Ulf Lundell -Skisser ¤¤¤

Ulf Lundell brukar av många anses vara både gnällig och gubbig plus väldigt trött på samtiden i både sina senaste romaner och delvis på sin nya skiva. Ja ”Skisser” som är en akustisk platta som får mig att tänka på hans mästerverk ”Tolv Sånger” där hans musik var förträffliga ballader eller musikaliska noveller där rösten och gitarren är i centrum precis som nu.
För på ett soundcloud på Lundells hemsida dök det upp över trettio nya sånger där han berättar om vad sker i världen, hans älskade USA och ävenledes vad som sker i Sverige och vad som är fel med politiken när allt slår över i världen och transformeras till en rad halsbrytande fel. På Österlen sitter vår bard, Ulf Lundell och plockar fram sin gitarr och skriver ned sina funderingar.

Han blev ju så glad när Bob Dylan fick nobelpriset att han firade det värdigt på en pizzeria skrev han i ett inlägg. Nu när dessa nakna, avklädda och enkla arrangemang kommer ut tre år efter den 68 cd-tunga boxen som kom ut 2015 och som är mastodontverk i sig själv – Hemåt genom Rift Valley vilket i sin tur leder till andra mindre tunga utgåvor som den med 14 cd-skivor plus två DVd 2006 för att inte tala om de utgåvor som utkom under 90-talet som jag då på olika sätt införskaffade mig under årens lopp.
Man kan lugnt säga att jag verkligen överdoserat Ulf Lundell sedan slutet av sjuttiotalet då jag började lyssna på plattorna ”Ripp rapp” 1979 och ”Nådens År 1978” där började min kärlek till mannen som jag aldrig kan avsluta eller få ut ur min skalle. Ulf Lundell har varit en av fem svenska artister/grupper som mest följt mig under mitt liv. Ebba Grön, Lustans Lakejer, Eldkvarn,Reeperbahn och Uffe som giganten i musiklivet.
I bokhyllan stod Ulf Lundells debutroman ”Jack” som min fader hade köpt när den kom ut. Jag läste den först 1979 men snart kunde jag inte låta bli att läsa hans romaner ”Sömnen” vars filmatisering jag såg på biografen 1984 med Mats Ronander som Tommy Cosmo vilket blev en okej film tyckte jag då. Fast om jag skall ta fram tre böcker av Ulf Lundell som jag tycker bäst om är det nog ”Vinter i paradiset” 1979, Hjärtats ljus 1983 och ”Kyssen”. Dessa tre böcker köpte jag på pocket och blev lite av mina husromaner som jag bar med mig på tågluffning runtomkring Europa eller i norden.
Jag lyssnar på Ulf Lundells nya skiva med behag och minns särskilt varför jag uppskattade vissa böcker och Lundellskivor under perioder av mitt liv. För det finns i hans romantik, desperation och livsberättelser som lockar mig på samma sätt som när jag läste Jack Kerouac, Rimbauds ”Illuminations” Baudelaires ”Ondskans Blommor”, lyssnade på Dylans ”Highway 61 Revisited” och Leonards Cohens ”Songs of Love and Hate”
Javisst allt det där hänger ihop med partier av mitt liv där musiken och konsten transformeras som detaljer, erfarenheter och upplevelser jag bär med genom tillvaron. Jag tror att kärleken som drabbade mig när jag träffade mitt livs kärlek Helene Nilsson så kan jag relatera till vissa saker som Ulf Lundell beskriver i sin konst. Det nya albumet har många fina detaljer, skimrande sånger som lyser bitvis stark även om det blir lite för mycket av den goda varan. Jag applicerar albumet ”Skisser” på The boss två akustiska album ”Nebraska” och ”The Ghost of Tom Joad” när jag försöker härbärgera allting som Ulf Lundell verkligen berättar om i de många sånger skivan på detta dubbelalbum innehåller. Jag tyckte bättre om ”Tolv Sånger” då den håller rakt igenom. Där har du tolv genomarbetade låtar medan nya albumet blir för mycket och jag önskar att skivan enbart innehållit hälften så många låtar än vad det är nu på skivan. Efter ett tag infinner sig tröttheten och det blir lite för mycket av Lundells musikaliska skisser till noveller.

Hälften vore bäst. men ändå sitter jag där och lyssna randlöst på mästaren.

Ulf Lundell fyller 65 år: Hyllas av Micheles Kindh

ULF LUNDELL
Jag har följt Ulf Lundell under så många år att konserter, skivor och böcker av mannen i fråga varit en stor del av livet. Jag läste hans roman ”Sömnen” i slutet av av sjuttiotalet och kände mig fri, obunden och intellektuell på ett nytt sätt. En roman om en rockmusiker kunde jag inte motstå. Jag minns när filmen hade premiär och jag såg den med spänd förväntan. Bara tanken på att Mats Ronander spelade Tommy Cosmo var roligt att beskåda men filmen var inte så bra i egentlig mening trots eliten av unga såsom äldre klassiska namn. En hyfsad film. Men tack vare romanen upptäckte jag att min pappa på sjuttiotalet hade köpt  Ulf Lundells debutroman ”Jack” vilket jag då läste med feber i blicken. Vad jag älskade romanens komposition, beatnickskänsla och lite fri hippieatmosfär. Det ledde mig snart till romanen ”Vinter i paradiset” som jag också köpte 1979 i samband med punkaren i mig ville utveckla min litterära ådra och intresse. Det var också då jag på allvar började fånga in hans musikaliska värld med skivan ”Ripp rapp” som jag älskade sönder liksom hitlåten ”(Oh la la) Jag vill ha dej”

Det är både musiken och böcker som blev de betydelsefulla markörerna i mitt liv där Ulf Lundells konserter, skivor och böcker verkligen fick igång mitt kulturella medvetande så jag fick en bredare litterär förankring kring kulturens livsbejakande patos.
Dubbelskivan ”Längre inåt landet” blev också den där avgörande skivan som gjorde mig till evig Ulf Lundellfans. Jag är det fortfarande men lite mer svalare nu för tiden. Nu blir det en del låtar med Ulf Lundell som jag av olika anledningar älskar:






Det finns väldigt många samlingar och boxar ute med Ulf Lundell som tillsammans med texter/noter skapar en hel bild av hans verk. Jag själv gjorde mig av med en del material och skivor under tid då jag var lite trött på hans musik. Men det gick snart över. Nu hyllar vi Ulf Lundell för att han fyller 65 år.

Dr Indie förenar sin själ med Van Morrison och Ulf Lundell

Van Morrison – Born To Sing: No Plan B

@@@

Van Morrison gör samma keltiska soulskiva om och om igen brukar den vanliga utsagan vara när det kommer till Van Morrison. Det är en omdöme som också har bärkraft i sig. Under 60-70 och tidiga 80-talen så gjorde han flera av sina bästa soloalbum efter sin tidigare gruppThems upplösning. Sedan under resterade 80-talet liksom i stort sett hela 90-talet misslyckade van Morrison med att släppa bra skivor.

Fast under 2000-talet blev ett bättre decennium för hans kompositioner moch musikaliska inriktning. På det nya albumet inspelat live i hemstaden Belfast med kompbandet Belfast’s Bluebeats Show Band. Arrangemangen är mera jazziga än renodlat soul. ;Men visst finsn den klassiska soulmusiken från det som fats Domino, Sam Coke eller Otis Redding sjöng för femtio år sedan. Van Morrisons artistkarriär sträcker sig nästan femtio år tillbaka och i gruppen Them sjöng de den r&b som vi ser vara grunden till rockmusiken. Det är där som Ray Charles, James Brown eller Litte richards omhuldade och vann oss till. John Lee Hooker, Sonny Boy Williams, Howling Wolf och BB.King är de självklara referenspunkterna till allt som Van Morrison givit ut. 

Fast den nya skivan är utgiven på anrika jazzbolaget Blue Note och det förpliktar lite och denna värdiga skiva passar in i Blue Notes katalog väl där inne. Där Bliie Holiday spelade in sin musik kan också legenden Van Morrison spela in sina livearrangerade snygga souliga jazzlåtar. Han skriver som vanligt välljudande melodier vars ackord, tonvärldar harmoniseras med de intentioner musiken har att framställa en vaxduk med mosaikjazzmönster. Om man som jag älskar ”Astral Weeks” och ”Moondance” med Van Morrison. Det är min grund och fundamentala reliker som står på piedestalen i min musikaliska världsbild.

Jag måste tillstå att det nya albumet är inget mästerverk men har en högst signifikativ klassisk Van Morrison-känsla. Det är ändå bra nog för att få mig att bli glad. Jag tror att även Van Morrison hade roligt i studion. Han producerar skivan också.

 

Ulf Lundell – Rent Förbannat

@@@

 Nu är Ulf Lundell det som socialdemokratin borde vara, fly förbannat och politisk ilsken på utförsäljningar av offentlig verksamhet, privatisering och borgliga alliansens vettlösa politik gentemot människor som är sjuka, arbetslösa och ja det handlar om ren och skär klasspolitik med andra ord. Nu talar Ulf Lundell ut med sin mest militant ilskna skiva, vilket också påminner om både Ry Coders klara demokratiska patos på senaste skivan eller den mera blygsamt politiska folkliga Bruce Springsteen.

 

Det är en dubbelskiva med tjugofyra låtar som alla har just en bred rock som växlar över till balladosaer och försök till reggae på låten 79%. fast det funkar bra dock ändå – men jag älskar hans vidsynta rock som en del finkänsliga kritiker bruklar ha svårt för men ej jag. Med tanke på de gånger jag sett honom live så är Ulf Lundell som bäst när han tillsammans med Janne Bark förvandlar sig till Neil Young och Crazy Horse: det uppskattar jag i vilket fall som helst, stor bred svensk gitarrmangelrock.

Det finns som sagt var ävenledes lägereldsballader med socialt riktig patos fast inbyggt i små novellartade självbiografiska uttryck. Allt förstärker faktiskt Lundells status hos som tröttnat på en mesig ordinär socialdemokrati och en aggressiv smyghöger. Skivan håller kanske inte rent musikaliskt i varje led men texterna gör att skivans värde som politisk temp är dess mest relevanta särdrag.