The Jayhawks – Back Roads and Abandonded Motels ¤¤¤¤


Det finns många rockgrupper som haft dysfunktionella relationer till varandra – ta Metallicas dokumentära film till exempel som bevis, slutet av The Beatles sista skivinspelning där inga medlemmar egentligen var överens om någonting, i Stones-lägret Mick/Keith gentemot Brian Jones, Brian Wilsons relation till sitt älskade The Beach Boys, bröderna Gallagher i Oasis eller Pink Floyd när Syd Barrett till slut tappade allting och Roger Water blev den naturliga ledaren i bandet.

Så har vi The Jayhawks där Mark Olson och Gary Louris var det direkta radarparet vars vänskap helt enkelt skar ihop sig till slut särskilt efter deras samarbete med pastorala mästerverket ”Tomorrow the Green Grass” och en ganska ljum spelning på Gino som jag såg 1995. Här kommer det ironiska med allting – en låt på skivan heter ””Miss Williams’ Guitar” som är en hyllning till Mark Olsons hustru Victoria Williams som verkligen har sitt ben i countryrock och folkmusikscenen. Mark Olson lämnade här The Jayhawks för att tillsammans med hustrun bildaOriginal Harmony Ridge Creekdippers där även John Convertino från alternativa countryrockarna Calexico ingår.
Man kan säga att The Jayhawks tävlade med andra band inom countryrockfacket såsom Uncle Tupelo där Jeff Tweedy i nuvarande Wilco var musiker i liksom Jay Farrar som har Son Volt. The Jayhawks kom från den altcountryscenen med diverse andra band men så utvecklades The Jayhawks under Gary Louris ledarskap till Mark Olson återvände en del år senare för att återigen lämna The Jayhawksförmodligen för tid och evigt.

Albumet ”Mockingbird Time” var skivan där Mark Olson kom tillbaka och spelade in och magin återvände innan han försvann igen. Fastän numera tror jag att Gary Louris står väl där tryggt på bägge benen 63 år gammal med melodierna och sångerna. Han får god hjälp av stäm/leadsång från de andra medlemmarna i bandet Karen Grotberg och Tim O’Reagan som gör ett gott arbete. Det är med andra ord en skiva som inte The Jayhawks behöver skämmas för när både The Byrds, The Band eller en del av sjuttiotalets rockband får sitt lysmäte i den känsla som skivan befinner sig i när jag lyssnar på albumet som kom ut nyligen. Här förenar The Jayhawks sin trollbidnade skönhet med sin förstärkta känsla av jordnära mylla på amerikansk mark. En av de stora skivorna nu.

The Jayhwaks – Paging Mr. Proust @@

TheJayhawks_PagingMrProust_COVER-758x758
På 80-talet lyssnade jag ett tag på amerikanska buffelhjordbandet Alabama som släppte countryplattor med en känsla av rockmusik som stänkte över. Men så dök det upp band som Uncle Tupelo eller som i det här fallet The JayHawks som beredde vägen för en ny typ av alternativ country där punken influerade banden. Deras första alternativa countryrockplatta som var självbetitlat ”The Jayhawks” som utkom 1986 var ett specifikt aktstycke. Här kunde jag äntligen höra ett band som verkligen förenade Gram Parson,Townes Van Zandt och Eagles på enda bräde med drömmen om att förena country och rock. Sångarna Gary Louris och Mark Olson bildade The Jayhawks. Mellan 1986 fram till albumet ”Tomorrow the Green Grass” 1995 var Mark Olsen med i bandet. Ja där lämnade han bandet för att bilda Original Harmony Ridge Creekdippers med hustrun Victoria Williams i stället.
The Jayhawks fortsatte fram till deras bästa skiva Rainy Day Music 2003 att släppa helt okej countryrockplattor som jag tyckte hade både stil och klass. Gary Louris var den självklara motorn i bandet med sång och låttexter. Visst skrev han bra sånger även på albumet ”Smile” 2000 men hade mindre intressant att förtälja på ”Sound of Lies” 1997. När jag ändå fortsätter får väl även albumet ”Mockingbird Time” som hade en okej känsla med lagom melodiska sånger. Ja det gick väl an. Men så händer det något märkligt när deras nya skiva kommer ut – för här har vi visserligen vacker stämsång stundtals men så plötsligt sker det där att ingenting ritkigt tar sig. Det nya albumet är lite för stel i lederna stundtals. Musiken är visserligen varierande men ändock hyser jag ingen tilltro att det skall bli något som sticker ut. Det blir lite The Byrds som vilar en stund, lite blygt över skivan för att senare glida över till lite skön lagom pop med countryfeeling.

Det nya albumet väcker tyvärr hos mig inga större förväntade känslor utan plattan faller ihop, som en pösmunk ungefär eller sufflé.
REM:s egen Peter Buck har producerat albumet. Riktigt bra.