Thorsten Flinck – Kom och skratta åt Lilleputt Book Mark 2016

Den här självbiografin påverkar mig oerhört mycket för att den kryper in på skinnet kommer åt min själ vilket är ovanligt på det där avgörande sättet jag kan förhålla mig till Thorsten Flincks liv och verklighet på ett laddad fastän på ett monumentalt viss.
Det är verkligren få böcker som påverkat mitt livs intellektuella känsla. Det senaste tio åren är det högst Robert Gustafssons självbiografi och Patti Smith som kan sägas på ett för mig ögonblickligen jag kunde ta till mig med hela min kropp och själ.
Thorsten Flinck har skrivit den mest ärliga bok jag läst om hans liv inom teatern, filmen men framförallt livet i dess nedgångar med droger och ständiga skulder mitt i all framgång. Det är inget vackert liv alltid som förtäljes på direkt sätt.
Det bästa är att vänners om Eva Röse berättar om sitt liv tillsammans med en skarp teaterbegåvning men stark missbrukarpersonlighet. Lena Endre, Mikael Persbrandt, regissören Christian Tomner vittnar om en karaktär som skulle kunnat med hela sin naturbegåvning och karisma bokstavligen skulle kunnat bli en av de riktigt stora skådespelarna med legendstatus.Men hans drogpersonlighet lade hinder ivägen för den utvecklingen.
Journalisten Annika Jankell som har två barn berättar sin version som medberoende till Thorsten Flincks vanor att hela tiden försöka fixa diverse droger och hennes kamp för att få honom att skärpa till sig för hålla balansen mellan privatlivet och arbetslivet intakt så länge det går.

Man kan säga att Thorsten Flinck lever ut till 100% och blir med sin själ och kropp en människa på gränsen till smärtsam kroppslig utbrändhet. Han kör till max och lyckats med sina förehavande trots att det finns en nästan aggressiv emotionell utlevelse i hans hållning till livet. En eruptiv vulkan där gränsen mellan genialitet och psykologisk obalans krockar med vardra. Jag tror att det som gör Thorsten Flinck till en en av de bästa skådespelarna i vårt land – är hans besatthet av skådespelarkonsten.
Även när han regisserade så gick han in med kraft i arbetet men ändå verkligen öppen i sinnet inför det teaterdrama som skall sättas upp. Det är som om Thorsten Flincks kropp blev ett med rummet och dess dimension och blev som ett multiuniversum tillgängliga överallt genom att likt Spinozas Gud närvara i alltet och allting. En social kraft släppte ofta Thorsten Flinck lös på teatern likt en atombomb, full med energi som töms snart.
Ett kärl som måste fyllas på med ständig energi. Allt detta beskriver Thorsten Flinck väl i sin bok. Hans vänskap med Keve Hjelm liksom Jan Malmsjö och Marie Göranzon beskriver han på sitt eget sätt. Enligt de som kände honom eller de kvinnor som levde ihop med honom så lyckades han alltid få folk att på olika sätt hjälpa till med diverse saker.

Första gången jag såg Thorsten Flinck på teater var på Pistolteatern och den uppsättningen av ”Spindelkvinnans kyss” där Thorsten Flinck och Stefan Sauk spelade rollerna om de två männen som sitter i ett fängelse i Argentina under diktaturens dagar. En politisk fånge och en homosexuell fånge. Deras gemensama tid i fängelset. Romanen är suverän läsning och den skrevs av Manuel Puig. Jag köpte romanen 1981. En tid var det min favoritbok. Det gjorde ävenledes en bra filmatisering 1985 som jag såg vid premiären 1985 på juldagen. Hector Babenco regisserade filmen. Raul Julia, William Hurt och Sonia Braga gjorde storslagna rollgestaldningar.
Pjäsen minns jag som kraftfull och välspelat drama. Jag gick ut från teatern och kände mig ovanlig tupplyft av föreställningen. Den andra gången jag såg Thorsten Flinck var Eugene O’Neills berömda pjäs ”Lång dags färd mot natt” på slutet av 90-talet. Flinck regisserade detta utsökta drama med Keve hjelm, Mikael Persbrandt, Dan Ekborg och Marie Göranzon. En uppsättning som kommer räknas till de klassiska uppsättningarna. Ungefär i samma anda kommer man nämna den tillsammans med Bengt Ekeroths uppsättning på Dramaten 1956 med Jarl Kulle, Lars Hansson, Inga Tidblad och Ulf Palme. Det finns ytterliggare några pjäser jag sett honom i på 90-talet

Boken täcker även naturligtvis hans inhopp inom filmvärlden som jag tycker att hans skådespeleri har varit bra men inte som när han spelar teater. Hans självbiografi har fått hjälp av Håkan Lahger. En bok full av iaktagelser och personliga porträtt från vänner och andra inblandade i hans omgivning. En modig klarsynt bok med dynamiska barndomsberättelser som kryddas av hans röst i texten. En av de starka böcker som påverka rmitt liv vid läsningen.

Micheles Kindh och Miss Mystica om Ingmar Bergmans pjäs Höstsonaten

Höstsonaten av Ingmar Bergman och regi av Åsa Melldahl

hostsonaten-0149

På ett sätt är detta en pjäs som är en både klar och vacker dramatisk teaterpjäs. För det märkliga är att undertecknad kände sig trygg och harmonisk trots att pjäsen är skriven av Ingmar Bergman. Pjäsen beskriver en tragisk och sorglig bild av en moder-dotter-relation. Den är finstämd men bottnar och borrar också på ett sant sätt ner sig i relationen ur barnets synvinkel. Modern som är en framgångsrik konsertpianist är fullt upptagen med karriären, medan barnet törstar efter en relation till henne. En situation som både är fruktansvärd och samtidigt beundransvärd och som snart utvecklas till ett ställningskrig. Den vuxne kvinnan vill nu efter flera år tala ut om sin relation till just modern. En moder som svikit sina barn och sin familj, men som inte förmår att se detta utan tycker att hon på något sätt varit närvarande.

Ingmar Bergmans pjäs bygger på biograffilmen med samma namn, en film jag såg på tv på åttiotalet. Jag blev redan då ordentligt fascinerad utan att riktigt begripa den djupliggande komplexa strukturen i den mänskliga relationen mellan mor och dotter fullt ut. Ett faktum som gör den än mer sevärd nu när jag kan njuta av alla nyanserna och det psykologiska spelet mellan karaktärerna. Det psykologiska gränslandet mellan kärlek och hat och deras samverkande krafter i mänskliga psyket är ju pjäsens kärna.

Ingrid Bergman gestaltade modern i filmen, Liv Ullman och Lena Nyman spelade barnen. När jag ser pjäsen så ser jag en varm, sorglig och modern berättelse, men som i botten är djupt tragisk. Historien har en mjuk övergång i avsnittet då dottern gifter sig med en tjugo år äldre präst vid namn Viktor. Paret får ett barn som drunknar och detta blir ett svårläkt sår som lägger sig som en hinna mellan de två makarna. Mannen blir gradvis en allt mindre viktig staffage-karaktär som till sist försvinner och blir en fysiskt närvarande skugga i dramat. Det förstärker intentionen i Ingmar Bergmans manus som fokuserar sig enbart på relationerna mellan mor och döttrarna. Gunilla Röör spelar magnifikt modern Charlotte och i hennes gestaltning lyfts all självupptagenhet och förfelad offerroll fram. Hon lyckas på ett suveränt sätt skildra smärtan och sorgen i en magnifikt framförd pjäs.

Rakel Wärmländer som för mig är en ny scenbekantskap, känner jag till sen tidigare genom filmer. Hon spelar den sjuke dottern Helena och gör det med passion och precision. Bäst är ändå Kirsti Stubø som spelar den andra dottern Eva, gestaltningen är suverän och hon tillhandahåller en av de bästa uppgörelserna jag har sett på scen eller i film. Jag ska naturligtvis inte glömma bort Christer Fant som Viktor. Han spelar lugnt och avslappnat sin roll som den mogna och bekymrade maken.

Jag tycker också om den fina bruna sjuttiotalsdoftande dekoren och kulisserna. De inger lugn och ro. Mannen bakom den skapelsen heter Lars Östbergh. Som slutord måste jag säga att det var en magisk och väl sammanhållen pjäs.

 

Miss Mysticas ord om pjäsen

hostsonaten-ligg-press

Pjäsen trollband mig från början till slut. I centrum står en dotter och hennes komplicerade relation till sin mor. Modern ska nu komma och hälsa på sin dotter och hennes familj. De har inte träffats på länge. Familjen består av dottern och hennes tjugo år äldre make samt en syster som är sjuk.

Paret fick ett barn tillsammans som drunknade.

Moderns och dotterns återseende av varandra blir inte riktigt vad de hade tänkt sig. De har sedan tidigare en komplicerad relation. I och med moderns ankomst så kommer alla dolda konflikter upp till ytan.

Rollerna är utomordentligt välspelade och det är verkligen en pjäs jag rekommenderar.