Uffe Diggar Loss Till Steve Earles Nya

Artist/Titel: Steve Earle & The Dukes – Terraplane
Betyg:♣♣♣♣

terraplaneEn av mina stora favoriter heter Steve Earle. Han är fenomenal på att spotta ur sig skivor som är små örhängen i sig. Raden av skivor som inte direkt skäms för sig är lång, inte minst därför att han har si så där fyrtio år i branchen bakom sig. Den nya skivan ”Terraplane” är inget undantag. Tvärtom skäms den knappast för sig och har ingen anledning att göra det heller. Steve Earle har alltid haft en förkärlek för blues och på den nya är detta i vissa spår uppenbart.

Skivans två inledande spår är klart bluesiga och är så där klart ruffiga i all sin blåa ton. ”Baby, Baby, Baby, Baby” och ”You’re The Best Lover I’ve Ever Had” men också ”The Usual Time” gräver sig långt ner i smutsen för att hitta den där totala skitigheten. Också ”Go Go Boots Are Back” letar sig ner i bluesens mylla men också i rockens i det fallet. Till och med i i en mer renlärig country-låt som ”Acquainted With The Wind” märks bluesens influenser även om det är countryn som har förkörsrätt.

”Gamblin’ Blues” letar sig ner i Delta-bluesens arv och gör det så bra att man knappt sitter still. Möjligen kan man väl kosta på sig att låta bli att stampa med foten om den är fastspikad i golvet men annars är det svårt. ”King Of The Blues” är till sist också en tung bluesig historia med så blytunga förtecken att gunget inte går att stoppa.

Låtkategori låtar nummer två är naturligtvis den mer country-orienterade kategorin. Också den är högoktanig och kvalitetsmässigt av bästa märke. Steve Earle får det att låta så enkelt och med ett sånt självklart sväng kan man knappast gå fel. Här stampas det, här frustas det och här spelas det med ett stort leende på läpparna. Bandet The Dukes är förträffliga och Steve Earle själv är på spelhumör. När låtarna dessutom är så här bra är det svårt att gå vilse.

Låtar som ”The Tennessee Kid”, ”Ain’t Nobody’s Daddy Now”, ”Better Off Alone” och ”Baby’s Just As Mean As Me”, den sista för övrigt en duett med gästande Eleonore Whitmore, är alla exempel på countryn. I båda kategorierna låtar märks det att Steve Earle har kommit tillbaka till sina rötter. Det är dessutom fullständigt knäckande bra igen.

Det är som om Steve Earle hela tiden hittar den där källan till glädjen i musiken och han gör det dessutom med en stor portion känsla. Det är med andra ord inte kattpiss igen och återigen är den musikaliska upplevelsen stor, väldigt stor.

Det är med de här små, enkla men framgångsrika knepen man tar sig från ”dussin” till ”fruktansvärt bra” och de knepen behärskar Steve Earle fullt ut. Killen är som en levande dynamo, när han väl satt igång finns få saker som stoppar honom. Han är dessutom som ett vällagrat vin, han blir bara bättre med tiden. Så slutbetyget blir gott, dock inte full pott men väl en fyra. Det är knappast skivan som skäms för sig som sagt. En riktigt bra skiva som jag med glädje lyssnar på igen och igen. Det här är dessutom skivan att ta fram vid speciella tillfällen när man vill belöna sig själv med riktigt god musik. God lyssning.

Uffe Lyssnar På Steve Earles Nya

Betyg: ♣♣♣♣

Steve Earle & The Dukes
Steve Earle är något av en husgud i min värld. Visserligen har han gjort en och annan halvdan platta, men han har aldrig blivit ointressant. I det musikaliska gränslandet mellan country i bluegrassanda och Townes Van Zandt-influenser, blues och rock har han alltid levererat låtar som haft både femton och sexton poänger. Nya plattan ”The Low Highway” är knappast ett undantag, snarare tvärtom en bekräftelse på hans storhet i mina ögon. Visst, här finns några mindre bra låtar men här finns också de som går på direkt knock.

Den nya skivan är inspelad tillsammans med husbandet The Dukes (& The Duchesses) som han har spelat ihop med sedan mitten av nittiotalet. Musiken spänner mellan Townes Van Zandt-inspirerad musik (Steve Earls stora förebild), bluegrass i mer traditionell stil, blues med rötterna i behåll och rock med countryns förtecken. Han passar som vanligt på att väva in små flörtar åt olika håll i musiken. Här finns Zydeco-inslag och faktiskt också en flört med jingle-jangle som får mig att slicka mig lystet om läpparna. Kan man göra annat inför snygga hintar åt The Byrds och Tom Petty?
Albumet inleds med ”The Low Highway” som är en lågmäld och utsökt vackert mejslad historia med en berättarstil i texten som genast för tankarna till just Towns Van Zandt. Den är snygg och minst sagt lyssningsvärd men också läsvärd. Den är lågmäld, vacker och fullständigt bländande i sin enkelhet.
”Calico County” är ett försök att göra rock med countryns förtecken. Här tycker jag dock att han sladdar något lite grann i diket. Låten har en monoton ton som knappt ens ändrar tonart och den blir liksom lite händelselös och småtråkig. Jag förstår vad hans syfte är och uppskattar försöket, men den känns ändå lite mindre bra trots detta. ”Felet” består i att låten är just för enkel och inte vågar ta ut svängarna, den upprepar också samma tema om och om igen och det känns inte som samma stabila grund tyvärr. Men trots detta revanscherar sig Steve Earls sig snart.
Redan i ”Burn It Down” får skivan sin upprättelse. Återigen är den en berättelse i miniformat till vidunderlig musik som får mig att rysa av välbehag. Låten är tillbaka i det tvättäkta och genuina i countryn som Steve Earle är en sådan mästare på att locka fram. Högsta betyg känns här som ett hån, den är bättre än så i mina öron. Den också tillbaka i det akustiska med en lätt anstrykning av melankoli. Ett fack som jag nog tycker passar Steve Earl betydligt bättre och som det märks att han behärskar bättre. Den här låten skvallrar dessutom om släktskapet mellan Earl och den alternativa countryn som t ex EmmyLou Harris sysslar med vilket gör den riktigt intressant.
Också ”That All You Got?” där duetten mellan Earl och Siobhan Kennedy är det bärande temat är något av en hårresare. Mer orienterad mot mainstream-facket som den är håller den ändå en sådan där knäckande bra och hög kvalitet. Den flörtar hej vilt med drag från Zydeco och därmed blir den inte ”bara” en vanlig mainstream-låt i mängden. Att den svänger på ett nästan oförsonligt sätt gör den inte mindre bra, tvärtom.
Skivan fortsätter med paraderingar av större eller mindre mästerstycken, men på en punkt vill jag ge Steve Earl en mindre bakläxa. Återigen förstår jag vad han avser att göra i låten ”Pocket Full Of Rain” men igen tycker jag han faller i samma fälla där blir lite för jämntjockt och händelselöst i längden. Som vanligt reser sig dock Steve Earle redan på två och snart har han återigen gett igen med råge. Fattas bara med en sådan musikalisk slugger som han är.
De följande fyra spåren ”Invisible”, ”Warren Hellman’s Banjo”, ”Down The Road Pt. II” och ”21st Century Blues” är rena råsoparna. Den första är skivans första single och är en lågmäld historia. Akustisk i sin uppbyggnad och med en ren bluegrass-influens som visar att skillnaden i melodiuppbyggnad mellan denna stil och en artist som Tom Petty är hårfin. Toppad med en text som återigen är en berättelse om utanförskap och kamp för överlevnad trots osynliggörandet från samhället, gör låten både sympatisk och intressant. Återigen är släktskapet med Townes Van Zandt uppenbart. Med en känsla för feeling som den här kan man ALDRIG gå fel.
Den andra låten av de fyra ”Warren Hellman’s Banjo”, kräver sin förklaring. Warren Hellman var den stenrika riskkapitalisten som gick bort 2011 i sviterna av cancer. Under sin livstid skapade han inte bara en förmögenhet utan också en bluegrassfestival eftersom hans andra passion i livet var musiken. Hardly Strictly Bluegrass-festivalen hålls årligen i San Franciscos Golden Gate Park. Inträdet är fritt och den ska inte generera vinst vilket gör den till en plattform för små band på väg upp såväl som redan etablerade. Warren Hellman spelade själv banjo och därav låttiteln.
Låten ja, den är en av de där som borde bli en modern klassiker inom genren. Bluegrass-inspirerad med känslan för rötterna i instrumenteringen och till detta en fullständigt grym melodi och text som jagar allt annat på flykten. Man blir både matt och glad av så här bra låtar.
Tredje låten, ”Down the Road Pt.II”, är också den en tvättäkta pärla. Svängig bluegrass som får allt annat att framstå som tamt och mesigt. Klösande och klämmig på en och samma gång och med rockens energi kan man ju bara inte misslyckas. Rockabilly-solot på elgitarren i mitten av låten känns som den där bonusen som är både oväntad och välkommen på en och samma gång. Dansar du inte som hattefnattig redneck till den här låten, är du garanterat fastspikad i golvet.
Den sista låten i dräparkvartetten heter ”21st Century Blues” och har så där uppenbart klara referenser till Tom Petty igen men framför allt till The Byrds. Med sina rent klingande klang på den tolvsträngade halvakustiska guran får låten en särpräglad karraktär som spränger vallen för country. Inte mig emot, för är resultatet så här bra kan man förlåta allt och dessutom uppstår all intressant musik när den är gräns-överskridande. Detta är inget annat är ett musikaliskt under, förtecken av country med en klar influens från ett helt annat håll och ljuv musik i dubbel mening uppstår. Bättre än så här har jag svårt att tro att något kan bli för detta är knäckande.
Också avslutande ”Remember Me” är mer än godkänd med sin melankoliska akustiska ton och starka melodi. Därmed har han kompenserat sig för de två minder vurporna som ändå inte känns som dikeskörningar.

Något ojämn på två ställen men med dräparförmågan närvarande i allra högsta grad. Så kan man sammanfatta Steve Earls nya som är väl värd sin fyra. Hans förmåga att skapa låtar som är iöronfallande på mer än ett sätt, och smakfullheten att flörta med det mesta inom närrelaterad musik är de starka argumenten för den här skivan. Att han missar två gånger om i två låtar ser jag inte som direkt avgörande för att omvärdera fyran, tvärtom visar de att också Steve Earl är mänsklig nog att missa målet något. Annars är de fyra gäng jag skrev om i slutet på skivan något av det bästa man kan hitta i genren just nu. Också de andra låtarna på ”rätt” sida om strecket är mer än hörvärda. Så lyssna och njut, de flesta låtarna är så pass bra att man baxnar.