Dr Da Capo Tittar Tillbaka På Black Sabbath Avsnitt 4

Black Sabbath befann sig 1988 på en av sina lägsta punkter som band. Fiasko med senaste albumet ”Eternal Idol”, inställda spelningar på grund av brist på biljettförsäljning och till sist sparken från skivbolaget Warner och dess underlabel Vertigo. Den enda fasta medlemmen i bandet tillika originalmedlemmen Tony Iommi stod i vägskälet, bandets medlemmar hade skingrats för vinden och behövde både nya sådana men också en nystart. Den nygamle medlemmen och trummisen Cozy Powell togs till nåder och återvände till trumsetet. Keyboardisten Nicholls som hade hjälpt Sabbath och mer eller mindre varit inofficiell medlem i bandet sedan 1976 blev ny medlem på synt, och till bassist utsågs studiomusikern Laurence Cottle. Sångaren Tony Martin stannade liksom Tony Iommi kvar från den senaste versionen av bandet. Genast skrevs nytt skivkontrakt med IRS-Records och Tony Iommi hyrde in bandet i en betydligt billigare studio än man var van vid, budgeten var så mycket lägre att bandet inte hade råd med annat. Resultatet av studiotiden släpptes 1989 under titeln ”Headless Cross”, kritikerna bemötte albumet med blandade känslor. En del avfärdade den som ytterligare ett onödigt album som publiken kunde vara utan, andra menade att det var den bästa ”Icke-Ozzy plattan” hittills. Många gamla fans återfick intresset för bandet i och med skivan för den innebar den nystart gruppen behövde. Tydligen var dock de återvändande fansen inte tillräckligt många, för under den efterföljande turnén var bandet fortfarande tvungna att ställa in spelningar på grund av bristande biljettförsäljning. Det var i framför allt USA som det gick trögt och hela åtta spelningar med banden Kingdome Come och Silent Rage som öppningsakt, var tvungna att ställas in. Efter turné i Japan, fortsatte bandet med spelningar i dåvarande Sovjetunionen med gruppen Girlschool som öppningsakt där självaste Michail Gorbatjov fick äran att presentera bandet på en av deras spelningar. De var därmed ett av de första västerländska banden som fick chansen att spela i det annars mot rockmusik så konservativa Sovjetunionen. En annan nyhet som turnén medförde, var att bandets nya basist Neil Murray presenterades.
Väl tillbaka från turnerandet tog bandet genast nya tag för att spela in nästa platta. 1990 släpptes nästa album med titeln ”Tyr” som blev gruppens första skiva där metal och mytologi kombinerades. Recensionerna var som vanligt vid den här tiden blandade. En del menade att Iommi fortsatte med att befläcka namnet Sabbath, andra menade att blandningen metal/mytologi gav bandet en ny dimension. För första gången i bandets historia, innefattade inte den efterföljande turnén en endaste liten spelning i USA. I Europa anslöt sig bandet Cirkus of Power på turnén där återigen spelningar fick ställas in på grund av vikande intresse från publiken på vissa platser. Bandet spelade därmed fortfarande i rockens gärdsgårdsserie.


Geezer Butler, Ronnie James Dio, Tony Iommi och Vinnie Appice i en av upplagorna av Black Sabbath

I augusti 1990 framträdde Geezer Butler, bandets före detta basist, tillsammans med Ronnie James Dio, bandets före detta sångare på scen under dennes turné. Ronnie James Dio uttryckte efter spelningen en önskan om en återförening av bandet som det sett ut med honom som sångare. Geezer började en diskussion med Tony Iommi som snart lät sig övertalas och vips, bandet hade sparkat sångaren Tony Martin och basisten Neil Murray. In kom istället alltså Ronnie James Dio och Geezer Butler. Tony Iommi har i efterhand faktiskt medgett att nyordningen var ett misstag som han hade låtit sig övertalas till, anledningen var att han tyckte att den gamla sättningen hade potential och utvecklings-möjligheter. I november 1990 var dock olyckan framme, under en ridtur dog hästen under ändalykten på Cozy Powell och han föll så olyckligt att han fick en fraktur på höften. Arbetet med det kommande albumet fick därmed färdigställas av gruppens före detta trummis Vinnie Appice. Därmed fick Black Sabbath samma sättning som bandet hade haft till skivan ”Mob Rules”, – Ronnie James Dio på sång, Geezer Butler på bas, Vinnie Appice på trummor och Tony Iommi på gitarr. Arbetet med en ny skiva omgavs med en gång av problem, det var framför allt Tony Iommi och Ronnie James Dio som inte riktigt kom överens i skrivandet av nya låtar. En del av låtarna skrevs om både två och tre gånger innan alla var nöjda och dessa omständigheter fick arbetet att spränga alla budgetar och kosta många gånger mer än tänkt. Detta faktum fick Tony Iommi att härskna till och han har i efterhand uttryckt missnöje med att bandet fick betala dyrt för inspelningen. Resultatet såg dagens ljus i juni 1992 och bar titeln ”Dehumanizer”. Albumet var bandets tyngsta på länge och blev en komersiell framgång, de var nu tillbaka i rockens finrum igen efter en lång ökenvandring.
Bandet gav sig nu ut på vägarna för att backa upp det nya albumet. Med på denna fanns blivande storheter som Testament, Exodus, Prong och Danzig för att backa upp som supportband. Ungefär samtidigt som denna gick av stapeln, lät Ozzy Osbourne meddela att han skulle dra sig tillbaka från musiken. Det var den första deklarationen av många som skulle komma senare, där han lät meddela att han hade för avsikt att gå i pension. För att fira detta faktum, hade han bjudit in Black Sabbath att spela tack och avskedskonstert under namnet No More Tours i Costa Mesa. Meningarna går isär om vad som hände innan konserten. Ronnie James Dio menade att han fick reda på spelningen halvvägs in i turnén och att han inför fullbordat faktum mest kände sig som om han hade blivit blåst. Hans inställning var att situationen var under hans värdighet och att känslorna hade skapade en oöverstiglig schism mellan honom och de övriga i bandet. Resultatet blev att han på grund av detta lämnade bandet.
Frågar man däremot Geezer Butler, visste Ronnie James Dio mycket väl om bandets planer men han hade uttryckt åsikter om Ozzy som clown och till sist tog han sitt pick och pack och drog. Bandet stod efter Oakland-spelningen i november 1992 utan sångare och dagen efter skulle de spela No More Tour-spelningen. Goda råd var nu dyra, bandets gamle kompis och en gång påtänkta sångare Rob Halford från Judas Priest kontaktades. Halford tackade ja, men bara om hans kompis Ronnie James Dio gav sitt medgivande, denne gav detta efter en telefonkonferens och därmed kunde konserten genomföras som planerat. Ozzy stod inte bara på samma scen som sitt forna band den kvällen, han spelade faktiskt fyra låtar med bandet och många började nu stava det hela å-t-e-r-f-ö-r-e-n-i-n-g. Också Bill Ward framträdde med sina forna bandmedlemmar och detta blev första gången originalsättningen av bandet framträdde tillsammans sedan Live Aid 1985. Återföreningsryktena surrade därmed högre än någonsin och Vinnie Appice lämnade snart bandet för att ansluta sig till Dio:s nya band och därmed ökade spekulationstakten. Till mångas förvåning, och någras förtvivlan, valde Geezer Butler och Tony Iommi en helt annan väg.
Som ny sångare presenterades den nygamle medlemmen Tony Martin, och till ny trummis fastnade man för den förre Rainbowmedlemmen Bobby Rondinelli. Återigen fanns tanken på en nystart och att detta skulle ske under annat namn än Black Sabbath, men precis som tidigare valde skivbolaget att motsätta sig alla sådana försök. ”Cross Purposes” som nästa album hette, släpptes i februari 1994. Butler och Iommi har i efterhand förklarat det som om att det hela inte kändes som ett Sabbath album, utan mer som ett samarbete mellan två gamla kollegor som hade mått bättre av att slippa bli förknippat med Sabbath. Albumet bemöttes i varje fall vid tidpunkten med sedvanlig nedsabling. Gruppen Soundgarden som just släppt skivan ”Superunknown” fick till och med epitetet ”ett många gånger bättre Sabbath-album än det i nummerordning upprapade kastrullkok Sabbath själva hade presenterat”. Till saken hör att i mina öron är Soundgardens produktion inte ens lik det som Sabbath gjorde, att beskylla dem för att ha producerat ett album ens likt Sabbath är en djup förolämpning mot Soundgarden.
Andra kallade albumet deras bästa sedan ”Born Again”, så det är nog inte fel att kalla kritiken ”blandad”. Annars är en av de mer uppmärksammade detaljerna med skivan att låten ”Evil Eye”, är skriven tillsammans med Eddie Van Halen från gruppen Van Halen. Tyvärr satte satte Sabbaths skivbolag p för att gruppen satte ut Van Halen som medskribent, vilket hade med kontrakt och andra mystiska saker att göra. Den alltid lika kryptiska skivbolagsvärlden talat igen.
Bandet gav sig ut på turné igen. I USA framträdde bandet tillsammans med Morbid Angel och Mötorhead. En av konserterna, den på Hammersmith Apollo, spelades in och gavs ut som VHS och en bonus-cd under titeln ”Cross Purposes Live”. När bandet turnerade i Europa backades de upp av Godspeed och Cathedral, när denna del av turnén avslutades meddelade Bobby Rondinelli att han slutade. För de kommande fem spelningarna i Sydamerika, kontrakterades Bill Ward som nu var tillbaka. Turbulensen och medlemsbyten fortsatte dock, snart meddelade Geezer Butler att han hade för avsikt att lämna bandet för andra gången. Orsaken var två. För det första var han besviken på resultatet med det senaste albumet som han tyckte var skräp, det andra var att det hade skurit sig ordentligt på det personliga planet mellan honom och Tony Iommi. Han gick vidare med att skapa bandet Gzr som redan 1995 släppte skivan ”Plastic Planet”. I låten ”Giving Up the Ghost” gick han till generalangrepp på Tony Iommi i texten: ”You plagiarised and you parodied/the magic of our meaning/a legend in your own mind/left all your friends behind/you can’t admit that you’re wrong/the spirit is dead and gone”. En olycka kommer aldrig ensam brukar det ju heta, och nästa missräkning var att också Bill Ward nu lämnade bandet. Ny basist blev den före detta medlemmen Neil Murray och Cozy Powell blev ny trummis igen. Redan samma år, 1994, satte bandet igång med inspelningarna av nästa skiva. Body Counts gitarrist Ernie C hade kontrakterats som producent och samma bands sångare – Ice T – gästade bakom mikrofonen i låten ”Illusion of Power”. Resultatet blev albumet ”Forbidden” men visade ett band i en nedåtgående spiral. Många menar att detta album var bandets dittills värsta, lyssna på den och avgör själv. Cirkus Sabbath fortsatte dock, bandet gav sig ut på turné men snart hade Cozy Powell lämnat gruppen på grund av hälsoproblem. Ersättare blev den nu till nåder tagna Bobby Rondelli. När turnén tog slut med Asien-spelningar hade till och med Tony Iommi fått nog, bandet lades på is och istället började han arbeta på solomaterial. Tillsammans med gamla sångaren Glenn Hughes och Dave Holland från Judas Priest, började han spela in de egna låtarna. Albumet färdigställdes men släpptes aldrig, istället har den cirkulerat som bootleg och samlarobjekt under titeln ”Eighth Star”, ett namn som travesterar gruppens skiva ”Seventh Star”. Den släpptes till sist 2004 med titeln ”The 1996 DEP sessions” men då med nytt trumspår inspelat av studiomusikern Jimmy Copley.


Ytterligare en version av Sabbath med Neil Murray – bas, Cozy Powell – trummor, Tony Martin – sång och Tony Iommi – gitarr

1997 Blev istället året då allt lossnade. Tony Iommi lät meddela att den senaste versionen av Black Sabbath nu var historia, istället kunde han stolt presentera ett band som nu såg ut som det hade gjort vid starten 1968. Det var med andra ord återförening och inget annat. Tony Martin har i intervjuer gett sin version som går ut på att sedan 1992 då bandet spelade ihop igen hade samtal om återförening förts. Tidpunkten var dock då inte rätt eftersom Ozzy ville avsluta sina förehavanden och Black Sabbath behövde bli av med kontraktet med IRS. Albumet ”Forbidden” hade bara getts ut för att fullfölja kontraktet och sedan lösa det. IRS tyckte dock att ett album var gruppen skyldiga dom, och gav därför ut samlingsplattan ”The Sabbath Stones”.
Upprinnelsen var Ozzfest, hårdrocksfestivalen initierad av Ozzy Osbourne där han själv naturligtvis spelade med sitt soloband. Den gästades av Tony Iommi och Geezer Butler som framträdde med bandet, Bill Ward kunde inte närvara på grund av inbokade spelningar med sitt soloprojekt The Bill Ward Band. I december 1997 anslöt sig Bill Ward och gruppen var nu officiellt återförenad för första gången sedan Ozzys pensionärskonsert 1992. Bandet gav sig genast ut på vägarna och två av showerna i den gamla hemstaden Birmingham spelades in live för att ges ut som skivan ”Reunion”. Albumet innehöll två nya låtar från studioinspelningar, ”Psycho Man” och ”Selling My Soul”, och det var första gången sedan 1978 som fansen kunde höra nya Black Sabbath-låtar med bandets ursprungliga medlemmar. 1998 Fick dock Bill Ward tillfälligt lämna gruppen då han hade drabbats av en hjärtattack, han ersattes temporärt av Vinnie Appice men redan i inledningen av 1999 var han tillbaka lagom till turnéstarten i USA. Den utmärkta och kultiga gruppen Pantera fick agera förband och turnén avslutades med en klang och jubelföreställning inför publiken på Ozzys egna festival Ozzfest. Bandet gick därefter i tillfällig dvala för att Ozzy och Tony Iommi hade planerat soloprojekt som ledde till skivan ”Iommi” för Tony Iommis del, och ”Down To Earth” för Ozzys del. Redan 2001 samlades bandet för att börja inspelningarna av vad som hade planerats som ett album med helt och hållet nytt material. Arbetet producerades av mannen med skägget Rick Rubin, och Tony Iommi har i efterhand sagt att materialet var något av det bästa de har producerat. Synd då bara att omvärlden än i denna dag inte har fått höra resultatet då skivan aldrig har sett dagens ljus. Medlemmarna var alltför upptagna fortfarande med sina soloprojekt, det hade börjat med att Ozzy hade fått studiotid för sitt soloprojekt och gav sig hastigt iväg för att slutföra de låtarna. Det hade fortsatt med att mobiltelefoner hade ringt var femte sekund där alla medlemmarna var tvungna att brottas med sidoproblem mitt i den dyrbara studiotiden. Till sist övergavs projektet för att läggas på is, framtiden får väl utvisa om vi som suktar efter det nya låtmaterialet någonsin ska få höra det.Till råga på allt gjorde Ozzy på sitt håll succé med reality-serien ”The Osbournes” där han, fru Sharon och barnen råkar ut för allehanda dråpligheter i en rockstjärnas vardag. Detta svalde naturligtvis än mer tid från arbete med ny skiva med allas vår favoritgrupp, så vid det laget var nog låtinspelandet djupfruset. Skivbolaget Sanctuary Records passade 2002 på att släppa livematerial med gruppen som spelats in under 70-talet, titeln löd ”Past Lives”. Bandet valdes också in i rockens finrum när man 2006 blev inkorade i Rock and Roll Hall of Fame. Under cermonin spelade gruppen Metallica två Black Sabbath-låtar för hylla några av sina idoler, ”Hole In the Sky” och ”Iron Man”.
2006 Fortsatte Ozzy med inspelningarna av solomaterial. Rhino Records började detta år planera ett samlingsalbum med Black Sabbath där bara material med Dio som sångare skulle finnas med. Skivan skulle kallas ”Black Sabbath: The Dio Years”. Ronnie James Dio, Bill Ward, Geezer Butler och Tony Iommi hade därför sammanträffat i studio för att spela in tre nyskrivna sånger som var tänkta att komma med som bonusmaterial. Skivan släpptes 2007 och blev en framgång med en hit i form av den nya låten ”The Devil Cried”. Uppmuntrade av framgångarna började diskussionerna om en återförening av medlemmarna, men namnet Black Sabbath kunde man inte använda eftersom kontrakten styrde att medlemmarna i den konstellationen skulle bestå av Ward, Butler, Osbourne och Iommi. Istället valde man namnet Heaven & Hell efter albumet med samma namn. Det fanns därmed egentligen två Black Sabbath även om namnen var olika, och det var därför upplagt för bråk. Bill Ward som var tänkt som medlem även i Heaven & Hell var först att hoppa av projektet på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter med ”några av de andra medlemmarna”, han ersattes omgående av Vinnie Appice. Den andre att lacka ur var Ozzy Osbourne som menade att Iommi illegalt hade förvärvat bandnamnet ”Black Sabbath”, utan att vare sig dela namnet eller erbjuda de andra en möjlighet att dela detta. Han ville därför ha en dom på att han själv ägde 50% av rättigheten till namnet. Iommi som var den som fick gå i clinch menade att han ensam hade varit den enda ständiga medlemmen i gruppen sedan dess start, och skulle därför äga rätten till namnet. Han menade också att bland annat Ozzy hade frånskrivit sig den legala rätten till namnet under 80-talet. Om man ska sammanfatta situationen i ett enda ord blir det nog ”härdsmälta” som ligger närmast, Black Sabbaths återförening var lika djupfrusen som isplaneten Hoth i Star Wars. Lite förhoppningsfulla tecken har i den här frågan dykt upp i efterhand, Ozzy tog senare sitt förnuft till fånga i varje fall i ord när han uttalat sin förhoppning om att de fyra medlemmarna i framtiden ska kunna se fram emot lika delar av rättigheten till bandnamnet. I juni 2010 kom så domstolens dom i tvisten mellan Iommi och Osbourne om bandnamnet, tyvärr har aldrig någon ledtråd läckt ut. Istället har hela en affären slutat i ett stort fett frågetecken för allmänheten, locket på med andra ord.

Tony Iommi gick nu vidare med projektet med Heaven & Hell, 2007 turnerade bandet med band som Machine Head och Megadeth. Samma år spelade de in en DVD av en av sina spelningar med titeln ”Live from Radio City Hall” inspelat på samma ställe i New York. Planer på ett nytt album började också smidas med målsättningen att spelas in året efter. Först under 2008 släppte dock bandet en box ”The Rules of Hell” som innehöll alla album med Dio som sångare i remastrad version. De gav sig också ut på turné med storheter som Judas Priest, Mötorhead och Testament under titeln Metal Master Tour. 28 April 2009 såg albumet ”The Devil You Know” dagens ljus.
2010 Var året då en öppning i den då pågående konflikten mellan origianlmedlemmarna kunde börja skönjas. Det började dock rätt illa med att Ronnie James Dio dog i magcancer den 16 maj 2010. Utan sångare började nu Heaven & Hell alltmer likna ett projekt som nått vägens ände. Ozzy släppte samma år sin självbiografi ”I Am Ozzy” där han i ett avsnitt uttryckte tvivel på att ytterligare en återförening skulle kunna vara möjlig. Han jämförde tanken på en återförening med att gå tillbaks till en gammal flickvän där man visste att det förr eller senare skulle gå åt h-e. Redan i augusti det året hettade det dock till i ryktesfloran när både fans och tidningar hade börjat spekulera om en återförening. Bandets medlemmar förnekade dock allt. Tony Iommi gick till och med så långt att han förnekade alla rykten på sin hemsida, och att en journalist som skrivit en artikel med sådana påståenden hade missuppfattat allt. I själva verket pågick långt gångna förhandlingar om villkoren mellan medlemmarna och i November 2010 på rockklubben Whiskey A Go-Go i Los Angeles, kunde bandet under jubel och med hjälp av punkaren, stå-upparen och spoken-word artisten Henry Rollins presentera planerna. Download Festival 2012 skulle vara den första anhalten och sedan skulle ett nytt album med nytt material dyka upp sent 2012. Den som lever får se då med andra ord. Rick Rubin var återigen tänkt som producent. Tyvärr blir inte alltid verkligheten så som man har tänkt sig.
2009 hade Tony Iommi fått diagnosen lymfcancer i ett tidigt skede vilket har skjutit upp planerna eller åtminstone försenat dem. Bill Ward har också låtit meddela att om han inte skulle få nya bättre villkor än de givna, hade inte han för avsikt att spela en enda takt åt bandet. Så som sagt, den som lever får se, tidsplanen för en ny skiva är nog spräckt och det återstår att se när detta kan komma att bli verklighet. Bandet har i nuläget ställt in flera spelningar med hänvisning till Iommis sjukdom, istället har några av de planerade spelningarna ersatts av Ozzy med vänner från bandet. Istället har bandet koncentrerat sig på att fortsätta skrivandet av nya låtar, enligt Ozzy Osbourne har man hittills skrivit 15 låtar och någon dag i framtiden ska dessa spelas in. Väntan på rätt ögonblick då alla bitarna faller på plats fortsätter alltså. Ozzy Osbourne har också återvänt till att spela in ett kommande soloalbum.


Den ursprungliga versionen av Sabbath ca 40 år senare: Geezer Butler – Bas, Bill Ward – Trummor, Ozzy Osbourne – Sång och Tony Iommi – Gitarr

Historien om Black Sabbath har alltså gått in i ett nytt skede. Var det slutar är det ingen som vet, framtiden får helt enkelt utvisa. Vad som däremot är klart är att Black Sabbaths historia innehåller många milstolpar och många tragedier. Arvet så här långt, är en rik musikskatt som skapat många stilar. Många menar att utan Black Sabbath hade vi inte kunnat höra flertalet stilar inom hårdrock. Doom, Black, och också Stoner är några av de stilar som har pekats ut som deras förtjänst. Här om dagen lyssnade jag till exempel på gruppen Skeletonwitch senaste album, och kunde konstatera att flertalet ackord, ackordsföljder och rullningar kändes igen från Tony Iommis sätt att spela gitarr t ex.  Också Ozzy Osbournes nasala sång har bildat skola och har influerat flertalet grupper. Deras mörka ödestyngda musikstil är också den en form som har bildat skola. I flera reportage har också Geezer Butler och Bill Wards bas och trumspel skärskådats. Många menar att de i grunden faktiskt spelade jazz under gruppens storhetstid på sjuttiotalet. Experiment och en förkärlek för det okonventionella var ledstjärnor för gruppen under denna period. Att Tony Iommi och Geezer Butler stämde om gitarr respektive bas för få fram det ödesdigra sound som blev gruppens signum men också göra det lättare för framför allt Tony Iommi att komma runt sitt handikapp, var ett av dessa tecken. Det är med andra ord en grupp vars produktion är stor och fylld av kvaliteter utöver de vanliga. Ett tecken på denna storhet, är att flertalet av deras plattor är legendariska i sin genre, några är rent av klassiska. Både debuten ”Black Sabbath”, uppföljaren ”Paranoid” och några till är milstolpar i sin egen tid och kan sägas utgöra måttstockar för andra band och plattor i samma genre. Vi på Blaskan vill därför gratulera de redan frälsta till ett smakfullt val av favoritgrupp, och de som nu har blivit nyfikna vill vi också gratulera till upptäckten av ett klassiskt band. God lyssning.

Discografi


Titel: Black Sabbath Releaseår: 1970 Debuten Black Sabbath är och förblir en klassiker, mörk och malande med många referenser till det ockulta.


Titel: Paranoid Releaseår:1970 Uppföljaren Paranoid är också den en mörk tillställning med många vassa texter fyllda med samhällskritik. Låtar som ”War Pigs” är en svidande vidräkning med både Vietnamkrig och världens ondska i form av militärer. Också klassikern ”Iron Man” finns också med. En lysande platta som väl förtjänar titeln ”klassiker”.


Titel: Master of Reality Releaseår: 1971 Kallat världens första stoner-platta och den första plattan där Tony Iommi använde nedstämd gitarr för att underlätta för sina skadade fingertoppar. Reultatet blev en mörk, malande platta med ett ”sluddrigt” gitarrljud som förstärkte den mörka känslan. Det nya soundet blev legendariskt och ett signum för gruppen. Också denna skiva är en klassiker.


Titel: Black Sabbath Vol 4 Releaseår: 1972 Det fjärde och problemtyngda albumet som tvingade bandet att ändra den ursprungliga och kontroversiella titeln ”Snowblind”. Skivbolaget ansåg att titeln alltför tydligt anspelade på droger med vit färg som stavas k-o-k-a-i-n. I låten ”Snowblind” blev detta tydligt då Ozzy sjöng just det där förbjudna ordet. Bandet var under inspelningen djupt insnöade på drogen och många dagar lamslogs arbetet på grund av detta då bland annat låten ”Cornucopia” höll på att kosta Bill Ward jobbet som trummis.


Titel: Sabbath Bloody Sabbath Releaseår: 1973 Gruppens första framgång hos recensenterna, men en stor besvikelse för dem själva. De har i efterhand varit ense om att det inte var vare sig en Sabbath- eller rockplatta. Dock en stor kommersiell framgång. Också känd för att den platta då gruppen körde huvudet i väggen och misslyckades med inspelningen som körde fast. För att komma loss från idétorkan och drogmissbruken hyrde bandet ett slott i england med tillhörande grottsystem där bandet repade för att hitta den rätta stämningen.


Titel: Sabotage Releaseår: 1975 Bandets revansch-skiva där man återupprättade sig själva som det stenhårda band man ville vara. Efter Sabbath Bloody Sabbath hade man behovet att göra en rockskiva där man visade sin mörka monotona sida, och Sabotage blev resultatet.


Titel: Technical Ecstasy Releaseår: 1976 Bandets första riktigt utskällda album där många av deras musikaliska grundkoncept kom på skam. Istället fortsätta de att experimentera och det hela mynnade ut i den nydanande, men som sagt föga uppskattade albumet Technical Ecstasy. Musikaliskt är albumet färgat av ett mer syntesizer-orienterat sound, därav titeln. Kort efter releasen av skivan hoppade Ozzy Osbourne av från gruppen, men återkom en tid senare som medlem igen.


Titel: Never Say Die! Releaseår: 1978 Redan till nästa ”Sabbath-album Never Say Die!”  var Ozzy Osbourne tillbaka som sångare, men det kom också att bli det sista albumet med Ozzy som sångare. 1979 Hade verkligheten hunnit ikapp honom och de alkoholproblem han brottades med, och de övriga sparkade därför honom 1979. Skivan innehåller den enda låten – ”A Hard Road” – där man vet att Tony Iommi har varit med och sjungit.


Titel: Heaven And Hell Releaseår:1980 Första skivan med nya sångaren Ronnie James Dio. Geezer Butler ersattes för en kort tid av keyboardisten Geoff Nicholls på bas, men Geezer återkom och Nicholls fick bli femte medlem på synt och klaviatur. Alla medlemmarna anser att skivan blev den nytändning de behövde, men för Bill Ward var det tvärtom. Nyordningen utan Ozzy, som var hans personlige vän, blev för mycket och han hoppade av efter fullbordandet av skivan. Ny trummis blev Vinnie Appice.


Titel: Mob Rules Releaseår:1981 Andra skivan med Ronnie James Dio som sångare och den första med Vinnie Appice på trummor. Lite uppseendeväckande är att om man köper De Luxe-versionen av albumet, så hittar man en alternativ version av spåret ”Mob Rules” på disc 1 där Bill Ward spelar trummor. Skivan präglas av mörka texter och en hård musikalisk ton som gör den till en tung platta. Albumet blev den sista studioplattan med Ronnie James Dio på sång, efter den uppföljande liveskivan ”Live Evil” hoppade han av.


Titel: Born Again Releaseår: 1983 Albumet Born Again blev det första och det sista med sångaren Ian Gillan, före detta Deep Purple, på sång. Albumet innebar också att Bill Ward var tillbaka bakom trummorna efter att ha hoppat av på grund av drogproblem och avsaknaden av sin vän Ozzy Osbourne. Skivan har av många setts som bandets sämsta då Ian Gillans sångstil inte direkt passade bandets musikaliska stil, men har i efterhand fått ett lite bättre rykte.


Titel: Seventh Star Releaseår: 1986 Black Sabbath i en helt ny skepnad, kvar fanns endast Tony Iommi på gitarr. I övrigt är bandet helt nytt med Glenn Hughes på sång, Dave Spitz på bas och Eric Singer på trummor. Meningen var att bandet skulle debutera med denna skiva under helt nytt namn, men eftersom skivbolaget envisades så gavs den ut under namnet Black Sabbath featuring Tony Iommi. Detta beslut blev också slutpunkten för den här uppsättningen av bandet som efter denna skiva byttes ut mot nya medlemmar.


Titel: The Eternal Idol Releaseår: 1987 Redan till nästa platta The Eternal Idol, hade alla medlemmar utom Eric Singer och Tony Iommi bytts ut. Ny sångare blev Tony Martin och basisten hette Bob Daisley. Mellan den förra och den här skivan, hann bandet med att avverka ytterligare en sångare – Ray Gillen – som hade börjat inspelningen av sångpåläggen innan han beslöt sig för att hoppa av. Budet gick till Tony Martin istället som sjöng in spåren på nytt. Albumet blev dessutom bandets sista för skivbolaget Warner.


Titel: Headless Cross Releaseår: 1989 Med ny basist – Laurence Cottle – och ny trummis – Cozy Powell – gick bandet in i studion fast beslutna att fånga kärnan i Black Sabbaths musik. Ansedd som bandets mest lyckade på åratal eftersom man lyckades i den intentionen. Tung, malande med många referenser till ockultism och satanism i texterna blev den en ovanligt lyckad tillställning och befäste därmed bandet som mörkrets furstar. Låten ”When Death Calls” gästades av Queens gitarrist Brian May som till och med fick vara med och göra ett solo. En trist detalj är att eftersom albumet är utgivet av det relativt lilla skivbolaget IRS, kan skivan vara svår att få tag på eftersom den inte lagerhålls permanent. Den ska dock enligt skivbolag, ges ut i en deluxe-utgåva inom kort.


Titel: TYR Releaseår: 1990 Tyr son till Oden blev den som fick ge namn till detta album eftersom texter och upplägg precis som Tyr är hämtat från mytologi. Mottagandet var blandat när den kom. Vissa tyckte den hade sin givna plats, andra tyckte den stank. Sabbaths första och enda platta på temat mytologi och innebar att bandet återigen gav sig in på att försöka hitta ett nytt koncept till sin musik. Ny basist introducerades också på den här platta då Neil Murray ikläddes denna roll.


Titel: Dehumanizer Releaseår: 1992 Nygamla sångaren Ronnie James Dio och trummisen Vinnie Appice var tillbaka i bandet i och med denna skiva. Också gamla basisten Geezer Butler återintroducerades. Ansedd som en av bandets tyngsta plattor vad gäller text och musik. Texterna är dessutom samhällskritiska och tar upp ämnen som datoriserade gudar och TV-evangelister. Kommersiellt sett blev skivan en av bandets första stora framgångar på många år efter en dip i försäljningsstatistiken på några av de tidigare skivorna. Efter denna skiva lämnade både Ronnie James Dio och Vinnie Appice gruppen under den efterföljande turnén.


Titel: Cross Purposes Releaseår: 1994 Sångaren Tony Martin togs till nåder och nye medlemmen Bobby Rondinelli fick bli ny trummis efter Vinnie Appice. Geezer Butler och Tony Iommi bildade gruppens front, men kort efter skivans release, lämnade Butler gruppen efter en schism med Iommi. En annan trivia med plattan är att i låten ”Evil Eye” spelade gitarristen Eddie Van Halen låtens första solo, men fick på grund av Black Sabbaths kontrakt med skivbolaget inte stå med som den medskribent till låten han egentligen var. Låten tillskrivs Butler/Iommi/Martin men Tony Martin har i efterhand hävdat att både riff och solo skrevs av Eddie Van Halen.


Titel: Forbidden Releaseår: 1995 Forbidden blev gruppens sista skiva innan återföreningen av gruppens ursprungliga medlemmar. Av många utskälld som bandets sämsta, och till och med av Tony Martin ansedd som skivan som bara gavs ut för att lösa bandet från deras dåvarande skivkontrakt. Den omgavs av intensiva rykten om återförening av bandets originalmedlemmar, och därför genomförd utan någon större entusiasm från t ex Tony Martin som hade började ana att han snart skulle komma att bli arbetslös. Skivan gästades av Body Count-medlemmen Ice T som sjöng i låten The Illusion of Power och samma grupps gitarrist – Ernie C – Producerade. Ny basist efter Geezer Butler blev Neil Murray och till trummis utsågs Cozy Powell. Snart var dock som sagt den nya medlemsskaran av bandet historia och istället återkom gruppens ursprungliga medlemmar.

Livealbum


Titel: Live Evil Releaseår: 1982 Gruppens första liveskiva efter den av bandet icke-sanktionerade Live at Last från 1980. Skivan spelades in under turnén som följde på studioalbumet Mob Rules, och blev skivan som fick Ronnie James Dio och Vinnie Appice att lämna gruppen efter allehanda kontroverser med de andra i bandet. För att ytterligare strö salt i såren är Ronnie James Dio omnämnd som ”Ronnie Dio”, och Vinnie Appice är omnämnd som ”gästartist”.


Titel: Cross Purposes Live Releaseår: 1995 Släpptes som kombinerad CD-skiva och VHS inspelning av de konserter som skivan spelades in på.


Titel: Reunion Releaseår: 1998 Återföreningen av bandets originalmedlemmar firades med en ny release av ett nytt livealbum. De två konserterna på Birmingham NEC som gruppen spelade, var grunden för plattan. Någon annan platta med den återförenade gruppen har inte kommit, en release av nytt material har utlovats till 2012 men har försenats på grund av Tony Iommis cancerbehandling.


Titel: Past Lives Releaseår: 2002 Mellan åren 1970 och 1975 gjorde Black Sabbaths skivbolag en rad liveinspelningar som av olika anledningar blev liggande. 1980 Släpptes en del av dessa med namnet Live at Last. Bandet själva var dock minst sagt fientligt inställda till den utgåvan då de ansåg att inspelningarnas kvalitet inte höll måttet. 2002 Kom de inspelningar de ansåg dög under namnet Past Lives. Utgåvan inkluderar idag klassiska inspelningar från t ex Olympia Theatre i Paris från 1970, idag betraktad som en helig graal. För många ett wow-ögonblick att se fram emot med tårar i ögonen.


Titel: Black Sabbath Live At Hammersmith Odeon Releaseår: 2007 Under turnén som följde studioalbumet Mob Rules, spelades flera konserter in som kom att ges ut som liveskivan Live Evil. Det övrig materialet gavs senare ut som skivan Black Sabbath Live at Hammersmith Odeon och gavs alltså ut först 2007. Den versionen av bandet som här framträdde var samma som på studioalbumet Mob Rules dvs Ronnie James Dio på sång, Vinnie Appice på trummor, Tony Iommi på gitarr och Geezer Butler på bas. Skivan lär vara mycket svår att få tag på då den bara gavs ut i 5000 exemplar som genast såldes slut, men finns som bonusskiva inkluderat i Deluxe Edition-utgåvan av skivan Mob Rules som gavs ut 2010.