Micheles Kindh lyssnar på Stephen Malkmus & the Jicks

Stephen Malkmus & the Jicks – Wig Out at Jagbags

MI0003675827

@@@

Stephen Malkmus är klart mycket bättre än vad han någonsin var med det mera kända och inflytelserika bandet Pavement som han bildade tillsammans med Scott Kannberg i slutet av 80-talet för 25 år sedan.

Undertecknad var inte specifik imponerad av bandet utan jag upplevde de som ganska tråkigt band med några få bra låtar. Så jag följde inte bandet speciellt noggrant under 90-talet.

Jag blev dock imponerad av hans andra band Silver Jews och de album som de släppte ut på marknaden. Countrybetonad rock var mera av mitt slag av rock.  Tre briljanta album kom ut med Silver Jews från debuten med ”Starlite Walker” Medan hans projekt The Crust Brothers enda skiva blev okej paus mitt i allting men ack inte mera än så i min bok.

Däremot soloalbumen tar jag till mig med helt andra utgångspunkter. För här träffade och fortfarande träffar rockmusiken rätt, och håller sig på rätta vägsträckan. Det är simpel rak ärlig berättat musik som inte krånglar till det i onödan.

Bandet The Jicks prövar sig fram och stånkar vid det hårda rockarbetet bakom Stephen Malkmus tålmodiga arbeten. Musikens fria och oböjliga kraft som det innebär att spela fri emotionell rock tillsammans med sina medmänniskor.

Låtarna är svängiga och har den där fina traditionen med rakare rör och starkare precisa ackord som håller traditionen levande och leder oss ofelbart till artister av Neil Youngs kaliber. Men det är Stephen Malkmus eget språk vars ande verkligen tar ut svängarna och omvandlar rockmusiken till just hans eget sätt att beskriva sin omvärld. Rösten som oftast är just artistens viktigaste signatur och framförallt den som förmedlar sångernas budskap.

En fin modern rockskiva från en stark artist i eget namn.

Dr Indie om både Macy Gray och Tracey Thorn

Macy Gray – Talking Books

@@

Tracey Thorns  – Tinsel And Lights

@@@

Macy Gray blev jag bekant med tack vare hennes fina Andrew Slatersammarbete på skivan ”On How Life Is” 1999. Det var en klassisk neosoulplatta med en sångröst som skvallrade om blues och jazz i blodet. En tvärsäker mörk vacker kvinnlig röst – en modern version av just Billie Holiday för det kommande 2000-talet. Det var då jag lade min kärlek på hennes fascinerande musikaliska anrättningar.

 

Det var så jag fortsatte följa hennes musik genom 2000-talets nya soulverklighet. Det var bra och oftast starka album i stil med Angie Stone också var på plats med att sjunga/spela. En modern uppdaterat oldschoolsoul för idag – nutida neosoul helt enkelt.  fast visst hennes kvalitet ibland vara lite lägre än förväntat, allt hon tog i blev inte guld. Fast det räckte långt för min del.

fastän nu blir jag fundersam varför hon spelar in på nytt ett helt album genom att göra sina egna tolkningar av Stevie Wonders eget mästerliga album ”Talking Book” från 1972 – ett av mina favoritalbum där fina musiker som Ray Parker Jr och Jim Gilstrap ingår i setet av studiemusiker. Nu får vi höra Macy grays coola hesa soulbluesröst sjunga låtarna i sin egen stil.

Men ändock blir det en förvånadsvärd rejäl trist platta där låtarna vattnas ur med den fina känsla som Stevie Wonder med sin kärlek och värme lade ned sin själ i. Nu blir det en kall och ordinär platta utan Stevie Wonders djup eller något av den egna fina känsla Macy Gray har haft tidigare i sina plattor. Den här skivan är onödig och saligt trist att lyssna på eller att ta med sig vidare in i världen. Synd att skivan slutade så abrupt och ovärdig. Tolkningarna är inte bättre än något annat jag hört i tolkningsväg. Tack för kaffet Macy Gray.

 

Tracey Thorns hörde jag talas om när hon och hennes man Ben Watt, svårt sjuk, hade ett band som de kallade för  Everything But the Girl som var det finaste snyggaste popband från 80-talet och framåt. Sedan upptäckte jag att jag hade ett par singlar med hennes första band Marine Girls.  Fast Everything But the Girl hade utan tvekan The Raincoats. bandet fick också plats på The Style Councils skiva ”Cafe Bleu” som Paul Weller spelade in efter The Jams upplösning. fast det var många år sedan och numera är Tracey Thorns en fin soloartist som på sin nya skiva spelar in julsånger och ren tvättäkta pop som inte alls skäms för sig.

 

Hennes nya album innehåller flertalet vackra pophymner som hon alltid har skrivit och haft med på sina snygga album. Det är som vanligt en formidabel platta som inte skiljer sig från de tidigare albumen utan fortsätter i samma anda med vackra sånger och mellankoliska texter. Två julsånger finns med och förutom sina egna sånger så har Randy Newman, Ron Sexsmith, Stephen Merritt, Jack White, Joni Mitchell och Green Gartside skrivit merparten av sångerna. Det gör skivan mera dynamisk och spännande fastän ändå igenkännlig för de flesta trogna lyssnare av hennes musik. Det finns också lite Everything But the Girl i musiken som alltid. Skivan är bra men inte mästerlig på långa vägar fastän begriplig och sorglig. En skiva för bittra själar.