Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Micheles Kindh om gruppen Yes nya skiva

Yes – Heaven & Earth

Heaven_and_Earth_Yes_Dean@@@@

Gruppen Yes har haft en lång karriär som började 1968 då Chris Squire och sångaren Jon Anderson bildade bandet. Flera namnkunniga musiker såsom Rick Wakeman har kommit och gått, ett tag spelade till och med Rick Wakemans son Olivier i gruppen. Från början var trumslagaren Bill Bruford med i Yes fram till 1972. Han har senare spelat ett tag med Genesis, Gong och Robert Fripps King Crimson. Så småningom avled gruppen Yes medlem Peter Banks och Tony Kaye från originalupplagan lämnade bandet. Så har det sett ut ett tag, medlemmar har kommit och gått. Till och med Trevor Horn från The Buggles och superproducent bakom flera band var med på ett par skivor. Mina Yes-favoriter heter ”Drama” från 1980 och ”90125″ som producerades 1983. Till sist lämnade sångaren Jon Anderson bandet 2005 och för att ersättas av Jon Davison. En annorlunda strupdomptör utan Jon Andersons specifika röstläge, men en bra sångare ändå som fungerar väl i bandets koncept.

Nuvarande uppsättningen har förutom Chris Squire, Alan White som medlem. En medarbetare som har spelat med Yes i fyrtiofyra år. Den sistnämnde har dessutom lyckats medverka på inte mindre än femtio album med andra band och musiker. En tredje medlem är Steve Howe som ett tag var med och bildade det progressiva bandet ASIA.  Flera av medlemmarna i Asia var före detta medlemmar i andra symfonirock-band som King Crimson, Emerson Lake & Palmer och The Buggles. Övrig medlem i Yes av idag heter Geoff Downes som spelar klaviatur.

Så är det en ny vacker och fin behaglig skiva med Yes  som släpptes nyligen och med god resultat dessutom.
Det nya albumet är klar och ren i tonerna. Klangernas färger låter sin milda min svepa över det musikaliska landskapet. Dessa består av nästan överjordiska ackord och klanger. Yes nya skiva visar att erfarenhet verkligen kan vara följsam och integreras väl i musikens alla delar.

Så här fint har inte deras musik varit på länge och jag hyllar deras mod att fortsätta hålla på med sin musik med den hängivenhet de visar på den nya skivan. En stark och vacker ny skiva helt enkelt.