Thåström – Centralmassivet ¤¤¤¤¤

Thåström avlägsnar sig alltmera från sitt urpsrung i Ebba Grön rent soundmässigt för att på album efter album närma sig industriskramlet på sitt gamla europeiska projekt Peace, Love and Pitbulls, särskilt det bandets tredje skiva har lite av samma stämning och hotfulla musikaliska mörka inramning. Javisst kanske projektet ”Sällskapet” där Niklas Hellberg ( Med ursprung från All That Jazz) ingick har samma stämningsfulla mörka stråk i musiken. Thåström har på sina senare skivor haft samma byggnadskonstruktion i musiken.

Nu på den nya skivan har han en närmare närvaro som stundtals är lika stark och symbolisk som jag finner på den mentala kartan hans självbiografiska album ”Skebokvarnsv. 209” befann sig vara. En stark återgivning av en människans sjävbiografiska och fiktiva sanning på en och samma gång. Låtarna liksom musiken följer den mörka dimma som gåtan Thåström lanserar vidare för oss att fundera, reflektera och försöka tyda tecknen som är skrivna med svett och tårar – en allegorisk beteckning men fullt adekvat att ta till för att gå vidare i pusslet Thåström ger oss.
Pelle Ossler, Ulf Ivarsson, Niklas Hellberg, Anders Hernestam med flera musiker speglar sin tid i Thåströms musik genom sina målande insatser som musikanter. Tidigare var både Conny Nimmersjö och Christian Gabel med i bandet vilket ej är fallet numera. Man kan säga att Thåströms har nog bland de mest kompetenta band man kan säga – lite av gräddan från punk, new wave och rockens Svedala.
Den nya skivan blir på ett personligt plan något som gör att man känner sig närmare artisten. Jag öppnar dörren lite på glänt till hans inre och hoppas att jag skall upptäcka något annat än vad jag tidigare trodde fanns där. Men visst blir vår hjälte personlig fastän med ett filter som släpper ut lite självbiografisk ånga från luftventilen.
Men ändock är skivan årets bästa svenska album som jag kan utan att tveka ta till mig.

Micheles Kindh om Thåströms nya album

Thåström – Den Morronen
image.php
@@@@
Det finns ett dovt muller i Thåströms sound som han haft på flera av sina senare soloalbum, det är den där distinkta ljudbilden som visserligen alltid finns där men som jag alltid älskat på skivorna. Det är Pelle Osslers gitarr som ligger där och följs sedan upp av de övriga i bandets fina ackompanjemang.
På det nya albumet är det som vanligt i Thåströms landskap med teatraliska dramatiska effekter men djupliggande texter som erbjuder oss metaforiska symboler och narrativ frasering på sången. Musiken och sången går i melankolisk stämning och byggs sakta upp tills den stegrar men ändå böjer sig musiken precis vid framkomsten av primalskriet.

Musiken är detsamma men texterna inte lika självutlämnade som vid mästerverket ”Skebokvarnsv. 209” som är gatan i Högdalen där Thåström växte upp vilket var ramen för den skivan. Det nya albumets ljudmässiga stil liknar den ljudbild med hotfulla stämningar projektet Sällskapet Thåström har tillsammans med Pelle Ossler och Niklas Hellberg. Men texterna har samma lyriska form som de tidigare utsläppen anser jag. Det är allegorier, självbiografiska betraktelser och svepande metaforiska bilder av omvärlden såsom Thåström ser och upplever världen.

Jag måste tillstå att den här skivan är verkligen bra men den har inte samma starka patos varken i musik eller text som förra skivan ”Beväpna dig med vingar” då förra hade en effektfull nästan magisk påverkan på mig vilket verkligen gav mening och nästan litterär erkänsla. Den nya skivan är mera lycklig, tillfredsställd och har ekon från Imperiets diverse utsläpp på 80-talet fastän då talar vi bara om små tecken av Imperiet för annars är det som vanligt farliga hotfulla kulisser som ligger och pyr i bakgrunden av sångens frontsida.
Nåväl det nya albumet är hur som helst dock ett starkt album och som vanligt är den utsökt utförd med konstens alla regler och lösningar. Jag kommer fortsätta att lyssna hela våren på det här nya albumet med Thåström.

Dr Indie ser och njuter av Thåströms konsert

Thåström: Som Jordgubbar Smakar

@@@@@

Det är en magnifik nära konsertfilm som Anders ”Balsam” Hellström fått till det med det dubblascenperspektivet från både Cirkus i Stockholm och en upptagning i Oslo. jag kan inte tänka mig att man kan komma närmare än så här när Thåströms band mullrar och låter den energi bara verka bättre än någonsin.

Själv går maestron Thåström omkring på scen fram och tillbaka för att sedan gå fram mot själva mikrofonen, där vrider han sig och skapar en närhet till både publik och musik. Det är en sällsam emotionell laddad Thåström som formulerar sina sånger så att de blir ännu mera briljanta än vad jag förmår att ta till mig.

Ljuset är starkt och dekoren är sparsmakat mörk så det anstår en furste som vill skapa atmosfärisk känsla av starkaaffekterade känslor. För känslostark är både musiken och bandet ifråga. Pelle Ossler låter sin gitarr mer eller mindre kommunicera på sitt specifika sätt som han också kunde uppvisa i sitt gamla band Wilmer X. Men har blir det mörk nästan industriell mörker i rytmen.

Fastän detta bullrande hotfulla ljudinstallation till musik bär upp Thåströms röst så till milda grad att det blir sammamsmältning av´musikljudet och röstens speciella frasering som Thåström har inom sig.  Jag vill påstå att det här är den bästa konsert jag sett på dvd på väldigt länge – nästan lika mäktigt som att sehonom live på riktigt.