Uffe Diggar Till Marilyn Mansons Nya

Artist & Titel: Marilyn Manson – The Pale Emperor
Betyg: ♣♣♣ + ½

Marilyn Manson The Pale EmperorMarilyn Manson är tillbaka i fin form, så här mycket diggar han själv resultatet
Foto: Nicholas Cope

Marilyn Manson är gruppen som under de senaste åren fått vandra en ökenvandring. Det började med att man blev av med skivkontrakt. Utan sådant fick man mer eller mindre organisera inspelandet och distributionen av sina skivor själv. Ständiga medlemsbyten gjorde också att luften lite grann gick ur. Till sist var det bara Marilyn Manson på sång och Twiggy Ramirez på gitarr som återstod. Den nya skivan innebär en nystart med låtskrivande i fornstor anda men den här gången utan Twiggy Ramirez eller Jeordie White som han egentligen heter (?).

Efter några skivor som inte har varit dåliga men inte heller jättebra är nu förväntningarna uppskruvade. Ny medlem i samarbetet om att skriva låtar i form av Tyler Bates lovar också en musikaliskt uppryckning. Samma Tyler Bates producerar också den nya skivan. Den andra komponenten inför den nya skivan är Marilyn Manson som tycks vara sugen på att spela igen efter det att hans förra kärlek Absint numer har fått en nedtonad roll i hans liv.

Alla stjärnkonstellationer pekar alltså i rätt riktning, Marilyn Manson är ju privat road av mystik i form av numerologi och annat. Den första snackisen har blivit att texterna är tillbaka i Marilyn Mansons fornstora anda med många dubbelbottnade och tvetydiga formuleringar. Eller vad sägs om textraden ”Lazarus has no dirt on me, I raise up to every occasion” från ”The Mephistopheles of Los Angeles”.

Men faktum är att också låtarna är tillbaka i den gamla tunga stil och lite svårmodigt introverta stil som man kan hitta på album som ”Holy Wood” som är en fullträff om ni frågar mig. Helhetsintrycket är alltså att det här är en värdig återkomst i gammal hederlig musikalisk anda som en gång gjorde gruppen så stor. Kanske är ligger det något i att skivan visar en grupp som är på väg tillbaka.

Musiken ja, tung malande rock med smått farliga inslag. Inledningen till låten ”Slave Only Dreams To Be King” är ett utmärkt exempel. Rytmisk, tung och en farlig underton som ligger som något ogreppbart under allting. Manson spottar ut varje ord i mikrofonen och man kan inte låta bli att dansa en smula. Med inslag som samplade ljud och en ljudbild där det plötsligt händer små oväntade saker är också något som bidrar till det positiva intrycket. Det känns som om man har lyssnat lite på Ministry och Nine Inch Nails och sämre förlagor kan man ju hitta. De har därmed manövrerat sig tillbaka en aning mot industrirocken man en gång spelade. Helt rätt tänkt Marilyn, helt rätt.

Marilyn Manson har i en intervju talat om att den nya skivan är ett sätt att närma sig bluesen med exempel som Robert Johnson. Det är något som verkligen mer än skymtar fram på den nya plattan. Här finns stundtals övertydliga referenser i både text och musik till denna i mina öron stora musikform. Här finns ett överflöd av bluesens rytmiska stomp och här och där också andra inslag som gitarreferenser till den. Nästa helrätta drag är därmed skapat. Det här kliar dödsskönt i kistan, låtar som ”Cupid Carries A Gun” är som en målsökande missil. Den går direkt på utan krumbukter.

Marilyn Manson Green FairyMarilyn Manson har numer slutat festa med absint-fen och istället är det musiken som gäller. Bilden är gjord av den utsökta konstnären Susanna Varis.

Det tredje nya som har hänt är att låtarnas kvalité har lyfts rätt ordentligt. Det var inte dåligt förut på de så utskällda skivorna ”The High End of Low” och ”Born Villain”, men de kändes ändå som om de led av brist på tid och resurser. Det visade sig främst genom att låtarna stundtals kändes halvfärdiga. På den nya skivan har man kanske inte mer resurser men man har definitivt använt dessa för att pressa ut mer. Nya låtskrivaren Tyler Bates har med sitt friska blod också inneburit den vitamininjektion som gruppen så väl behövde. Låtar som ”Deep Six” är nästan tillbaka i fornstor form med sin pungsparkologiska gitarrbrottning.

En gång i tiden var ju Marilyn Manson det närmaste satanism i musik man kunde komma. På den nya skivan drar gruppen återigen Horneper-kortet även om det inte blir lika hedonistiskt som förr. Gruppen blev ju bland annat en gång anklagade av kristna fundamentalister för att ha nackat en höna på scen. Senare visade det sig att ingen av vittnena hade ens sett konserten och hönan mådde bevisligen väldigt bra. På den nya skivan finns både anspelningar till hin håle, fula ord i överflöd och anspelningar på häxsabbat. Också här borde alltså vän av farlig musik få en del lystmäte tillgodosett.

Ren skär outspädd rock med många smarta små inslag är det man serveras om man väljer att köpa skivan. Ett tips i sammanhanget. Den nya skivan finns i en grundutgåva det är den jag har lyssnat på, men så finns den i en delux-utgåva med flera av låtarna i alternativa inspelningar. Den senare är den jag rekommenderar varmast, den känns extra spännande helt enkelt. Sen finns skivan också i en lyxbox-utgåva med skivan på både cd och vinyl samt bildhäfte. Boxen är utgiven som limited edition men är nog mest avsedd för den fanatiske samlaren. Kan kanske också vara något men den är tyvärr dyr, jag vet inte vad den betingar men den intresserade kan kanske söka på nätet.

Slutresultatet och helhetsintrycket är genomtrevligt. Den här skivan känns som gruppens revansch på alla de belackande kommentarer de har fått utstå för de tidigare skivorna. Här finns smarta inslag, trevliga och medryckande influenser med blickar åt framför allt bluesen. Det här är både medryckande och bra. Det är bara att lyfta på hatten och välkomna Marilyn Manson tillbaka till musikens finrum igen.

Dr Da Capo Lyssnar På Marilyn Mansons Senaste Platta

Born Villain Musikskivan och Born Villain Fotoboken Foto: Susanna Varis

Betyg: £££

Marilyn Manson har blivit fockade från gamla skivbolaget Interscope (Interjoke enligt Manson själv), blivit utdissade av delar av sin publik som tycker de har svikit sin ”rätta stil” dvs de vill att de ska låta som förr, fått se sin skivförsäljning sjunka och till sist fått hela världens journalistkår emot sig som de under 15 års tid ägnat sig åt att häckla – vad de än gör så är det otroligt dåligt, allt för att man drog ner brallorna på de självuppslukade egocentrikerna. ”Never Bite the Hand that Feeds” finns det ett Anglo-Saxiskt ordspråk som heter, men det var precis det Manson gjorde under sin storhetstid. Att dra ner brallorna på journalister och avslöja dem för vad de är kan med andra ord straffa sig.
De är nu tillbaka med ytterligare en utskälld platta, inte minst här i Sverige har de fått löpa gatlopp mellan recensioner som ”Marilyn Mansons sämsta” och ”Är dom slut nu?” .

Själv tycker jag att den här skivan är värd lite mer uppmärksamhet än de krigsrubriker vi har fått se hos de hämndlystna journalisterna. Den totalkatastrof som en del har talat om, lyser med sin frånvaro i mina ögon. Tvärtom ser jag, eller rättare sagt hör, en platta som har en del intressanta sidor och som dessutom vittnar om en omorientering av gruppens stil mot ett mer nyskapande och bättre sound.
Ljudet har skalats av mer mot det nakna och råa. De blytunga gitarrerna finns naturligtvis där, också de kompromisslösa låtarna med den där omisskännliga tyngden. Den rytmiska bottnen i både bas, trumma och sång finns återigen där, men det som är borta är syntharrangemangen och de ljudeffekter man skapade med dessa. Resultatet har blivit ett enklare ljud mer orienterat mot det kraftfulla. I låten ”Murderers are getting prettier every day” blir detta övertydligt. Fullt ös, råa holmgångar på gitarren, ständiga rytmändringar och en kakafoni av svordomar, invektiv och ironiska oneliners i både text och musik och ett attitydfullt slut som andas Mansons kärnpunkt – en spottloska i ansiktet på vår tid och vårt samhälle. De kan fortfarande konsten att sätta långfingret i luften med andra ord.
En låt som ”Born Villain” testar gruppen med framgång en ny metod att bygga upp en låt som man sedan upprepar i efterföljande låt ”Breaking the Same Old Ground”. Båda låtarna börjar lågmält med en nästan dystopisk känsla, sakta sakta bygger så gruppen upp dessa till att sluta i ett crescendo. I särskilt den första blir dessutom slutklämmen på gränsen till grymt bullrig vilket aldrig fel i mina öron, tvärtom är det att föredra. Den senare är mer inspirerad av Ennio Morricones låtskrivarförmåga när man inleder och ackompanjerar sig själva med en speldose-melodi, sämre inspirationskälla kan man faktiskt hitta. Vill man hitta det råa i Mansons musik, är inledande ”Hey Cruel World” en minnesvärd fethöger rakt i solar plexus. I efterföljande ”No Reflection” hittar Manson dessutom inte bara fram till det råa och nakna, utan också till marschtempot när man brassar loss med skivans mest stompiga låt. I en låt som ”Lay down your goddamn arms” håller det på att bli ordentligt intressant när de ständiga taktväxlingarna i trummorna som de inspirerats av från Stoner-band som Kyuss, därför att det visar ett delvis nytt sätt att skriva låtar som ger nya intressanta resultat. Bravo, här blixtrar det faktiskt till ordentligt.
Här finns till och med ett utmärkt exempel på den poetiska ådra som Marilyn Manson äger och som han själv startade som. I en låt som ”Overnath the Path of Misery” inleder Manson med lite poesi-läsning på sitt patenterade psykotiska sätt. Att låten dessutom är en storlek 50 Dr Martin’s-känga i scrotum gör inte saken sämre.
Som ni märker på exemplen ovan, är det en skiva med många och bra idéer. Ett faktum Marilyn  Manson borde få mycket mer cred för. Att sedan idéerna är väl genomförda borde också det ge ett bättre genmäle än vad de har fått. Det jag säger är med andra ord att skivan är betydligt bättre än de recensioner i varje fall jag har läst ger på handen.
Nackdelarna är konstigt nog samma saker som jag har nämnt  ovan som en av fördelarna. Det enkla ljudet ger ibland här och där ett intryck av att något saknas. Det är kanske så att hade man budgeten och idéerna, hade en femte medlem på synth eller en fetare gitarrvägg gett det som idag saknas här och där. Missförstå mig rätt, detta är utmärkt men det finns ändå ställen där jag hade tyckt att en omarbetning av vissa arrangemang hade gett några av låtar det djup de idag saknar. Dessutom får till och med jag som ivrig Manson-försvarare, tillstå att låtskrivandet generellt sett inte håller riktigt samma klass som förr. Jämför man med storhetsperiodens låtar som ”Disposable Teens” eller ”Beautiful People” t ex, så har skillnaden vuxit.

Ska man sammanfatta det hela är jag ändå hoppfull. Den här skivan visar att dynamiken i gruppens låtskrivarförmåga finns där, att de har idéerna och att de har förmågan att förnya sig. Det gäller bara att lära sig att förvalta och att genomföra låtskrivandet och genomförandet lite bättre i framtiden, så tror jag saken är biff. Vad än den mer inskränkta delen av den så kallade fanskaran har att säga, så har gruppen faktiskt lyckats med att inom ramarna för vad som utgör deras kännemärke kunnat hitta andra vägar i musikskrivandet. Att resultatet dessutom är bättre än vad de flesta olyckskorparna/gnällspikarna vill göra gällande är trevligt att konstatera. Visst är det inte ett nytt mästerverk i klass med ”Anti Christ Superstar” men frågan är om jag vill ha den skivan 2.0. Upprepningar är tråkiga, leve förnyelsen och leve de som vågar ta dessa nödvändiga steg. Till den skaran hör definitivt Marilyn Manson.
Lite tips till den intresserade, till skivan hör egentligen förra årets fotobok också den med titeln ”Born Villain”. Skivan plus boken kan ses som ett helthetsverk och är som alltid ett helhetsgrepp som är så typiskt för Marilyn Manson. Boken är producerad tillsammans med Shia LaBeouf som har tagit bilderna till boken och producerat videofilmen ”Born Villain” som är bland det mest skrämmande Marilyn Manson har spelat in. Inget för nervsvaga med andra ord. Manson och Shia har tillsammans kommit fram med konceptet till boken som i bilder handlar om reklamkampanjen inför skivsläppet, en kampanj som för övrigt bär starka drag av ett Banksy-liknande upplägg.
Den andra trivian med Born Villain musikskivan, är att i den Carly Simon-komponerade låten ”You’re So Vain” medverkar Johnny Depp på gitarr. Det här beror på att Marilyn Manson – sångaren, är långvarig vän med honom som som den rockfantast han är. Han äger rockklubben Viper Room i Los Angeles, extremt vipig, spelar själv gitarr och har medverkat i flera band. Bland annat har han spelat i gruppen P som släppte en skiva i början på 90-talet.

Bästa låtarna: No Reflection, Overnath the Path of Misery, Lay Down Your Goddamn Arms, Murderers Are Getting Prettier Every Day, Born Villain, Breaking the Same Old Ground