David Byrne – American Utopia ¤¤¤

Den gamle frontmannen för Talking Heads David Byrne är den borne satirikern men en mild sådan som tveklöst på Talking Heads skivor verkligen kunde finna det rätta tonerna till den rätta mixen av text och musik som verklige gav mig en genklang av subtila ironiska samhällsbetraktelser.
Jag kunde se det i filmen och skivan ”True Stories” liksom i hans fina böcker ”Your Action World” liksom i den roliga ”Bicycle Diaries” där han betraktade världen från sin cykel. Det finns även en nyfikenhet på världen som är nästan utmattande. Jag märkte det när han släppte albumet ”My Life in the Bush of Ghosts” tillsammans med Brian Eno, en annan resenär inom musiken. David Byrne har varit tillsammans med flera av amerikanska undergroundkulturens finaste artister vilket säkert påverkade hans konstnärliga synsätt.
Jag kom ihåg hur märkligt det kändes att lyssna på den musik han gjorde till en opera av Philip Glass och Robert Wilsons ”Music for ”The Knee Plays” men det fungerade med saxofoner och märkliga texter. En fascinerande skiva i hans verkförteckning.
När vi kommer till hans nya album å innehåller den verkligen politiska personliga samhällsanalyser i subtil klangfärgade irrvägar som förtydligar det intresse för satiriska bilder som jag tycker förenar hans nya skiva med låten ”Once in a Lifetime” som han gjorde med Talking Heads. Ja det är min favoritlåt med bandet i fråga.

Nya albumet är en skiva med stringenta sånger som placeras inom genren för samhällskritik. Men som sagt var är det naturligtvis bra intellektuella låtar som uppvisar att David Byrne vid snart sextiosex år fortfarande genom sina musikaliska projekt med en ivrig och nyfiken blick som inte slarvar med uppsåtet med att formulera en stycke konstnärlig, musikalisk och bildande resa genom klangernas rike.
Således är det en bra skiva som jag kan rekommendera lyssnarna.

Punkens Historia 11: New York, New York

Vår historia om punken i New York och klubben CBGB’s fortsätter. Grupperna som ingick i rörelsen presenteras i korthet.

Eftersom punken i New York-tappning vilade på en blandning av olika uttryckssätt för konst, var också poesi en drivkraft för vissa. En artist som kom att betyda mycket för denna del av punkens uttryckssätt var Patti Smith. Med en religiös uppfostran men en brinnande iver att göra sig fri från arvet, sökte hon sig till poesins värld. Snart hade hon upptäckt det som kom att bli hennes ledstjärna – den franske poeten Arthur Rimbaud. Hon lämnade hemmet i Chicago och flyttade till New York där hon snart började skriva egen poesi. Hon hann med en kort men intensiv resa till Paris där hon kom i kontakt med performance art vilket hon senare kom att införliva i musiken.

1974 Började hon forma det som kom att bli Patti Smith Group. Tillsammans med gitarristen, basisten och musikaktivisten Lenny Kaye, startade hon ett projekt som påbörjades som poesiläsning till gitarrslingor. Snart hade fler medlemmar tillkommit, Ivan Kral på gitarr och bas, Jay Dee Daugherty spelade trummor och Richard Sohl kliade pianotangenter.

Patti SmithPatti Smith cirka 1971

1975 Påbörjades inspelningen av debutskivan ”Horses” som släpptes samma år. Albumet producerades av ingen mindre än John Cale, före detta medlem i Velvet Underground. Cirkeln var därmed sluten. Det innehöll den vidunderliga titellåten som med sitt hetsiga tempo satte ribban för punken. Inledningsfrasen ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine” lyfte både på flera ögonbryn och väckte kontrovers. Också där andades debuten punk med andra ord. Flertalet av framtida stor artister säger sig ha bestämt sig för att viga sina liv åt musiken efter anförskaffandet av ”Horses”. Morrissey, Siouxsie Sioux, Johnny Marr och Michael Stipe är några av dessa. Patti Smith Group kom att göra en över 40 år lång karriär, de spelar fortfarande tillsammans och ger också ut skivor än idag.

I Columbus Ohio började saker och ting röra på sig 1972. Efter en extra dålig konsert med Captain Beefheart, bestämde gitarristen John Morton, sångaren Dave E McManus och gitarristen Brian McMahon sig för att göra bättre. Resultatet blev Electric Eels som mellan 1972 och 1975 drabbade världen. Från början saknade de en trummis, istället brukade medlemmarna slå på städ, metallplåt och på varandra. Jo ni läste rätt, gruppmedlemmarna brukade ibland ägna sig åt fistfights med varandra. Bandets musik var redan från början en avantgardistisk mix av jazz och rå opolerad rock. Dave E tutade mer än gärna falskt från en klarinett mellan den nasalt ironiska sången. Den egna beteckningen på musiken hette ”Konstterrorism”. Så småningom började man ta in mer erfarna trummisar, men alla blev kortvariga eftersom gruppen fortsatte att byta medlemmar. En av dessa var den legendariske trummisen Nick Knox som så småningom kom att spela med The Cramps.

Gruppen gjorde sig också snabbt kända för de fåtal spelningarna och att när de väl spelade slutade konserterna oftast i slagsmål med publiken. De hade därför en speciell notis hos den lokala polisen som bråkmakare. Gitarristen John Morton och sångaren Dave McManus brukade till och med gå till arbetarklasspubar och låtsas vara homosexuella för att därmed sätta igång barslagsmål. De använde sig tidvis också av nazisymboler och bildspråk för att provocera på scen.

Electric EelsElectric Eels Foto: Electric Eels

Den mer uppbyggliga delen av bandets existens innefattade dock skapande av musik.De spelade in flera av dessa efter återföreningen 1978 genom skivbolaget Rough Trade, men det släpptes bara singlar. Snart var bandet återigen historia och de efterlämnade ytterligare demoinspelningar. Idag finns dessa inspelningar samt singlarna som kom ut via Rough Trade, utgivna som samlingsplattor. En av dessa ”Eyeball From Hell” kan varmt rekommenderas.

Nästa grupp som startade i den våg av band som sköljde över New York under punkåren, blev en legend i sin egen livstid. Tillsammans med gruppen Television var de representanter för något unikt för band från New York under perioden, de vävde in nerv i musiken. Talking Heads som de hette, var typiska för punken av New York-snitt. Tre av medlemmarna startade som elever på designskola. Tina Weymouth, David Byrne och Chris Franz gick alla på grafiska design-utbildning på samma skola, och 1974 startade de bandet ”The Artistics”. 1975 Hade de bytt namn till ”Talking Heads” och inledde sin karriär som förband åt Ramones på CBGB’s samma år.

1977 Blev ett viktigt år för dem. Först anslöt sig Jerry Harrison till gruppen på gitarr, keyboard och bakgrundssång, för det andra landade gruppen ett skivkontrakt med bolaget Sire. I februari det året kom deras debutsingel ”Love – Building on Fire” och senare i mars kom debutalbumet. Titeln på albumet var lämpligt nog ”77”. Ännu bättre var att gruppen redan på första plattan fick en monsterhit i form av ”Psycho Killer” som handlade om massmördaren Son of Sam som spred skräck i New York samtidigt. Bandet kom att bli ett av de viktigaste i rockhistorien. På 80-talet gick de i bräschen för den konstnärliga utvecklingen av rockmusik där filmen ”Stop Making Sense” och låtar som ”Once In A Lifetime” gjorde dem odödliga. 1991 Splittrades bandet och förgrundsfiguren David Byrne fortsatte med soloprojekt under eget namn, Chris Franz och Tina Weymouth fortsatte också med den egna gruppen Tom Tom Club.

Talking HeadsTalking Heads blev ett av 80-talets giganter men startade i punken

Nästa band som kom att formas av New York-scenen, var också de starkt influerade av konst. De experimenterade med rock och blev ett av CBGB’s mer avantgardistiska band. Pere Ubu bildades i Cleveland Ohio och finns än i denna dag men med en enda originalmedlem kvar, sångaren David Thomas. De fick aldrig en kommersiellt framgångsrik karriär och de har alltid fått turnéra genom att bo hos fans för att spara pengar, men musikaliskt har de sett har de varit mer framgångsrika. Inte alltid så lättillgängliga i sin musik, men alltid med ett djup och en vinkling på musiken få eller inga andra kunde mäta sig med.

Gruppen är väl värd ett extra öra och har en rik produktion av skivor. Sammantaget har de gett ut ett 20-tal plattor som liknar inget eller lite av jämförbar musik. Låtar som ”Heart of Darkness” refererar naturligtvis till novellen med samma titel av Joseph Conrad, och ”30 Seconds over Tokyo” är baserad på 40-talsfilmen med samma titel. De är också en resa i musik som den aldrig har låtit vare sig förr eller senare.

Pere UbuPere Ubu

Mink De Ville är nästa band till rakning. De bildades i San Francisco när frontmannen Willy De Ville slog sina påsar ihop med trummisen Thomas R Allen Jr. och basisten Ruben Siguenza. Till sist anslöt sig pianisten Rich Colbert och gitarristen Robert ”Fast Floyd” McKenzie till gruppen och snart spelade bandet på läderbarer i staden. Under namnet Billy de Sade and the Marquis blev de en mindre lokal celebritet.

Snart hade Willy De Ville hört talas om musikscenen i New York och bandet bytte hemstad 1975. I samband med flytten bytte bandet namn till Mink De Ville, och snart hade de inrättat sig som ett regelbundet återkommande band på CBGB’s. Flytten innebar också att bandet fick ytterligare en medlem i gitarristen Louis X Erlanger som förde med sig bluestraditionen, han hade tidigare bl a spelat med bluesgiganten Johnny Lee Hooker.

Det mest originella med bandets musik, var de klara kopplingarna till spansk musik som lyste igenom i många sånger. Ett koncept som New York med sin stora latinamerikanska befolkning tog emot med öppna armar. 1976 Landade de ett skivkontrakt med Capitol och året efter debuterade de med skivan ”Cabretta” (betitlad så i Europa, i USA hette samma skiva Mink De Ville). Gruppen hann med sex skivor med olika konstellationer av bandet då medlemsbyten förekom, men alltid med den vidunderliga Willy De Ville i förgrunden. 1985 Lade bandet till sist av och Willy De Ville fortsatte en solokarriär som varade fram till hans död 2009. Han hann under denna tid släppa tio plattor i eget namn som alla är mycket lyssningsvärda.

Mink De VilleMink De Ville

Bush Tetras var bandet som kom in rätt sent i historien om CBGB’s. De bildades 1979 och har brutit upp och återförenats i flera omgångar. Med en blandning av punkrock, rock och funk var också dom ett av alla dessa band som var mycket annorlunda och musikaliskt utvecklande. Låtar som ”Cowboys in Africa” och ”Too Many Creeps” visade på ett band som helt klart gick sina egna vägar i musiken. Ytterligare en sak gruppen visade var att tjejer äntligen hade börjat ta plats i rocken. Tre av fyra medlemmar i gruppen var kvinnor. Punken hade därmed blivit ett sätt att ta sig fram också för tjejer. Visst hade de funnits förut, vilka kan glömma Phil Spectors alla tjejgrupper som The Ronettes, men de hade mest fått spela andrafiolen. Nu hade dessa tagit plats i rockens finrum, ett faktum punken och Bush Tetras bevisade.

Bush TetrasBush Tetras

Dessa och många fler samlades alltså på CBGB’s för att frossa i punk och utveckla stilen. Musikgenren var nu definitivt född, men skulle möta en annan utveckling när den tog steget över från New York till Storbritannien. Mer om detta i senare avsnitt där vi ska titta på den engelska punkens första år. Till dess, god läsning.

Ulf Holmén aka Dr. Dacapo

Blaskans Chefredaktör fastnar för David Byrne igen

David Byrne/St Vincent – Love This Giant

@@@

David Byrnes blev den vita punkfunkens maestro då han tillsammans med vännerna Chris Frantz, Tina Weymouth och Jerry Harrison från Modern Lovers grundade punkbandet Talkiing Heads. De spelade på samma scen som vänerna i Blondie,Ramones, Dead Boys, Patti Smith eller Televisions. Inspirationerna var lika mycket The Stooges, MC5, New York Dolls såsom James Brown eller Sly And The Family Stone.Bandets funkiga punkalster förvandlade mig till en av deras största svenska fan under många år. Från sjuttiotalets lsut fram till mitten av 80-talet. David Byrne började intressera sig för att spela in musik med world music eller sammarbeten med artister som rörde sig inom experimentella fält. Jag kunde bli både förvånad och stundtals fundersam över de olika albumet som David Byrne kunde komma ut med under årens lopp. David Byrne påminner starkt om en annan artist, nämligen Peter Gabriell liv efter avhoppet från Genesis. Även där blev world music det som kunde både inspirera och utvecklas inom popramen.

David Byrnes nya album är ett sammarbete med bandet St Vincents egen sångerska Annie Clark plus The Dap-Kings och Antibalas för att förveckliga visionerna på albumet..

Ett album som började att utvecklas då både St Vincent och David Byrne skrev sånger ihop och började turnera runt omkring, framförallt i New York, bland bokhandlare. Det är intellektuell musik som den numera sextioåriga David Byrne spelar med samma nyfikenhet han gjort de senaste fyrtio åren. Musiken är inte så abstrakt i arrangemangen medan texterna kan andas viss underfyndig intellektualism -vilket får mig att bli lite extra upprymd. Låtarna är saktmodiga och får en rytmisk minimalism att skönjas i konturerna. Men fantasifull och väl tilltagen ändå fast det är subtila medel som används i musiken.

Jag till och med tror att skivan kommer att vara ännu en av de skivor som jag i slutet av året kommer att återvända till för att dess musikaliska kvaliteter håller i sig. Musiken vågar framstå som själslig och inelligent på samma gång

Något som är attraktivt enligt min syn på saken. fastän skivan kanske inte sticker ut som förr men ändå blir det musikaliska visioner som ändå blir något melodiskt och fint som träffsr mig på djupet. En spännande och välmodulerad dynamisk heltäckande ny skiva.