Uffe lyssnar på Madness nya

Artist/Titel: Madness – Can’t Touch Us Now
Betyg: ♣♣

Madness nya är ingen fullträff men inte heller en fullständig miss. Bild: Wikipedia

Madness är ju bandet som sedan 1976 har skänkt världen varierade former av musik. Först var det skavågen bandet red på med debuten ”One Step Beyond” från 1979, till sist orienterade gruppen sig mer mot ren pop. Med skivor som ”Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da” från 2012 mynnade det hela så småningom ut i mer klassisk Brittisk pop. De har också hunnit med experimentet ”The Liberty of Norton Folgate” där både pop, kletzmer och Balkan-inspirerad musik trängdes.

Den senare som kom 2009 var den mer spännande i mina öron. Det är därför lite synd att konstatera att man med den senaste skivan visserligen med viss framgång är tillbaka i poppen. Synd därför denna form av musik känns lite uttjatad och lite mer blodfattig. Det är helt enkelt inte lika originellt som det var på ”The Liberty of Norton Folgate” som hade mer av en egen karaktär. Det är något som märks i Madness musik som inte längre är lika spännande och medryckande. Det blir här och var lite platt och oengagerat helt enkelt.

Bandet som en gång satte lekfullheten främst i låtarna är nu dessutom ett band som ser på sig själva med lite mer allvar. Bandet som en gång satte galenskapen främst, därför bandnamnet, sätter nu seriositeten främst. Det är synd eftersom resultatet blir än lite andefattigt och distanserat. Jämför man den skiva som ligger mig närmast om hjärtat på senare år nämligen ”The Liberty of Norton Folgate”, känns det här både mer färglöst och pretentiöst. Det är inte dåligt men känns i varje fall för mig samtidigt långt ifrån lika bra.

Visst glimmar det till här och där som i ska-inspirerade ”Mumbo Jumbo” men tillfällena som bjuds är färre. Ska man vara lite elak är det som om bandet på den här skivan lite har glömt vad deras egna musik handlar om. Också catchiga ”Herbert” får till det där svänget som en gång var deras kännemärke. Det finns alltså förmildrande omständigheter med skivan som ändå gör den lyssningsvärd. Problemet är att tillfällena då den faktiskt blir spännande är för få.

Ett annat problem är att ”Can’t Touch Us Now” som skiva har lite svårt att bestämma sig vilken linje den ska följa. I en låt kan det lukta lite av den forna ska-känslan men aldrig för mycket, i andra drar det åt mer klassisk soul för att till sist bli klassisk pop. Intrycket blir därmed lite mer splittrat. Vart vill man ta vägen med sin musik? Förr fanns en mer konsekvent linje där bandet målmedvetet styrde mot mot ett visst mål. Nu tycks man darra på den ambitionen mer. Återigen är mästerverket ”The Liberty of Norton Folgate” lite grann av motpolen.

Nej, det känns som om både grupp och låtar behöver en vitamininjektion för att få till det man missar på den nya skivan. Ja, det finns ögonblick som är värda namnet ”Madness”, men det finns också delar som skulle göra sig bättre av lite förståelse om vad den egna musiken borde handla om. Låtar som ”Mumbo Jumbo”, ”Herbert” och också ”Whistle in the Dark” har definitivt det där. I singel-låten ”Mr. Apples” glimmar det också till och man känner igen det som en gång gjorde gruppen stor.

Det skulle inte heller ha skadat med lite mer konsekvens och mer av en tydlig profil av vad man vill med musiken. Det slutliga intrycket är att det inte är dåligt men inte heller någon fullträff. En tvåa i betyg känns kanske som en förlust för den inbitne fansen, för mig känns betyget dock både rättvist och kanske också hoppingivande eftersom låtskrivarförmågan ändå finns kvar.

Det är helt enkelt en grupp som annars kan bättre. Flera låtar på skivan bevisar den tesen och det känns ändå tryggt inför framtiden. De behöver dock hitta tillbaka till begreppet ”Madness” som i galenskap där de udda idéerna får mer plats och det mer trygga väl inrättade mindre. Våga ta ut de musikaliska svängarna mer och det kommer att bli bättre Madness.

The Specials i nyutgåvor som avlyssnas av Micheles Kindh

The Specials @@@@@
More Specials @@@@
In The Studio With Specials AKA @@@
Jag kommer ihåg hur låten eller singeln ”Ghost Town” hade verkligen en karaktär av ödslighet och en känsla av att vara övergiven i en komsopolitisk stad eller kanske ännu hellre en brittisk kolgruvesamhälle som håller på att dö ut. Videon med The specials sittande i en bil, filmad i gråmelerad färgtoning och åker omkring i men tom, ödsligt samhälle – gata upp och gata ned. Det är en av The Specials bästa låtar. Atmosfärisk, storslagen och på en gång enkel ska med reagge i botten som bildar plattform till denna låt. Terry Hall sjunger smed spöklik röst genom hela låten.

Men det hela började just i Coventry under punkens storhetstid 1977 som bandet bildades av Jerry Dammers, Lynval Golding, Horace Panter eller som han också kallades för ”Sir Horace Gentleman” för att senare förstärkas av Terry Hall och Roddy Radiation. Jerry Dammers starade i samma veva upp skivbolaget 2 Tone rEcords som blev betydelsefull hem för The Beat, The selcter och med flera band inklusive The Specials.Det gjorde en spelning som Joe Strummer såg och såg till att de blev förband till The Clash. Den finsnickarande rockpoeten Elvis Costello producerade deras första skiva ”The specials” och 1980 kom deras andra skiva ”More Specials” som bägge är de två som i min värld gäller som album. Snart blev det tyvärr bråk mellan bandens medlemmar så Hall, Golding och en ny medlem Neville Staple hoppade av och bildade det märkliga bandet Fun Boy Three med Bananarama som bakgrundssångerskor på några låtar omkring 1981/1982. Jerry Dammers och återstående medlemmar bildade istället The Specials AKA och spelade in en klart sämre skiva ”In The Studio” med världshiten ”Nelson Mandela” som enda givna antiapartheidklassiker. Resterande materialet på albumet är okej men ingen given favorit hos mig. Jag sålde skivan efter ett par månader för att jag snabbt tröttnade på albumet mindre intressanta material.

När skamusiken via usla band som No Doubt fick en renässans så återbildades The Special från och till med föga intressanta resultat som påföljd.
Efter Fun Boy Tree gjorde Terry Hall några egna soloförsök, bildade ett tag bandet The Colourfield som släppte några fina låtar plus sjöng i Dub Pistol på ett album. Annat som skedde runtomkring The Specials var att andra medlemmar bildade tillsammans med medlemmar från The Beat ett tillfälligt band som fick namnet Special Beat vars öde jag ej är familjär med på något sätt.

Om jag går tillbaka till första skivan så var det första singel ”Gangsters” som jag föll direkt för när jag först hörde den på radion. Jga köpte singeln och spelade den rätt så ofta så kom låten ”A Message to You Rudy” som är en cover på Dandy Livingstone som spelade in originalet. Man kan säga att artister som Lily Allen och Mike Skinners The Street knappast skulle existera utan punken eller The Specials musikhistoriska men ack så levande arv. De två första albumen är hur starka som helst medan den tredje är tyvärr okej men knappast upphetsande eller speciellt intressant.

Nu blir det lite The Specials och Fun Boy Three här:









Fun Boy Tree:



https://youtu.be/doHQjoQmr1E

The Specials-konsert 1980 Montreux Jazz fetsival