Uffe bekantar sig med Judy Nazemetz

Artist/ Titel: Judy Nazemetz – Balancing Act
Betyg: ♣♣♣

Okej jag erkänner, jag har aldrig lyssnat tidigare eller hört talas om Judy Nazemetz förrän nu. En miss jag måste reparera och det gör man väl bäst genom att lyssna på musiken. Egentligen är Judy Nazemetz skådespelerska som har varit med i filmer som ”Harold”, ”Tandläkaren 2” och ”Chasing Robert”. Nu har hon alltså sjungit in en ny skiva där musiken sträcker sig från lättare jazztoner via folkmusik till både crooner och lätt Karibiska influenser.

Det kan ju tyckas lätt splittrat om man beskriver musiken som så vidsträckt som jag nyss gjorde, men faktum är att det fungerar. Beskriver jag det som att skivan till och med innehåller en jullåt kanske det låter än värre eftersom vi vant oss vid att en julskiva är en julskiva. Trots det fungerar det fortfarande. Här finns till och med en låt, ”Three Sticks of Butter”, som har klara Irländska inslag. Det blir med andra ord aldrig enahanda och därmed inte heller tråkigt. Det är lite för varje smak kan man säga.

Det som ändå håller samman skivan är de lite udda valen av låtstilar och känslan för feeling. Det är varmt, det är innerligt och det är som sagt lite udda men på ett bra sätt. Genren lär väl av de flesta stämplas som ”smal” men för ett öppet sinne finns det gott om ljusglimtar. När Judy Nazmetz ger sig i kast med att försöka tämja en countrylåt med mycket humor och kärlek i smälter åtminstone jag. ”My Daily Regimen” berättar historien om de förlagda nycklarna och ett minne som sviker till countryinfluerad musik. Obetalbar!

Slutbetyg då? Ja en trea tänkte jag mig. Det är som sagt inte den mest breda skivan, det betyder att du måste ha någon slags referens till musiken på skivan. Det är med andra ord inte skivan du per automatik känner dig hemma med. Å andra sidan är den charmig, hjärtlig och full av både värme och humor. Inte nödväntigtvis en nackdel om du saknar en relation till stilarna då här erbjuds en riklig portion mer lättsam underhållning.

För den som gillar utmaningar är det definitivt skivan du bör lyssna in dig på, är du däremot den som vill ha mainstream och det som låter bekant är det inte det. Du väljer, själv väljer jag att tycka att Judy har en given plats i skivhyllan. Som alltid, god lyssning och våga lyssna på något annorlunda. Det är faktiskt värt mödan.

Micheles Kindh om underbara Grace Jones skiva ”Nightclubbing”

Grace Jones – Nightclubbing (Deluxe Edition)

@@@@@

Grace_Jones_-_Nightclubbing

1981 riktades allt strålkastarljus på vad som skulle visa sig bli ett av 80-talets allra bästa album – ”Nightclubbing” av Grace Jones. På omslaget såg hon hård ut i en väl utstuderad stiliserad arketyp av androgynt utseende. Redan där fanns den maskinliknande Grace Jones med inriktning emot framtidens kommande genusdebatt. Njae inte riktigt kanske, men när jag såg Grace Jones uppträda på Göta Lejon 1981 så låg hennes briljans i att hennes stil och musik inte var som någon annans. Det var därför jag älskade Grace Jones hela personlighet, hon var som en kvinnlig David Bowie som genomgick en metamorfos.

Producenterna Chris Blackwell (Skivbolaget Islands grundare och reggaemusikens främsta ambassadör) och Alex Sadking gjorde också de ett magiskt arbete med denna skiva. Det var som om framtiden hade drabbat oss. En skiva minst lika banbrytande som David Bowies, Iggy Pop och Brian Enos arbeten i Berlin och med Berlintriologin plus Iggy Pops ”The Idiot”.

005_grace-jones-et-jean-paul-goude_theredlist

”Nightclubbing” innhåller otroligt snygga covers på The Flash And The Pans ”Walk In The Rain”, Iggy Pops dramatiska ”Nightclubbing, Bill Winthers ”Use Me” och Astor Piazzollas ”I’ve Seen That Face Before (Libertango) samt låten  ”Demolition Man” skriven av Sting Samme Sting spelar också synthar här och där på skivan. Grace Jones har också briljanta musiker med sig som i rytmsektionen där man återfinner reggaegiganterna Sly and Robbie. Deras sound och ansträngningar tillsammans med multigeniet Barry Reynolds (samma man som fick Marianne Faithfulls karriär gå igång med skivan ”Broken English”1979), tillförde ytterligare magi till skivan.

Alltihop fördes över till tejp och kom senare att utformades till kanske åttiotalets första riktiga mästerverk tillsammans med Ultravoxs ”Vienna”. Grace Jones hamnade därmed i samma fack som David Bowie, en artist precis mitt mellan new wave och discomusiken. Visserligen hade Blondie redan varit där och mixat punk med disco,men jag tycker nog att Grace Jones som artist med sin gigantiska scennärvaro förtjänar epitetet  drottningen av new-wavediscon. Skivan ”Nightclubbing” visade detta med besked.

Grace-Jones-Biography

Deluxeutgåvan har väldigt fina bilder med texter i en bok som medföljer albumet och det förhöjer en av sommarens bästa retroutsläpp. Det är en ren gåva att få ta del av ett genuint mästerverk från nattens drottningen och musikens lyxambassadör.