Uffe förfäras och förförs av The Horrors

Grupp/Titel: The Horrors – V
Betyg: ♣♣

När The Horrors debuterade tyckte jag extremt mycket om dom. Deras punkiga stil med klara referenser till 60-talets alternativa musik där garagerocken stod i centrum svepte bort mig med stormsteg. Sen blev det lite mer problematiskt när andra plattan kom, en mycket förvirrande musikalisk stil som försökte leta sig bort från just det som gjorde dom så stora. En känsla av besvikelsen infann sig ganska snart. Nu står jag inför ytterligare en platta från 2017 och jag måste erkänna att jag är förbryllad.

Den nya plattan som kort och gott har titeln ”V” då det är deras femte platta vilar på två ben i musiken. Dels är det en stil baserad på syntar som känns starkt inspirerad av Gary Numans tidiga produktioner och Depeche Modes dito. Sen har vi den musikaliska förebilden i shoegazerpop i några låtar. Inspirationen  till den går att hitta i det sena åttiotalets och tidiga nittiotalets musikaliska explosion med band som My Bloody Valentine, Slowdive och Ride.

Låt oss börja i den åttiotalsinspirerade syntmusiken. Det inleds med den mäktiga ”Hologram” som bär klart släktdrag med Gary Numan. Eftersom jag älskar Numans stil sväljer jag det utan problem, det är helt enkelt en snygg hommage till en i mitt tycke stor artist. ”Machine” känns också stabil med en lätt touch av Depeche Modes mer bombastiska stil. För mig är låtarna favoriterna på skivan, de här två och ”Ghost” är både sofistikerade och bra. Snyggt, svängigt och riktigt inspirerande.

Också ”Ghost” är alltså en låt baserad på synthesizer men av det mer inåtvända slaget, också den är en femetta som bär skivan med stolt och högt huvud. Här hittar vi dessutom uppbackning i form av gitarr som ylar friskt i slutcrescendot. Snyggt så det förslår! Låten är definitivt en av de bättre på skivan med sin mer mystiska och kryptiska framtoning. Också snärtiga ”World Below” känns som om skivan i sin helhet ändå har en chans att bli riktigt bra. Kanske skulle den ha tjänat en del på att skalas av men det känns ändå stabilt..

”Press Enter to Exit” inleder shoegazer-delen av skivan. Med sitt funkiga gitarriff och poppigt luftiga melodi liknar det åter originalstilen rätt mycket. Problemet är kanske att det är just likt och dessutom lättviktigt. ”Weighed Down” är också den en shoegazer-utflykt. Också här hittar vi de klassiska ingredienserna men också spårämnen av Depeche i de poppiga melodierna. Men återigen känns både stilen och insatsen rätt inspirationslösa.

Jag önskar helt enkelt lite mindre av stilen eller alternativt mer krut i låtskrivandet annars blir det för tråkigt. När ytterligare en låt, ”Gathering”, drar igång i samma stil men med lika stor lyftkraft som ett 3 gånger 9 gånger 5 meter stort cementblock känner jag mig rätt mätt på The Horrors. Det är samma gnälliga stil nu som då och det känns inte så särskilt roande. Det känns helt enkelt inte som om The Horrors har något att tillföra stilen så här långt.

Så har vi kategorin ”låtar som landar hopplöst sprattlande på marken utan att kunna ta sig upp”. En av dessa ”Point of No Reply” där felet ligger i att den är så utslätad och intetsägande att sömnpiller framstår som uppiggande i jämförelse. Också ”It’s a Good Life” känns så stillastående att sköldpaddor springer ifrån resultatet. Det händer liksom ingenting i musiken som istället blir så där hopplöst orörlig och därmed också riktigt trist.

När gruppen till sist försöker sig på glassig funk-inspirerad 80-tals stil lite mer åt Duran Duran-hållet eller gud förbjude Rick Astley,  känns det som om jag har fått nog. Låten ”Something to Remember Me By” känns helt enkelt riktig lökig. Det finns för det första inget värre än stilen, gruppen Duran Duran eller för den delen Rick Astley. För det andra känns det i The Horrors händer hopplöst passé. Möjligen låten för alla med behovet av nostalgitrippar, jag tillhör dock inte den skaran.

Den här låten gör mig faktiskt till och med lite lätt bekymrad och rätt upprörd om jag ska vara ärlig. Låt Duran Duran och Rick Astley vila i frid, både de och stilen luktar än mer illa nu än den gjorde då. 80-talet när det var som värst är återuppväckt. Jag förstår inte heller hur man kan gå från den utmärkta debuten ”Strange House” med sin garagerocks-känsla och 60-talsinspirerade rock, till en låt som låter som billig 80-tals rip off där dom dåliga förebilderna är ledstjärnorna.

Dags att sammanfatta då. Ja det är ju helt klart mer vatten än vin, så mycket är säkert. Här och där präglas också skivan av dåliga omdömen vad gäller stilen på låtarna och ibland är dessa rent av usla. Men de är också stundtals så där underbara som i t ex i ”Hologram”, ”Ghost”, ”Machine” och ”World Below”. Varför man inte satsar mer på den stilen är och förblir en gåta. Istället slösar man både resurser och dåligt omdöme på stilar som låter som sämre kopior utan originalitet eller såna som faller platt till marken.

Det är det som är så synd med helheten. Här finns dels riktigt ljusa stunder där det glimmar till ordentligt och så finns det stunder där man gäspar i takt med musiken. I den senare låter det både oinspirerat och tråkigt, i den förra är det betydligt mer generöst med de lyckliga ögonblicken där man ler. När de två sidorna kolliderar på det här sättet blir också slutresultatet lägre. För min del slutar plattan på en tvåa, den är trots allt värd en del ros trots att det tyvärr är mer övervägande av det mindre roande.

Dr Dacapo Headbangar (?) till The Horrors Nya

Skiva: The Horrors – Luminous
Betyg: ♣♣

The Horrors är den engelska gruppen som nu har släppt sin fjärde skiva. Albumet Luminous visar åter ett kameleont-band som hela tiden ändrar sitt uttryckssätt. För varje ny skiva djupdyker de i en ny aspekt av begreppen rock och pop. Först var det garagerock inspirerad av sextiotalets scen men med en modern touch, den här gången tycks bandet ha lyssnat in sig mer på Manchester-scenen. Band som The Verve, Blur, Oasis och Ride för att nämna några, tycks ha stått som huvudsaklig inspirationskälla.  Kanske är det jag, kanske är det förlagorna som spökar till det men följ med i en artikel som andas förvirring kring den nya skivan.

The Horrors

Bandet The Horrors debuterade 2006, två Ep:s och tre album senare står jag med det nya alstret ”Luminous” i näven. Den släpptes i maj i år och är alltså gruppens fjärde fullängdsskiva.
Det första som slår mig är hur mycket inspiration som gruppen har hämtat från det tidiga engelska 90-talet. Shoegazer, Manchester och kanske en hel del av den engelska poptraditionen ligger till grund. Det andra som slår mig är att den här gruppen för varje skiva de ger ut ger en ny infallsvinkel på begreppet musik, det är en ständig förändring och en mångfacetterad musikalisk utveckling som hela tiden sker. Det är uppfriskande att de aldrig står still, ständig rörelse och utveckling tycks vara deras måtto. Så långt är det alltså bra och imponerande, men av samma skäl är jag också förvirrad inför den nya skivan. Det låter utmärkt, det är snyggt och prydligt och det är till och med medryckande men något saknas. Detta något kallas själ, du vet det där som fyller rummet utan att vare sig synas eller höras men som bara finns. För när den röda tråden hela tiden bryts eller byts är det en slags kontinuitet som också den går om intet. Bandet är nu inne på den fjärde skivan där det blickas omåttligt på andra grupper eller andra musikaliska fenomen, men hittills har jag hört lite eller inget av dem där de verkligen blir personliga och så där egensinniga. På många av plattorna har ändå resultatet blivit bra, jag gav debuten en fyra i betyg om jag inte missminner mig. Tyvärr börjar jag dock tröttna lite grann på den där avsaknaden av det egna, men framför allt är jag lite trött på att det hela tiden byts skepnad. Inte för att jag är stockkonservativ och står och skriker något om att det ska låta som förr. Snarare är det för att jag tycker att gruppen har förlorat lite av sin särart för varje skiva de ger ut och nu har de någonstans blivit uppenbart att det är ett band på tomgång. När det dessutom den här gången blickas på de tidigare nämnda banden som jag aldrig var en fan av, blir det också lagom småtråkigt och oengagerat. Här finns bra låtar, visst det ska jag inte förneka. ”So Now You Know” ”Jealous Sun” (Me like the title) är i mina öron knappast kattpiss, men på det hela taget är det inte den höjdarskivan som t ex debuten var. Det är snarare ett oinspirerat och småtrött band vi möter, ett band som alltså är i behov av en musikalisk själ. De är värda det men måste nog ta sig lite i kragen och hitta den också. Jag föredrar nog fortfarande att drömma mig tillbaka till den tid då The Horrors var ett röjband av rang. Vem kan t ex glömma spelningen på Debaser Slussen 2007 då bandets sångare hängde med ena handen i avloppsledningen i taket medan han höll micken i den andra? När de övriga i bandet höll på att röja sönder hela stället blir man lite lätt nostalgisk. Tyvärr är den nya skivan långt ifrån den formen de var den gången, betyget blir därefter. ”Luminous” är en tillställning jag kan glömma ganska omedelbart, ooops jag har redan glömt den.