Nya skivor i en liten hög av Micheles Kindh

Jerry Lee Lewis – Rock & Roll Time

1404143329000-JerryLeeLewis-Cover@@@

Titelåten skrev Kris Kristofferson och det är bara en av flera covers som Jerry Lee Lewis har spelar in på skivan som också innehåller låtar av Chuck Berry, Bob Dylan, Johnny Cash och Jimmy Reed. De återfinns alla på en platta som är både trevlig och ganska så bra. Som vanligt är skivan full av gästartister från rockeliten: Keith Richards, Ron Wood, Daniel Lanois, Robbie Robertson, Nils Lofgren och Shelby Lynne är bland de mera kända namnen men det finns några till. Skivan lunkar på med trygg stämning och musiken vilar på en botten klassisk rock och countryvandringar som kanske inte berör men däremot smeker mina örongångar. Jag hade förväntat mig lite mera klös fast jag får ändå tillägga att det serveras en lagom tempererad rock som ingen behöver skämmas för, inte heller upphovsmannen.

The Drums – Encyclopedia

homepage_large.6abe9a31

@@@

Ja bandet The Drums är väldigt trevliga och deras indiepop stör knappast någon. Här återfinns stabil fastän lite lekfull indiepop som med rockmusikens stökiga sida varvar deras popiga dansanta kitsch med popiga melodier. Harmlös indiemusik blandas med blixtrande smarta musikaliska lösningar om vartannat. Framförallt är det åttiotalet indierock bandet lutar sin fina konstruktion på tillsammans med den lättbriserande musiken. En högst godtagbar platta som ändå har sina poänger.

Stiff Little Fingers – No Going Back

large

@@

Javisst är bandet tillbaka med ett nytt album som låter okej med sin habila punkrock. Naturligtvis låter det som det gjorde för nästan fyrtio år sedan när de debuterad med den odödliga skivan ”Inflammable Material”. Deras musik av idag låter som en blandning av Green Day eller Weezer med den där poppunken som har gjort de grupperna så kända. Visst är det kompetent utförd musik, men ordet  för att beskriva dem är inte nydanande på något sätt. Istället är det just bara en bra och trevlig genomlyssning för stunden då de i alltför hög grad fastnar antingen i det gamla eller vad andra gör bättre. Ett ögonblick försvinner därmed vid horisonten, men som sagt trevligt för stunden.

Jackson Browne – Standing In The Breach

images

@@@@

Late for the Sky, The Pretender, For Everyman och Running on Empty är fyra lysande skivor som jag älskade och spelade sönder. Senare kom två 80-talsskivor att påverka mig mest ur en politisk synvinkel – Lawyers in Love och Lives in the Balance var dessa mästerverk. Den nya skivan innehåller ytterst raffinerad musik samt snygga och ljudliga geografiska punkter från det Kaliforniska skapandet. Något som Jackson Brownes lysande skivor nästan alltid sammanfattar på ett så snyggt sätt. Det nya albumet avviker inte ett smack från hans tidigare låtbyggen, tvärtom är det lika smakfullt som alltid. En av den kommande vinterns finaste skivor.

Bob Seger – Ride Out

Bob_Seger_1

@@@

En säker, trygg skiva från en man som hållit på med sin vuxna rock sedan 70-talet. Jag är säker på att du kan ha hört Bob Seger och hans Silver Bullit Band som finns med på många discosamlingar. Den nya skivan innehåller  mjuk softrock med lite countrykänsla och det där eviga soliga Kaliforniska ljudet. Bob Segers geografiska spelplats är dock Detroit fast jag tycker mer att det låter som bilåkarrock. Musik man kan ta med sig vid långafärder längs Big Sur. En trevlig skiva med trevlig rockmusik som borde tilltala de flesta som gillar klassisk rock som också omfattar en stor dos solsken.

The Klaxons – Love Frequency

homepage_large.afe45202

@@@

Klaxons fortsätter att spela sin discorock, men visst kan man tycka att bandet borde utveckla sin musikaliska riktning. Musiken är ändå klar och säker med sin punkig disco som förenar bandets bästa sidor och som sagt kan bandet leverera smarta rocklåtar. En musikstil som jag tycker om och ser som en musikalisk bro som binder samman begreppen rock och disco i samma hänförande andetag. Lite grann det som Blondie gjorde under sina år som discoband. Här hittar du stilsäker rock med dansskorna mot plasten på dansgolven.

Thurston Moore – The Best Day

Thurston Moore@@@@@

När Thurston Moore skilde sig från  Sonic Youths bassist Kim Gordon, lades bandet på is. Det är därför Thurston Moore nu ger ut ett album i eget namn som starkt påminner om valfritt album med gruppen. Numer serverar han långa smattrande och skickligt iscensatta låtar med intrikata mönster och intellektuella referenser. Musik som utvidgar sinnena vilket också är syftet. Jag älskar som vanligt allt vad bandet tidigare medlemmar nu släpper som solomaterial, det är allt som ofta nyskapande och framförallt dynamisk rockmusik som står på matsedeln. Thurston Moore är inget undantag från den regeln. Ännu ett bra album från en stor artist.

Scott Walker+Sunn O)))) – Soused

552_c_w_150_h_150@@@@

Scott Walker att släppa en del fina soloalbum efter det att Walker Brothers lades ned 1978. Då och då fortsatte det att komma ut magnifika soloalbum. Fina exempel på dessa är ”Climate of Hunters”, ”Tilt”, ”The Drift” och ”Bish Bosch” som jag tyckte mycket om. Nu kommer det ut en skiva där dronemetalgruppen Sunn O))) som släpper ett gemensamt experimentellt samarbete. Det är med hjälp av en magisk mörk sångröst signerad Scott Walker som gruppen bygger upp de av oväsen uppbyggda långsamma produktionerna.  Stephen O´Malley och Greg Anderson mullrar och sina dova gitarrer genom hela skivan. De spränger inga gränser, men det är fritt arbete som hänvisar till ett skicklig sammanvävd mönster av ljudmattor och en iskall mörk röst. Suveränt arbete rakt igenom.

PS För den intresserade finns sedan en tid en skiva med Scott Walkers inspelningar som tonåring som heter ”Early years -1957-1962”

Candi Staton – Life Happens

Candi Staton@@@@

Hm gospel, disco, soul och lite countryfunk är det som gäller på veteranen Candi Stantons nya skiva. I öppningsspåret sjunger både Jason Isbell från duon The Civil Wars och John Paul White så att det brinner i låtens text. Flertalet sånger får mig att känna av och känna igen livets berättelse på ett så där deltagande sätt. Det är stundtals en mäktig skapelse Candi Stanton har åstadkommit med sitt nya album. Flera låtar är så där tunga och som man stilmässigt kan känna igen från sjuttiotalets skivor. Candi Stanton gör en platta där innehållet det fräser och studsar om.. En ren njutning att lyssna på som visar att äldst också är bäst.

Mark Lanegans Band – Phantom Radio

albumart@@@@

Har man som denna gamla hjälte varit med i band som grungeoriginalet Screaming Trees, Queens of the Stone Age,The Twilight Singers, Soulsavers och The Gutter Twins under de senaste nästan 30 åren, har man sysslat med det mesta. Man kan lugnt konstatera att denna skiva är en i raden av bra musik från denne man. Han förenar som så ofta förr sina band, projekt och låtar med en känsla för god smak och tradition inom rockmusiken. Den nya skivan är helt igenom bra, trygg, spännande och dynamisk som både orkar och vill något med musiken. En skimrande skön diamant.

The Flaming Lips – With a Little Help from My Friends

WithALittleHelpFromMyFwends@@

Jag skulle gärna vilja tycka om Wayne Coynes nya lekstuga när som bandets ledargestalt gör om The Beatles låtar. Med hjälp av gästartister som Miley Curys, My Morning Jacket eller Moby blir det trots allt inte bättre för det. Jag älskade The Flaming Lips skivor från 80-talet fram till mitten av 2000-talet. Först nu inser jag att den tiden var bara en parentes ungefär som Pierre Hellqvist skriver i sin recension i senaste Sonic Magazine. Jag måste tyvärr tillstå att det är en rättvis bedömning av The Flaming Lips senare karriär. Varje skiva är numera påfrestande ointressant gegga från ett tidigare så älskat band.

Smokey Robinson – Smokey & Friends

MTE4MDAzNDEwNjc1MDc0NTc0

@@

Smokey Robinson har en lysande röst. Med hjälp av sin gamla 60-talsgrupp The Miracles byggde han upp Barry Gordons skivbolag Motown med pengar från bland annat deras hits. Att som nu göra en skiva med egna gamla låtar i nyare versioner känns både meningslöst och onödigt. Gästartister som Elton John, Mary J. Blige, Cee Lo Green, James Taylor eller John Legend bland många förnyar eller förädlar ingenting. Synd på en sådan fin ärta

Stevie Nicks – 24 Karat Gold: Songs from the Vault

Stevie_Nicks_-_24_Karat_Gold_(Official_Album_Cover)

@@@@

Stevie Nicks blev tillsammans med dåvarande pojkvännen Lindsey Buckingham medlem i Fleetwood Mac omkring 1975. Där var hon med och formade gruppen till det framgångsrika softrockband många fans än idag knappast har tröttnat att på lyssna på. Nu är Stevie Nicks aktuell med en skiva med gamla demoinspelningar som hon har gjort under sina många långa år som soloartist, låtar som nu får nytt liv på ett riktigt bra album. Här vankas rock som får mig att bli glad och rockballader som har den bästa signatur, samtliga låtar kunde ha legat på valfri sjuttiotalsalbum med just Fleetwood Mac. Musiken träffar rätt och låter bra. Skön, mjuk och skimrande på en och samma gång. En nästan perfekt vinterplatta som värmer.

Neil Diamond – Melody Road

neil-diamond-melody-road-cover-636-380@@@

2005 så släppte Neil Diamonds skivorna ”12 Songs” och 2008 kom ”Home Before Dark”. Nu ger han ut ett nytt Don Was-producerat album med musik som har ett mörkare anslag och en lite mer mogen känsla. Ett faktum som förstärker musikens känslomässiga botten. Det är en veteran som hållit på sedan femtiotalet och jag diggar verkligen hans nya skiva som innehåller verkligen bra musik. En fin sublim platta för oss som tycker om balladpop.

Tony Allen – Film Of Life

Tony Allen@@@@

Afrobeatmästaren låter musiken pumpa på i en äventyrlig anda och det är funkmastern som slår till igen på denna ljudliga safari. Jag blir löjligt lycklig över få lyssna på så cool musik från en underbar musiker som Tony Allen. Hans karriär är lång och brokig men musiken gudomlig och helt utan skygglappar. Just nu vibrerar den här skivan allt som ofta hos mig.

Jessie Ware – Tough Love

Jessie-Ware@@@@

Disco eller danspop kan man kalla Jessie Wares musik som hon fortsätter att odla sedan den snygga musiken först såg dagens ljus med debutskivan ”Devotion”. Hennes musik liknar alltmera Dusty Springfelds på hennes fina skivor. Brittisk klassisk dansmusik som Springfield skapade när samarbetet med SBTRKT var som flitigast. Jag tycker om när klubbmusiken blir så där Grace Kelly-sval och samtidigt ultramodern vilket vi bjuds på i överflöd på Jessie Wares nya album. Klassiskt och framtid i samma låtmaterial som innehåller det mesta. Det är ingen djup musik men inte heller ytlig utan en kombination av själ och hjärta. Rent ljuvlig med andra ord.

Deptford Goth – Songs

images

@@@

Daniel Woolhouse ger ut skivor under artistnamnet Deptford Goth. Musiken handlar om kombinationen mellan det strikta och det sköna i popen. Klanger av folkpop och elektroniska klangbilder är det som får ta del i ett samkväm. Sången är mjuk och skör där den sakta smyger fram ur skuggorna och ut till ljusets. Lite grann som en dans över sommarängarna fastän vintern står för dörren här hemma i Svedala. Med falsettsång och brinnande passion för snygga låtar serveras det bra musik som tyvärr inte direkt berör. Slutresultatet landar i charmig pop med hjärna som hade behövt lite mer hjärta.

Peter LeMarc och Dr Indie i ett möte på skiva

Peter LeMarc – Svag doft av skymning

@@@@

Det finns en oböjligt självklarhet i Peter LeMarcs självutlämnade texter som kanske inte har den direkta Ulf lUndells klarhet utan når någonstans fram mellan jens Lekmans musikaliska lätthet och soulmusikens eleganta uttrycksfulla ljusa värme. Trollhättans egen Smokey Robinson kan vara lite åt Bill odlhams musikaliska riktning – någon talade om Bill Callahan och hans Smog. Tja kanske kan det vara så i den musikaliska känslan. den vackra hymnen ”Memphis i Himlen” om påminner i skönhet om när Phil Lynott sjöng om Elvis på hans fina soloplatta ”Solo In Soho” där låten ”Kings´s Call” är den låt jag älskar mest på den skivan. Både LeMarcs och Lynotts hade en estetisk upphöjd känsla som jag inte kan komma ifrån.

Titelspåret och ”Min Kyrka” är så kristallklara poplåtar där Peter Lemrc mer än någonsin skrive rom livets realiteter. han fick cancer och blev frisk men dock förändrades allting naturligtvis för hans del vilket speglar skivans tematiska låtar som har memento mori som känsla. Liv och död, sorg och kärlek brister han ut i. Det är en vacker skiva med så smafyllda låtar där skönheten brister när dödens smärta finnsa där men också en människas stolthet som tagit sig ur dödens grepp.

Jag tänker genast på min bästa vän Maria, som fick cancer för snart fyra år sedan  det fick jag följa på nära håll. Peter LeMarcs skiva är en platta med hoppet trots allvaret med hans texter – hoppet att vinna över allt det som kan krossa vår själ. Fågel Fenix reser sig igen..

Peter LeMarc har alltifrån första albumet ”Buick” som jag föll för när den kom ut för första gången. Sedan dess har Peter LeMarc gjort egentligen samma skiva om och om igen precis som Van Morrison alltid gjort i sin karriär. Trollhättans svar på keltisk schaman Peter LeMarc träffar alltid rätt med sina skivor. Klangvärlden i Peter LeMarc är just en elegant ton som är ljus och varm i sin subtila musikaliska inramning. Text och arrangemang är finstämda och har inte direkt förändrats under årens lopp. Det är trettio år sedan Peter LeMarc släppte sitt första album. Musiken växer organisk med artistens år och ålder.

”Regn mot ett rostigt tak” är en snygg melodisk sentimental vacker melodi med en fin brygga och finlemmad röst som manligt ljust vibrerar likt kolobrin i luften. Peter LeMarc släpper en av sina många fina album igen. Det tackar undertecknad för