Micheles Kindh lyssnar på Flaming Lips

MI0003524196The Flaming Lips – The Terror

@@

 

Ärligt talat vet jag inte vad som sker med The Flamings Lips mera experimentella musik – men numera blir det outhärdliga ljudbilder som får mig att tro att wayne Coyne helt plötsligt måste få ta ut sina lustar i det ljudlandskap som består av Pink Floyd, Silver Apples, Neu, Suicide och Trobbing Gristle, vars influenser kan höras tydligt här.

Fastän som som skiva och musik så går The Flaming Lips för långt i deras drömmar om oljudslandskap –  till slut blir det bara jobbiga expriment som förstör Wayne Coynes fina känsla  för melodier .Visst hade hans vän Steven Drozd långvariga drogrelaterade problem så en del musik bygger på den kampen. Jag kan förstå att musiken skall prägla de sinnestämningar som kampen mot droger kan skapa.

Fragmenten som bryter upp musiken gör att jag som lyssnare ändå förlorar helhetens översikt till en skiva som har brottstycken, små sånginslag och en jäkla massa med ljud, för dess egen skull mest tycker jag det låter mest som om skivans samtliga låtar. Det  långa mittenspåret  på en trist sluttid av 13 minuter blir mest som en låt som skulle kunna vara placerat på en skiva av The Swans istället för på en snygg lekfull The Flaming Lipsplatta

 Det jag numera känner inför en ny The Flaming Lipsplatta är just olust och en besvikelse över att låtarna inte lockar mig längre till njutningsfulla stunder. Detta är andra misslyckade plattan med The Flaming Lips tyvärr vilket stör mig som fan till detta i vanliga fall suveräna band. Dock ej numera.

Dr Indie upplever The Flaming Lips

The Flaming Lips – And Heady Fwends

@@

Det är en tveksam skiva Wayne Coyne och hans band The Flaming Lips släpper den här gången. Med sin mångfald av sammarbeten där Nick Cave, Lightning Bolts, Prefume 73,Neon Indian, Bon Iver, Jim James från My Morning Jacket med flera artister blir det en ovanlig elektrisk distad distorsion med gitarrer, oväsen, noisemusik och exprimentell indierock. Naturligtvis fanns det sådant på tidigare skivor såsom ”At War With The Mystics ” och plattan ”Transmissions From The Satellite Heart” .

Lyssna ävenledes på verket ”Yoshimi Battles the Pink Robots” som gnisslar och slamrar som bara den. Men nu på det nya albumet blir det för mycket av den goda soppa som påminner starkt om Sonic Youth och Lightning Bolt – fastän blir numera oväsen, gnissel och experiment för sin egen skull och musiken förs inte framåt ett dugg. Nu blir det mest små upproriska drömmar som handlar om musikoväsen mest för sin egen skull. Låtarna betyder ingenting längre och det mesta försvinner in i denna labyrint av ljudfiler, instrument och sånginsatser från gästerna. En skiva som jag inte tänker lyssna på mera i år.