Uffe sörjer Fats Domino

”Blueberry Hill”, jag säger bara ”Blueberry Hill”. Varför inte ”Walking To New Orleans” eller ”The Fat Man”? Odödliga klassiker, alla signerade en och samme gigant inom rocken nämligen Fats Domino. Nu har också  han gått ur tiden och därmed har ytterligare en viktig pusselbit i rockens historia förlorats.

Egentligen hade Fats Domino som så många andra av sin samtid och sina medmusiker rötterna i bluesen och Rythm and Blues.Hans spelstil på piano gjorde honom snabbt till en legend då han mer eller mindre gjorde ”Rolling Piano” till sitt signum. Också hans sångstil med mycket ”Wah-Wah” över en baktakt gjorde honom till en klart annorlunda artist både i sin samtid och senare. Detta i kombinationen med överjävligt bra låtar gjorde honom till en sann legend.

Fats föddes 1928 i en familj med fransk-kreolsk bakgrund. Hans fullständiga namn var Antoine Dominique Domino. Eftersom familjen var fattig började han tidigt att jobba som leverantör av is, snart hade han helt slutat i skolan som ett resultat av detta. Han gick bara till fjärde årskurs, sen tog jobbet vid. Redan vid tio års ålder började han intressera sig för pianospel. Hans svåger Harrison Verett som var jazzmusiker och gitarrist blev hans mentor.

Runt 14 års ålder började Fats uppträda på lokala barer. Han spelade också på privata fester och det var på en sån nästa steg i hans karriär tog vid. Musikern och bandledaren Billy Diamond hörde talas om den unge Fats och under en fest på en bakgård där Fats hade hyrts in för att spela upptäckte han den unge mannens förmåga att spela piano. Fats fick ett erbjudande om att bli en del av Diamonds band och tackade naturligtvis ja.

Väl med i bandet fick Domino snabbt sitt smeknamn. ”Fats” blev snart hans nya förnamn eller åtminstone synonymt med Domino då Diamond tyckte att han påminde om legenden Fats Waller och/eller Fats Pichon. Det berodde också på den unge Dominos glupande aptit och kanske också hans kroppshydda. Han blev ett stående inslag med bandet mellan åren 1947 och 1948.

Fats Dominos karakteristiska sång och pianospel har tystnat för gott. Hans oefterhärmliga stil och musik är dock något den som vill kan ta del av. Foto: By Heinrich Klaffs – originally posted to Flickr as Fats Domino 1605730021, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12311732

Snart hade dock skivbolagen fått nys på den unge talangen och ett lukrativt  kontrakt hägrade i förlängningen. 1949 Hade Fats skrivit på för skivbolaget Imperial och han skrev tillsammans med producenten Dave Bartholomew låten ”The Fat Man”. Den var egentligen bara en ny lite mer nedtonad version av låten ”Junkers Blues” som handlade om drogmissbruk. Inget som var direkt upplyftande men den nya versionen blev det. 1951 Hade den sålt i en miljon exemplar vilket var en enorm framgång för tiden.

Hans debut bar alla de kännemärken som senare gjorde Fats Domino till en legend. Det gungande pianot med sitt hejdlösa sväng, rötterna rakt ner i bluesen, sångstilen med wah-wah-soundet och så vidare. Framgångssagan Fats Domino var nu igångsatt. Fler låtar följde, alla hits och alla komponerade tillsammans med producenten Dave Bartholomew. Bartholomew blev därmed både hans vapendragare och producent i ett. Den framgångs-rika kombon fortsatte så länge Domino fortsatte att ha kontrakt med Imperial Records.

Embryot till hans kompband började också ta form. Musiker som saxofonisterna Herbert Hardesty och Alvin ”Red” Tyler anslöt sig. Han inledde ett samarbete med basisten Frank Fields samt trummisarna Earl Palmer och Smokey Johnson. Andra noterbara namn var Reggie Houston, Lee Allen och Fred Kemp. Den sistnämnde blev Fats Dominos betrodde och bandledaren för hela ensemblen. Arbetet kröntes med ytterligare en framgång med låten ”Ain’t That A Shame” som som bäst låg på tionde plats på Billboard-listan.

Låten uppvisade mer av pop vilket säkert tilltalade främst en vit publik. För också musiklivet var starkt uppdelat mellan olika grupper i kölvattnet på rasuppdelningens USA. Särskilt den i södern där Fats själv hade sina rötter var rent förödande. I denna mörka tid av rassegregation hade Domino trots detta gjort något få andra innan honom hade fått chansen till. Att bli lika populär bland en vit publik som en afroamerikansk var för tiden få förunnade även om dom fanns. Bland annat Chuck Berry lyckades med samma sak.

Så småningom kröntes hans karriär med den kanske största framgången. 1956 Spelade han den låt som kom att bli en klassiker nämligen ”Blueberry Hill” som kom att bli något av synonymt med just Fats Domino. Återigen var det låtens Rolling Piano och en mjukare stil men ändå med bluesens kännemärken som skapade framgången. Samma år med-verkade han i två filmer, ”Shake, Rattle and Rock” samt ”The Girl Can’t Help It” löd titlarna. Nu var Fats Domino både en etablerad artist och uppburen som en av de stora.

Sextiotalet innebar en massa förändringar för Fats. Uppbrottet från Imperial Records 1963 innebar också ett farväl till det mångåriga samarbetet med producenten Dave Bartholomew. The British Invasion med band som Rolling Stones, Kinks, The Who, The Beatles och Pink Floyd innebar ökad konkurrens om skivköparna. Det gav också hela musikvärlden en ny musikalisk inriktning. Många såg sina karriärer gå i kras över förändringen men Fats Domino fortsatte obehindrat om än inte lika framgångsrikt längre.

Svaret på alla frågor blev ett nytt skivbolag till ABC-Paramount, ny producent och ett något förändrat sound med inslag av countrypolitan som var en mer lättsam form av country med mer pop än kusinen. Fats Domino började också snegla mer på den framväxande soulen som kom fram genom bolag som Stax och Tamla Motown. De sista tjugo åren koncentrerade sig Fats Domino mer på att turnera och ge konserter. 1986 Blev han till sist invald i Rockens Hall of Fame för att visa hur viktig han var för rocken i dess ungdom.

Den 24 oktober avled så Fats Domino av naturliga orsaker i sitt hem i Harvey Louisiana.  Vi på Blaskan och kanske också en del av er sörjer en legend som har gått ur tiden. Som vanligt efterlämnar också han en rik låtskatt och ett kulturarv utöver det vanliga. Med lite sorgkant med andra ord. Vi lämnar er med lite musik  som förhoppningsvis visar varför Fats Domino tillhörde de stora.

Uffe sörjer Chris Cornell

Chris Cornell är dessvärre död. Frontmannen från grupperna Soundgarden och Audioslave blev bara 52 år gammal. Rykten talar om självmord efter det som antagligen kom att bli Soundgardens sista konsert på deras pågående Amerika-turné. Kvar finns bara en rik låtskatt och ett minne av en ovanligt begåvad musiker som trots allt lämnade ett oförglömligt intryck bakom sig.

Chris Cornell är död. En stor sångare har gått bort och lämnat världen lite mer tom än förut. Foto: By gdcgraphics – http://www.flickr.com/photos/gdcgraphics/6664888181, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19951736

Chris Cornell föddes 1964 som Christopher John Boyle i Seattle Washington. Tidigt sattes han i katolsk skola, inte undra på att han ville fly från den miljön och in i musikens underbara värld istället. Beatles var naturligtvis supergruppen för tiden, men tidigt präglades hans liv också av djupa depressioner. Ett tillstånd som höll på att kosta honom skolgång, socialt umgänge – han var en notorisk ensamvarg – och familj. Musiken var hans räddningsplanka och i sällskap av andra musikintresserade kunde han blomma ut.

Snart var Chris Cornells kärlek till musiken också hans intresse. Mycket av hans liv kretsade kring spelandet och under tidigt 80-tal var han medlem i cover-bandet The Shemps. Han var därmed kollega med bandmedlemmen och basisten Hiro Yamamoto som dock så småningom lämnade bandet. Chris Cornell och Yamamoto höll dock kontakten och då nya medlemmen Kim Thayil blev bandets nya gitarrist började trion jamma tillsammans.

Konstellationen Cornell, Yamamoto och Thayil hade snart lämnat The Shemps för att starta det som blev embryot till Soundgarden. Från början fungerade Chris Cornell som trummis (!) och sångare. 1985 Anslöt sig dock trummisen Scott Sundquist vilket gav Cornell möjligheten att koncentrera sig på sången. Sundquist lämnade bandet 1986 för att koncentrera sig på familjen istället. Han ersattes av före detta trummisen i bandet Skin Yard Matt Cameron.

Soundgarden var nu inte bara färdigbildad som grupp, de hade nu ambitioner på att börja ge ut skivor. Det Seattle-baserade Sub Pop var både alerta nog och ute efter små talangfulla band. Sub Pop blev i själva verket synonymt med grungen då flertalet av banden från Seattle återfanns på skivbolaget. Nu hade Soundgarden signats och först ut blev EP:n ”Screaming Life” som släpptes 1987. Redan året efter följde bandet upp med EP:n ”Fopp”. De två återutgavs 1990 i en utgåva under namnet ”Screaming Life/Fopp”.

Under den här perioden var bandet ett hett eftertraktat byte för andra bolag. 1988 Skrev bandet på för SST Records och samma år som ”Fopp” kom ut – 1988 – släppte bandet debutskivan ”Ultramega Ok”. Skivan gav bandet en Grammy för ”Best Metal Performance 1990”. Redan 1989 Lämnade bandet SST för att istället skriva på för A&M Records som första grungeband på en större etablerad skivetikett. På det nya bolaget släppte man 1989 andra skivan ”Louder Than Love”. Skivan blev bandets stora genombrott.

Men albumet innebar inte bara en framgång för bandet, Hiro Yamamoto lämnade nu bandet för att färdigställa en akademisk examen. Snart hade han ersatts av Nirvana’s gamla gitarrist Jason Everman men personkemin skar sig. Ben Shepard blev istället bandets näste basist och turnén som skulle backa upp ”Louder Than Love” kunde fortsätta ostört. Soundgarden och Nirvana var nu band som förknippades med den gryende grungevågen.

Nirvana hade ju också kontrakt med Sub Pop och hade debuterat 1989 med första albumet ”Bleach”. Lokalt och inom hårdrockskretsar var nu Soundgarden ett etablerat namn. Grunge-vågen som exploderade 1990 innebar att bandet nu nådde en än större publik. Med tredje albumet ”Badmotorfinger” från 1991 befäste man rollen som en av grungens stora fanbärare. Alice In Chains och Nirvana var några av de andra men också band som Melvins, Screaming Trees och Mudhoney fann snart sin publik.

För att kröna framgången fick Soundgarden flera hits från ”Badmotorfinger”, bl a ”Jesus Christ Pose”, ”Rusty Cage” och ”Outshined” nådde många alternativa radiostationers och blev snart bland de mest spelade för tiden. På MTV nådde bandet stora framgångar. För kanalens hårdrocksredaktion i ”Headbangers Ball” blev albumet något av en favorit och videos till hitlåtarna blev snart några av kanalens mest spelade.

Parallellt med Soundgarden hann Chris Cornell också med att spela in ett album med gruppen Temple Of The Dog. Gruppen fick en hit med låten ”Hungerstrike”. Från början var det ett projekt för att hylla Cornells gamla rumskamrat Andrew Wood som var sångare i Seattle-bandet Mother Love Bone. Medlemmar ur gruppen anslöt sig till projektet och 1991 släpptes den självbetitlade skivan som blev en stor framgång. Gruppen fick en fortsättning då flera medlemmar fick mersmak och tillsammans bildade de gruppen Pearl Jam.

Soundgardens framgångar rullade samtidigt på. Album som ”Superunknown” och ”Down On The Upside” blev alla stora säljframgångar med hittar som ”Spoonman” och ”Black Hole Sun”. Många menade att bandet nu hade breddat och förnyat begreppet ”Metal” så också lovorden fanns där. Ingen lycka varar evigt och snart blev det uppenbart att bandets medlemmar drog åt olika håll. Det var framför allt den kreativa processen och inriktningen som snart blev till en stridsfråga och 1997 meddelade man att gruppen hade upplösts.

Bandet Soundgarden upplöstes 1997 och därmed gick ett av grungens stora flaggskepp i graven. De återförenades inte förrän 2010 igen. Av xrayspx – http://www.flickr.com/photos/xrayspx/5925312344/in/photostream/, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=16068048

Chris Cornell gick dock rastlöst vidare och redan 1997 hade han släppt första solo- albumet. ”Euphoria Morning” som till många gamla fans stora förskräckelse hade lite eller inget med den musik Soundgarden tidigare hade producerat att göra. Albumet blev därför något av en vattendelare och sålde så där. Musikaliskt sett var det det snarare inspirerat av sextiotalets psykedeliska scen än den rasande rock Soundgarden hade skapat. För många blev det en svår omställning, om lappkastet ens fungerade.

Albumet visade dock att Chris Cornells stora talang låg i sjungandet och låtskrivandet. Som sångare kunde han gå från rytande till smekande, som låtskrivare behärskade han allt från det rasande till det mjuka och nyanserade. Denna förmåga var redan och kom att bli synonymt med hans musikaliska insatser. Albumet blev som sagt ingen större framgång och inte heller den påföljande turnén blev den nystart han hade hoppats på. Istället ledde bristen på framgångar snart till en helt ny vändning.

2000 Hade Zach de la Rocha meddelat att han lämnat bandet Rage Against The Machine som tidigare hade nått stora framgångar med en blandning av rap och metal. De kvarvarande medlemmarna hade bestämt sig för att fortsätta som band, men sökte nu en ny sångare. Producenten Rick Rubin hade föreslagit Chris Cornell som han kände till sen tidigare. Förhandlingar mellan respektive agenter sattes igång och snart hade de tre kvarvarande och Chris Cornell bildat en ny grupp under namnet Audioslave.

2001 Blev året då bandet projekterades och 2002 släpptes så första albumet. Debuten ”Audioslave” skapade hits som ”Cochise”, ”Like A Stone” och ”Show Me How To Live”. Snart turnerade bandet flitigt för att backa upp albumet och 2005 följde man så upp med ett andra album. ”Out Of Exile” blev ett mer personligt album för Chris Cornell som i efterhand erkände att många positiva saker i hans privatliv hade lett fram till låtarnas inriktning.

Hitsen från albumet radades upp, ”Out Of Exil”, ”Be Yourself”, ”Your Time Has Come” och ”Doesn’t Remind Me” var några av dom. Det var med denna skiva bandet nu etablerade sig med sin stil då den första mer hade handlat om en slags syntes mellan Soundgarden och Rage Against The Machine. Bandet red nu på en framgångsvåg och albumet sålde platina. De blev också det första amerikanska bandet att ge en konsert på Kuba inför
70 000 fans. Bandet passade på att spela med lokala musiker som en del av besöket.

Mersmaken av framgångarna resulterade snart i ett tredje album. Redan 2006 släpptes albumet ”Revelations” som på många sätt är inspirerad av funk och soul från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Tillkomsten av albumet beskrevs av de fyra medlemmarna som ett av mer samarbete. Sedan flera år kämpade Chris Cornell personligen med missbruks-problem. För första gången kunde de andra dock konstatera att han nu gav sig hän med liv och lust utan att för den sakens skull leta efter inspirationen i olämpliga substanser.

Resultatet blev ett mer grupporienterat och mer inspirerat. Allt var dock inte frid och fröjd. Snart kom rykten om en solokarriär för Chris Cornell i svang. Grunden var att samma år – 2006 – gick gruppen i dvala direkt efter releasen. Gitarristen Tom Morello ägnade sig åt sitt sidoprojekt under namnet The Nightwatchman. Chris Cornell hängav sig åt låtskrivandet till Bond-filmen ”Casino Royale” där han bidrog med låten ”You Know My Name” som han komponerade tillsammans med filmmusikgiganten David Arnold.

Albumet ”Revelations” backades aldrig upp med en turné vilket bara spädde på rykten om en kommande splittring. Chris Cornell förnekade länge ryktet om uppbrottet men 2007 gick han så ut och meddelade att gruppen Audioslave var historia. Meningsskiljaktigheter och motstridiga musikaliska meningar var skälet som angavs. Istället tog åter en ny solokarriär vid för honom. Den inleddes med turné med eget band som fick agera förband åt bl a Aerosmith.

Solokarriären mynnade också ut i soloalbumet ”Carry On” som släpptes 2007. Snart följdes det upp av ”Scream” från 2009. Med det första var han tillbaka i den alternativa rocken och i ett samarbete med 80-talsgiganten och producenten Steve Lillywhite. På platta nummer två blev det en mer pop-orienterad inriktning. På ”Scream” experimen-terade han med trummaskiner. Mycket tack vare producenten Timbaland som gett ut egna skivor, rappat och också varit dj. Bakgrunden var alltså minst sagt annorlunda än Cornells.

Kanske hade Cornell nu nått full cirkel, kanske han hade återfått lusten till en återförening. Vem vet men 2010 började rykten florera om en återförening av Soundgarden. Det började med att Chris Cornell på sitt twitterkonto utropade att 12 år av uppbrott nu var över för bandet. Snart stod det klart att skulle bli det stora dragplåstret till 2010 års Lollapalooza. Innan dess, den 16 april 2010, hann bandet dock med en spelning på Showbox Theatre i Seattle under bandnamnet ”Nudedragons” som var ett anagram på namnet Soundgarden.

Spelningen i hemstaden Seattle innebar alltså en återkomst för det band som låg närmast hjärtat för alla medlemmarna. Det nya samarbetet innebar också att bandet började skriva på nya låtar. Detta ledde till plattan ”King Animal” från 2012, frågar ni mig är detta album en värdig återkomst värd att minnas. Full av det Soundgardniska rockröjet kombinerat med överdådiga låtar får i varje fall mina öron att stå givakt.

Bandet hann också med att sammanställa en samling av olika äldre och bortglömda demos och alternativa versioner av låtar i form av albumet ”Echo Of Miles: Scattered Tracks Across The Path” som släpptes 2014. Nytt material lär däremot dröja i och med den tragiska händelsen. Det har visserligen ryktats om en ny skiva, men ingen utom gruppen eller de inblandade vet nåt om den saken. Framtiden får utvisa som det brukar heta.

2010 Återförenades Soundgarden och det resulterade i albumet ”King Animal” från 2012. Utmärkt om ni frågar mig. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=37040792

För första gången på tolv år återförenades också gruppen Audioslave för en konsert som gick under namnet ”Prophet’s Of Rage” 2017. Projektet var en protest mot Donald Trumps installation och hölls den 20 Januari i Washington. Det hade börjat ryktas om ännu en återförening och ett mer permanent samarbete. Både skivutgivning och återförening av Audioslave kom till sist av sig i och med att världen plötsligt nåddes av nyheten om Chris Cornells död.

Den 17 maj nåddes vi så av budet att Chris Cornell hade hittats avliden i sitt rum på MGM Grand i Detroit efter Soundgardens konsert på Fox Theatre i staden. En konsert som troligen blev deras sista. Alla detaljer kring hans död har inte framkommit men den officiella dödsorsaken lyder ”självmord genom hängning”. Hans änka Vicky Karayiannis menar dock att något i historien inte stämmer.

Hennes version bygger snarare på att Chris Cornell knappast medvetet ville ta sitt liv. Samma kväll hade de talat i telefon och han hade sluddrat och agerat annorlunda. På frågan hade han erkänt att han hade tagit en eller två Ativan som är ett avslappnande antidepressivt medel som kan hjälpa till med insomning och är ångestdämpande. En nerdrogad och dämpad Cornell skulle alltså ha bundit upp ett rep i badrummet för att sen hänga sig. Hon menar att det hela är omöjligt men att framtiden får utvisa.

Omöjligt eller inte, en stor musikaliskt förebild är tyvärr död. Vi på Blaskan böjer våra huvuden i vördnad över en fallen hjälte. Det är dock inte alldeles nattsvart, efter sig lämnar Chris Cornell ett rikt arv av låtar och album som många gånger är betydligt bättre än snittet. Det finns alltså mitt i sorgen också vissa ljusglimtar även om tomheten efter Chris Cornell är det som dominerar. Som det sägs i showbiz, ”the show must go on”. Trots det är det alltså saknaden som är förhärskande, i varje fall om ni frågar mig.

En stor röst har tystnat men finns med oss i form av inspelningar och låtar. Sångaren och låtskrivaren har tystnat men Chris Cornell finns förhoppningsvis med oss länge än. Minnet över en stor insats i rockvärlden lär inte bli lätt att sudda ut. Den store förnyaren har lämnat oss men kvar finns som sagt musiken och den talar sitt tydliga språk. Vi lämnar er med några låtar som vi på Blaskan anser är extra viktiga i sammanhanget. God lyssning.

 

Blaskan goes soul

Blaskans chefredaktör lät Blaskan förra året gå i discomusikens danspår och då handlade det om musik jag älskade och som kom ut framförallt på 80-talet. På samma sätt blir det nu mest 80-talsosulmusik med skivor och artister som jag än idag kan lyssna på.

Soul betyder själ på engelska vilket är en träffande epitet åt musikformen jag älskar så mycket. För det finns en speciell värme i soulmusiken som gör att den både ligger till grunden för ett mera svängande dansant form vi valt att kalla för ”disco” och en mera själslig mera skimrande mjuk grund för musiken. Soulen kan också ha en taggigare tuffare attityd som behandlar ämnen som kärlek, sorg, skillsmässa och sexuellare kraft. Ta amerikanska södern som ett bra exempel där staxsoulen var hårdare i terxterna stundtals medan mOtown låg på ett plan med gläödje och mera kärleksfullare lekfullare uttryck. Ja funken kom från soulen och lade till mera rytmik och svängrum i musiken medan Phillysoulen hade en långsammare skönare och mjukare handlag. Ja så kan jag gå på om soulmusiken men härvidlag så låter vi en rad med favoritlåtar sväva här för sig själva.
Chic får inleda det hela:

Nu blir det svävande kärleksballad:

Ännu mera kärlekssjälslig soul med himlens kör bakom oss.

Dansgolvet beder ut sig.

Hm ljuvlig musik

George Benson fortsatte att ge mig guldkorn

Snygg och vacker soul från sammetsrösten Smokey Robinson. En pärla från hans skiva som kom ut 1981

Sjuttiotalets mest skimrande ögonblick:

Lite suverän discosoul här

Varm sommarsoul från 1981:

Marvin Gaye fungerar alltid

Nu kommer det en vit sångare som gjorde honungslen västkustrock med soul i botten.

Phillysoul när den är som bäst:

Så sista låten med en klassisk soul/discogrupp:

Jon Spencer Blues Eplosions-special av Micheles Kindh

Jon Spencer Blues Explosions är det band som knappast behöver förnya sig för förnyelsens skull utan de gör sådant ändock. Jon Spencer med sitt ursprung i mytomspunna Pussy Galore som jag älskade en gång i tiden. Jon Spencer är också del i Boss Hog. Det finns snygga coola samarbeten med Dub Narcotic Sound System och flera låtar med den avlidna bluestungviktaren L.R Burnside. Med andra ord är allt vad Jon Spencer Blues Explosion ett band värd att uppmärksamma. Det nya albumet ”Freedom Tower – No wave dance party 2015” är knappast något mästerverk men ännu ett utsökt exempel på vad Jon Spencer Blues Explosions kan göra rent musikaliskt.Ett suverän bruksvara att dagligen inmundiga. Nu blir det vidoes och annt med Jon Spencers band Pussy Galore, Boss Hog och Jon Spencer blues Explosions och sologrejer:

Vi börjar med Jon Spencer blues Explosions:
Från nya albumet:

Lite äldre Jon Spencer Blues Explosions;


https://youtu.be/RZmxNM6DwsY

Boss Hog



Pussy Galore:



http://thejonspencerbluesexplosion.com/

Nya recensioner av Micheles Kindh

The Decemberists – What a Terrible World, What a Beautiful World
@@@@
profile

Colin Meloy är sångare, författare och multiinstrumentalist och leder Portland, Oregons stoltheter The Decemberists. Vars nya skiva har kommit och uppvisar bandet från dess mest subtila och finaste moment av sofistikerade poetiska poplåtar. Låtarna är genomgående av hög kvalitet och fina målande texter som väcker upp emotionella känslor som om undertecknad läste en roman. En av årets finaste akter.

Bettye LaVette – Worthy
@@@@
BETTYE LaVETTE
Enda sedan hennes bästa skiva ”The Scene of the Crime” där både Drive-By Truckers backade upp henne med Patterson Hood, plus fadern till Patterson, David Hood och Spooner Oldham i sättningen som blev min favorit under 2000-talet men så har producenten Joe Henry producerat bra album också med Bettye LaVette. Den nya skivan innehåller suveräna råa soulballader och svängiga tolkningar av låtskrivare av rang såsom Mick Jagger & Keith Richards, Bob Dylan, John Lennon & Paul McCartney, Mickey Newbury, Beth Nielsen Chapman & Mary Gauthier och hon gör det utan tvekan på sitt alldeles eget sätt. Både soft och hård southern soul som hon spelade in på Stax-studion förr om decennierna. Bettye LaVette är snart sjuttio år gammal och vet hur man fraserar med samma kraft i rösten som hon alltid haft. Fast nu är hon bättre än någonsin.

Amazon -Sky City
@@@@
115125-be65344b161848e78e28aeeeb9c0dd1a

Här har vi en rad med svenska artister som tillsammans bildar gruppen Amason. Bandet består av Gustaf Ejstes (Dungen), Pontus Winnberg (Miike Snow),Amanda Bergman (Idiot Wind/Hajen),Petter Winnberg (Little Majorette) och Nils Törnqvist (Little Majorette) spelar sjuttiotals mjuk softrock som man kan säga landar mellan John Lennon, Fleetwood Mac och The Eagles.Men det handla rknappst om epigoner utan en ganska självklar popgrupp som råkar spela i olika band men här kollektivt gör det ultra snygg smart pop eller softrock. Egensinnigt och snyggt på samma gång som det är mäktig pop. Jag faller furiöst för helheten av deras låtprojekt. Nu hoppas att denna konstellation blir långvarig bekantskap. Ett av de bästa svenska album just nu.

The Waterboys – Modern blues
@@@
En gång i tiden var jag verkligen förälskad i den musik Mike Scott och hans Waterboys spelade in eftersom deras musik kunde stå mellan Bruce Springsteenrock och irländsk folkmusik som hade själ och formen av stegrande väl utpräglad musik. Från rockskivan ”This Is the Sea” till den som jag utan att tveka kan kalla för mästerverket i deras discografi ”Fisherman’s Blues” som alla skivor tyvärr måste mäta sig med. men den är ofrånkomlig i 80-talets musikklimat, eftersom deras nästa skiva ”Room to Roam” fortsätter i det irländska spåret. Där var bandet som bäst. När Mike Scott drömde om om att få lämna Irlands musikarv så var det mera stampig rock han gjorde och då blev det mest, tja, vad säger man – enbart ljudmässighet i musiken som ej klädde bandet i sin helhet. Det nya albumet. Jag lyssnade inte på bandet under flera år. Såg dem live i Gävle. Nya albumet innehåller bra texter och en mera varierad rockmusik som både innehåller högljudd rock och en mera melankolisk melodisk rock i samma stil som Jackson Browne och Sniff ‘n Tears under sin storhetstid. Det är okej musik som faktiskt är bra och har en stilsäker framtoning.

Noveller – Fantastic Planet
@@@@
Sarah Lipstate heter som artist Noveller och vi som kunde beskåda henne på Fylkinge vet hur fina och magiska hennes elektroniska och elektroakustiska experimentella musiksjok är i förlängningen. Hennes nya skiva glider på längs ljudens avenyer. Det är smått fantastiska låtar som går i både avantgardistiska spåren och de mera melodiska kvantsprången. Musiken lyser upp och tar mig med på långa ljudresor.

Run The Jewel – Run The Jewels 2

@@@@
Killer Mike och El-P är inga namn som egentligen behöver presenteras då de redan har haft egna karriärer i Atlanta och New York och blivit stora namn inom hip hop-genren. När det under sitt samarbete kallar sig för Run The Jewel gör på sin andra skiva mångfacetterat och dynamiskt hip hop. Det är tunga beats, coola starka anslag som får musiken att bulta och svepa över skyskrapor och flyga fritt över Manhattan. Det är mästerlig hip hop.

Natalie Prass – Natalie Prass
@@@@
Skivan innehåller både soul, pop och lite snygg lagom jazzig musik. Matthew E. White och Terry Pollard producerar denna fina pärla som ges ut på Jack Whites eget bolag Spacebomb vilket gör den ännu mera förträfflig och framförallt finns det väldigt många bra låtar som gör att ,man kan drömma om Jerry Wexlers Atlantic-bolag. Nu är det en tjej som sjunger förtjusande bra och skapar en direkt skimrande popplatta.

Holy Wave – Relax
@@@
Lite psykedelisk rock som verkligen låter 60-talets garageskrammel ligga i bakom fronten för likasinnade upplevelser. Detta är en rockskiva som fungera överlag hur bra som helst. Jag lyssnar, tar till mig och får tanken gro, kan detta var den där perfekta skivan för alla väder och vindar. Detta blir musik som lågmäld skramlar i tyst överenskommelse till vad som kommer att hända. En intressant platta.

Peter Matthew Bauer – Liberation
@@@@
Som frontman i indierockbandet The Walkmen gjorde han en suverän insats på minst sju studioalbum och nu släppte han förra året en fin skramlig psykedelisk platta med melodiska svepande sånger som andas skönhetens teckensymboliska indrivande vinterpromenader. Plattan lever och andas specifikt på ett snyggt sätt. En trevlig och ljuvlig skiva.

Ray LaMontagne – Supernova
@@@@
Sjuttiotalspop och sjuttiotalets softrock är det som nu existerar i Ray LaMontagnes musikaliska världsbild – en svit av skönt vibrerade låtar som elegant plockar fram poängen i den musik som han odlar i sin smart konceptuella vision. Det här albumet saknar inte än stringent hållning utan är fri och välkomponerande sånger som tar med oss nya spännande visioner.

Nya skivor av Micheles Kindh

skivor_103_148991492
Foxygen – And Star Power
@@@

Jonathan Rado och Sam France är medlemmarna i gruppen Foxygen som spelar indieskramlig rock. Det blir dock tröttsamt i långa loppet då deras dubbelskiva har för många låtar för att man skall orka engagera sig. Något som började bra avslutas lite för tjatigt för att det skall blir en stor höstskiva. Musiken flödar men känns inte direkt angelägen. Till en början är det väldigt bra medan resterade av given inte fångar upp mitt intresse, den enkla anledningen är att bandet vill för mycket. Hade gruppen tagit med färre låtar och reducerat formatet med rockopera, hade resultatet blivit bättre. En trevlig skiva men lätt bortglömd i morgon.

Kindness – Otherness
@@@@

Adam Bainbridge som är Kindness skapar här sin vita soulpop dränkt i skimrande harmonier där honungslena söta dofter sprider sig i musiken. Artister som Robyn, Dev Hynes (Blood Orange), Kelela, Manifest,Tawiah och Ade är med och sprider dessa aromer över det magiska musikaliska landskapet. Mjukt, soft och vacker popsoul vars anda är härlig och tanke ännu bättre. En av höstens mest välsmakande anrättningar är här.

Christopher Owens – A New Testament
@@@@

Den gamle The Girls-sångaren Christopher Owens släpper sitt andra soloalbum och det är en snygg, subtil skiva med pop, soul, gospel som låter charmigt. Det är riktigt bra och hämtar sin musikaliska inspiration från olika tidsepoker när musiken sveper fram som för att känna av dessa. Stundtals är det väldigt likt min favorit Steve Forbert vilket jag tycker om. En bra och finstilt skiva.

The Young Sinclairs – This is The Young Sinclairs
@@@

Samuel J. Lunaford är en begåvad rocksångare som gör musik som låter merseybeat, folkrock och blue eyed soul som har både Van ”The Man” Morrison och Gene Clark i centrum. En hög med heta låtar som bara smyger sig från indiefaunan och landar i knät på Gram Parson/The Eagles. Snygga arrangemang med luftig tätt musik är det som serveras. En av höstens finaste skivor som kanske inte är ett mästerverk men däremot den mest sublima popen just nu. Något som gör att man ändå med sant nöje kan lyssna på den.

Julian Casablanca + The Voidz – Tyranny
@@@

The Strokes sångare Julian Casablanca släpper ett skramligt album som stundtals låter industrirock, experimentell avantgarderock och det fungerar väldigt väl anser jag. Det är en vass skiva som aldrig blir ointressant, men inte heller ihågkommen misstänker jag. Den är visserligen träffsäker i sina musikaliska ambitioner, men också ack så formbar vilket gör den alltför diffus samtidigt.

Aretha Franklin – Aretha Franklin Sings the Great Diva Classics
@@

Jag förstår inte varför den gudomliga Aretha Franklins plötsligt släpper en sömnig skiva med covertolkningar som knappast tillför något till låtarna. Den fungerar för stunden, men tyvärr inte länge. Momentet av ögonblicklig kärlek till favoritlåtarna går därmed förlorat. Visserligen som vanligt gudomligt sjunget och välspelat, men också förutsägbart och som skiva tyvärr riktigt tråkig.

Caribou – Our Love
@@@@

Söt technopop eller housemusik med mjuk sångröst som flyter omkring i en bred ocean av ljud och låtar. Musik för lyxiga hotellnätter, barer, stränder och palmer. Det påminner lite om lyxpopen Duran Duran kunde spela i mitten av det soliga 80-talet. Pop eller house för vårt decennium som också fungerar väl i olika musikaliska sammanhang.

Micheles Kindh lyssnar på Prince två nya album

Prince – Art official Age @@@
3RD Eye Girl @@

MI0003786579

MI0003792048

Prince var den artist som jag under åttiotalet hade störst kärlek till och det fanns ögonblick när jag dyrkade hans funkiga rockbaserade soulmusik och personlighet. Prince gjorde under åttiotalet en hel del av världens bästa album med så många underbara låtar att jag knappt skulle få plats med att räkna upp dessa här. Hans konserter under 80-talet som jag såg var några av mitt livs bästa konsertögonblick någonsin. Låt oss ta en titt på hans två nya album.
Skivan ”Art Official Age” är en okej skiva som stundtals låter som om det vore svunna tider då Princes bästa kompband The Revolution gjorde musiken vital och relevant. På slutet av 80-talet hade han bandet The New Power Generation som gav funken ett nytt fräscht ansikte igen. Visst vi får inte glömma bort hans tidigare band Times som också fanns bakom Prince innan bandnamnet blev ett artistnamn. Mycket av Prince signatur som genialisk musikskapare och låtskrivare låg i att hur hans olika band skapade en helhetssyn på musiken. En omständighet som gjorde musiken stor i själen, lika stor som hans hjärna/hjärta skapade den för de stora mästerliga albumen.
Det nya albumet ”Art Official Age” är enbart ett ordinärt och hyfsat album. Som helhet går det tillbaka Prince:s ursprung med det åttiotal som formade hans musik. Med andra ord tar Prince sig an dagens musik, genom att blicka tillbaka på det förflutna och den stil vår hjälte hade då.

Problemet med det blir att skivan inte bärs upp av dagens värderingar inom musiken, istället känns den som en av hans äldre skivor i uppdaterad form. Musiken på nya albumet förlorar mest på det därför att den formas av delvis föråldrade principer och inget av dagens musikaliska preferenser finns med på skivan.

Så när vi kommer till hans andra skiva 3RD Eye Girl så är det är det en grupp han arbetat med tidigare, men som album är det seg och trist soul med lite rockreferenser. Själen tog semester vilket leder till tom soulmusik utan att musikens värme infinner sig. Hans låtar vågar inte lyfta och flyga iväg. Istället återvänder han till trygga musikaliska kvarter genom att låta det han redan en gång har skapat återanvändas och det låter väldigt fegt. Dessa två nya skivor är mediokra album sammantaget även om ”Art oficial Age” är snäppet bättre än hans andra album ”3RD Eye Girl”
Inte för att Prince har gjort så mycket vettigt på de senaste tjugo åren utan musiken har istället med få undantag varit relativt ointressant och oinspirerad.
Hans två nya album låter precis sådär som de album som släpptes i samband med att Prince ville bryta sina ”slavkontrakt från Warner. Då kallade han sig inte för Prince utan det blev en symbol, han gick följdriktigt under namnet ”The Sign” i artiklar och recensioner. Han var tvungen att släppa musik enligt kontraktet som var så outhärdliga att de förstörde min kärlek och känsla för Prince.
Under namnet The Symbol släppte han skivan ”Gold Experience” som mellan tramset innehöll den vackra intrikata soulballaden ”The Most Beautiful Girl in the World”. Den var hans bästa 90-talsballad och var ljuset i mörkret. Andra album som jag verkligen inte tyckte om var ”Chaos and Disorder” på grund av för seg och olustig musik. Trippeleländet ”Emancipation” förstörde min känsla totalt. Här släppte Prince vedervärdig funk- och jazzrock som bara var skräp rakt igenom. Tre skivor för att bli av med det han kallade för slavkontrakt med hänvisning till de afroamerikanska förflutna historien. Där av symbolen då namnet Prince blev ett slavnamn enligt Prince tankegångar.

Efter dessa 90-tals fiaskon så började jag både tröttna och tappa bort hans musik. Under 2000-talet släppte han två halvdana skivor bland många som åtminstone fungerade att lyssna på. Musicology och 3121 kunde jag åtminstone njuta något av utan att förlora mig i de andra misslyckade Prince-albumen. De flesta av hans 2000-tal liksom hans två nya skivor kommer jag knappast att lyssna på i fortsättningen. De är tyvärr enbart bagateller i hans långa fantastiska tidiga karriär.

Micheles Kindh om den underbare artisten Wayne Cochran

Wayne Cochran – Goin’ Back To Miami: The Soul Sides 1965-1970

@@@@@

waynecochran

Jag kan bara lägga högsta betyg på den här helt igenom underbara, fullständigt magiska retrosamling som i år har kommit ut på marknaden.

Den vita rockmusikens motsvarighet till James Brown – det var Wayne Cochrans stilmässiga vision som påverkade den gamle tonårsrockaren i stil och klädsel.  Hans berömda frisyr – en av rockens mest spektakulära med sitt platinablonderade svall – fick han som idé lustigt nog från att ha mött de unga brödraparet Johnny och Edgar Winter som var albinos. Ett annat faktum var att han öppnade för Elvis shower på slutet av 60-talet och Elvis diggade hans scenklädsel. Wayne Cochrans band hette under alla åren C.C. Riders, döpt efter en av Elvis gamla slagdängor. Wayne Cochran gick senare från rock till att alltmera närma sig sina svarta kompisar Otis Reeding, Jackie Wilson och James Browns mörkare sida av den råa södersoulen. Också James Browns funkbaserade musik letade sig in i Wayne Cochrans egna låtval. Hans otroliga tolkningar av just Sam & Dave eller Otis Reeding är fenomenala. Den här utgåvan har fina noteringar, intervjuer och låtval från Wayne Cochrans karriär från mitten av sextiotalet till sent sjuttiotal. Det var under den här perioden han tappade lite av intresset för rockmusiken. Han tyckte att rockmusikens psykedeliska utveckling inte passade hans synsätt längre. Istället riktades den musikaliska blicken mer mot bland annat grupper som Sly And Family Stone. Wayne Cochran tyckte det var en bra grupp med rätt form av soul/rockmusik.

Wayne_Cochran_CC_Riders_Sheer_Delights_1977Samlingen innehåller två cd-skivor med 22  låtar på ena skivan och en urstarkt livekonsert med honom från hans berömda shower på den andra. Den senare skivan innehåller tolv låtar och där ingår ett par långa inspelningar av Otis Reddings ”Fa Fa Fa Fa Fa (Sad Song)” och (Sitting’ On) The Dock Of The Bay”. Den innehåller också briljanta covers på Sam & Dave låtar ”Soul Man” och Hold On (I’m Coming)”. Detta varvas stundtals med härliga ärliga monologer från scenen, med berättelser om musikaliskt relevanta saker och små livsbetraktelser.

Sammantaget visar skivorna i denna dubbla cd-utgåva hur själsligt och emotionellt laddad hans musik och andliga budskap är. I slutet av hans artisttid så uppträdde han tillsammans med sitt band på samma scen som Blood Sweet And Tears och den tidigaste upplagan av Chicago. Samma band – Chicago – fick för övrigt svensken Björn Skifs att lägga av att sjunga rock och satsa på en solokarriär efter ha sett band live på slutet av 60-talet.

Som slutord kan jag bara säga att detta mästerverk inte får försvinna, utan måste få musikälskare att upptäcka vilken stor artist Wayne Cochran var. Numer är han präst sedan 40 år då den religiösa sidan tog över, ungefär som när Al Green eller Little Richards ville slå in på samma livsbanor. De båda senast har senare återkommit till musiken, om världen har tur kanske Wayne Cochran gör detsamma.

wayne-cochran01

Dr Indie om Dan Penn och Delta swamp rock

Dan Penn – The Fame Recordings

@@@@@

Delta Swamp Rock More Sounds From The South 1968-1975

At The Crossroads Of Rock Country And Soul

@@@@

Dan Penn har tillsammans med Spooner Oldham spelat, sjungit och skrivit flera soulklassisker än vad man kan tänka sig. Rick Halls berömda Famestudio liksom i Muscle Shoals. Där slog han sig till ro och skrev hits åt alla de stora soulsartisterna på sextio och Sjuttiotalen. Som vit låtskrivare umgicks han med anda musiker som David Briggs, David Hood med flera som utgjorde soul/rockmusikens stora. Tänk er en man som skrev låtar åt The Boxtops, Solomon Burke, Otis redding, Aretha Franklin, Percy Slegde med flera stora soulartister i amerikanska södern. Starka och lysande självklara hits.

Jag tänker mig att Dan Penn är för mig lite som Jim Ford eller Eddie Hinton, det vill säga soulartister som hängav sig åt den svarta bluesen och soulmusiken. Dan Penn är för mig lika stor som Bobby ”Blue” Bland eller för att tala om countryns store fader George Jones när Dan Penn sjunger sina egna alster.

För på den här samlingen sjunger han tjugofyra soullåtar som han skrivit själv eller tillsammans med andra. Visserligen är det ingen sofistikerat eller djup sångröst utan en relativt ordinär sångröst, åtminstone i mina öron.

Fast det förtar inte själva känslan av att det är utsökta låtkompositioner och starka arrangemang med country och söderns djupaste soulmusik i bakgrunden som en relief åt Dan Penns sånger. Det är ännu en kartläggning i hans musik som jag inte bara kan låta bli att älska.

Se följande artikel:

http://blogg.blaskan.nu/2012/10/26/dr-indie-foralskar-sig-i-dan-penn-och-spooner-oldhamsanger/

 

Det är glädjande att det utkommit en volym 2 som låter Texas och söderns country, rockabilly, soul och blues mötas så att begreppet sydstatsrock blir en term som verkligen svänger. Det mest kända bandet är självklart Lynard Skynard fastän här finns också Marshall Tucker band och från Allamn Brother så har vi Gregg Allman som även släppte bra skivor på egen hand. Vilket jag märker på den här samlingen.

 

Skivan har tjugo låtar vär fördelade på artister och grupper. Barefoot Joe, Bobbie Gentry, Tony Joe White är självklara. men så fyker country,bkuegrassfenomen Earl Scruggs plus Chet Atkins med Jerry reed och spelar cool country så att jag får dånvippen av det. här finns lite överaskande Dan Penns låt ”Deep In Kentucky” med Alex Chiltons band The Box Tops. Jag blev också paff över att Captain beyond fanns med två låtar – har mest tänkt mig detta band som protoprogressiv rock eller något i den stilen.

Men det är överraskningar av detta slag som tilltalar mig och gör denna utgåva extra stor och väldigt intressant att lyssna på helt enkelt.