Musikmix och musikaliska inlägg såsom recensioner

AVANTGARDET – På östkusten intet nytt $$$
Rasmus Arvidssons grupp Avantgardet eller hellre hans enmans projekt har lämnat Björn Olsson bakom sig för att låta Jocke Åhlund från Teddybear producera skivan och föra fram mera rasslande och trasiga låtar som har vissa politiska tonlägen att servera oss. Visst är det gitarrdrivna poplåtar som tar sig fram och formar en kritisk perspeltiv mot landet vi bor. texterna och musiken bildar en kontext där allting glider ihop.
Duetten med El Perro Del Mar är skivans höjdpunkt. Annars blir det en lite väl politisk platta med lättsamma plakatttexter som lätt kan slå över och ta hand om helheten om inte plattans smått subtila detaljer höll den på rätta sidan av vägen.

Spoon – Hot Thoughts $$
Jag hade hoppas på att deras skiva skulle vara så där discopolerad som Hot Chips och Simian Mobile Disco men det blir mest under ett par korta ögonblick Spoon glänser till för det blir mest tomma poplåta rmed discokulörta kulor till låns. Jag som tyckt eom deras video jag lade ut på Blaskan men så försvinner bandet bort snart ur min horisont.


The Shins – Heartworms $$$$
James Mercer är i stort sett ensam kvar i The Shins och låter sina låtar flyta fram ungefär som Stephin Merritt gör med sitt projekt Magnetic Fields när musiken flödar lyckligt och så där härligt brittiskt eftersom
under sin ungdom i England i Suffolk tillbringade James Mercer på en flygbas där han hörde The Jesus And The Mary Chain första gången. Just den musikaliska inlevelsen förmedlar han så bra så. Det är en samling snygga popsånger som berättar om tillvaron.




















Jesca Hoop – Memories Are now – $$$$
Jesca Hoop är tidigare mormon som lämnat det bakom sig och gör musik som tar dig till finare världar precis som hennes nya album förädlar ditt sinne. Skivan är precis som hennes tidigare fina dofter och råare biffar kan råstekas av hennes röst. En skicklig artist som tidigare sammarbetat med Sam Beam från Iron And Wine. Med sina nio låtar gör hon en förträfflig skiva måste jag säga.

VALERIE JUNE – The Order of Time

Valerie June har rösten plus den genom-musikaliska stilen som präglar henne sbluesrock och countryfeber. Det är musik som visar hur rocken skapades av bluesen, countryn och den nya soulmusik som fanns där i början. En porlande skiva med största stunder där musiken verkligen står i samklnag med henne smest lysande röst. En av vårens bästa skivor.

JESSI COLTER – The Psalms $$$
Waylon Jennings änka Jessi Colter ger ut skivan ”The Psalms” som hon en gång tiden spelade för Patti Smiths gitarrist och garagerockboxen ”Nuggets”-skapare Lenny Kaye. Han var hemma hosd Waylon jennings för att skriva hans självbiografi innan han gick bort. Jessi Colters pianobaserade hymner till Gud och livet är porlande ord för att beskriva sin tro. En skiva som är finstilt och vacker på sitt sätt.

https://w.soundcloud.com/player/?url=https%3A//api.soundcloud.com/tracks/310084860%3Fsecret_token%3Ds-WPDjE&auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true















Micheles Kindh recenserar en rad med skivor

Van Morrison – Keep Me Singing @@@@
För länge sedan då Van Morrison hade lämnat gruppen Them för att han tröttnade och blev också övertalat av bandets manager Bernt Berns att börja spela in solomaterial för hans eget skivbolag Bang REcord och resultatet blev bland annat Van The Mans största stund och hit under sextiotalet ” Brown Eyed Girl”. Bernt Berns lyckades också släppa ett album bakom Van Morrisons rygg albumet ”Blowin’ Your Mind!”. Ett album som Van Morrison gjorde Van Morrison hatisk emot Bert Berns som gick bort ungefär samtidigt. Änkan till Bernt Berns och Van The Man låg i långa rättighetsbråk om låtarna till de släppta albumet. Men lämnar vi det åt sidan så kom det fina keltiska soulalbum som de två magiska ”Astral Weeks” och ”Moondance” Hans begrepp ”Caledonian Soul” ledde till just att han ävenledes släppte två underbara sjuttiotalsalbum som ”Tupelo Honey” och ”Into the Mystic” medan sedan dess har hans album varit lite ojämna men på 2000-talet kom det äntligen lite keltisk eller Caledonian-soul tillbaka i hans musik.
van-morrison-lfi

Nu kom det ut ett riktigt bra album igen i höstas med Van Morrison. Som återigen uppvisar hur hans magiska trollspö kan drabba oss med oftast lysande musik. Det är soul, blues och jazzintrospektiva men ändå vidöppna fönster ändå som lyser fram som solljuset efter en regnig dag.
”Stuck here again on Memory Lane« är en rad ur texten på den fina låten ”Memory Lane” som har en skön jazzig soulkänsla i sig. Här finns flertalet bra låtar som landar fint och sublimt som också uppvisar just den där erfarna Van Morrison lutar sig tillbaka och minns sitt liv. Ett fint lyckat album där keltiska soulen finns intakt.
images

Wilco – Schmilco @@@@
Det var länge sedan Jeff Tweedy och Jay Farrar hade alternativa countryrockbandet Uncle Tupelo. När de bandet sprack bildade Jeff Tweedy Wilco och Jay Farrar Son Volt. Med Wilco kan man säga att countryrocken alltmera försvann från Wilcos agenda då deras stil blev alltmera experimentellt. Från debuten ”A.M” som fortfarande hade countryrocken intakt men den började luckras upp på medföljande albumen ”Being There”, ”Summerteeth2 till de mera experimentella albumen ”Yankee Hotel Foxtrot” som blev bandet mest svårartade sammanbrott på den mentala kartan vilket man kunde se om i dokumentärfilmen om inspelningen av albumet. Men framförallt deras album ”A Ghost Is Born” som var ett stort album.
index
Jeff Tweedy har också haft sina stunder av mindre ögonblick i karriären.
Det nya albumet är av många sett som just ett bra mellanalbum – ett mellanspel, ja ett mindre intressant aktstycke.
Njae det tycker inte hag däremot.
wilco-1680x1050
Plattan har sina stunder av finlemmad stycke pop som glider in i meditativa ljudlandskap. Musiken på nya skivan liksom Jeff Tweedys texter landar mellan Smashing Pumpkins och Pink Floyds musik i stil med ”Wish You Were Here”. Lustiga associationer kan jag väl tillstå. Fastän vad jag vill säga att skivan är faktiskt ritkigt bra. Våga prova den du också.

Peter Doherty – Hamburg Demonstrations @@@
images
Jag blir mest trött när jag för en del år sedan läste om Peter Doherty och Kate Moss i den simpla brittiska skvallerdravlet. Pressen har ägnat sig åt att baktalka och försöka spä på avskyn gentemot Peter Doherty. Javisst har han förstört livet för sig själv. Tyvärr blev hans första band The Libertines lidande av det. Deras två album som The Clashhjälten producerade var just den genialiska slyngelrock vi/jag behövde under 2000-talet. Jasg älskade även hans andra band Babyshambles som också släppte underbar rockmusik. Men även det bandet gick i graven. Hans soloalbum har både styrka och skickliga melodier.
Hans nya album är mera ojämn och går i flera olika stilar. Det är cabarémusik som möter engelsk music hall eller vaudevilleunderhållning. Urbritten Peter Doherty gör både lugna avslappande låtar men med lite smårockiga utfall som föga lämnar avtryck. Nu blir den en ojämn platta som har kvaliteter som man får karva runt omkring för att få fram guldet ur musikens granitväggar. Det är blir en ganska lam mellanakt denna gång, Mr Peter Doherty.
jimjameseven
Jim James – Eternally Even @@
Jag försöker greppa det nya albumet från The My Morning Jackets frontledare Jim James nya soloalbum. Här finns det mjuka soulballader som vandrar ut i något form av soft rock i den stil som Bill LaBounty kunde skriva och spela i. Men så dyker det upp lite monotona experimentella låtar upp som jag kanske inte direkt vet hur jag skall förhålla mig till dem.
Stundtals finns det funkvibbar av bästa sjuttiotalsluft medan vi snart hamnar i vissa John Lennon-ekon i vissa av sångerna. Men slutintrycket blir ändå att det är en långsam malande skiva som tappar det mesta av energi på sitt lunkande spelsätt.
lambchopflotus
Lambchop – Flotus @@@
Kurt wagner släpper ett album med sitt Lambchop där han via röstförvrängare och ljudfilter så vill Kurt Wagner sjunga soulartade låtar som Kurt Wagner säger sig vara inspirerande av Frank Ocean och Kendrick Lamar senaste karriärer som nyskapande nutida soulmagiker. Kurt wagner sjunger ut ordentligt trots användningen av autotune som gör att nya Lambchopskivan anväder sig av melankoliska medlodiska och harmoniska elektroniska ljudbilder på sitt album. Första låten ”In Care Of 8675309” är en elva minuter lång psalm som är både lysande, storlsgaen, magisk och magnifik på en och samma gång. Den är skivans bästa spår. Resterande sångmaterial är bara varianter som stundtals låter som om Faust krautrock möter Talking Heads mest långsamma ballader i soulvibrerande emotionella känslostråk. Skivan är i stort sett ett mellanalbum med som sagt var så räcker de nästan med att lyssna på inledningslåten. Den har allt.
prineforbetter
John Prine – For Better, or Worse @@@@@
Så härästerlig kan countryduetteee vara som när JohnnnnnPrinnn låter den moderna tidens främsta countrysångerskor tillsammans med John Prine på skivan tolka countryklassiker som George Jones eller Ernest Tubb tidigare spelat in. Här sjunger Kacey Musgraves, Miranda Lambert, Amanda Shires eller Iris Dement. Ja vilka sånger som här träffar perfekt om jag så säger det. Musiken är klassisk country från Nashville när denna stad är som bäst på country. Gammalt och ändå känns den så ny. John Prine kommer till Sverige nästa år vilket är ett måste att se. Bara den här duettskivan talar sitt tydliga språk.

pretendersalone
The Pretenders – Alone @@@
Numera handlar det om ett decimerad Pretenders med istort sett enbart Chrissie Hynde och vad hon själv åstadkommer under gruppnamnet Pretenders. Det var länge sedan det var ett new waveband. Ja minst 37 år sedan det hände något stort hos bandet. Visst det har turnerad och Chrissie Hynde visar ofta upp inför omvärlden vad musikskåpet skall stå.
Nu har hon valt ut Black Keyfrontgestalten Dan Auerbach. Ett bra val av producent. Men tycker ändå bättre om det album som hette ”Stockholm” med svenska producenterna Björn Yttling och Jocke Åhlund bakom spakarna. Det albumet var saklig och precist. Med mycket rymd och ljus. Här blir det mera ordinär rock som påminner lite grann om debutalbumet från 1979. Jag tycker att skivan har en del höjdpunkter som jag under en kort stund gärna lyssnar på men som knappast kan sägas bli ett album jag kommer minnas med större lust och glädje.
neilpeace
Neil Young – Peace Trail @@@
images
Jag tycker att Neil Young har gjort en bra skiva här som har flertalet poänger med sina politiska sånger om urinnevånarna och islamiska terrorister eller hur USA ser på sina muslimska medborgare. Jag har läste lite här och där att det finns kritiska aspekter på albumet. en del tycker att det nya albumet påminner om skivan ´”Greendale” som var den fiktiva staden han gjorde ett för mig bra rockalbum om – dess invånare och liv där. Den och nya skivan har alla sina speciella stildrag. Jag tänker genast på ett sönderkritiskt album som ”Trans” från 80-talet som jag tyckte var bra men få uppskattade. En del menar att Neil Young gör precis som han vill och saknar en motsats som hans kompanjon David Briggs som avled 1995.
Jag håller inte med kritiken utan tycker att Neil Young gör rätt i att göra som han vill – då blir hans album oftast som de bästa måste jag säga. Det nya albumet fungera hur bra som helst om man betänker att skivan är ganska så enkel med bra genialiska medmusiker såsom Jim Keltner och Paul Bushnell. Då blir det musik som blir som talkingblues där vår hjälte pratsjunger. Som sagt var en helt okej rockplatta.
images
Bob Weir – Ghost Towns @@@@
Jerry Garcia och Bob Weir möttes på sextiotalet och där bildades Grateful Dead som med en ovanlig ekletisk stil gjorde album och eviga konserter. lite tjattigt band stundom. Bob Weir lämnade bandet 1972 för en solokarriär men återvände då och då till bandet för någon av dessa återföreningskonserter. Nu är Bob Weir aktuell med ett nytt album sedan tidigare i år. Där finns det spröda tongångar från en mogen och erfaren artist. En skiva som växte sig starkare för varje genomlyssning.

Drive By-Truckers – American Band @@@@@
Här är skivan som aldrig Neil Young gjorde 2016. Skivan som uppvisar varför Patterson Hood och Mike Cooley med vänner skapar countryrock som verkligen transformerar dem till årets The Band. Vilka låtar och vilken mäktig rock musik bandet förenar med de bästa från amerikanska traditionen. Låtarna skär rakt igenom min själ. Ja jösses. Detta skulle förmodligen ha hamnat på min årsbästalista om jag hade fortsatt göra sådana som vi tidigare gjorde i Blaskans webbtidningsupplaga. Tack för det här Drive By-Truckers. Bättre musik än det här kan jag knappst önska mig i år.

King Creosote – Astronaut Meets Appleman @@@@
Kenny Anderson från Scottland som vbarit involverad i projekt som The Burns Unit eller med Jon Hopkins. Ja denna man snart i de femtio (1967) släpper under sitt artistnamn King Creosote förtjänstfulla singsongwritermusik – jag en modern trubadur som förenar det snyggaste från brittiska eller Scottlands traditioner. Senaste albumet är en lyckoträff och med en smakriktning åt det sublima och delikata stilen när det gäller musik, texter och innehåll. Jag tror att det här albumet skiimrar av ren musikalisk glädje. En av årets höjdpunkter.

Nya skivor i en liten hög av Micheles Kindh

Jerry Lee Lewis – Rock & Roll Time

1404143329000-JerryLeeLewis-Cover@@@

Titelåten skrev Kris Kristofferson och det är bara en av flera covers som Jerry Lee Lewis har spelar in på skivan som också innehåller låtar av Chuck Berry, Bob Dylan, Johnny Cash och Jimmy Reed. De återfinns alla på en platta som är både trevlig och ganska så bra. Som vanligt är skivan full av gästartister från rockeliten: Keith Richards, Ron Wood, Daniel Lanois, Robbie Robertson, Nils Lofgren och Shelby Lynne är bland de mera kända namnen men det finns några till. Skivan lunkar på med trygg stämning och musiken vilar på en botten klassisk rock och countryvandringar som kanske inte berör men däremot smeker mina örongångar. Jag hade förväntat mig lite mera klös fast jag får ändå tillägga att det serveras en lagom tempererad rock som ingen behöver skämmas för, inte heller upphovsmannen.

The Drums – Encyclopedia

homepage_large.6abe9a31

@@@

Ja bandet The Drums är väldigt trevliga och deras indiepop stör knappast någon. Här återfinns stabil fastän lite lekfull indiepop som med rockmusikens stökiga sida varvar deras popiga dansanta kitsch med popiga melodier. Harmlös indiemusik blandas med blixtrande smarta musikaliska lösningar om vartannat. Framförallt är det åttiotalet indierock bandet lutar sin fina konstruktion på tillsammans med den lättbriserande musiken. En högst godtagbar platta som ändå har sina poänger.

Stiff Little Fingers – No Going Back

large

@@

Javisst är bandet tillbaka med ett nytt album som låter okej med sin habila punkrock. Naturligtvis låter det som det gjorde för nästan fyrtio år sedan när de debuterad med den odödliga skivan ”Inflammable Material”. Deras musik av idag låter som en blandning av Green Day eller Weezer med den där poppunken som har gjort de grupperna så kända. Visst är det kompetent utförd musik, men ordet  för att beskriva dem är inte nydanande på något sätt. Istället är det just bara en bra och trevlig genomlyssning för stunden då de i alltför hög grad fastnar antingen i det gamla eller vad andra gör bättre. Ett ögonblick försvinner därmed vid horisonten, men som sagt trevligt för stunden.

Jackson Browne – Standing In The Breach

images

@@@@

Late for the Sky, The Pretender, For Everyman och Running on Empty är fyra lysande skivor som jag älskade och spelade sönder. Senare kom två 80-talsskivor att påverka mig mest ur en politisk synvinkel – Lawyers in Love och Lives in the Balance var dessa mästerverk. Den nya skivan innehåller ytterst raffinerad musik samt snygga och ljudliga geografiska punkter från det Kaliforniska skapandet. Något som Jackson Brownes lysande skivor nästan alltid sammanfattar på ett så snyggt sätt. Det nya albumet avviker inte ett smack från hans tidigare låtbyggen, tvärtom är det lika smakfullt som alltid. En av den kommande vinterns finaste skivor.

Bob Seger – Ride Out

Bob_Seger_1

@@@

En säker, trygg skiva från en man som hållit på med sin vuxna rock sedan 70-talet. Jag är säker på att du kan ha hört Bob Seger och hans Silver Bullit Band som finns med på många discosamlingar. Den nya skivan innehåller  mjuk softrock med lite countrykänsla och det där eviga soliga Kaliforniska ljudet. Bob Segers geografiska spelplats är dock Detroit fast jag tycker mer att det låter som bilåkarrock. Musik man kan ta med sig vid långafärder längs Big Sur. En trevlig skiva med trevlig rockmusik som borde tilltala de flesta som gillar klassisk rock som också omfattar en stor dos solsken.

The Klaxons – Love Frequency

homepage_large.afe45202

@@@

Klaxons fortsätter att spela sin discorock, men visst kan man tycka att bandet borde utveckla sin musikaliska riktning. Musiken är ändå klar och säker med sin punkig disco som förenar bandets bästa sidor och som sagt kan bandet leverera smarta rocklåtar. En musikstil som jag tycker om och ser som en musikalisk bro som binder samman begreppen rock och disco i samma hänförande andetag. Lite grann det som Blondie gjorde under sina år som discoband. Här hittar du stilsäker rock med dansskorna mot plasten på dansgolven.

Thurston Moore – The Best Day

Thurston Moore@@@@@

När Thurston Moore skilde sig från  Sonic Youths bassist Kim Gordon, lades bandet på is. Det är därför Thurston Moore nu ger ut ett album i eget namn som starkt påminner om valfritt album med gruppen. Numer serverar han långa smattrande och skickligt iscensatta låtar med intrikata mönster och intellektuella referenser. Musik som utvidgar sinnena vilket också är syftet. Jag älskar som vanligt allt vad bandet tidigare medlemmar nu släpper som solomaterial, det är allt som ofta nyskapande och framförallt dynamisk rockmusik som står på matsedeln. Thurston Moore är inget undantag från den regeln. Ännu ett bra album från en stor artist.

Scott Walker+Sunn O)))) – Soused

552_c_w_150_h_150@@@@

Scott Walker att släppa en del fina soloalbum efter det att Walker Brothers lades ned 1978. Då och då fortsatte det att komma ut magnifika soloalbum. Fina exempel på dessa är ”Climate of Hunters”, ”Tilt”, ”The Drift” och ”Bish Bosch” som jag tyckte mycket om. Nu kommer det ut en skiva där dronemetalgruppen Sunn O))) som släpper ett gemensamt experimentellt samarbete. Det är med hjälp av en magisk mörk sångröst signerad Scott Walker som gruppen bygger upp de av oväsen uppbyggda långsamma produktionerna.  Stephen O´Malley och Greg Anderson mullrar och sina dova gitarrer genom hela skivan. De spränger inga gränser, men det är fritt arbete som hänvisar till ett skicklig sammanvävd mönster av ljudmattor och en iskall mörk röst. Suveränt arbete rakt igenom.

PS För den intresserade finns sedan en tid en skiva med Scott Walkers inspelningar som tonåring som heter ”Early years -1957-1962”

Candi Staton – Life Happens

Candi Staton@@@@

Hm gospel, disco, soul och lite countryfunk är det som gäller på veteranen Candi Stantons nya skiva. I öppningsspåret sjunger både Jason Isbell från duon The Civil Wars och John Paul White så att det brinner i låtens text. Flertalet sånger får mig att känna av och känna igen livets berättelse på ett så där deltagande sätt. Det är stundtals en mäktig skapelse Candi Stanton har åstadkommit med sitt nya album. Flera låtar är så där tunga och som man stilmässigt kan känna igen från sjuttiotalets skivor. Candi Stanton gör en platta där innehållet det fräser och studsar om.. En ren njutning att lyssna på som visar att äldst också är bäst.

Mark Lanegans Band – Phantom Radio

albumart@@@@

Har man som denna gamla hjälte varit med i band som grungeoriginalet Screaming Trees, Queens of the Stone Age,The Twilight Singers, Soulsavers och The Gutter Twins under de senaste nästan 30 åren, har man sysslat med det mesta. Man kan lugnt konstatera att denna skiva är en i raden av bra musik från denne man. Han förenar som så ofta förr sina band, projekt och låtar med en känsla för god smak och tradition inom rockmusiken. Den nya skivan är helt igenom bra, trygg, spännande och dynamisk som både orkar och vill något med musiken. En skimrande skön diamant.

The Flaming Lips – With a Little Help from My Friends

WithALittleHelpFromMyFwends@@

Jag skulle gärna vilja tycka om Wayne Coynes nya lekstuga när som bandets ledargestalt gör om The Beatles låtar. Med hjälp av gästartister som Miley Curys, My Morning Jacket eller Moby blir det trots allt inte bättre för det. Jag älskade The Flaming Lips skivor från 80-talet fram till mitten av 2000-talet. Först nu inser jag att den tiden var bara en parentes ungefär som Pierre Hellqvist skriver i sin recension i senaste Sonic Magazine. Jag måste tyvärr tillstå att det är en rättvis bedömning av The Flaming Lips senare karriär. Varje skiva är numera påfrestande ointressant gegga från ett tidigare så älskat band.

Smokey Robinson – Smokey & Friends

MTE4MDAzNDEwNjc1MDc0NTc0

@@

Smokey Robinson har en lysande röst. Med hjälp av sin gamla 60-talsgrupp The Miracles byggde han upp Barry Gordons skivbolag Motown med pengar från bland annat deras hits. Att som nu göra en skiva med egna gamla låtar i nyare versioner känns både meningslöst och onödigt. Gästartister som Elton John, Mary J. Blige, Cee Lo Green, James Taylor eller John Legend bland många förnyar eller förädlar ingenting. Synd på en sådan fin ärta

Stevie Nicks – 24 Karat Gold: Songs from the Vault

Stevie_Nicks_-_24_Karat_Gold_(Official_Album_Cover)

@@@@

Stevie Nicks blev tillsammans med dåvarande pojkvännen Lindsey Buckingham medlem i Fleetwood Mac omkring 1975. Där var hon med och formade gruppen till det framgångsrika softrockband många fans än idag knappast har tröttnat att på lyssna på. Nu är Stevie Nicks aktuell med en skiva med gamla demoinspelningar som hon har gjort under sina många långa år som soloartist, låtar som nu får nytt liv på ett riktigt bra album. Här vankas rock som får mig att bli glad och rockballader som har den bästa signatur, samtliga låtar kunde ha legat på valfri sjuttiotalsalbum med just Fleetwood Mac. Musiken träffar rätt och låter bra. Skön, mjuk och skimrande på en och samma gång. En nästan perfekt vinterplatta som värmer.

Neil Diamond – Melody Road

neil-diamond-melody-road-cover-636-380@@@

2005 så släppte Neil Diamonds skivorna ”12 Songs” och 2008 kom ”Home Before Dark”. Nu ger han ut ett nytt Don Was-producerat album med musik som har ett mörkare anslag och en lite mer mogen känsla. Ett faktum som förstärker musikens känslomässiga botten. Det är en veteran som hållit på sedan femtiotalet och jag diggar verkligen hans nya skiva som innehåller verkligen bra musik. En fin sublim platta för oss som tycker om balladpop.

Tony Allen – Film Of Life

Tony Allen@@@@

Afrobeatmästaren låter musiken pumpa på i en äventyrlig anda och det är funkmastern som slår till igen på denna ljudliga safari. Jag blir löjligt lycklig över få lyssna på så cool musik från en underbar musiker som Tony Allen. Hans karriär är lång och brokig men musiken gudomlig och helt utan skygglappar. Just nu vibrerar den här skivan allt som ofta hos mig.

Jessie Ware – Tough Love

Jessie-Ware@@@@

Disco eller danspop kan man kalla Jessie Wares musik som hon fortsätter att odla sedan den snygga musiken först såg dagens ljus med debutskivan ”Devotion”. Hennes musik liknar alltmera Dusty Springfelds på hennes fina skivor. Brittisk klassisk dansmusik som Springfield skapade när samarbetet med SBTRKT var som flitigast. Jag tycker om när klubbmusiken blir så där Grace Kelly-sval och samtidigt ultramodern vilket vi bjuds på i överflöd på Jessie Wares nya album. Klassiskt och framtid i samma låtmaterial som innehåller det mesta. Det är ingen djup musik men inte heller ytlig utan en kombination av själ och hjärta. Rent ljuvlig med andra ord.

Deptford Goth – Songs

images

@@@

Daniel Woolhouse ger ut skivor under artistnamnet Deptford Goth. Musiken handlar om kombinationen mellan det strikta och det sköna i popen. Klanger av folkpop och elektroniska klangbilder är det som får ta del i ett samkväm. Sången är mjuk och skör där den sakta smyger fram ur skuggorna och ut till ljusets. Lite grann som en dans över sommarängarna fastän vintern står för dörren här hemma i Svedala. Med falsettsång och brinnande passion för snygga låtar serveras det bra musik som tyvärr inte direkt berör. Slutresultatet landar i charmig pop med hjärna som hade behövt lite mer hjärta.