Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén

In Memoriam – David Bowie: Five Years

Five years sjöng han, fem år. Det gick liksom bara rakt in utan filter eller frekvensmodulator. Effekten var elektrisk, skakad men inte rörd kan man säga. Det hela utvecklade sig till en kärlekssaga som varade de fem åren och längre, en hel livstid faktiskt. För när jag äntligen med svettiga fingrar höll i plasten och lät nålen sjunka ner i de utkarvade spåren strömmade magi ut genom ljudlådorna.

Bara omslaget var värt allt, jag säger det igen: ALLT. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars var inget mindre än magi. Det var ett musikaliskt mästerverk, ett fullständigt berusande euforiskt blixtnedslag samlat i ett enda album. Hade inte konventionen och den strikta miljön hindrat det hade jag målat en blixt över ögat där och då som en koncentrerad ljungande homage till den störste.

David Bowie Top of the Pops 1974En av vår tids stora musikartister David Bowie har gått bort i cancer vid endast 69 års ålder. Hans musik och hans uttryckssätt var unikt och han lämnar ett stort tomrum efter sig. Bilden är från Top of the Pops 1974. Foto: ”David Bowie – TopPop 1974 10” by AVRO – Beeld En Geluid Wiki – Gallerie: Toppop 1974. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

När jag sen upptäckte hur musikaliskt mångsidig denne David Bowie var kändes han inte bara relevant utan också spännande. Inköpet av plattan ”Low” och ”Station To Station” kändes som en musikalisk vitamininjektion. Det fanns en uppsjö att njuta av och så fortsatte det år efter år. För att inte tala om de första stapplande stegen som The Thin White Duke med plattan ”Young Americans”. Den vita sofistikerade soulen var visserligen aldrig så svart som dess afro-amerikanska motsvarighet, men var ändå ett unikt grepp.

Visst fanns de dåliga perioderna som inte alls nådde samma höjder, visst fanns låtar som inte höll måttet men till och med på hans sista plattor tog han sin revansch. Trots det var det de där åren – five years – som aldrig kommer att släppa sitt magiska grepp och som inte heller kommer att förloras i tid. Låtar som ”Bewley Brothers”, ”Starman”, ”Warzawa”, ”Always Crashing In the Same Car”, ”Station to Station”, ”Andy Warhol” är tidlösa klassiker och listan kan göras hur lång som helst.

Nu har denna unika artist tystnat och en färgstark personlighet har gått ur tiden. Få eller inga kan fylla detta tomrum för han var en unik artist. Litterära texter och referenser till litteratur i dessa, annorlunda musikaliska lösningar, alltid sökandes nya vägar att skriva låtar, musiker som fick briljera, alltid någon överraskning på lager var kännemärkena som gjorde honom till ett unikum. Lyssna bara på hur Robert Fripps gitarr får måla upp nya musikaliska horisonter i en låt som ”Scary Monsters (And Super Creeps)”

Den viktigaste biten i hans skapande var dock kombinationen mellan musiken och teatern. Han hade ju ett förflutet som student av pantomimteater vilket många gånger märktes i både bild och sceneri. Han tog ofta hjälp av detta grepp för att förhöja effekten och den blev snart ett av hans kännemärken. Titta på omslagsbilden till skivan ”Heroes” så får du se. Ett annat var bisexualiteten och anspelningarna på det androgyna som kom att prägla just de där fem åren som blev så avgörande.

David Bowie tocando en el festival "Rock in Chile", celebrado en Octubre de 1990 en Santiago de Chile.

Teatern var ett av David Bowies viktigaste uttryckssätt. Här en bild från början av 80-talet där man märker dess närvaro. Han hade tidigare studerat pantomimteater vilket han ofta kom tillbaka till i både bild och uttryckssätt. Foto: ”David Bowie Chile” by Jorge Barrios – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Det är inte en dussinartist som har gått ur tiden, tvärtom är det en med extremt många idéer och ett unikt sätt att framför allt. Tomrummet kommer därför bli stort, kanske för stort. Många av dagens dussinartister kommer ju faktiskt inte ens i närheten kvalitativt. David Bowie gick sina egna musikaliska vägar, nu har han gått ur tiden vid endast 69 års ålder. Vi på Blaskan sörjer en stor artist. Som vanligt finns det dock en liten tröst i allt elände och det är all den musik som han lämnade efter sig som ett arv till eftervärlden.

David Bowie förtjänar all respekt och all heder för ett så rikt arv. Det han lämnar efter sig är mer än de flesta hinner under sin livstid tillsammans. Kom ihåg att i hans låtskatt ingår också andras låtar som ”All the Young Dudes” som spelades in av Mott the Hoople eller produktion och medverkan på Lou Reeds album ”Transformer” som producerades genom hans produktionsbolag Main Man.Respekt David, respekt men också en sorg bortanför alla gränser.