Sparks – Hippopotamus


Förra året släppte Sparks Hippopotamus, Sparks 23:e eller 24:e album tror jag att det är i ordningen. Låtarna/soundet på Hippopotamus låter modernt och fräscht. Bröderna Mael har alltid haft förmågan att förnya sitt sound så det passar in i nutiden.
Smarta, finurliga, lekfulla melodier i enkelhetens tecken, som man bara vill höra mer av. Här blandas det friskt i olika musikgenrer, opera, musikal och pop till en genialisk popmix. Russells sopransång sitter klockrent till Ron’s klaviaturer.
Skivan får € € € €

Micheles Kindh om korsningen Franz Ferdinand och Sparks

ffs
FFS – FFS
@@@@@
Den här märkliga hybriden där bröderna Ron och Russell Mael transformeras tillsammans med brittiska artrockarna i Franz Ferdinand till ett gemensamt projekt blev verkligen en märklig tillställning på pappret men i själva verket visades det inför min öppna ridå att det var en genialisk kombination. Under namnet FFS släpper det en skiva som är självbetitlat och dessutom plockar skivan fram det mest typiska dragen hos Sparks och de mest stilitiska punkfunkiga stildragen hos Franz Ferdinand. Det finns inget konstigt eller udda som förstör de olika bandens signaturer som separata grupper utan här kompletterar musiken och de olika texterna varandra mycket väl.

Jag måste tillstå att jag blev förvånad över att det verkligen skulle låta så mästerligt bra. För jag menar att Sparks bygger upp sina låtar med sina stämmor och när det kommer till solosång så låter Russell Mael som ingen annan artist med sin specifika falsettsång och har ett sätt att frasera som utgör stommen i deras popmusik. Medan Franz Ferdinand låter kanske inte lika sofistikerat som Sparks musikkompositioner. Franz Ferdinand bygger upp en rytm och har den där punkfunken intakt som härrör från band som The Pop Group och Gang Of Four. I modern tid har amerikanska Interpol försökt skapa samma urform av rytmisk rock som Talking Heads var mästare på när det begav sig. Fastän här vill Interpol låta som ett brittiskt band som Franz Ferdinand och inte en epigon till Talking Heads.

Deras första gemensamma debutalster blev ett värdigt och mästerligt album där musiken tar fasta på de individuella känslorna men det känns hela tiden väl genomarbetat och bandens olika karaktärer förenas i en dialektiskt anda som till slut blir en musikaliskt väl sammahållen syntes. Med andra ord tror jag att bättre än så här kan jag icke tänka mig att det kan bliva.