Micheles Kindh lyssnar på Prince två nya album

Prince – Art official Age @@@
3RD Eye Girl @@

MI0003786579

MI0003792048

Prince var den artist som jag under åttiotalet hade störst kärlek till och det fanns ögonblick när jag dyrkade hans funkiga rockbaserade soulmusik och personlighet. Prince gjorde under åttiotalet en hel del av världens bästa album med så många underbara låtar att jag knappt skulle få plats med att räkna upp dessa här. Hans konserter under 80-talet som jag såg var några av mitt livs bästa konsertögonblick någonsin. Låt oss ta en titt på hans två nya album.
Skivan ”Art Official Age” är en okej skiva som stundtals låter som om det vore svunna tider då Princes bästa kompband The Revolution gjorde musiken vital och relevant. På slutet av 80-talet hade han bandet The New Power Generation som gav funken ett nytt fräscht ansikte igen. Visst vi får inte glömma bort hans tidigare band Times som också fanns bakom Prince innan bandnamnet blev ett artistnamn. Mycket av Prince signatur som genialisk musikskapare och låtskrivare låg i att hur hans olika band skapade en helhetssyn på musiken. En omständighet som gjorde musiken stor i själen, lika stor som hans hjärna/hjärta skapade den för de stora mästerliga albumen.
Det nya albumet ”Art Official Age” är enbart ett ordinärt och hyfsat album. Som helhet går det tillbaka Prince:s ursprung med det åttiotal som formade hans musik. Med andra ord tar Prince sig an dagens musik, genom att blicka tillbaka på det förflutna och den stil vår hjälte hade då.

Problemet med det blir att skivan inte bärs upp av dagens värderingar inom musiken, istället känns den som en av hans äldre skivor i uppdaterad form. Musiken på nya albumet förlorar mest på det därför att den formas av delvis föråldrade principer och inget av dagens musikaliska preferenser finns med på skivan.

Så när vi kommer till hans andra skiva 3RD Eye Girl så är det är det en grupp han arbetat med tidigare, men som album är det seg och trist soul med lite rockreferenser. Själen tog semester vilket leder till tom soulmusik utan att musikens värme infinner sig. Hans låtar vågar inte lyfta och flyga iväg. Istället återvänder han till trygga musikaliska kvarter genom att låta det han redan en gång har skapat återanvändas och det låter väldigt fegt. Dessa två nya skivor är mediokra album sammantaget även om ”Art oficial Age” är snäppet bättre än hans andra album ”3RD Eye Girl”
Inte för att Prince har gjort så mycket vettigt på de senaste tjugo åren utan musiken har istället med få undantag varit relativt ointressant och oinspirerad.
Hans två nya album låter precis sådär som de album som släpptes i samband med att Prince ville bryta sina ”slavkontrakt från Warner. Då kallade han sig inte för Prince utan det blev en symbol, han gick följdriktigt under namnet ”The Sign” i artiklar och recensioner. Han var tvungen att släppa musik enligt kontraktet som var så outhärdliga att de förstörde min kärlek och känsla för Prince.
Under namnet The Symbol släppte han skivan ”Gold Experience” som mellan tramset innehöll den vackra intrikata soulballaden ”The Most Beautiful Girl in the World”. Den var hans bästa 90-talsballad och var ljuset i mörkret. Andra album som jag verkligen inte tyckte om var ”Chaos and Disorder” på grund av för seg och olustig musik. Trippeleländet ”Emancipation” förstörde min känsla totalt. Här släppte Prince vedervärdig funk- och jazzrock som bara var skräp rakt igenom. Tre skivor för att bli av med det han kallade för slavkontrakt med hänvisning till de afroamerikanska förflutna historien. Där av symbolen då namnet Prince blev ett slavnamn enligt Prince tankegångar.

Efter dessa 90-tals fiaskon så började jag både tröttna och tappa bort hans musik. Under 2000-talet släppte han två halvdana skivor bland många som åtminstone fungerade att lyssna på. Musicology och 3121 kunde jag åtminstone njuta något av utan att förlora mig i de andra misslyckade Prince-albumen. De flesta av hans 2000-tal liksom hans två nya skivor kommer jag knappast att lyssna på i fortsättningen. De är tyvärr enbart bagateller i hans långa fantastiska tidiga karriär.

Micheles Kindh om den underbare artisten Wayne Cochran

Wayne Cochran – Goin’ Back To Miami: The Soul Sides 1965-1970

@@@@@

waynecochran

Jag kan bara lägga högsta betyg på den här helt igenom underbara, fullständigt magiska retrosamling som i år har kommit ut på marknaden.

Den vita rockmusikens motsvarighet till James Brown – det var Wayne Cochrans stilmässiga vision som påverkade den gamle tonårsrockaren i stil och klädsel.  Hans berömda frisyr – en av rockens mest spektakulära med sitt platinablonderade svall – fick han som idé lustigt nog från att ha mött de unga brödraparet Johnny och Edgar Winter som var albinos. Ett annat faktum var att han öppnade för Elvis shower på slutet av 60-talet och Elvis diggade hans scenklädsel. Wayne Cochrans band hette under alla åren C.C. Riders, döpt efter en av Elvis gamla slagdängor. Wayne Cochran gick senare från rock till att alltmera närma sig sina svarta kompisar Otis Reeding, Jackie Wilson och James Browns mörkare sida av den råa södersoulen. Också James Browns funkbaserade musik letade sig in i Wayne Cochrans egna låtval. Hans otroliga tolkningar av just Sam & Dave eller Otis Reeding är fenomenala. Den här utgåvan har fina noteringar, intervjuer och låtval från Wayne Cochrans karriär från mitten av sextiotalet till sent sjuttiotal. Det var under den här perioden han tappade lite av intresset för rockmusiken. Han tyckte att rockmusikens psykedeliska utveckling inte passade hans synsätt längre. Istället riktades den musikaliska blicken mer mot bland annat grupper som Sly And Family Stone. Wayne Cochran tyckte det var en bra grupp med rätt form av soul/rockmusik.

Wayne_Cochran_CC_Riders_Sheer_Delights_1977Samlingen innehåller två cd-skivor med 22  låtar på ena skivan och en urstarkt livekonsert med honom från hans berömda shower på den andra. Den senare skivan innehåller tolv låtar och där ingår ett par långa inspelningar av Otis Reddings ”Fa Fa Fa Fa Fa (Sad Song)” och (Sitting’ On) The Dock Of The Bay”. Den innehåller också briljanta covers på Sam & Dave låtar ”Soul Man” och Hold On (I’m Coming)”. Detta varvas stundtals med härliga ärliga monologer från scenen, med berättelser om musikaliskt relevanta saker och små livsbetraktelser.

Sammantaget visar skivorna i denna dubbla cd-utgåva hur själsligt och emotionellt laddad hans musik och andliga budskap är. I slutet av hans artisttid så uppträdde han tillsammans med sitt band på samma scen som Blood Sweet And Tears och den tidigaste upplagan av Chicago. Samma band – Chicago – fick för övrigt svensken Björn Skifs att lägga av att sjunga rock och satsa på en solokarriär efter ha sett band live på slutet av 60-talet.

Som slutord kan jag bara säga att detta mästerverk inte får försvinna, utan måste få musikälskare att upptäcka vilken stor artist Wayne Cochran var. Numer är han präst sedan 40 år då den religiösa sidan tog över, ungefär som när Al Green eller Little Richards ville slå in på samma livsbanor. De båda senast har senare återkommit till musiken, om världen har tur kanske Wayne Cochran gör detsamma.

wayne-cochran01

Dr Indie om Dan Penn och Delta swamp rock

Dan Penn – The Fame Recordings

@@@@@

Delta Swamp Rock More Sounds From The South 1968-1975

At The Crossroads Of Rock Country And Soul

@@@@

Dan Penn har tillsammans med Spooner Oldham spelat, sjungit och skrivit flera soulklassisker än vad man kan tänka sig. Rick Halls berömda Famestudio liksom i Muscle Shoals. Där slog han sig till ro och skrev hits åt alla de stora soulsartisterna på sextio och Sjuttiotalen. Som vit låtskrivare umgicks han med anda musiker som David Briggs, David Hood med flera som utgjorde soul/rockmusikens stora. Tänk er en man som skrev låtar åt The Boxtops, Solomon Burke, Otis redding, Aretha Franklin, Percy Slegde med flera stora soulartister i amerikanska södern. Starka och lysande självklara hits.

Jag tänker mig att Dan Penn är för mig lite som Jim Ford eller Eddie Hinton, det vill säga soulartister som hängav sig åt den svarta bluesen och soulmusiken. Dan Penn är för mig lika stor som Bobby ”Blue” Bland eller för att tala om countryns store fader George Jones när Dan Penn sjunger sina egna alster.

För på den här samlingen sjunger han tjugofyra soullåtar som han skrivit själv eller tillsammans med andra. Visserligen är det ingen sofistikerat eller djup sångröst utan en relativt ordinär sångröst, åtminstone i mina öron.

Fast det förtar inte själva känslan av att det är utsökta låtkompositioner och starka arrangemang med country och söderns djupaste soulmusik i bakgrunden som en relief åt Dan Penns sånger. Det är ännu en kartläggning i hans musik som jag inte bara kan låta bli att älska.

Se följande artikel:

http://blogg.blaskan.nu/2012/10/26/dr-indie-foralskar-sig-i-dan-penn-och-spooner-oldhamsanger/

 

Det är glädjande att det utkommit en volym 2 som låter Texas och söderns country, rockabilly, soul och blues mötas så att begreppet sydstatsrock blir en term som verkligen svänger. Det mest kända bandet är självklart Lynard Skynard fastän här finns också Marshall Tucker band och från Allamn Brother så har vi Gregg Allman som även släppte bra skivor på egen hand. Vilket jag märker på den här samlingen.

 

Skivan har tjugo låtar vär fördelade på artister och grupper. Barefoot Joe, Bobbie Gentry, Tony Joe White är självklara. men så fyker country,bkuegrassfenomen Earl Scruggs plus Chet Atkins med Jerry reed och spelar cool country så att jag får dånvippen av det. här finns lite överaskande Dan Penns låt ”Deep In Kentucky” med Alex Chiltons band The Box Tops. Jag blev också paff över att Captain beyond fanns med två låtar – har mest tänkt mig detta band som protoprogressiv rock eller något i den stilen.

Men det är överraskningar av detta slag som tilltalar mig och gör denna utgåva extra stor och väldigt intressant att lyssna på helt enkelt.

 

Dr Indie om både Macy Gray och Tracey Thorn

Macy Gray – Talking Books

@@

Tracey Thorns  – Tinsel And Lights

@@@

Macy Gray blev jag bekant med tack vare hennes fina Andrew Slatersammarbete på skivan ”On How Life Is” 1999. Det var en klassisk neosoulplatta med en sångröst som skvallrade om blues och jazz i blodet. En tvärsäker mörk vacker kvinnlig röst – en modern version av just Billie Holiday för det kommande 2000-talet. Det var då jag lade min kärlek på hennes fascinerande musikaliska anrättningar.

 

Det var så jag fortsatte följa hennes musik genom 2000-talets nya soulverklighet. Det var bra och oftast starka album i stil med Angie Stone också var på plats med att sjunga/spela. En modern uppdaterat oldschoolsoul för idag – nutida neosoul helt enkelt.  fast visst hennes kvalitet ibland vara lite lägre än förväntat, allt hon tog i blev inte guld. Fast det räckte långt för min del.

fastän nu blir jag fundersam varför hon spelar in på nytt ett helt album genom att göra sina egna tolkningar av Stevie Wonders eget mästerliga album ”Talking Book” från 1972 – ett av mina favoritalbum där fina musiker som Ray Parker Jr och Jim Gilstrap ingår i setet av studiemusiker. Nu får vi höra Macy grays coola hesa soulbluesröst sjunga låtarna i sin egen stil.

Men ändock blir det en förvånadsvärd rejäl trist platta där låtarna vattnas ur med den fina känsla som Stevie Wonder med sin kärlek och värme lade ned sin själ i. Nu blir det en kall och ordinär platta utan Stevie Wonders djup eller något av den egna fina känsla Macy Gray har haft tidigare i sina plattor. Den här skivan är onödig och saligt trist att lyssna på eller att ta med sig vidare in i världen. Synd att skivan slutade så abrupt och ovärdig. Tolkningarna är inte bättre än något annat jag hört i tolkningsväg. Tack för kaffet Macy Gray.

 

Tracey Thorns hörde jag talas om när hon och hennes man Ben Watt, svårt sjuk, hade ett band som de kallade för  Everything But the Girl som var det finaste snyggaste popband från 80-talet och framåt. Sedan upptäckte jag att jag hade ett par singlar med hennes första band Marine Girls.  Fast Everything But the Girl hade utan tvekan The Raincoats. bandet fick också plats på The Style Councils skiva ”Cafe Bleu” som Paul Weller spelade in efter The Jams upplösning. fast det var många år sedan och numera är Tracey Thorns en fin soloartist som på sin nya skiva spelar in julsånger och ren tvättäkta pop som inte alls skäms för sig.

 

Hennes nya album innehåller flertalet vackra pophymner som hon alltid har skrivit och haft med på sina snygga album. Det är som vanligt en formidabel platta som inte skiljer sig från de tidigare albumen utan fortsätter i samma anda med vackra sånger och mellankoliska texter. Två julsånger finns med och förutom sina egna sånger så har Randy Newman, Ron Sexsmith, Stephen Merritt, Jack White, Joni Mitchell och Green Gartside skrivit merparten av sångerna. Det gör skivan mera dynamisk och spännande fastän ändå igenkännlig för de flesta trogna lyssnare av hennes musik. Det finns också lite Everything But the Girl i musiken som alltid. Skivan är bra men inte mästerlig på långa vägar fastän begriplig och sorglig. En skiva för bittra själar.

 
 

Dr Indie förälskar sig i Dan Penn och Spooner Oldhamsånger

Sweet Inspiration: The Song Of Dan Penn & Spooner Oldham

Bolag Ace Utgiven 2010

@@@@@

Man kan lugnt beskåda denna utgåva från 2010 som skivbolaget Ace ger ut med en rad med odödliga sånger från två vita killar som blev legendariska egna artister av egen hand och som låtskrivare – Dan Penn & Spooner Oldham. Det är två killar som förälskade sig i countrymusiken och soulmusiken. De påminner starkt om de äldre låtskrivarparet Jerry Leiber och Mike Stoller i sin kärlek till just svarta musiken de hörde på radion. Dessa suveräna låtskrivare kunde själva skriva odödliga sånger som blev klassiska låtar för all framtid.

Dan Penn och Spooner Oldham blev tidigt ett team som började skriva för det skivbolag/studio som skulle få namnet Muscle Shoals – en legendarisk studio där Rick Hall och countrylåtskrivaren/producenten Bill Sherrill med kompanjonen Tom Stafford byggde upp det som skulle innebära många fina låtar för en drös med stjärnor nära verkligens folk – ursäkta travestin på KD:s gamla paroll verklighetens folk, spelade in både råa och söta låtar för alla smaker. Dan Penn och Spooner Oldham skulle bli de bästa och främsta låtskrivarpar som USA kunde frambringa tillsammans med en del andra naturligtvis, men dock ändå böev Penn & Oldham perfekta för sin roll som låtskrivare. de kunde ha den där exakta precisionen när det gällde finna ackord, fraser och toner som blev underverk till färdiga låtbyggen.

Den här skivan är ett mästerverk naturligtvis och det beror på att sångerna är gudomliga alster som bör vördas och ständigt hyllas.

Tjugofyra spår med en rad med olika artister visar upp deras bredd och sortiment av artister de skrev låtarna till. det handla rinte om bruksvara utan rejäla låtar som i den informationen jag läser –  får en extra skjuts framåt mot evigheten.  Låten The Dark End Of The Street” är Dan Penns allra främsta bidrag till kulturens revolution. Det är en god balansgång mellan soul/country som Dan Penn erbjuder här. Den låten finns inte med på denna utgåva. fastän det räcker långt och väl med Tony Joe White, The Box Tops, Arthur Alexander,Charlie Rich, Percy Sledge, Dionne Warwick, Barbara Lynn, Arthur Conley, Solomon Burke,  Irma Thomas med flera artister.

Skivan är en lättsamm  och snygg soul med countryinslag som lyser starkt om sig. En av det där oumbärliag skivorna som jag inte kan låta bli att säga högt om: Lyssna, njut och lev med deras musik, det är du värd som man säger i reklamen.

 

Dr Indie faller för Iris Dement

Iris Dement – Sing the Delta

@@@@

Hm countrymusik är Iris Dements livsluft vilket leder till att hon tillhör en parad av gudomliga sångerskor från rakt nedstigande från storheter som Kitty Wells, Patsy Cline, Lorretta Lynn och Tammy Wynette som slående exempel. Iris DEments 90-tals-skivor är fina klassiska country och countryrockskivor med bara god smak. Mina givna favoriter har alltid var bluesrockiga ”The Way I Should” från 1996 med gästmusikenater såsom Delbert McClinton, Mark Knopfler och Lonnie Mack som alla gör givna bra prestationer. Det är en stark bred platta. Så älskar jag hennes mera rena countryskivor med vackra stilenliga traditionella låtar. Hennes ”My Life” och ”Lifeline” där musiken är bedårande och så starkt att häpenheten råder över min själ.

den nya skivan innehåller countrysoul och ren gospelaktivitism. Där har Iris Dement både föräldad sin musik och fördjupat sin komiska vision i den stil som Gram Parson talade om  när han ville sammanbiunda country med rena rocken – gå tillbaka till de rötter som skapade rockabillyn skulle man konsekvent kunna påstå. Hos Iris DEment är det familjen, kärlek, tröst, sorg, död, förlust som härbärgerar hennes musik. Som en del i en stor syskonskara skulle man nästan få för sig att Carter Family vore en delikat känslig detalj att väva in i hennes musik.

Ett modern familjedrama utspelar sig i hennes musik där familjens olika kontraster liksom dynamik är  skivan epicentrum så att säga. Det är en klassisk nästan litterär känsla i skivan måste jag påstå.

Iris Dement låter mycket emotionell och bringar en märklig estetisk sorgen känsla på sina låtar –  en del fantatiska låtar som väcker min trötta själ till livs igen. Vilken bra skiva hon ger ut nu.

 
 

Bettye Lavettes nya album är det som gäller hos Dr Indie

Bettye Lavette – Thankful N’ Thoughtful

@@@@

 

Flera artister förädlas ju mera längre och äldre det blir i branchen vilket man kan säga om Bob Dylan som bara blivit bättre med åren i lyrisk och musikalisk mening. Van Morrison fortsätter med sin keltiska soul att skapa en hybridform mellan soul och rock. Marva Staples gör ännu bättre klassisk soul med åren. Candi Stanton levererar fortfarande sin mix av soul och discokänsla. Således kan detsamma sägas om Bettye LaVette som under 2000-talet som släppt helt igenom fina album med covers/tolkningar i sin egen stil. Det är först nu hon efter mera än femtio år kanske kan få sin välförtjänta genombrott.

Flera skivbolag från Motown till Atlantic har inte rosat hennes karriär direkt, fast hon har spelat in så mycket mvärdefulla skivor så är de senaste albumen som väckt lit ekänsla i musikerpressen – ”The Scene of the Crime” där Drive By Truckers kompade henne vilket jag tyckte var en bra skiva i Blaskans webbtidningsupplaga liksom jag tyckte om hennes förra skiva ” The British Rock Songbook” me covers på kända eneglska rockklassiker. Den blev kritiserad för att det var en konstig mix av klassisk soulsångerska sjunger brittiska rocksånger – helt fel anser jag, plattan fungerar bra.

Den nya skivan innehåller relativt bra coverval av intressanta artister vilket Bettye LaVette fantatiskt formulerar med sin röst – en röst som innehåller artistisk mognad precis som det blir när en sextiosex-årig fullblodskvinna väger för eler mot texterna i munnen. Modulationen med rösten är så där kraspig soulbluesig som det sig bör med en artist av denna dignitet.

Bettye LaVette har stöd bland musikerna och det blir en sublim fin tolkningsram som plocksr fram som visar att erfarenheten räcker långt nog i denna musikaliska anrättning.

Jag vill verkligen slå fast att det är ett suveränt album som återigen visar vilken fantastisk stor artist som världen rättvist måste upptäcka redan nu.