Uffe sörjer Fats Domino

”Blueberry Hill”, jag säger bara ”Blueberry Hill”. Varför inte ”Walking To New Orleans” eller ”The Fat Man”? Odödliga klassiker, alla signerade en och samme gigant inom rocken nämligen Fats Domino. Nu har också  han gått ur tiden och därmed har ytterligare en viktig pusselbit i rockens historia förlorats.

Egentligen hade Fats Domino som så många andra av sin samtid och sina medmusiker rötterna i bluesen och Rythm and Blues.Hans spelstil på piano gjorde honom snabbt till en legend då han mer eller mindre gjorde ”Rolling Piano” till sitt signum. Också hans sångstil med mycket ”Wah-Wah” över en baktakt gjorde honom till en klart annorlunda artist både i sin samtid och senare. Detta i kombinationen med överjävligt bra låtar gjorde honom till en sann legend.

Fats föddes 1928 i en familj med fransk-kreolsk bakgrund. Hans fullständiga namn var Antoine Dominique Domino. Eftersom familjen var fattig började han tidigt att jobba som leverantör av is, snart hade han helt slutat i skolan som ett resultat av detta. Han gick bara till fjärde årskurs, sen tog jobbet vid. Redan vid tio års ålder började han intressera sig för pianospel. Hans svåger Harrison Verett som var jazzmusiker och gitarrist blev hans mentor.

Runt 14 års ålder började Fats uppträda på lokala barer. Han spelade också på privata fester och det var på en sån nästa steg i hans karriär tog vid. Musikern och bandledaren Billy Diamond hörde talas om den unge Fats och under en fest på en bakgård där Fats hade hyrts in för att spela upptäckte han den unge mannens förmåga att spela piano. Fats fick ett erbjudande om att bli en del av Diamonds band och tackade naturligtvis ja.

Väl med i bandet fick Domino snabbt sitt smeknamn. ”Fats” blev snart hans nya förnamn eller åtminstone synonymt med Domino då Diamond tyckte att han påminde om legenden Fats Waller och/eller Fats Pichon. Det berodde också på den unge Dominos glupande aptit och kanske också hans kroppshydda. Han blev ett stående inslag med bandet mellan åren 1947 och 1948.

Fats Dominos karakteristiska sång och pianospel har tystnat för gott. Hans oefterhärmliga stil och musik är dock något den som vill kan ta del av. Foto: By Heinrich Klaffs – originally posted to Flickr as Fats Domino 1605730021, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12311732

Snart hade dock skivbolagen fått nys på den unge talangen och ett lukrativt  kontrakt hägrade i förlängningen. 1949 Hade Fats skrivit på för skivbolaget Imperial och han skrev tillsammans med producenten Dave Bartholomew låten ”The Fat Man”. Den var egentligen bara en ny lite mer nedtonad version av låten ”Junkers Blues” som handlade om drogmissbruk. Inget som var direkt upplyftande men den nya versionen blev det. 1951 Hade den sålt i en miljon exemplar vilket var en enorm framgång för tiden.

Hans debut bar alla de kännemärken som senare gjorde Fats Domino till en legend. Det gungande pianot med sitt hejdlösa sväng, rötterna rakt ner i bluesen, sångstilen med wah-wah-soundet och så vidare. Framgångssagan Fats Domino var nu igångsatt. Fler låtar följde, alla hits och alla komponerade tillsammans med producenten Dave Bartholomew. Bartholomew blev därmed både hans vapendragare och producent i ett. Den framgångs-rika kombon fortsatte så länge Domino fortsatte att ha kontrakt med Imperial Records.

Embryot till hans kompband började också ta form. Musiker som saxofonisterna Herbert Hardesty och Alvin ”Red” Tyler anslöt sig. Han inledde ett samarbete med basisten Frank Fields samt trummisarna Earl Palmer och Smokey Johnson. Andra noterbara namn var Reggie Houston, Lee Allen och Fred Kemp. Den sistnämnde blev Fats Dominos betrodde och bandledaren för hela ensemblen. Arbetet kröntes med ytterligare en framgång med låten ”Ain’t That A Shame” som som bäst låg på tionde plats på Billboard-listan.

Låten uppvisade mer av pop vilket säkert tilltalade främst en vit publik. För också musiklivet var starkt uppdelat mellan olika grupper i kölvattnet på rasuppdelningens USA. Särskilt den i södern där Fats själv hade sina rötter var rent förödande. I denna mörka tid av rassegregation hade Domino trots detta gjort något få andra innan honom hade fått chansen till. Att bli lika populär bland en vit publik som en afroamerikansk var för tiden få förunnade även om dom fanns. Bland annat Chuck Berry lyckades med samma sak.

Så småningom kröntes hans karriär med den kanske största framgången. 1956 Spelade han den låt som kom att bli en klassiker nämligen ”Blueberry Hill” som kom att bli något av synonymt med just Fats Domino. Återigen var det låtens Rolling Piano och en mjukare stil men ändå med bluesens kännemärken som skapade framgången. Samma år med-verkade han i två filmer, ”Shake, Rattle and Rock” samt ”The Girl Can’t Help It” löd titlarna. Nu var Fats Domino både en etablerad artist och uppburen som en av de stora.

Sextiotalet innebar en massa förändringar för Fats. Uppbrottet från Imperial Records 1963 innebar också ett farväl till det mångåriga samarbetet med producenten Dave Bartholomew. The British Invasion med band som Rolling Stones, Kinks, The Who, The Beatles och Pink Floyd innebar ökad konkurrens om skivköparna. Det gav också hela musikvärlden en ny musikalisk inriktning. Många såg sina karriärer gå i kras över förändringen men Fats Domino fortsatte obehindrat om än inte lika framgångsrikt längre.

Svaret på alla frågor blev ett nytt skivbolag till ABC-Paramount, ny producent och ett något förändrat sound med inslag av countrypolitan som var en mer lättsam form av country med mer pop än kusinen. Fats Domino började också snegla mer på den framväxande soulen som kom fram genom bolag som Stax och Tamla Motown. De sista tjugo åren koncentrerade sig Fats Domino mer på att turnera och ge konserter. 1986 Blev han till sist invald i Rockens Hall of Fame för att visa hur viktig han var för rocken i dess ungdom.

Den 24 oktober avled så Fats Domino av naturliga orsaker i sitt hem i Harvey Louisiana.  Vi på Blaskan och kanske också en del av er sörjer en legend som har gått ur tiden. Som vanligt efterlämnar också han en rik låtskatt och ett kulturarv utöver det vanliga. Med lite sorgkant med andra ord. Vi lämnar er med lite musik  som förhoppningsvis visar varför Fats Domino tillhörde de stora.

The Rolling Stones

Visst nu är allting över för denna gång. Konserten är över och stenarna har åkt vidare för länge sedan. Fastän minnena är kvar naturligtvis så därför tänkte jag välja ut en rad med favoritlåtar med Stones så att det kommer bli översvärmning av musik.





















Här avslutar jag The Rolling Stones videos.

The Rolling Stones – Blue & Lonesome @@@@@

Vilken energikick The Rolling Stones har fått av att gå tillbaka till sina gamla bluesrötter på ett för mig verkligen givande sätt. Jag måste verkligen tillstå att detta är deras bästa album under hela 2000-talet och då var deras förra alster ”A Bigger Bang” som producerades av Don Was och The Glimmer Twins eller Jagger/Richards själva riktigt bra. Fastän nu toppar The Rolling Stones genom att göra suveräna moderna men dock ändå klassiska versioner med känsla och nerv. Mick Jagger sjunger intensivare än någononsin och får till det på ett för mig bra sätt.

Låtar av mästare som Howlin Wolfs ””Commit a Crime” eller titelspåret som Little Walters gjorde originalet på. Jag måste säga deras ultracoola version av Eddie Taylors ”Ride ‘Em On Down” är min givna favoritlåt utan tvekan på skivan. Det finns naturligtvis ännu mera låtar av Willie Dixon, Otis Hicks eller Magic Sam och alla The Rolling Stones underbara versioner av låtarna ger originalartisterna den ära de de förtjänar och The Rolling Stones bör äras för att de kan sina bluesrötter väl och utför sina bluesnummer med värdighet och ger dignitet åt bluesen som dess bästa förvaltare av i dag det vill säga fortfarande bäst.

Deras skiva har allt som man kan önska av en bluesrockplatta där Mick Jagger sjunger otvunget och stilsäker när han fraserar rätt och får till med den där rösten Mick Jagger haft sedan början av sextiotalet när de tillsammans med Brian Jones undersökte bluesmusikens rötter.
Det bara ta deras första album som till exempel ”The Rolling Stones No. 2” där det plockade fram soul eller bluesklassiker tillsammans med egna sånger så har det varit innan bandet mest började spelade in egna sånger. Därför känns det naturligt att bandet enbart går tillbaka till sina bluesrötter genom att hylla de gamla mästarna som The Rolling Stones gör med bravur på sitt nya album.

Naturligtvis finns det sura kritiker där ute som naturligtvis tyckte att det enbart handlade trötta rockmiljadärer som bara körde utnötta blueslåtar för tusende gången – men det får stå för de surmagade kritikerna. Själv känner jag enbart glädje, kärlek och riktigt bra rockmusik på en skiva som levererar. Don Was är tillbaka på producentstolen på den här albumet som jag vill kalla för mästerverk.

Jag vill tillägga så på slutet att Keith Richards spelar naturligtvis skjortan av de flesta rockmusiker som vanligt med sina jättesnygga gitarrlicks och får till det med bluesvänget riktigt otroligt bra.