Uffe Headbangar Till Marilyn Mansons Senaste

Artist/Titel: Marilyn Manson – Heaven Upside Down
Betyg: ♣♣♣♣

Nya skivan ”Heaven Upside Down” må ha ett grått omslag men innehållet är desto mer färgrikt. Bättre än så här var det länge sen Marilyn Manson lät. Foto: Wikimedia

Ofta numer blir gruppen/frontfiguren Marilyn Manson utskälld efter noter. Anledning är att många tycker att han/dom har utvecklats lite eller inget utan står och stampar på samma fläck som under storhetstiden mellan albumen ”Antichrist Superstar” och ”Golden Age Of Grotesque”. Albumen ”Eat Me Drink Me” och ”High End of Low” lyfts också ofta fram som exemplen på varför gruppen inte längre är vare sig relevant eller bra.

Hur det nu än är med den saken så tycker i varje fall jag att den beskrivningen är orättvis. Den nya skivan är nämligen både nyskapande och dessutom bra, faktiskt riktigt bra. Vad som möter lyssnaren är stenhård rock i dess ädlaste form och texter med de där små underfundiga budskapen och formuleringarna. Marilyn Manson är helt enkelt tillbaka i fornstor form och dessutom med bra låtar i bagaget. Mycket av framgången går att spåra till nya samarbetspartnern Tyler Bates som har skrivit ihop elak rock med den rätta udden.

Om vi börjar med låtarna så står de på fast mark i klassisk Marilyn Manson-land. Rak rock med blytung udd kryddad med industrirockens överdåd av syntar. Här finns gott om plats för känslor som mystik och skräck i musiken. Lyssna på ”Say10”  och den inledningen med den krypande känslan den ger. Explosionen kommer i refrängen och där är den uppe i ansiktet och fäktar med sitt budskap. Låtar som den här kryper under skinnet på den mest förhärdade och går dessutom sällan fel. Särskilt inte i händerna på Marilyn Manson.

En annan typ av låt är den där som till synes tycks inställsam. Exemplet ”Kill 4 Me” är så där rumsrent och påminner vagt om valfri låt av David Bowie. När jag säger inställsam är det nog mest på pappret, låtens budskap som avslöjas i titeln är allt annat än. Det blir därmed en slags motsättning mellan låtens sound och text vilket blir spännande. Låten ”Saturnalia” bär samma kännemärke. Också här kryper den där känslan upp bakom dig som något störande och upprörande. Både bra och spännande med andra ord.

För alla med en brinnande avsky för religion i alla dess former finns här en hel del att hämta. Marilyn Manson är ju känd för den delen och i låtarna ”Je$u$ Cri$i$” och ”Blood Honey” får den delen av publiken sitt lystmäte tillgodosett. Stenhård och kritisk till sin natur där den förstnämnda dessutom har utsmyckats med en kör som för tankarna till någon scen ur valfri djävulsrulle. Också titellåten ”Heaven Upside Down” har klara referenser till något satanistiskt och olycksbådande.

Avslutande ”Threats of Romance” är ett typiskt exempel på en annan storhet hos Marilyn Manson nämligen förmågan att väva in referenser och musik som inte hör hemma i metal. I det här fallet finns klara länkar till glamrockens stora artister. Mark Bolan-referensen i den bombastiska inledningen är ju inspirerad från ”Children of the Revolution”. Resten av låten känner släktskap med artister som David Bowie. En artist Marilyn själv för övrigt är en stor beundrare av men vem är inte det? Slutomdömet är ytterligare en kvalitet med plattan.

Den andra sidan av storheten med denna platta heter texter. Här finns som i Marilyn Mansons mest ljusa stunder ett överflöd av underfundigheter, små vändningar som ger ord nya betydelser och referenser till mystiker ur det förgångna och filosofi. Vad sägs om exemplet från låten ”We Know Where You Fucking Live”: ”So what´s a nice place like this doing ‘round  people like us?”. Inte bara är det alltså en fruktansvärt bra låt, den har både humor, distans och en nypa ironi i texten. Marilyn är därmed tillbaka i fornstor form.

Allt ljus på artisten Marilyn Manson som tillsammans med nye samarbetspartnern Tyler Bates är tillbaka med nytt album. En skiva som glädjande nog är fruktansvärt bra. Foto: Från Marilyn Mansons konsert på Globen Annexet taget av mig – Ulf Holmén.

Sammantaget är detta en mycket imponerande skiva. Om man tar hänsyn till att den genomgående handlar om pappan som nyligen gick bort är den dessutom både utlämnande och modig. Ord, låtar och den där attityden som Marilyn Mansons estetik kräver är tillbaks med råge. Kaxig, välskriven och genomtänkt är ord som innehållet ger antydan till. Det är helt enkelt fruktansvärt bra.

Förra plattan ”The Pale Emperor”, som handlade om hans då nyligen avlidna mamma, och den här plattan är stora kvalitetsmässiga kliv upp. Mycket tack vare det nya sam-arbetet med låtskrivaren Tyler Bates som också står som medproducent till både förra och detta album tillsammans med Marilyn Manson själv. Det nya samarbetet tycks ha gett gruppen den nödvändiga vitamininjektionen som många förut saknade. Ett smart drag ger oftast högt betyg, så också här. Jag nöjer mig med en fyra men den är med mersmak.

Som alltid, god lyssning. För varje fan av hårdare rock borde den här skivan vara ett måste. Kanske i ett julklappspaket nära dig?
P.S: Gruppen har nyligen släppt ytterligare en av många covers. Den här gången är det Johnny Cash-låten ”God’s Gonna Cut You Down” som har fått ny skrud. Originalet är förstås utsökt och covern rätt så bra men saknar i varje fall delvis originalets nerv. Det gör däremot inte nya albumet.

På Konsert Med Marilyn Manson

Konsert/Konsertlokal: Marilyn Manson – Globens Annex Stockholm
Betyg: ♣♣♣♣

Marilyn Manson var för kvällen ovanligt spelsugna. Uppbackade av både nya och gamla låtar som håller god klass är det svårt att gå vilse Foto: Ulf Holmén

Marilyn Manson har haft några kämpiga år bakom sig. Först sparkade skivbolaget gruppen som plötsligt stod utan kontrakt. Lösningen blev ett eget bolag som nu ger ut nya skivor. Sen anklagades mångårige medlemmen och vapendragaren Twiggy Ramirez för våldtäkt i kölvattnet på Metoo-kampanjen. Resultatet blev en uppsägning av samarbetet. Ny samarbetspartner sen en tid heter numer Tyler Bates. Därmed har gruppens musik tagit en ny vändning då hans huvudsakliga uppgift är att agera gitarrist och låtskrivare.

Det är alltså ett nytt kapitel för gruppen som dessutom har plågats av ett smärre avbräck i pågående turnén då scenens utsmyckning välte över den intet ont anande sångaren under en av konserterna. Efter en vild klätterfärd var det kört. Resultatet blev ett brutet ben på två ställen och inställda konserter. Ljuset i tunneln heter nytt album som släpptes 6 oktober och att detta är deras bästa på mycket länge. Blaskans recension av albumet kommer snart. Det fanns alltså anledning att hålla förväntningarna högt trots allt.

Inledande discjockeyn Amazonica var jag tveksam till. För mig skapas rock av sång, en jävligt elak gitarr, bas, trummor och möjligen klaviatur, inte av en skivspelare. Men jag fick ändra på den fördomen. Hon bakom namnet levererade visserligen redan inspelad musik men i ny mix. Det befriande var att hon höll sig till rocken, med storheter som Black Sabbath vrålande ur högtalarna visar man både klass och smak. Det blev alltså trots min inledande skepsis riktigt bra.

Scenen kläddes efter Amazonicas sorti in i en ridå. Och så plötsligt dånade Marilyn Mansons karaktäristiska stämma ut med orden ”Hello Stockholm, Sweden” och bort åkte samma ridå. Det första jag tänker på är hur visuell gruppen fortfarande är. Scenen pryds av de korslagda pistolerna som blev benbrytaren tidigare under turnén och badar i ljus i olika kulörer. Figurerna rör sig i ett ljushav som skuggfigurer men i centrum står Marilyn Manson och i viss mån Tyler Bates. De båda är ju numer gruppens fasta kärna.

Marilyn Manson på annexet till Globen Stockholm var en massiv och imponerande tillställning. Scenografi, låtval och lite jävlar anamma gjorde det där extra som behövdes. Foto: Ulf Holmén

Låtvalet är ett urval av både nytt och gammalt. Här finns naturligtvis låtar från nya albumet som ”Say10”, ”We Know Where You Fucking Live” och ”Revelation #12”. Men konserten rymmer också äldre material från klassiska plattor som ”Antichrist Superstar”, ”Mechanical Animals”, ”Golden Age Of Grotesque” och ”Holy Wood”. Låtar som ”mObscene” ”This Is The New Shit”, ”Disposable Teens”, ”The Beautiful People” och ”The Dope Show” visar varför den här gruppen är att räkna med som en av rockens stora.

Bandet låter j-igt kompetent och har det rätta öset. Det blöder, det klöser och det tjuter, det är helt enkelt fullödig rock. I den här grenen är det få som slår gruppen. Man märker på långt håll att alla, särskilt Marilyn Manson himself, är jäkligt spelsugna. Samspelet är totalt och låtvalen ypperliga. De radar upp nya och gamla hits med lagom stora gester och levererar med en stenhård attityd.

Marilyn Manson hoppar omkring på ett ben, ibland med hjälp av två ”läkare” som står beredda i kulisserna. De två för tankarna till dårhus, återigen ett snillrikt drag av Marilyn Manson eftersom den estetiken passar dom som handen i handsken. Hela showen kretsar numer kring den gipsade sångaren som ömsom åker omkring på bår eller i en permobil som ser ut som en påvetron, ömsom hoppar omkring på en fot. Det är rock och dårskap i en härlig blandning som anstår en grupp som denna.

Låtvalen, showen, scenografin, den totalt hängivna inställningen och dessutom spelglädje gör den här konserten till något att minnas lång tid framöver.Det här är helt enkelt den bästa spelningen jag har sett med gruppen, jag har sett sammantaget fyra. Samhällskritiken är som vanligt svidande och i de nya låtarna har dom hittat den där gamla tonen med många olika bottnar i framför allt texterna. Ironi, ordlekar och flera fingrar upp i onämnbara håligheter på företeelser i det amerikanska samhället tar det hela väldigt långt.

Så till den sämre sidan och den går att sammanfatta i en enda sång. Jag kan förstå att den är en partypleaser för alla kidsen som inte var med under storhetstiden i mitten av 90-talet, men låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)” känns minst sagt passé i mina öron. Jag hatar den med Eurythmics och jag tycker den är både dålig och så sönderspelad att den borde förbjudas att framföras en gång till med Manson. Jag biter ihop och står ut medan de flesta andra jublar, här gäller det att hålla god min helt enkelt.

Jag får snabbt min revansch, resten av konserten håller betydligt högre klass än halvdana covers kan förmå. Sammantaget så blir resultatet att jag går hem som en väldigt lycklig människa. Tack för konserten och välkommen tillbaka Marilyn Manson. Det här är en grupp på uppgång igen och det känns jävligt gött.

Uffe Diggar Till Marilyn Mansons Nya

Artist & Titel: Marilyn Manson – The Pale Emperor
Betyg: ♣♣♣ + ½

Marilyn Manson The Pale EmperorMarilyn Manson är tillbaka i fin form, så här mycket diggar han själv resultatet
Foto: Nicholas Cope

Marilyn Manson är gruppen som under de senaste åren fått vandra en ökenvandring. Det började med att man blev av med skivkontrakt. Utan sådant fick man mer eller mindre organisera inspelandet och distributionen av sina skivor själv. Ständiga medlemsbyten gjorde också att luften lite grann gick ur. Till sist var det bara Marilyn Manson på sång och Twiggy Ramirez på gitarr som återstod. Den nya skivan innebär en nystart med låtskrivande i fornstor anda men den här gången utan Twiggy Ramirez eller Jeordie White som han egentligen heter (?).

Efter några skivor som inte har varit dåliga men inte heller jättebra är nu förväntningarna uppskruvade. Ny medlem i samarbetet om att skriva låtar i form av Tyler Bates lovar också en musikaliskt uppryckning. Samma Tyler Bates producerar också den nya skivan. Den andra komponenten inför den nya skivan är Marilyn Manson som tycks vara sugen på att spela igen efter det att hans förra kärlek Absint numer har fått en nedtonad roll i hans liv.

Alla stjärnkonstellationer pekar alltså i rätt riktning, Marilyn Manson är ju privat road av mystik i form av numerologi och annat. Den första snackisen har blivit att texterna är tillbaka i Marilyn Mansons fornstora anda med många dubbelbottnade och tvetydiga formuleringar. Eller vad sägs om textraden ”Lazarus has no dirt on me, I raise up to every occasion” från ”The Mephistopheles of Los Angeles”.

Men faktum är att också låtarna är tillbaka i den gamla tunga stil och lite svårmodigt introverta stil som man kan hitta på album som ”Holy Wood” som är en fullträff om ni frågar mig. Helhetsintrycket är alltså att det här är en värdig återkomst i gammal hederlig musikalisk anda som en gång gjorde gruppen så stor. Kanske är ligger det något i att skivan visar en grupp som är på väg tillbaka.

Musiken ja, tung malande rock med smått farliga inslag. Inledningen till låten ”Slave Only Dreams To Be King” är ett utmärkt exempel. Rytmisk, tung och en farlig underton som ligger som något ogreppbart under allting. Manson spottar ut varje ord i mikrofonen och man kan inte låta bli att dansa en smula. Med inslag som samplade ljud och en ljudbild där det plötsligt händer små oväntade saker är också något som bidrar till det positiva intrycket. Det känns som om man har lyssnat lite på Ministry och Nine Inch Nails och sämre förlagor kan man ju hitta. De har därmed manövrerat sig tillbaka en aning mot industrirocken man en gång spelade. Helt rätt tänkt Marilyn, helt rätt.

Marilyn Manson har i en intervju talat om att den nya skivan är ett sätt att närma sig bluesen med exempel som Robert Johnson. Det är något som verkligen mer än skymtar fram på den nya plattan. Här finns stundtals övertydliga referenser i både text och musik till denna i mina öron stora musikform. Här finns ett överflöd av bluesens rytmiska stomp och här och där också andra inslag som gitarreferenser till den. Nästa helrätta drag är därmed skapat. Det här kliar dödsskönt i kistan, låtar som ”Cupid Carries A Gun” är som en målsökande missil. Den går direkt på utan krumbukter.

Marilyn Manson Green FairyMarilyn Manson har numer slutat festa med absint-fen och istället är det musiken som gäller. Bilden är gjord av den utsökta konstnären Susanna Varis.

Det tredje nya som har hänt är att låtarnas kvalité har lyfts rätt ordentligt. Det var inte dåligt förut på de så utskällda skivorna ”The High End of Low” och ”Born Villain”, men de kändes ändå som om de led av brist på tid och resurser. Det visade sig främst genom att låtarna stundtals kändes halvfärdiga. På den nya skivan har man kanske inte mer resurser men man har definitivt använt dessa för att pressa ut mer. Nya låtskrivaren Tyler Bates har med sitt friska blod också inneburit den vitamininjektion som gruppen så väl behövde. Låtar som ”Deep Six” är nästan tillbaka i fornstor form med sin pungsparkologiska gitarrbrottning.

En gång i tiden var ju Marilyn Manson det närmaste satanism i musik man kunde komma. På den nya skivan drar gruppen återigen Horneper-kortet även om det inte blir lika hedonistiskt som förr. Gruppen blev ju bland annat en gång anklagade av kristna fundamentalister för att ha nackat en höna på scen. Senare visade det sig att ingen av vittnena hade ens sett konserten och hönan mådde bevisligen väldigt bra. På den nya skivan finns både anspelningar till hin håle, fula ord i överflöd och anspelningar på häxsabbat. Också här borde alltså vän av farlig musik få en del lystmäte tillgodosett.

Ren skär outspädd rock med många smarta små inslag är det man serveras om man väljer att köpa skivan. Ett tips i sammanhanget. Den nya skivan finns i en grundutgåva det är den jag har lyssnat på, men så finns den i en delux-utgåva med flera av låtarna i alternativa inspelningar. Den senare är den jag rekommenderar varmast, den känns extra spännande helt enkelt. Sen finns skivan också i en lyxbox-utgåva med skivan på både cd och vinyl samt bildhäfte. Boxen är utgiven som limited edition men är nog mest avsedd för den fanatiske samlaren. Kan kanske också vara något men den är tyvärr dyr, jag vet inte vad den betingar men den intresserade kan kanske söka på nätet.

Slutresultatet och helhetsintrycket är genomtrevligt. Den här skivan känns som gruppens revansch på alla de belackande kommentarer de har fått utstå för de tidigare skivorna. Här finns smarta inslag, trevliga och medryckande influenser med blickar åt framför allt bluesen. Det här är både medryckande och bra. Det är bara att lyfta på hatten och välkomna Marilyn Manson tillbaka till musikens finrum igen.