket

Snart hade han startat den av punken inspirerade gruppen Motörhead som med sin bullriga musik låg i gränslandet mellan punk och hårdrock. Deras musik blev snabbt stilbildande. Samtidigt blev punken ungefär 1979 alltmer hätsk och snabb i sitt uttryckssätt. Band inom Skinheadrörelsen satte alltmer sitt avtryck och detta blev ingrediens nummer två som kom att inspirera fler band. Ett av dessa hette Venom och var ett rent metal-band men som hade börjat inspireras av de två föregångarna. Deras nya snabba stil med tyngd, röj och dubbel baskagge på trummorna blev startskottet på åttiotalsfenomenet Thrash inom hårdrocken. Band som Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax växte fram ur den musikaliska mixen mellan musik inspirerad av Brittiska hårdrocksband ur New Wave of British Heavy Metal, punk och Motörhead. Den nya Brittiska metallen skapades i sin tur av band som Iron Maiden, Diamondhead, Saxon och Def Leppard. Punken hade därigenom letat sig in i metal-musiken.

MetallicaPunken letade sig in i metal-musiken thrash. På bilden Metallica Foto: Bandwallpapers

Till sist skapade punken ytterligare en genre. Den var direkt inspirerad av punken och den musikstil som tog punken in i framtiden. Medlemmarna i de grupper som tog vid efter punken var själva före detta medlemmar i grupper som hade verkat under åren 1976-1979. The Professionals innehöll före detta medlemmar från Sex Pistols, PIL (Public Image Limited) likaså. Lords of the New Church skapades delvis av resterna efter gruppen Dead Boys och så vidare. Deras stil låg nära den som de hade spelat under punkåren fast uppdaterad och det var därför just dessa grupper som förde facklan vidare. Tack vare dem kunde grupper som Green Day, The Pogues och fler fortsätta traditionen med punk som musik och få en samtid som nu att uppskatta musiken. Med andra ord, punk’s not dead!

Punkens Historia13: Rule Britannia; In Punk We Trust

Förutom att alla band som kom att forma den brittiska punken startades under 1975-1976, hände en del saker inom övrig musik som fick effekter på punken. Tre händelser kom att avgöra den gryende punkrörelsens inställning. Den första var musiklivet utanför den egna kretsen, den andra en konsert som formade allt och till sist den politiska situationen i landet.

1972-1974 Inträffade oljekrisen i världen, den sände chockvågor genom världens ekonomier och den ödelade människors liv när fabriker stängde och folk blev arbetslösa. Orsaken var en kraftig uppgång på oljepriset på världsmarknaden. Som vanligt blev det de fattigaste som drabbades värst. Storbritannien har länge varit ett land som har plågats av sociala motsättningar i form av ekonomisk och social orättvisa, 1972-1974 var år som blev förödande för nationen. Priser på basvaror sköt i höjden, folk blev friställda, inga jobb fanns att få och levnadsstandarden sjönk för vanliga människor, med andra ord pyrde det lite överallt. Till råga på allt drevs en kil ner i samhället mellan inte bara de som hade och de som inte hade, utan också mellan svart och vit. England hade redan då en stor invandrad befolkning från framför allt de före detta kolonierna och dessa drabbades nu inte bara av arbetslöshet utan också av ren och skär rasism. Det var främst befolkningen i Londons förorter med rötter  i Karibien, nationaliteter som Jamaicaner var vanliga. Problemet var bara att dessa stod än lägre än engelsk underklass, konfrontationsrisken var uppenbar.

StrikeEn av många nödvändiga strejker som slet sönder landet Foto: Brentfordtw8

Bröd och skådespel har alltid varit maktens svar på folks hunger efter frihet och framtidstro. Så också här, på radion kunde man märka en allt mer musikalisk orientering mot det allt mer glättiga i dödsryckningarna som glamrocken låg i. Band som Bay City Rollers, Mud och The Rubettes firade nya triumfer med listettor som låten ”Sugar Baby Love”

Problemet var bara att den yngre generationen såg igenom hela bluffen. Bröd och skådespel istället för riktiga jobb kan lätt ge den effekten, speciellt om man är kapabel att tänka själv. Som ni hör var dessutom låten så usel att man ville spy, ett faktum som bara eldade på frustrationen särskilt hos de som var intresserade av musik. Efter ”Sugar Baby Love” var alla som älskade musiken ense om att något måste göras. The Rubettes hade helt enkelt satt en sten i rullning som nu inte gick att stoppa. Dom och framför allt Bay City Rollers var en av grundorsakerna till punkens framväxt.

Bay City RollersBay City Rollers fick många magar att vändas ut och in Foto: Musicpophits.com

Englands etablerade politiker utgjorde inte heller de något alternativ till lösning på samhällets alla problem. Många ansåg att Labour hade smitit från sitt ansvar och för länge sedan tappat greppet om situationen. Ett exempel på detta ges i i John Lydons (Johnny Rottens) bok ”No Irish, No Blacks No Dogs” från 1993, vi rekommenderar den varmt. Där beskrivs hur alla de strejker som runt 1975-1976 plågade landet och där Labour stod handfallna. En dag var det sopstrejk och alla fick dela säng med de kattstora råttor som då kom ut, nästa dag kunde det vara bageristrejk vilket gjorde att även om man hade råd kunde ingen köpa det dagliga brödet. Det var helt enkelt kaos och ingen erbjöd nåt alternativ. Det enda som återstod var helt enkelt att saken i egna händer. Den förtvivlade och många gånger hopplösa situationen som många satt gav punken en utmärkt grogrund. Det är ingen slump att den politiskt turbulenta perioden och den första framväxten av punkband som Sex Pistols, inträffade under just den här perioden.

Nästa viktiga händelse inom musiken som ledde fram till punkens publika genombrott inträffade 1975. En ny musikform tog sig in i folks medvetande och den gick under  det föga smickrande namnet Pubrock. Musikstilen byggde på bluesens estetik och hade en del vildare inslag som tilltalade flera blivande punkare som t ex John Lydon. Stilen kunde som exemplet nedan halka ut i rena kakafonier av ren och ljuvlig hedonistisk rock som kunde få döda att dansa. Lägg märke till en ung Wilko Johnson på gitarr som spelar tills fingrarna blöder i det bifogade exemplet här nere. Band som Dr Feelgood, Count Bishop, Kilburn And The High Roads och Inmates hade snart etablerat sig. Deras minst sagt annorlunda stil kom att bli stilbildande och inspirerade delar av punkrörelsens.

Dr Feelgood live på Top of the Pops 1975 Klipp: Youtube

När Malcolm McLaren kom hem till London efter sin utlandsvistelse i New York 1975, kunde han berätta om ett nytt sensationellt band som alla borde höra. Namnet på gruppen var Ramones. Säkert hade han bootleg-inspelningar som cirkulerade som kassettband mellan de intresserade och initierade för detta var vanligt vid tidpunkten. Principerna för DIY (Do It Yourself) hade börjat växa fram redan då, egenhändigt gjorda inspelningar var vanliga och man kunde till och med få en del av dessa när man köpte skivor på vissa ställen. Till exempel så hörde jag själv en mycket ruffig och dåligt mixad version av ”Anarchy In the UK” med Sex Pistols redan sommaren 1976, trots att den officiella releasen av den och de andra på albumet skedde i maj 1977.1976 Kom så Ramones debutskiva vilket på många sätt markerade starten på allt, inklusive den engelska punken som en mer publik företeelse. Samma år spelade bandet den beryktade konserten på Roundhouse i London.

RoundhouseRoundhouse i London är den beryktade konsertlokalen Foto: Standard.co.uk

Alla som skulle komma eller redan hade startat band var där. Mick Jones och Joe Strummer som redan hade skapat The Clash var där, Siouxsie Sioux som kom att bli mycket viktig med bandet som bar hennes namn var också där. Med sig had hon tagit några grannar från Bromley som Billy Idol som så småningom blev sångare i Generation X, och Severin Severin som blev bassist i Siouxsie & The Banshees. John Lydon (Johnny Rotten), Steve Jones,  Paul Cook och Glen Mattlock som alla redan spelade i Sex Pistols hade infunnit sig och så vidare. Konserten innebar det definitiva startskottet för punk i Storbritannien. Den gick till och med så vilt till att Ramones blev uppringda i logen av flera personer som stod utanför och inte hade råd att komma in, säkert hade de fått tag på telefonnummer genom Malcolm McLaren. Ramones bildade mänsklig stege där medlemmarna hängde ut genom ett fönster och hjälpte flera att klättra upp. Ansträngningen var dock väl värt besväret, konserten lär ha varit magisk.

Ramones Live på CBGB 1974 klippet kommer från Youtube

1975 Hade ett nytt band sett dagens ljus i hemstaden Los Angeles. Med sina medlemmars låga ålder väckte de uppmärksamhet – de var inte mer än 16 år – men de var dessutom tjejer vilket inte var helt vanligt i rockvärlden vid tidpunkten. Joan Jett (blev ju som bekant mycket stor senare), Lita Ford, Sandie West, Jackie Fox och Cherie Curry var medlemmarna i bandet Runaways som också dom kom att influera punken. 1976 debuterade de med det självbetitlade albumet och snart var de en snackis. Inte så mycket i hemlandet dock som i Japan och Storbritannien. Samma år kom de till London för konsert och tidningen NME (New Musical Express) skrev om händelsen. Incidenten som jag snart ska berätta om vandrade som hörsägen i kretsarna kring punkrörelsen i London 1976, en rörelse som The Runaways snart var bekant med på båda sidor Atlanten, och kan tyvärr vare sig bekräftas eller förnekas. Det sägs dock att en medarbetare på NME var på extra dåligt humör och bestämde sig för att skriva vad han tyckte om The Runaways, det blev inte populärt hos tjejerna. Snart hade stämningen blivit så hätsk att de bestämde sig för att besöka honom. De klev in på kontoret beväpnade med järnrör och stiletter, vilket föranledde personalen att ta skydd. Tanken var att spöa upp den uppkäftige journalisten, men detta kom på skam. Den personen som hade åstadkommit alltihop, var ledig den dagen och slapp undan med blotta förskräckelsen. Kontoret trashades dock och ingen på NME skrev illa om Runaways efter det.

Låten Cherry Bomb med Runaways kom 1976 och formade punken Klipp: Youtube

Så fort punken var etablerad och började komma ut ur replokalerna, vilket skedde just 1976, började en hel del av dem att spela in sina låtar. Först ut med en utgåva var The Damned med singeln ”New Rose”, engelsk punks allra första alster. Tvåa kom Buzzcocks med sin EP ”Spiral Scratch” som innehöll fyra låtar. Den sista var helt och hållet självinspelad, distribuerad och marknadsförd, DIY i kvadrat med andra ord.

The Damned – New Rose var brittisk punks första alster från 1976 Klipp: Youtube

Redan från början stod det klart att en avgörande skillnad fanns mellan amerikansk och brittisk punk. Den amerikanska var helt och hållet inne på att kombinera konst och musik, ofta kom medlemmarna från konstutbildningar och hade musiken som sidoprojekt. Brittisk punk däremot var politisk så till den milda grad att den skrämde flera amerikanska utövare. Den radikala och rättframma tonen med credot ”No Future” slog an den ton som rådde i samhället. Musiken var mycket mer rå och brutal och också denna skrämde flera av de amerikanska kollegorna. På konserter kunde spottloskorna mot banden stå som en vägg, uppmaningar om både kravaller och uppror var regel snarare än undantag. Inte minst i vissa bands texter lyste detta igenom, The Clash gjorde t ex till debuten låten ”White Riot” som handlade om just detta.
Men mer om detta i nästa avsnitt.

Punkens Historia12: Rule Britannia

1975 kom Malcolm McLaren tillbaka till London efter sitt äventyr som kreativ konsult i New York. Det var ju där han hade stylat gruppen New York Dolls och skapat scenernas utseende åt dem. Inom parentes hade han blivit så utskälld för sitt arbete att många än i denna dag menar att det var just det som fick New York Dolls att kasta in handduken. Sant eller falskt går att diskutera. Vad som däremot är sant är att 1975 var året som markerade starten för den brittiska punkrörelsen.

Malcolm McLaren and Vivienne WestwoodMalcolm McLaren med dåvarande frun Vivienne Westwood som ägde ”Sex”

Med sig hem hade Malcolm McLaren vittnesmålen om CBGB’s och hur den amerikanska punkrörelsen hade börjat växa fram. Han smidde också planer för framtiden, planer som innefattade en affär som skulle omfamna den amerikanska punkens stilmässiga ideal tolkat genom hans ögon. Eftersom han var klädskapare, var det ju inte svårt att lista ut att det var just kläder och accessoarer som skulle bli kännemärket. Klädaffären ”Sex” som låg på fashionabla Kings Road i Chelsea London, blev klädskaparens nya projekt tillsammans med kollegan och äkta makan Vivienne Westwood. Den hade funnits sedan 1971 men då under namnet ”Let It Rock”, i och med namnbytet fick också butiken delvis annorlunda stil och utbud. Där skapade de och sålde sina kollektioner som gick under beteckningen ”anti-mode”, en stilriktning som innefattade sönderslitna T-shirts och inspiration hämtad från S&M-stilistik.

SexSex på Kings Road i London

Parallellt med händelseutvecklingen hände fler saker på andra fronter. Den sjätte november 1975 spelade ett visst band live för första gången på Saint Martin’s School of Art, de gick under namnet Sex Pistols. Deras musikaliska programförklaring löd att ”de var inte inom musikbranschen för musiken, utan för kaoset”. De klassiska orden uttalades av bandets gitarrist Steve Jones i en intervju i februari 1976. Snart hade bandet en liten men fanatiskt skara devota fans. Bandet hade egentligen funnits sedan 1971 men då med namnet ”The Strand” och med medlemmarna Steve Jones och Paul Cook som enda kvarvarande som också var med i Sex Pistols. Bandet hette en tid också ”The Swankers”. Steve Jones har alltid framhävt att under åren med ”The Strand” och ”The Swankers”, var de så fattiga att de stal instrumenten och snodde andra bands utrustning på konserter eftersom de inte hade råd att köpa egen.

1975 Klev så en då 19-årig yngling in i affären ”Sex”. Han väckte uppmärksamhet då han bar en T-shirt med en handskriven text ”I Hate” över porträttet på Pink Floyds medlemmar där Roger Waters ögon var tomma stirrande hål av utsaxat tyg. Den unge mannens namn var John Lydon, senare känd som Johnny Rotten. Snart var han Sex Pistols nya sångare eftersom också medlemmarna i gruppen var återkommande kunder i affären. Namnet på gruppen föreslogs av Malcolm McLaren och konserten på Saint Martin’s blev gruppens första med John Lydon som medlem och under namnet Sex Pistols. Resten kom att bli historia. 1976 Gav sig Sex Pistols ut på en turné, den blev startskottet för många andra grupper som kom att bli berömda efter att ha sett någon av spelningarna. En av konserterna skedde i Manchester på Lesser Free Trade Hall, på denna spelning fanns de blivande medlemmarna i Buzzcocks. När bandet på sommaren 1976 spelade i Hastings, fanns en ditrest Poly Styrene i den lilla skara som hade samlats, hon hade redan en reggaekarriär men blev nu omvänd. Hon hade av en slump sett affischen för konserten och blev nyfiken på namnet.

Sex Pistols 1976Sex Pistols 1976 från vänster: Steve Jones, Paul Cook, John Lydon och Glenn Mattlock Foto: The Clash Blog

Det fanns dock fler band som låg i startgroparna. 1976 Startade bandet The Damned sin karriär genom att först bildas och sen debutera med sin singel ”New Rose”. Denna singel blev startskottet på den publika delen av den Brittiska punken då den var den första utgåvan av just engelsk punk. Det var alltså inte 1977 som allt hände som alla tidningar tjatar om, det var 1975-1976. Också gruppen Clash startade 1976. En intressant detalj om Clash var att från början kallade sig Joe Strummer för ”Woody” Mellor, han bytte eftersom ”strum” betyder att slå på vilket överensstämde med hans gitarrteknik. Den tekniken hade han utvecklat under sina år som gatumusiker i Londons tunnelbana där han hade slagit på en ukulele, nu blev det istället på gitarr. Den andra ledarfiguren för Clash – Mick Jones – hade sedan 1975 spelat med det Londonbaserade protopunkbandet London SS, som hade varit stilbildande för alla de band som nu började forma punkrörelsen.

The DamnedThe Damned Foto: Zed Equals Zee

The ClashThe Clash spelade live på 100 Club

Buzzcocks nämnde jag. Efter konserten i Manchester åkte de två studiekamraterna Howard Trafford – Senare känd som Howard Devoto – och Peter McNeish – Senare känd som Pete Shelley – raka vägen hem studenkorridoren på till Bolton Institute of Technology (numer University of Bolton). Väl hemma började de planera för att starta band vilket mynnade ut i Buzzcocks. Bandet blev det första bandet som visade principen med DIY (Do It Yourself) när deras Ep ”Spiral Scratch” kom ut samma år. Skivan saknade skivbolag i ryggen, den saknade distribution – ett faktum som ändrades senare när de fick kontrakt med UA som också tryckte upp en andra upplaga av Ep:n. Den fick inte heller någon reklam vilket stärkte auran av DIY som kom att bli dess kännemärke. Den blev ändå en av  de viktigaste dokumenten över Brittisk punk, den blev också den andra utgåvan efter The Damned’s New Rose.

BuzzcocksBuzzcocks från omslaget till den närmast odödliga ep:n Spiral Scratch

Poly Styrene återvände till London efter sin konsertresa till Hastings. Hon hade redan viss erfarenhet av musik sedan hon spelat in reggaesingeln ”Silly Billy” under namnet  Mari Elliott (hennes fullständiga namn var Marianne Joan Elliott-Said)  1976. Nu var hon helt inställd på en karriär inom punken och ville genast starta band. Hon började med att sätta in en annons i Melody Maker – en Brittisk musiktidning. Annonsen löd kort och gott: ”Young punx who want to stick it together”. Snart hade hon samlat ihop ett band och samma år – 1976 – började bandet spela live. Den berömda klubben The Roxy som var en av två klubbar som var motsvarigheten till CBGB’s – den andra var The 100 Club – blev snart bandets scen för två konserter. Snart hade de landat ett skivkontrakt och 1977 debuterade de med singeln ”Oh Bondage Up Yours” som är en av punkens stora anthems. Lyssna särskilt på inledningen som hämtat inspiration från Spoken Word-traditionen.

X Ray SpexX-Ray Spex med första saxofonisten Lora Logic och Poly Styrene Foto: WXDU

X-Ray Spex upplöstes 1979 på rätt tragiska grunder. Tidigt  början visade det sig att Poly Styrene var sjuk, hon kunde få plötsliga anfall av komaliknande tillstånd då hon visserligen var vaken men pratade osammanhängande och hallicunatoriskt. Många trodde hon hade någon form av mental sjukdom, en senare undersökning visade att hon led av schizofreni. 1979 var hon så utmattad att hon till sist lämnade gruppen som upplöstes. Poly Styrene släppte ett soloalbum 1980 betitlat ”Translucence”, Lora Logic gav ut skivor i eget namn och resten av bandet skapade andra grupper som ”Agent Orange”, ”Classix Noveaux” och ”Transvision Vamp”. Den sistnämnda fick i mitten av 80-talet en monsterhit i form av ”I Want Your Love”. X Ray Spex återförenades 1996 och resultatet blev skivan ”Concious Consumer” men strax efter detta gick bandet åter skilda vägar. Poly Styrene spenderade åren 1980-1996 som medlem i Hare Krishna och var helt borta från all musik. 2011 återvände hon dock igen för att ge ut albumet ”Generation Indigo”, men dog strax efter releasen av bröst- och ryggradscancer.

Ytterligare två band värda att nämna som bildades under de här åren var ”Joy Division” och ”The Skids”, båda kom att betyda mycket inte bara för punken utan också för eftervågen till punken. ”Joy Division” började som ”Warsaw” i Salford som är en del av Manchester. Det ursprungliga namnet kom från sången av David Bowie med samma namn. Snart hade de börjat spela in singlar men det visade sig snabbt att deras musik utvecklades i en rasande fart och detta bort från punken. 1978 Bytte de därför namn till Joy Division för att markera nyordningen och skaffade samtidigt en ny trummis – Stephen Morris. De kom med sin nya stil att bli det bandet som personifierade det som kom efter punken, depprocken. De blev så stilbildande att utan dem hade aldrig band som The Cure, Siouxsie And The Banshees, Bauhaus, Sisters Of Mercy, The Sound eller Echo And The Bunnymen ens låtit som de senare gjorde. De har blivit mytomspunna för sångaren Ian Curtis tragiska död, Anthon Corbins magiska foton av bandet och det som kom att bli deras naturliga fortsättning – New Order.

Joy DivisionJoy Division Foto: Wikipedia

The Skids bildades i skotska Dunfermline, ett faktum som redan från början färgade deras musik med massor av skotska influenser. Debut-ep:n ”Charles” osade av skotska musikreferenser. Men också detta band kom att betyda mer för det som kom efter punken. Snart hade även de utvecklats åt ett håll som andades allt annat än punk. Skivor som ”Days In Europa” var en salig blandning av rock och experiment med synthmusik, också skivan ”The Absolute Game” från 1980 blev en slags syntes mellan rock och mer digital musik. Båda albumen är moderna klassiker och räknas av i varje fall mig som milstolpar. När gruppen till sist bröt upp, blev ett resultat gruppen Big Country som kom att betyda mycket för den Brittiska rockscenen under resten av 80-talet.

The SkidsThe Skids rockar loss cirka 1978 Foto: The Junk Archive

I nästa avsnitt kommer vi att fortsätta presentationen av en del av banden samt berätta om de avgörande åren 1975-1976. God läsning.