Sextiotalet går igen

Herman’s Hermits – The Best of Herman’s Hermits: The 50th Anniversary Anthology @@@
Them – Complete Them (1964-1967) @@@@@
Van Morrison – Astral Week @@@@@@ – His Band and the Street Choir @@@@
The Zombies – Still Got That Hunger” 2015 @@@
london22
London var brittiska 60-talets epicentrum för det kreativa flödet i musik, konst, film och musik, allt verkade hända just i lOndon under en period. The Beatles revolutionerade rockmuisken med sitt Mersey Beat-sound från Liverpool. De spelade på Cavern Club, 10 Mathew Street på sextiotalet. The Rolling Stones, Eric Burdons The Animal till Alexis Corner spelade en rufflig Rhythm and blues eller bluesbaserad rock som skilde sig från popmusiken. Pink Floyd avvek med sina psykedeliska shower.
index
Men det var här i London som gamle filmveteranen Michelangelo Antonioni påverkades av swinging London där han spelade in filmen ”Blow-up – förstoringen” som var den tidens hipsterfilm. Ja mycket hände på sextiotalet med mode och musik under denna mest fascinerande musikaliska period i historien.
Det var där Van Morrison hörde ett gäng musiker som då hette The Golden Eagles som Van ”The Man” Morrison blev starkt influerad av och tillsammans med dem började några få år med underbar kreativt flöde av musik där de största hitarna var ”Baby, Please Don’t Go” och ”Here Comes the Night” som också blev bandets signaturmelodier. Them som nu finns samlade på en trippelutgåva på cd. Jag älskar den här samlingen då den verkligen visar upp bandets storslagna hymner till både liv och kärlek.

pic10
Skivan fångar essens av gruppens korta period mellan 1964 till 1967. Det var det sistnämnda året som Van Morrison lämnade bandet för en ännu större och mera magisk karriär som soloartist. Även om bandet Them försökte själva ända in på sjuttiotalet så blev det hela ett stort misslyckande om man ser på bandets kvalitetslåtar som enbart existerade under Van Morrisons tid som låtskrivare och sångare. Efter Van Morrisons sorti så kan jag lungt påstå att Them var slut som band. Alla av värde och storhet kan jag finna på den här nya samlingen med Them.
Se bara på Van Morrisons debutalbum ”Astral Week” vilket magiskt mästerverk hans keltiska soulrock har i kvalitet, kärlek och överjordiska sånger. ja herregud säger jag bara. Bägge nyutgåvorna är extremt skimrande rockpärlor att för livet.
Det är ett sant nöje att lyssna på nyutgåvorna med sådan storslagen musik.
1401x788-137391258
Så går vi till bandet som inte direkt var mitt band men gjorde kompentent rock/popmusik. I den nya box med två cd-skivor och med utförlig linenotes om Herman’s Hermits som grundades av unga skolpojkar med Peter Noone i spetsen. Jag tycker stundtals att deras musik kan bli lite för mycket av coverval så att det blir lite jukeboxkänsla över bandets musik. Det är däremot ändå oerhört trevligt att lyssna på deras sånger på två stycken cd-skivor. Lugn och skön pop men känns lite för fadd och ofarlig så den här samlingen hamnar på avdelningen trevlig popmusik för stunden.
71Q0KMgZVbL._SX522_
The Zombies kan fortsätta spela in skivor på ett bra sätt. Både Colin Blunstone och Rod Argent uppvisar en cool inställning till sitt musikaliska skapade 2015. Deras nya skiva är faktiskt helt okej popmusik för vuxna människor. Jag hör en rad med bra sånger från ett band som orkar och vill skapa ny bra popmusik. Jag lyssnar gärna på det här. två mogna erfarna artister som med fin sång och bra spel orkar göra relevant pop av idag trots att bandet funnits i mera än femtio år.

Dr Indie förenar sin själ med Van Morrison och Ulf Lundell

Van Morrison – Born To Sing: No Plan B

@@@

Van Morrison gör samma keltiska soulskiva om och om igen brukar den vanliga utsagan vara när det kommer till Van Morrison. Det är en omdöme som också har bärkraft i sig. Under 60-70 och tidiga 80-talen så gjorde han flera av sina bästa soloalbum efter sin tidigare gruppThems upplösning. Sedan under resterade 80-talet liksom i stort sett hela 90-talet misslyckade van Morrison med att släppa bra skivor.

Fast under 2000-talet blev ett bättre decennium för hans kompositioner moch musikaliska inriktning. På det nya albumet inspelat live i hemstaden Belfast med kompbandet Belfast’s Bluebeats Show Band. Arrangemangen är mera jazziga än renodlat soul. ;Men visst finsn den klassiska soulmusiken från det som fats Domino, Sam Coke eller Otis Redding sjöng för femtio år sedan. Van Morrisons artistkarriär sträcker sig nästan femtio år tillbaka och i gruppen Them sjöng de den r&b som vi ser vara grunden till rockmusiken. Det är där som Ray Charles, James Brown eller Litte richards omhuldade och vann oss till. John Lee Hooker, Sonny Boy Williams, Howling Wolf och BB.King är de självklara referenspunkterna till allt som Van Morrison givit ut. 

Fast den nya skivan är utgiven på anrika jazzbolaget Blue Note och det förpliktar lite och denna värdiga skiva passar in i Blue Notes katalog väl där inne. Där Bliie Holiday spelade in sin musik kan också legenden Van Morrison spela in sina livearrangerade snygga souliga jazzlåtar. Han skriver som vanligt välljudande melodier vars ackord, tonvärldar harmoniseras med de intentioner musiken har att framställa en vaxduk med mosaikjazzmönster. Om man som jag älskar ”Astral Weeks” och ”Moondance” med Van Morrison. Det är min grund och fundamentala reliker som står på piedestalen i min musikaliska världsbild.

Jag måste tillstå att det nya albumet är inget mästerverk men har en högst signifikativ klassisk Van Morrison-känsla. Det är ändå bra nog för att få mig att bli glad. Jag tror att även Van Morrison hade roligt i studion. Han producerar skivan också.

 

Ulf Lundell – Rent Förbannat

@@@

 Nu är Ulf Lundell det som socialdemokratin borde vara, fly förbannat och politisk ilsken på utförsäljningar av offentlig verksamhet, privatisering och borgliga alliansens vettlösa politik gentemot människor som är sjuka, arbetslösa och ja det handlar om ren och skär klasspolitik med andra ord. Nu talar Ulf Lundell ut med sin mest militant ilskna skiva, vilket också påminner om både Ry Coders klara demokratiska patos på senaste skivan eller den mera blygsamt politiska folkliga Bruce Springsteen.

 

Det är en dubbelskiva med tjugofyra låtar som alla har just en bred rock som växlar över till balladosaer och försök till reggae på låten 79%. fast det funkar bra dock ändå – men jag älskar hans vidsynta rock som en del finkänsliga kritiker bruklar ha svårt för men ej jag. Med tanke på de gånger jag sett honom live så är Ulf Lundell som bäst när han tillsammans med Janne Bark förvandlar sig till Neil Young och Crazy Horse: det uppskattar jag i vilket fall som helst, stor bred svensk gitarrmangelrock.

Det finns som sagt var ävenledes lägereldsballader med socialt riktig patos fast inbyggt i små novellartade självbiografiska uttryck. Allt förstärker faktiskt Lundells status hos som tröttnat på en mesig ordinär socialdemokrati och en aggressiv smyghöger. Skivan håller kanske inte rent musikaliskt i varje led men texterna gör att skivans värde som politisk temp är dess mest relevanta särdrag.