Micheles Kindh ser nya Superman-filmen.

Man Of Steel -Zack Snyder

@@

images

Den här versionen skall inte jämföras med tidigare fyra filmer av Superman, ja inte med filmen ”Superman Returns” heller. Utan detta är som med Batmanfilmerna, en helt ny händelse och version. Scenografin på Krypton har nu en levande  större visuell estetiskare spelplats än den kristall värld med en grekisk guda-vision det fanns med Marlon Brando som Jor El – Stålmannens fader. Däremot har Henry Cavill  en viss likhet med Christopher Reeves karaktär. Vilket gör den bra. Fast problemet ligger i att det hela tiden måste bli en action med städer som raseras och stora slagfält. Det stör filmen för det finns vissa scener som borde fördjupas men behandlas lite mera flyktigt. Det blir för många fragmentariska hopp i filmen där dåtid och nutid snabbt mixas.

Jag tappar intresset då de mäktiga slagsmålen skapar en viss gudakrig mellan planeten Kryptons självutnämnda massmördande general Zod (hans utseende påminner om en romersk Ceasar i håret och klädsel) och vår egen mäktiga Superman.

Filmen har verkligen tagit intryck av flera filosofiska diskussioner anser jag. Tanken att varje människas öde är redan på förhand bestämd och framförallt att regeringen eller de styrande på Krypton skall ha avskaffat naturligt födsel genom att man genmanipulerar barnen och bestämmer på förhand deras givna roller i samhället. Det vill säga att planeten ledning bestämmer dessa barns framtid på förhand. Medan Supermans far trodde på det fria valet och själv bestämma sitt öde. det var så man diskuterade i vår historia demokrati kontra diktatur. Frihet eller ofrihet. Där i mellan olika anhängare som bara vill hamna i mitten av allting – utan att behöva ta ansvar för sina egna eller andras liv. Den feges utväg.

Jag tycker mig ana Platons filosofiska tankegång att alla har sin givna plats i samhället. Krigarkastet är det bästa och filosoferna styr över allting för att slippa mångfaldens kaos. Barnen skiljs från sina egna föräldrar för att uppfostras av staten till mönstermedborgare som accepterar sitt eget öde och konsekvenser. Tänk inte själv utan överlåt det till härskarna.

Filmens filosofiska tankar som den skapar var intressantare än själva filmens ram och röda trådens alltför fragmentariska utförande av själva filmen. Zack Snyder slösade bort filmen med för mycket actionscener istället för att skapa en bra spelfilm med möjligheten att fördjupa rollgestaltningen. Hoppas att det blir en bättre  uppföljare.